Den 4 februari, under påvens sedvanliga Angelus, uppmanade påve Franciskus alla, troende som icketroende, att fasta och be för fred i världen under fredagen den 23:e februari, och då med tanke speciellt på Sydsudan och Kongo-Kinshasa.

Enligt Dagen, ansluter sig även biskop Anders Kardinal Arborelius till initiativet och inbjuder nu alla katoliker i Sverige att göra det samma:

Det fruktansvärda kriget i Kongo rasar år ut och år in och ingen lösning tycks finnas mänskligt sett. Därför ber påven de troende om förbön och fasta, om medkänsla och offer, inte minst i fastetiden.

Konflikten i Kongo har pågått i flera decennier med ingen ljusning i sikte medan konflikten i världens yngsta land Sydsudan, enligt FN, är en av de värsta mänskliga kriserna i modern tid.

Biskop Anders tillägger:


Vi blir så lätt avtrubbade när våld och förtryck, krig och konflikt ständigt dyker upp på den kollektiva näthinnan. Att efterfölja den lidande och korsfäste Kristus måste också väcka vårt medlidande med den lidande mänskligheten och driva oss till bön och handling.


När påskens vackra men samtidigt mörka mysterium nu allt mer närmar sig, uppstår de mest
mänskliga av mänsklighetens frågor om lidande. Varför råder det inte endast godhet och frid?
Det får oss att reflektera över varför så mycket lidande existerar överhuvudtaget, det så kallade
teodicéproblemet som har samlevt tillsammans med kyrkans existens ställer sig frågan varför en
allälskande fader, Gud och herre kan tillåta lidande, lidande vi bevittnar varje dag. Vare
sig det är en familjemedlem eller en nära vän gör det lika ont i hjärtat varje gång vi hör att någon
inte längre är en del av denna jord utan endast lever kvar i våra minnen. Som kristna måste vi vända
oss till vår herre Jesus Kristus.
“När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: Gråt inte."  Luk 7:13.
Kära kristna bröder och systrar, vi har ett himmelrike som väntar oss, ett himmelrike som inte går att beskriva med ord, så obeskrivligt att Kristus själv använde sig av bilder för att våra
enkla och begränsade förstånd skulle förstå.

“Och han sade: Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är
som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” Mark 4:30-32
“Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar
en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.” Matt 13:45-46
Som kristna måste vi även förstå att döden är oundviklig, så oundviklig att vår herre Jesus
Kristus genomgick den. Han uthärdade den, bar korset på sina axlar och var stark i sina
svagaste stunder, han vann och besegrade döden. Just eftersom att den är oundviklig kan det även
bli dags för oss att växa som människor och tänka efter. Hur vill vi lämna denna jord, vill vi
påverka människor och vara ett ljus för andra? Hur vill vi att vårt eftermäle ser ut? Hur vill vi
att våra nära och kära talar om oss och minns oss?

Frågan om lidande kommer leva vidare, ännu finns det inget tillfredsställande svar på frågan
varför små oskyldiga barn lider och dör av svält, men just därför ber och hoppas vi att vi får möta
och ansluta oss till dessa människor i himmelriket. Gud är god, Gud är rättvis, ära honom och
hoppas.

                                                                                                                               -William Josef Kaplan


Nu närmar sig återigen fastan; den fantastiska tiden på året som ger oss en särskild möjlighet att ta nya tag i det andliga livet och i vår strävan att bli heliga. För att förstå det djupare syftet om vad det innebär måste vi ställa oss en väldigt grundläggande fråga: Varför strävar vi efter helighet?

På söndagsmässan ser vi, när ”Agnus Dei” sjungs, att prästen eller diakonen hämtar ut Kristi Kropp från tabernaklet. Efter hymnen knäfaller församlingen inför skådandet av Lammet ”som borttager världens synder”. Det helgade brödet har tagits ut ur tabernaklet för att bli föda åt församlingen; föda som helar och helgar.

Tabernaklet symboliserar och påminner om arken från det Gamla Testamentets tempel, som var Guds egen tron och där Mose lagtavlor av sten, givna av Gud, förvarades. Tabernaklet symboliserar även Guds Moder Maria, där den människoblivne Guden vistades. Därför hyllar vi Jungfrun Maria som ”du förbundets ark”, i den Lauretanska litanian. Jungfrun Maria symboliserar i sin tur själva kyrkobyggnaden, som är ett slags förstorat, men samtidigt verkligt, tabernakel, där Kristi Kropp förvaras. Vi, Kristi församling, Kyrkan, är Jesus i tabernaklet när vi är i kyrkan – Vi är Jesus i Marias sköte när vi är i kyrkan.

Vår Herre har själv sagt att vi inte bara ska bli som Honom; Han har sagt att vi ska bli Honom. Jesus sa uttryckligen detta när han på Korset till sin Moder sa om Johannes: ”Moder, se din son” (Joh. 19:26). Som vi vet hade Jungfrun Maria en son, Jesus. Hur kan Jesus då säga detta? Har Maria nu fler söner? Svaret är nej. Han sa inte ”se, detta är också din son”, nej, Han sa precis som det låter: ”Se din son”. En av Kyrkans största bibelteologer, Origenes från Alexandria (185 - 254), menar att det Jesus faktiskt säger här är bokstavligt och därför synonymt med: ”Se, det är Jesus som du bar inom dig”.

Vi formas i Kyrkans moderliv, Jungfrumodern, och föds av Henne, liksom Jesus, för att sprida det glada budskapet i ord, handling och sanning. Gränsen mellan Himmel och Jord är mycket tunnare än vad vi ofta tänker oss. Som medlemmar i Kristi Kropp är gränsen mellan det Gudomliga och mänskliga synnerligen tunn, för att inte säga helt och hållet upphävd, i den mån vi är delaktiga i den uppståndne Jesus själv.

Att vara del av Kyrkan, som är Kristi Kropp, innebär alltså på ett sätt att vara Jesus själv, enligt hans löfte: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu större än dessa skall han göra.” (Joh. 14:12) Liksom Jesus är sann Gud och sann människa blir vi vanliga människor, i vår delaktighet i Kristus, också delaktiga i hans gudomlighet. Ingen som inte är gudomlig, alltså inte förenad med den Enda Guden själv, kan göra de gärningar som Gud gör – det som Jesus gör – som han ju lovat att vi ska kunna göra och mer därtill.

När Jesus säger att vi ska ”göra de gärningar som jag gör” har alltså hans liv, i ord och handling, blivit vårt liv, som den Helige Paulus säger: ”Nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig” (Gal. 2:20). Kristi jordeliv är därför inte endast en förebild. Man skulle nästan kunna säga att det är en modell för vad den kristnes liv blir: Död, uppståndelse, helande, upprättelse, förening med Gud. Han har gått före – vi kommer efter.

Nå, varför ska vi bli heliga? Vi ska bli heliga för att bli till världen vad Jesus är till oss. ”Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid.” (Joh. 6:51) På samma sätt som Jesus lyfts ut från tabernaklet för att vara helande och helgande föda åt oss i kyrkan ska vi på samma sätt bäras ut ur kyrkan för att bli samma föda åt världen; vi ska bli Jesus för världen! Det är vad heligheten innebär. Vår strävan efter helighet är därför aldrig privat – det som är privat delar man inte med sig av. Vår strävan efter helighet innebär upprättelsen av Guds rike i oss och vår omgivning, död åt den gamla människan och födelse till den nya. Bägaren ska flöda över så att vår omgivning får del av den gudomliga nåd och det helande som först skänkts till oss – det bröd vi fått ta emot. Det bröd vi blir för världen och som världen tar emot är alltså Gud själv! Kom då ihåg att det inte går att leva utan bröd och vad detta i sin djupare betydelse då faktiskt innebär för världen när vi efter Mässan skickas ut i den.

Låt oss i tacksamhet och ödmjukhet minnas att dessa löften och gudomliga gåvor är oss givna helt och fullt av nåd, utan egen förtjänst, och med bävan minnas att detta innebär ett stort ansvar för oss själva och vår omgivning. Låt oss i fastan minnas dessa löften och röja undan det som hindrar oss att komma närmare deras fullkomning och ta till oss den Helige Petrus uppmaning:
”Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld.” (2 Pet. 1:3) 
Amen!

- Petri 

Petri har även skrivit: