För några år sedan kom det ut en stor amerikansk studie som visade att människors förmåga att känna empati har minskat med 75% i relation till mätningar som gjordes på universitetsstudenter under 70- talet. Resultaten går i linje med mätningar som pekar på en markant ökning av narcissism bland unga. Enligt studien har vi slutat bry oss lika mycket om personer i vår direkta omgivning. Istället för att ge en hjälpande hand beter sig generation snöflinga som prästen och leviten i liknelsen om den barmhärtige samariten (läs Luk 10:25- 37).

I den ständigt växande individualismens anda får vi lära oss att "jaget" är viktigast. Mina behov, "resan att finna mig själv" och mina drömmar är meningen med mitt liv. Strålkastarna riktas mot min egen framgång som jag gärna basunerar på sociala medier för att jag ska få likes och bekräftelse. Alla som kan tänkas stå i vägen för detta eller som inte bidrar till min resa ska bort ur livsflödet.

I Familiaris consortio pratar den helige påven Johannes Paulus II om kampen mellan två konkurrerande friheter, där den ena består av en förvrängd idé av frihet där det egna jagets välbefinnande kommer i första hand på andras bekostnad. Denna så kallade frihet ligger till grund för abort, skilsmässa, missbruk mm.  Den sanna friheten får vi genom att förverkliga Guds plan i vårt liv, genom att ge vårt liv helt och hållet vinner vi livet. Den helige Augustinus beskrev det som en konflikt mellan två kärlekar "Kärlek till sig själv som går så långt att den föraktar Gud". Väljer man att sätta sig själv först, att älska sig själv mest såsom samhället uppmuntrar oss till, så gör man ingen plats för den självutgivande kärleken.


Carolina skrev så fint i sin text "Egoism"
"Men är man kristen kan man inte vara sin egna gud. Det är inte vi som dikterar livsreglerna i våra egna liv. Som kristen bör man alltid i första hand finnas för sina medmänniskor, och leva ett liv i kärlek till dem. Vi ska bära varandras bördor, och göra allt gott för de minsta i samhället. Som kristen flyttas fokus bort från dig för att istället riktas till Gud;"
- Pipo

När jag fick barn gick jag med i en grupp för katolska mammor på Facebook. Det är högt i tak vad gäller frågor i den gruppen som består av en massa kloka mammor som delar med sig av sin tro, glädjeämnen och områden de kämpar med. En fråga som diskuterades nyligen är hur man helgar sabbatsdagen på bästa sätt?

Flera mammor gav som exempel att de undviker all onödigt arbete under söndagen, vilket i praktiken innebar att de lagade söndagens maträtter redan under lördagen. Familjen gjorde heller inga hushållssysslor eller annat arbete under dagen, utan fokus låg på att be, besöka sjuka och äldre släktmedlemmar, ta det lugnt och umgås. En del gick inte ut för att handla, shoppa eller äta på restaurang, då sådana aktiviteter leder till att någon annan tvingas arbeta under sabbaten. Mea culpa, i min familj äter vi nästan alltid ute på söndagar, så jag blev givetvis nyfiken på vad kyrkan säger om detta? Tar man upp det överhuvudtaget? Min bekvämlighet fick sig en smäll när det uppdagades att de verkar ha rätt.

Enligt katekesen (2187) är det viktigt att vi som kristna kämpar för att skydda vår rätt till en arbetsfri söndag och att vi även bör undvika att ålägga någon annan en uppgift som skulle hindra den personen från att helga Herrens dag.

Ordet sabbat kommer hebreiska שַׁבָּת‎ [ʃa'bat] och betyder "vila" eller att "upphöra". Utöver att möta Kristus i det heliga sakramentet går sabbaten ut på att man avstår från krävande arbete för att hedra vilodagen. I Bibeln kan vi läsa:
Ty på sex dagar gjorde Herren himmelen och jorden och havet och allt vad som är i dem, men han vilade på den sjunde dagen. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den - 2 Mos 20:11
Man kan även läsa vidare i 5 Mos 5:15 att Gud befaller sitt folk att helga sabbatsdagen som ett tecken på det förbund han har gjort med oss som inte får brytas. Guds sätt att handla är förebild för människans handlande enligt kyrkans katekes:
Sabbaten är till för Herren, den är helgad och vigd åt till lovprisa Gud, hans skapelsegärning och hans frälsningsgärningar för Israel. Guds sätt att handla är förebild för människans handlande. Om Gud ”tog sig ro” (2 Mos 31:17) den sjunde dagen, skall människan också ”låta bli att arbeta” och låta andra, framför allt de fattiga, ”åtnjuta vila”. Sabbaten låter det dagliga arbetet upphöra och tillåter att man gör ett uppehåll. Det är en dag av protest mot träldom under arbetet och dyrkan av penningen.  - Katolska kyrkans katekes 2171 - 2172
Lite kuriosa: Fram till år 1909 kunde man dömas till böter för sabbatsbrott enligt den svenska strafflagen 7 kap 3 §
"om någon å sön- eller högtidsdag emellan kl. 6 om morgonen och kl. 9 om aftonen idkar handtverk eller annat arbete". 
Det fanns självklara undantag till lagen som att få skörda om skörden var i fara att förstöras eller något annat som behövde utföras oavsett vilken dag på veckan det var. Går man ännu längre tillbaka i tiden kunde man bestraffas för sabbatsbrott om man på sabbatstid företog sig någon resa till lands eller sjöss, förrän gudstjänsten var avslutad, men detta straffbud upphävdes genom strafflagen år 1864.

Som kristna är vi kallade att vid påbjudna helgdagar och samtliga söndagar avstå från sysslor eller aktiviteter som utgör hinder för den gudtjänst som tillkommer Gud. Vi ska utföra barmhärtighetsgärningar, avkoppla samt fördjupa oss i tron under dessa dagar (se kkk 2185). Katolska kyrkan förespråkar inte att man ska bli bestraffad om man inte helgar Herrens dag såsom man gjorde förr i Sverige, utan värnar om rätten att få just helga den dagen oavsett vart i världen man bor.

Jag ska i alla fall försöka att från och med nu fira sabbatsdagen inte enbart genom att delta i mässan och hjälpa till i församlingen, utan även genom att helt koppla av från all brus och ta det lugnt med nära och kära resten av dagen.



Den 4 februari, under påvens sedvanliga Angelus, uppmanade påve Franciskus alla, troende som icketroende, att fasta och be för fred i världen under fredagen den 23:e februari, och då med tanke speciellt på Sydsudan och Kongo-Kinshasa.

Enligt Dagen, ansluter sig även biskop Anders Kardinal Arborelius till initiativet och inbjuder nu alla katoliker i Sverige att göra det samma:

Det fruktansvärda kriget i Kongo rasar år ut och år in och ingen lösning tycks finnas mänskligt sett. Därför ber påven de troende om förbön och fasta, om medkänsla och offer, inte minst i fastetiden.

Konflikten i Kongo har pågått i flera decennier med ingen ljusning i sikte medan konflikten i världens yngsta land Sydsudan, enligt FN, är en av de värsta mänskliga kriserna i modern tid.

Biskop Anders tillägger:


Vi blir så lätt avtrubbade när våld och förtryck, krig och konflikt ständigt dyker upp på den kollektiva näthinnan. Att efterfölja den lidande och korsfäste Kristus måste också väcka vårt medlidande med den lidande mänskligheten och driva oss till bön och handling.


När påskens vackra men samtidigt mörka mysterium nu allt mer närmar sig, uppstår de mest
mänskliga av mänsklighetens frågor om lidande. Varför råder det inte endast godhet och frid?
Det får oss att reflektera över varför så mycket lidande existerar överhuvudtaget, det så kallade
teodicéproblemet som har samlevt tillsammans med kyrkans existens ställer sig frågan varför en
allälskande fader, Gud och herre kan tillåta lidande, lidande vi bevittnar varje dag. Vare
sig det är en familjemedlem eller en nära vän gör det lika ont i hjärtat varje gång vi hör att någon
inte längre är en del av denna jord utan endast lever kvar i våra minnen. Som kristna måste vi vända
oss till vår herre Jesus Kristus.
“När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: Gråt inte."  Luk 7:13.
Kära kristna bröder och systrar, vi har ett himmelrike som väntar oss, ett himmelrike som inte går att beskriva med ord, så obeskrivligt att Kristus själv använde sig av bilder för att våra
enkla och begränsade förstånd skulle förstå.

“Och han sade: Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är
som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” Mark 4:30-32
“Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar
en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.” Matt 13:45-46
Som kristna måste vi även förstå att döden är oundviklig, så oundviklig att vår herre Jesus
Kristus genomgick den. Han uthärdade den, bar korset på sina axlar och var stark i sina
svagaste stunder, han vann och besegrade döden. Just eftersom att den är oundviklig kan det även
bli dags för oss att växa som människor och tänka efter. Hur vill vi lämna denna jord, vill vi
påverka människor och vara ett ljus för andra? Hur vill vi att vårt eftermäle ser ut? Hur vill vi
att våra nära och kära talar om oss och minns oss?

Frågan om lidande kommer leva vidare, ännu finns det inget tillfredsställande svar på frågan
varför små oskyldiga barn lider och dör av svält, men just därför ber och hoppas vi att vi får möta
och ansluta oss till dessa människor i himmelriket. Gud är god, Gud är rättvis, ära honom och
hoppas.

                                                                                                                               -William Josef Kaplan


Nu närmar sig återigen fastan; den fantastiska tiden på året som ger oss en särskild möjlighet att ta nya tag i det andliga livet och i vår strävan att bli heliga. För att förstå det djupare syftet om vad det innebär måste vi ställa oss en väldigt grundläggande fråga: Varför strävar vi efter helighet?

På söndagsmässan ser vi, när ”Agnus Dei” sjungs, att prästen eller diakonen hämtar ut Kristi Kropp från tabernaklet. Efter hymnen knäfaller församlingen inför skådandet av Lammet ”som borttager världens synder”. Det helgade brödet har tagits ut ur tabernaklet för att bli föda åt församlingen; föda som helar och helgar.

Tabernaklet symboliserar och påminner om arken från det Gamla Testamentets tempel, som var Guds egen tron och där Mose lagtavlor av sten, givna av Gud, förvarades. Tabernaklet symboliserar även Guds Moder Maria, där den människoblivne Guden vistades. Därför hyllar vi Jungfrun Maria som ”du förbundets ark”, i den Lauretanska litanian. Jungfrun Maria symboliserar i sin tur själva kyrkobyggnaden, som är ett slags förstorat, men samtidigt verkligt, tabernakel, där Kristi Kropp förvaras. Vi, Kristi församling, Kyrkan, är Jesus i tabernaklet när vi är i kyrkan – Vi är Jesus i Marias sköte när vi är i kyrkan.

Vår Herre har själv sagt att vi inte bara ska bli som Honom; Han har sagt att vi ska bli Honom. Jesus sa uttryckligen detta när han på Korset till sin Moder sa om Johannes: ”Moder, se din son” (Joh. 19:26). Som vi vet hade Jungfrun Maria en son, Jesus. Hur kan Jesus då säga detta? Har Maria nu fler söner? Svaret är nej. Han sa inte ”se, detta är också din son”, nej, Han sa precis som det låter: ”Se din son”. En av Kyrkans största bibelteologer, Origenes från Alexandria (185 - 254), menar att det Jesus faktiskt säger här är bokstavligt och därför synonymt med: ”Se, det är Jesus som du bar inom dig”.

Vi formas i Kyrkans moderliv, Jungfrumodern, och föds av Henne, liksom Jesus, för att sprida det glada budskapet i ord, handling och sanning. Gränsen mellan Himmel och Jord är mycket tunnare än vad vi ofta tänker oss. Som medlemmar i Kristi Kropp är gränsen mellan det Gudomliga och mänskliga synnerligen tunn, för att inte säga helt och hållet upphävd, i den mån vi är delaktiga i den uppståndne Jesus själv.

Att vara del av Kyrkan, som är Kristi Kropp, innebär alltså på ett sätt att vara Jesus själv, enligt hans löfte: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu större än dessa skall han göra.” (Joh. 14:12) Liksom Jesus är sann Gud och sann människa blir vi vanliga människor, i vår delaktighet i Kristus, också delaktiga i hans gudomlighet. Ingen som inte är gudomlig, alltså inte förenad med den Enda Guden själv, kan göra de gärningar som Gud gör – det som Jesus gör – som han ju lovat att vi ska kunna göra och mer därtill.

När Jesus säger att vi ska ”göra de gärningar som jag gör” har alltså hans liv, i ord och handling, blivit vårt liv, som den Helige Paulus säger: ”Nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig” (Gal. 2:20). Kristi jordeliv är därför inte endast en förebild. Man skulle nästan kunna säga att det är en modell för vad den kristnes liv blir: Död, uppståndelse, helande, upprättelse, förening med Gud. Han har gått före – vi kommer efter.

Nå, varför ska vi bli heliga? Vi ska bli heliga för att bli till världen vad Jesus är till oss. ”Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid.” (Joh. 6:51) På samma sätt som Jesus lyfts ut från tabernaklet för att vara helande och helgande föda åt oss i kyrkan ska vi på samma sätt bäras ut ur kyrkan för att bli samma föda åt världen; vi ska bli Jesus för världen! Det är vad heligheten innebär. Vår strävan efter helighet är därför aldrig privat – det som är privat delar man inte med sig av. Vår strävan efter helighet innebär upprättelsen av Guds rike i oss och vår omgivning, död åt den gamla människan och födelse till den nya. Bägaren ska flöda över så att vår omgivning får del av den gudomliga nåd och det helande som först skänkts till oss – det bröd vi fått ta emot. Det bröd vi blir för världen och som världen tar emot är alltså Gud själv! Kom då ihåg att det inte går att leva utan bröd och vad detta i sin djupare betydelse då faktiskt innebär för världen när vi efter Mässan skickas ut i den.

Låt oss i tacksamhet och ödmjukhet minnas att dessa löften och gudomliga gåvor är oss givna helt och fullt av nåd, utan egen förtjänst, och med bävan minnas att detta innebär ett stort ansvar för oss själva och vår omgivning. Låt oss i fastan minnas dessa löften och röja undan det som hindrar oss att komma närmare deras fullkomning och ta till oss den Helige Petrus uppmaning:
”Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld.” (2 Pet. 1:3) 
Amen!

- Petri 

Petri har även skrivit: