Det börjar dra ihop sig till Askonsdag och är du lik många av oss så har du ännu inte klurat ut vad du ska fasta ifrån. But fear not! Vi har sammanställt en lista åt dig med 80 saker du kan lägga till och/eller ta bort under fastan:

Lägg till
  1. Bjud in dina vänner till den heliga mässan
  2. Bjud dina vänner till ungdomsträffar
  3. Be en litania
  4. Lär känna ett nytt helgon
  5. Ge bort något varje dag, oavsett om det är tid, pengar eller något du äger
  6. Om du har ingen aning om vilka synder du kämpar med, gör en samvetsrannsakan varje natt
  7. Om du är arg, ta upp kickboxning eller någon annan träning
  8. Om du är beroende av porr, fördjupa dig i Kroppens teologi!
  9. Om du ibland tittar på porr, fördjupa dig i Kroppens teologi!
  10. Om du är slösaktig, ställ upp som volontär en gång i veckan i ett soppkök.
  11. Lyssna på Fr. Mikes poddsändningar. Han är cool och är ödmjuk om att vara cool.
  12. Om du är dömande, be för varje person du ser.
  13. Be tillsammans med andra ungdomar från "Marias obefläckade rosenkrans" förening via Oovoo 
  14. Om du bryr dig för mycket om ditt utseende, ge upp din spegel.
  15. Bikta dig fler än en gång under fastan
  16. Läs en andlig bok
  17. Påminn dig själv dagligen att du är Guds älskade barn
  18. Se till att du får tid för tillbedjan inför det heliga Sakramentet minst en gång i veckan
  19. Le och hälsa på tiggare
  20. Laga mat åt någon
  21. Stöd en hjälporganisation med bön och pengar (som du kan spara genom att inte shoppa)
  22. Be för förfölja kristna dagligen! 
  23. Be för din kyrkoherde
  24. Ge komplimanger oftare
  25. Hjälp till i din församling genom att ordna kyrkkaffe, ministrera, katekesundervisning eller leda en bönegrupp
  26. Lär dig göra rosenkransar
  27. Skriv texter till Confessiones
  28. Gör hushållssysslor utan att bli ombedd om det 
  29. Följ Katolsk HorisontFacebook och Youtube
  30. Gör korstecknet och tacka Gud för måltiden innan du hugger i
Du kan sluta med att:
  1. Skämmas att stå upp för din tro på sociala medier, jobbet med mera
  2. Småäta mellan måltiderna
  3. Knäcka fingrarna
  4. Använda Instagram filter
  5. Lyssna på musik i bilen
  6. Sms:a medan du kör
  7. Hångla
  8. Använda emojis istället för att skriva dina känslor
  9. Rulla med ögonen åt dina föräldrar
  10. Spotta ut tuggummi på gatan, parkeringsplats, trottoar mm
  11. Tråna efter någon annans liv, förhållande eller ägodelar
  12. Klaga
  13. Använda frasen "Jag kan inte"
  14. Bara prata med Jesus när du behöver något
  15. Bära kläder som sitter åt för att du vill att andra ska se din kropp
  16. Vara högmodig 
  17. Vara självisk
  18. Vara girig. Köp inte något annat än det nödvändigaste för din överlevnad under fastan
  19. Vara lat. Ge upp TV och åta dig att gå en promenad varje dag och be rosenkransen under tiden
  20. Skvallra - Försök att säga enbart goda saker om dina medmänniskor och var tyst när du inte kommer på något snällt att säga om någon.
  21. Orena tankar och handlingar - Träna din kropp att lyda din vilja.
  22. Använda ord som inte prisar Gud. 
  23. Säga sårande skämt.
  24. Trolling på nätet.
  25. Vara sarkastisk.
  26. Säga "Oh my Gosh/God" titt som tätt. Missbruka inte Herrens namn
  27. Pizza.
  28. Äta tills du vill spy
  29. Äta kött
  30. Äta animaliska produkter
  31. Att prata om din speciella fasta för att få uppmärksamhet
  32. Skriva med det motsatta könet bara för att få uppmärksamhet
  33. Sexting
  34. Skicka snapchats av främlingar
  35. Skicka snapchats till främlingar
  36. Inte be om förlåtelse när du bör eftersom det är svårt att erkänna att du har fel
  37. Få dina naglar gjorda
  38. Hitta på ursäkter för att inte gå till mässan dagligen
  39. Använda Socker och/ eller mjölk i kaffet
  40. Dricka mer än en kopp kaffe/ dag
  41. Dricka energidrycker
  42. Dricka läsk
  43. Köpa andliga böcker och inte läsa dem.
  44. Använda Facebook
  45. Kontrollera din telefon varje 2 minuter. (LOL. Du vet att det är varje 30 sekunder.)
  46. Lämna lamporna på
  47. Använda Instagram 
  48. Använda Snapchat
  49. Slösa ditt liv framför Youtube, Netflix, HBO...
  50. Skjuta upp kvällsbönen till sista sekunden innan du somnar
Relaterade inlägg:

Bönen är den långa nyckeln, som passar i alla djupa hål.

Många gånger i mitt liv har det känts som att de människorna som kämpar och vill mest, är de som får ta de hårdaste slagen. Samtidigt har Gud sagt att man ska hjälpa och visa omtanke vilket är min största passion, men varför känner jag ofta att det är otur som inträffar mig?

Jag ställde upp i armén, tillsammans med soldaterna för att jag ville hjälpa ville hjälpa till att skydda landet mot kriget. Egentligen behövde jag inte ställa upp, men jag kunde lika väl hjälpa till om jag hade utbildningen. Men jag kanske inte var välförberedd över att det var ett spel. Vem som vann. Eller förlorade. Många gånger sprang de andra soldaterna till de begränsade gömställena. Ensam fick jag stå där framme. För en utbildning om hur man rymmer ifrån centrum när alla har gömt sig undan, och har pistolerna riktade mot mig, den utbildningen har jag inte tagit. De gömda soldaterna vann spelet, och jag förlorade spelet, kom sist. Det var då jag fick lära mig, att det är som när man ställer upp, som man får alla skott mot sig själv, och dör.

Allt kändes så tungt vissa stunder. Det var då jag fick uppleva vad bönen var. Bönen var plåstret på de blödande såren. Bönen var isen på de ömma blåmärkena. Eller bedövningen på operationen och sakerna som gjorde obeskrivligt ont, inifrån. Och för mig, var bönen min nyckel till allt. För det var en nyckel som passade i alla hål.

Djävulen förlorade, jag vann. Haha. Eller ska jag berätta hur det egentligen gick till? Jag levde i en sömn, en mardröm. Mina händer var fastklistrade runt halsen. Jag försökte verkligen dra av dem, åt höger och åt vänster, men de lossnade inte. Jag visste inte hur jag skulle göra eller vilket fel jag gjorde. I den otäcka mardrömmen kom plötsligt en ängel till mig och knackade mig på axeln. Hon försökte slita ifrån mina fastklistrade händer runt om halsen och därmed väcka mig från min långa sömn. Ängeln fyllde bunkar med varmt vatten som hon kastade på klistret runt om halsen. Mer än så kunde hon inte göra. Nu var det min tur att kämpa med att dra av mina händer som ströp om halsen. Ängeln fortsatte kasta mer och mer av det hetta vattnet, trots att halsen fylldes med eld. Mina händer skrek av smärta och jag skrek på henne för att hon skulle sluta. Ängeln fortsatte bekymra sig och släppte aldrig taget om dessa bunkar. Hon kämpade med att få mig gå med fria händer och väcka mig ur min mardröm. Till slut prövade jag med att dra mina händer framåt, trots att det var det hållet som det gjorde mest ont. Tack vare ängelns hjälp, fick jag viljan som gjorde att händerna började lossna från det starka klistret. Utan henne hade händerna kvävt mig.

Många gånger har djävulen försökt attackera en. Jag har många gånger bestämt mig för att hitta den magiska nyckeln som var lösningen till alla problem och beslut. Trots att när det var just jag som skulle dyka i havet, så förvandlades vattnet plötsligt från flytande till is. Trots att när jag skulle leta bland alla miljoner sandkorn, drunknade jag i dem själv. Och trots att när jag tittade åt höger, slog någon hårt mot min kind till vänster, eller så försökte jag titta framåt, men då blåste vinden mitt huvud bakåt. Precis allt inträffade när jag försökte.

Idag, förstår jag varför de sakerna inträffar mig. Jag har fått lära mig från både Gud, och älskade katoliker i min omgivning, att allt sker av en anledning, vilket jag också kan konstatera idag. Min tacksamhet till Gud kommer aldrig vara tillräckligt jämfört med den kärlek han delar med sig. Det är en kärlek som aldrig tar slut. En kärlek som varar för evigt.

Ibland trillar det ner många tunga stenblock på de lätta axlarna. Axlarna som tidigare skakat av lättnad känns nu så tunga att smärtan börjat stråla in i resten av kroppen. Stenblocken är kanske som små tester i livet där djävulen njuter av att se hur mycket man kan bära samtidigt innan man faller ner på knä och inte kan resa sig för stenblocken kväver en. Samtidigt måste jag ta mig igenom den eviga omvägen på egen hand och hoppas på att stenblocken trillar av med tiden som jag går med de plågsamma vikterna. Eller så sitter ondskan och skrattar av att se min svaghet.

Men så vill inte Gud. Inte alls. För vet du vad? Mitt bland ens skrikande kropp och tjocka andetag kommer Gud och hjälper en. Han lyfter upp en i hand varma famn. Genom att prata med en, tar han en del av den tunga vikten som man själv bar på. Därefter löser han problemen, genom att lägga stenblocken på sig själv. Han visar mig vad hans barn förtjänar. Kärlek. Innan jag bestämmer mig för att fortsätta vandra, vinkar Gud till mig att komma tillbaka. Han lägger sin mjuka hand över mina kinder och torkar mitt våta ansikte fyllt av tårar, glasbitar och jord. Därefter tar Han tag i min hand och börjar gå, tillsammans genom den eviga omvägen. Medan vi går och börjar prata börjar vi höra de vita fåglarnas melodi och när den lysande solen blåser bort de gråa molnen, färgas mina kalla kinde till rosiga. Och plötsligt förvandlas den eviga omvägen till en kärleksfull genväg som jag nu hoppas ska vara en omväg. För här vill jag stanna för evigt. Amen



När man syndar eller upplever synd genom någon annan, skadas ens själ. Sår rivs upp i den, och eftersom själen tillhör evigheten och själv är evig, läker inte dessa med tiden. Dessa sår ligger kvar som en smärtsam påminnelse om vad man själv har gjort, eller som en dov smärta man inte kan placera för att man har glömt bort det traumatiska man varit med om. Såren kan hindra oss från att lita på andra, de kan göra oss ständigt rädda så att vi hela tiden ljuger, och de kan till och med göra oss mer öppna för fortsatt synd genom att fördärva vår blick och våra tankar. Jag om någon borde veta, för i mitt förflutna finns roten till sår som plågar mig än idag. Det finns handlingar och upplevelser så mörka att jag knappt klarar av att tänka på dem själv. De förföljer mig och förvrider mig, hindrar mig från att vara den jag är skapad till att bli. Min sårbarhet utnyttjas av djävulen som söker min uppmärksamhet - och i min sårbarhet lyssnar jag till honom. Jag vänder mig till synd och faller, gång på gång. Varje gång känner jag mig mer och mer hopplös. Jag tänker att det inte tjänar något till att försöka, eftersom jag är för trasig. Jag tänker att jag inte förtjänar att söka upp Gud efter den här synden; hur kan jag våga prata med honom på kvällen efter att jag förnekat honom genom mina handlingar, ord och tankar? Hur kan jag våga be honom om något? Och vad är meningen med bikt när jag ändå vet att jag kommer att falla igen? Efter ett tag går hopplösheten över till en sorts bedövning. Det är för smärtsamt att inse att man avlägsnar sig själv från Gud, så jag gör mitt bästa för att inte bry mig. Och djävulen hurrar, för det är precis det han vill. Om jag inte bryr mig så finns det inte någon poäng med att försöka bygga en relation med honom och leva på det sätt han vill. Och om jag vänder mig bort från Gud, är jag så gott som förlorad, för Gud har faktiskt gett mig friheten att välja bort honom. Men det finns en sak som djävulen inte räknar med.

Gud ger sig inte utan en kamp.
”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.” (Upp 3:20)
När jag är på god fot med Gud tänker jag mig gärna Jesus som närvarande i min vardag, nästan som en låtsaskompis. Jag föreställer mig honom bredvid mig på spårvagnen, sittandes på min säng medan jag spelar gitarr, omfamnande när jag gråter i min ensamhet. När jag syndar vill jag dock inte ha de bilderna i huvudet. Jag stänger den dörren - stänger ute Jesus - och försöker koppla bort honom från mitt liv för att slippa skammen och skulden - för att slippa tänka på att jag gjort fel, för att slippa sluta göra fel. Men varje gång när jag vänder mig bort från honom, sträcker han försiktigt ut handen och börjar knacka på min dörr. Någon sa en gång att Gud alltid respekterar ens val att välja bort honom, och att han tålmodigt väntar på att man ska komma tillbaka - men jag tror inte att det är sant.
”Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?” (Matt 18:12)
Nej, Jesus är inte stilla i sin väntan. Han kommer efter och letar. Han söker. Han knackar. Och när man inte svarar, knackar han hårdare. Han börjar bulta. Han bultar och bultar tills man öppnar. Ibland gör han det genom att påminna en om bönen. Tror du att det är du själv som kommer på tanken att be? Nej, det är Gud som kallar på dig - din bön är ditt svar. Ibland skickar han någon annan som för dig hem. Kanske säger personen precis det du behöver höra, eller tar med dig till biktstolen. Kanske finner du den personen just i biktstolen. Ibland berör han dig direkt, låter dig översvämmas av alla känslor du försökt trycka ner och blottar dig för dig själv så att du inte har någonstans att gömma dig mer. Kanske rensar han ditt sinne med tårar för att du ska vara redo att ta emot hans förlåtelse genom uppriktig ånger och genuin längtan efter bikt och botgöring. Ibland talar han det språk du bäst förstår, som i mitt fall är musiken. Kanske har du en dag en obeskrivbar önskan om att lyssna på en viss sång - ett ord är fastetsat i ditt sinne, och du söker igenom många låtar med det namnet tills du hittar rätt - och innan du förstår vad det är som händer, är du i tårar på väg mot kyrkan trots att du egentligen skulle någon helt annanstans.
”Är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv.” (2 Tim 2:13)
Jesus bultar. Han bultar hårt, ihärdigt och tålmodigt. Han vet precis hur han ska bulta på dörren oavsett vem han bultar till, och han slutar inte förrän du öppnar. Gud skickade Jesus ner till jorden för att han skulle kunna stå vid din dörr och bulta. Jesus offrade sig själv, bara för att han skulle kunna stå vid din dörr och bulta - bara för möjligheten att du skulle öppna. Hans död garanterar inte din frälsning, men även om du var den enda människan på hela jordens klot hade han gjort allting ändå, bara för dig - bara för möjligheten att du skulle öppna för honom. Han gör det inte för att du förtjänar det. Han gör det för att han älskar dig. Jesus älskar dig, oavsett vad du har gjort eller vad du gör. Han förstår. Han har ju själv redan burit din synd, och vet precis vad du går igenom. All skam och skuld du känner, har även han känt. Han vill bara trösta dig. Han vill omfamna dig. Han vill hela dig. Han vill inte att du ska vända dig bort från honom.

Du tror att det är hopplöst, att du är för trasig och ärrad av din synd och ditt förflutna. Men Gud, skaparen av din eviga själ, är naturligtvist också evig själv. Och den evige skaparen helar gärna din själ. Han kan gå in i tiden och befinna sig i just det ögonblick där du sårades och skydda dig. Han kan hela varenda lilla del av dig, oavsett om det rör sig om bara en skråma eller om det enda som är kvar är trasor som knappt liknar vad de från början var. Gud vill inget annat än hjälpa dig, du behöver bara be honom. Du behöver bara öppna dörren för honom. Jag vet att det är skrämmande, men om du inte vågar be om helande och förlåtelse, så be för att du ska vela be om det. Backa ett steg. Ge bara inte upp. Himmelriket är närmare än vad du tror, och Jesus planerar att få dit dig med alla möjliga medel. Gud kommer aldrig att överge dig. Han har skapat dig med djup omsorg och kärlek, han känner dig vid namn och han törstar så enormt efter just dig, precis sådan du är. Han vill ha dig vid sin sida. Han är vid din sida. Alltid. Till och med när du inte vill. I all din synd och i ditt mörker, står han där och bultar. Han kommer aldrig att lämna dig. Vänd bara inte ditt ansikte ifrån honom.

Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på Herren.
Tanken på min nöd och hemlöshet
är malört och gift.
Den lämnar mig inte,
och jag är betryckt.
Detta går mig till sinnes,
därför våndas jag.
Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom. (Klag 3:18-24)

- Gabriela K

Varje dag bombaderas vi med "nyheter" om de allra senaste dieterna, hälsogurus som talar om för oss vad vi bör och inte bör äta, vi övertalas att det är viktigt att räkna kalorier och att vi inte duger som vi är. Den nya hälsohetsen har förvandlats till den senaste religionen och alla tycks drabbas av det. För en del kan maten förvandlas till ett missbruk och man kan utveckla en sjukdom såsom anorexia, bulimi och nu på senare tid även ortorexi där man har sjukligt besatt av att äta nyttigt.

Därför är det uppfriskande att få höra om en mer rationell syn på mat. I en intervju med The Catholic Herald berättar Emily Chapman om sin nya bok "The Catholic Table: Finding Joy Where Food and Faith Meet".

Bokens kombination av visdom, humor, tro och läckra recept är desto mer anmärkningsvärt när man läser att Chapman led av anorexia följt av hetsätning under sex år, 1994-2000. Hon hade också kommit bort från tron. I november år 2000 insåg hon hatade mat och att hon hatade sin kropp. När hon återvände till kyrkan förändrades allt, då hon insåg att Herren kommer till oss som mat och återupptäckte den sakramentala innebörden av detta. Hon säger i intervjun "Jag slutade tänka på mat som en sekulär och började tänka på mat som en katolik."

I boken finns kapitel om kroppens teologi, mat som tecken och sakrament, hunger efter Kristus, om att äta och dygder och mycket mer.

"Modernisten ser på världen och ser bara det materiella. Vi katoliker lever i en värld av heliga tecken. Vi vet att Gud gjorde allt i skapelsen; det bär hans varumärke. Mat är en av de viktigaste av dessa tecken. Det är inte bara en blandning av vitaminer och mineraler, fett och kalorier - det är en symbol för Eukaristin. Allt som den gör på den naturliga nivån - för att ge näring, tröst, glädje, läkning och så vidare - gör Eukaristin på den övernaturliga nivån. Jag försöker att alltid se maten ur detta perspektiv när jag äter, som en gåva från Gud tänkt att hjälpa mig att förstå mer tydligt Eukaristins stora mysterium"


Personer som sympatiserar med "Ja till livet" och som försöker påverka kvinnors abort riskerar nu upp till två år i fängelse!

En lag har gått igenom i Frankrike där man förbjuder "pro-life" hemsidor som försöker avråda kvinnor från att göra aborter utan att tydligt framföra att de är pro-life. Lagen antogs av nationalförsamlingen, som har en socialistisk majoritet under torsdag kväll. Det nya brottet är straffbart med 30.000 € i böter upp till två års fängelse.

Laurence Rossignol, minister för "kvinnors rättigheter", säger att "Ja till livet" aktivister är fortfarande fria att uttrycka sitt motstånd mot abort "under förutsättning att de öppet uppger vilka de är, vad de gör och vad de vill," enligt AFP.

Fransk lagstiftning förhindrar redan pro-lifers från att demonstrera utanför abortkliniker. Anhängare av det nya lagförslaget hävdar att Ja till livets taktik har flyttats ut på nätet och måste stoppas.

Ärkebiskop Georges Pontier av Marseille, ordförande för den franska biskopskonferensen, hade uttryckt sin oro till president Francois Hollande över lagförslaget och uppmanade presidenten att inte låta lagförslaget passera då det är en "allvarlig överträdelse av demokratiska principer".

Tiotusentals gick ut på gatorna i Paris i slutet av januari för att protestera mot lagen. Demonstranterna höll skyltar som sade "Att skydda de svaga är verkligen starkt".


Föräldrar är några man borde uppskatta mer. Gud tilldelar dem ansvar av en anledning. I det fjärde budordet står det tydligt "Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land". Detta innebär att om man visar kärlek och respekt till sina föräldrar, så kan man förvänta sig detsamma av sina barn.

För trots allt, var det kanske ett misstag att jag körde mot rött trafikljus. Kanske var det ett misstag att jag inte väntade, men som färgblind kunde jag inte se skillnaden mellan rött och grönt. Så jag körde in i massa bilar och man fick ringa ambulansen och jag behövde genomgå en operation som skulle fixa min färgblindhet, så att jag aldrig mer behövde krocka, eller gasa när jag skulle vänta. Och här står jag igen, framför det starka trafikljuset, som aldrig blinkar grönt, inte ens orange. Kanske var jag inte färgblind. Men mina föräldrar och Gud ville inte att jag skulle krocka igen. Därför gav Han ansvaret och kontrollen över bilen till mina föräldrar, som bromsade den vid rött. Där stod jag nu, hoppfullt, och väntade. Väntade på att det skulle lysa grönt.

Och när man står känslokall framför trafikljuset, och ser klockan ticka på ljusskärmen, så börjar man inse att allt de ville var ens bästa… I Bibeln står det “Uttryck för tacksamhet brukar vanligtvis föra människor närmare varandra. När man visar uppskattning följer man också i Jesu Kristi fotspår, han som alltid lade märke till det goda andra gjorde. (Markus 14:3–9; Lukas 21:1–4)”

Kanske borde jag sätta in hjärtats varmaste del i kylen, bland minusgraderna, så att det stelnar. Eller fryser. Trots att mitt hjärta inte trivs i kylan, så hade det varit en idé att låta känslorna domna bort och täcka dem med ett lager frost. Eller tusen och en miljard. Men vi alla vet att jag aldrig trivts i kylan och kommer därför ta ut den frusna biten och placera tillbaka den tillsammans med de andra, varma bitarna. Där kommer jag få känseln tillbaka och täcket som lade sig som is kommer smälta. Kvar blir ett hjärta, som måste torka sina tårar, och droppar som bara fortsätter att droppa.

Ens föräldrar tröstar alltid en, hur ledsen man än är så kommer de alltid med öppna händer. Samtidigt börjar man inse hur mycket ens föräldrar offrat för att deras barn ska må bra. Hur mycket Gud tar från dem, för att ge till deras barn. De tar från sitt allra djupaste, bara för att ge till sina älskade barn.

För egentligen hade föräldrarna inte särskilt mycket blod, snarare järnbrist, men ändå bestämde de sig för att donera. Donera till sitt barn, som hade anemi, för att få ett vaket liv. Det gjorde ganska ont för dem, att få den smala sprutan rakt in i armen, bland de trånga blodkärlen och efteråt långsamt utdraget med första röret med blod. Andra, tredje och de gav även bort ett fjärde och femte utan några andetag emellan åt. De visste ju att det skulle vara värt det. De gjorde det för någon annans skull som de älskade. Blodet hjälpte barnet, så att dess kropp vaknade till en melodi. När blodet var utanför deras nu alldeles bleka kropp, men inuti barnet så vände barnet ryggen mot dem som en sten rakt upp i ansiktet.

När man tänker tillbaka på hur många gånger ens föräldrar gjort saker som man inte riktigt varit tacksam för så ångrar man sig så enormt mycket. Man ångrar att man vänt dem ryggen. Man kan likna detta vid att vända ryggen mot Gud, då de är en gåva ifrån honom. Att man inte visade mer uppskattning och tacksamhet. Man hade aldrig kunnat klara sig utan dem. Och man inser nog aldrig hur mycket de betyder för en, förens saker inträffar dem, och Gud väcker unika tankar i ens huvud.

De är som silver och guld. Värdefulla. Har två olika vackra nyanser. Det är inte förens man tappar bort något av dem, eller när någon av dem plötsligt försvinner som man inser deras stora betydelse. Dyrbarelsen som man inte lade märke till då man alltid hade på sig dem. Då skulle man vara beredd på att gräva ända ner till jordens malm för att finna guldet. Eller simma ner till havets botten för att hitta silversmycket. Samtidigt som det skriker inom en för man ångrar att man inte tog hand om dem bättre, för de betyder något. De är dyrbara, värdefulla och oskattbara. De betyder allt.

Kära mamma och pappa? Jag älskar er. ❤
Hälsar er dotter, Michelle

Fader Alberto Gaton var kaplan på ett spanskt fartyg som kämpar mot människohandel i Medelhavet. Inom loppet av nästan fem månader lyckades hans  rädda mer än 3.000 personer.

"Sjuttio procent av dem är kristna som flyr från förföljelse i sina hemländer", sade fr Gaton i en intervju med CNA. De flyr från förföljelse, från Boko Haram i Nigeria, andra terroristgrupper och misär i deras länder. Vidare sade han "Det är de fattiga som går ombord i hopp om att nå Europas kuster och som många gånger hamnar på havsbotten."

"Vilken plats denna värld har kommit till genom hjärtats ondska, som när Gud glöms bort är i stånd med att sända små barn, gravida kvinnor och spädbarn i uppblåsbara båtar som är som skokartonger, flytande kistor och med inget annat öde än att antingen bli räddade eller förloras. "

"Tack vare Gud, har vi kunnat rädda alla båtar vi var ansvariga för, även om vissa av dem var i mycket dåliga skick." Men det är inte alltid alla som åker i båtarna lyckas överleva.

Vid ett tillfälle bad en gammal kvinna som hade räddats honom att välsigna henne och flickan hon bar. Föräldrarna till den lilla flickan hade försvunnit innan undsättning och nu var det den gamla kvinnan som tog hand om henne. "Hon bad mig bara att välsigna dem. Vi bad tillsammans i sjukstugan".  Fr. Gaton tillade att för det mesta ber människor inte om materiella saker utan de vill bara ha en bön, ett leende.


Fr Gatons uppdrag på Medelhavet är nu avslutat, men fram till januari 2017 firade han mässan varje dag på fartyget. Eftersom det inte fanns något kapell firades det ofta på däck om vädret tillät.  Varje dag bads även aftonbön, som alla inkl. ateister deltog i när det var storm ute i havet eller om de hade någon sjuk släkting. Under de månader de befann sig ute till sjöss hann flera gå till sin första kommunion, några gifte sig och en del påbörjade konfirmationsundervisning.
"Jag säger alltid att i havet blir ateister agnostiker; agnostikerna bli icke-praktiserande katoliker och icke-praktiserande, åtminstone för en stund börjar praktisera sin tro. Det är min erfarenhet."

Så länge jag kan minnas har jag drömt om att bli läkare. Ni vet när man brukar fråga små barn om vad de vill bli när de blir stora och de svarar alltid astronaut eller prinsessa? Ja, även då ville jag bli läkare. Eller ”hjälpa fattiga människor” som jag brukade svara. Under hela min skolgång har jag haft detta som mitt mål och som min största drivkraft. När det var tungt i skolan så kom jag ihåg vad jag ville och vart jag skulle hamna i livet, och det hjälpte mig framåt. Jag var så säker på att det var Guds kallelse till mig i livet, att Han ville att jag skulle bli läkare och hjälpa människor. Jag drömde om att arbeta som volontär och jag läste om sjukhus utomlands där olika verksamheter vilade på kristen grund. Ja, kort sagt så visste jag att mitt stora intresse för människokroppen och min empati för andra skulle ta mig dit i livet och jag bad helt enkelt Gud för att hjälpa mig. Jag visste, att med Guds hjälp skulle jag nå mitt mål och det tvekade jag inte en sekund på.

Så vad hände, går jag läkarlinjen nu? Nej, nu har jag precis börjat min första termin på tandläkarutbildningen och under den första veckan har jag haft så många frågor snurrande i huvudet. Varför Gud? Vad vill Du med detta? Vad ska jag göra med mitt liv? Varför ska jag arbeta med något som inte gör mig lycklig? Varför nådde jag inte mitt mål? Vad är syftet med detta? Har jag gjort något fel? Är Du inte nöjd med mig? Dessa frågor är och kanske förblir obesvarade, och trots att jag känner mig väldigt vilsen i livet just nu så kan jag inte göra mer än att lägga det i Guds händer. I Bibeln står det vid upprepade tillfällen att vi inte ska vara rädda. För vad som jag tror är bäst för mig, kanske inte är det. Och är det inte en trygghet att veta att Gud har det bästa planerat för dig? En svårighet kan vara, hur vet vi att vi valt rätt väg? Det vet vi inte alltid, och det vet definitivt inte jag. Ska jag hoppa av och höja mina betyg eller fortsätta på tandläkarprogrammet? Jag kan inte svara på detta, men vårt starkaste hjälpmedel är bönen. Bön om vägledning, bön om att vi ska förstå vad Gud vill med våra liv och bön om att vi ska lita på Guds plan för oss och att Gud vill oss det bästa, inte det värsta. Om det står skrivet att det ska hända, så kommer det hända. Och det kanske blir bättre än vad vi trodde till och med!

Om ni känner er vilsna och ledsna, kom ihåg er tro. I svåra stunder vill Gud att vi ska vända oss till Honom, för att Han älskar oss och för att Han vill vårt bästa. Det kan vara lättare sagt än gjort, speciellt när man verkligen vill något med livet och det inte blir så. Det kan vara svårt att förstå vad Gud vill och vi kan bli besvikna. Men kom alltid ihåg
Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig - Jesaja 42:6 
När vi vandrar med Gud vandrar vi aldrig ensamma.





Världen idag lider av att många män, både unga och gamla, inte är män av heder där de står upp för det vi tror på, inte är män av trohet när vi måste vara trogna, men framför allt inte är män av kärlek när vi måste älska. Enkelt sagt måste vi vara män av Kristus som visar världen vad det innebär att vara män. Den ändlösa kärleken jag fått erfara av min mor och systrar har fått mig att inse att kvinnor är mycket bättre på att visa kärlek än oss killar medan vi tyvärr kanske är bättre på att visa de ytliga attraktionerna.

Hur blir vi dessa män av Kristus som vi är kallade till att vara? Hur visar vi världen vad det verkligen innebär att älska och följa Jesus? Låt oss börja med det absolut första tecknet på att vi är hans lärjungar, så som det så fint uttrycks i Johannesevangeliet: “Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” Joh 13:35. Vi måste först och främst kämpa för kyskheten, något som är så fint, så vackert och som frigör oss från onda begär, som säger nej och förkastar respektlöshet, utnyttjning och felaktigt bruk av den sexuella lusten. Kyskheten som löser upp alla knutar och öppnar upp alla stängda men vackra dörrar, dörrar till en sann äktenskaplig, faderlig, moderlig och vänskaplig kärlek. Kyskheten må vara svår att integrera i sitt liv, men vänta bara tills vi får erfara världen med kyskhetens ögon. Vi får dock inte begå misstaget att tro att vi kommer nå en punkt då vi kan säga: "Jag är äntligen kysk, äntligen framme", utan det är en livslång resa med Kristus som  är kyskhetens förebild. Kyskhet och självbehärskning är manligt mina bröder.

Vi kan och bör även vända oss till helgonen som visat oss vad det innebär att leva i gemenskap med Gud. Tar vi en titt på helgonet Maximilian Kolbe, som ligger mig nära hjärtat, kommer vi snabbt att förstå hur manlig han var. Hans uppoffring var mycket lik vår Herres. Som män måste vi dö, vi måste dö och offra oss varje dag. Våra liv ska gå ut på att alltid tjäna andra, är det trots allt inte det som kärlek handlar om? Varje dag vi inte har tjänat andra är en dag som gått förlorad. Ännu ett helgon att vända sig till är den heliga familjens överhuvud, Kristi oförtröttlige försvarare Helige Josef.

Vi måste förstå att Jesus är Alfa och Omega, vi måste låta honom vara vår vardags början och slut, vilket innebär att hela vårt liv måste gå ut på att behålla honom i centrum. När vi väl förstått detta måste vi förstå oss på honom så mycket vårt mänskliga förstånd förmår. Vi kommer aldrig att uppnå vår fulla potential och förstå oss på honom utan bön, aldrig bli helgon utan att be och vara i konstant kontakt med Gud. Just därför är det så viktigt och fundamentalt att vi börjar dagen med bön och avslutar dagen med bön. Den tid vi planerar in bön i vardagen ska vara avgörande för hur resten av dagen formas så att fokuset ligger på Gud och inget annat.

När människor runt omkring oss ser på oss ska de inte se oss utan Jesus, vi är kallade till att vara världens ljus, speciellt i detta sekulariserade mörker. Så låt oss lysa av den kärlek som aldrig sviker, den kärlek som väntar på att tas emot. När vi överlämnar oss helt till den Helige anden varje dag, sätter han oss i lågor, och människor kommer för att se oss brinna. Låt oss tillsammans visa våra sekulariserade bröder och systrar hur det är att brinna av Kristi kärlek.

Efter en veckas vandring till pilgrimsorten Santiago var min vandring fortfarande inte slut. Strax efter att vi kom tillbaka till Sverige upptäckte jag att resan inte hade slutat, vi måste alltid fortsätta vandra och växa på Herrens väg. Vi kommer att hamna vilse ibland och ta några steg bakåt, men det gäller att hitta tillbaka och det gör vi bäst genom att vända oss till den gode herden. Det må vara svårt att vara de män vi strävar efter, men mycket handlar om att vara ödmjuk och förstå var man är på väg och jobba sig uppåt med en bra omgivning och grupp av människor som alltid utmanar en till att bli bättre.

Slutligen, låt oss be, inte bara för alla män men även alla par, både nu och i framtiden. Låt oss öppna och förbereda våra hjärtan så att när tiden är inne kunna ta emot varandra helhjärtat och vara redo. Låt oss be för att alla världens män står upp för kvinnornas skönhet och skyddar deras själar. Var en man, var ett helgon mina bröder. Amen.


                                                          


Hejsan! Mitt namn är Michelle och jag är en glad ung tjej som är är uppvuxen som kristen i Skåne. I skolan läser jag naturvetenskap och utanför det brinner jag för att spela klassisk piano, sjunga opera och skriva en hel del. På denna blogg vill jag dela med mig av mina tankar och erfarenheter.
Varmt välkomna till Confessiones!

Texter jag har skrivit:
Uppskatta dina dyra smycken
Bönen är den långa nyckeln som passar i alla hål

En 74-årig man serverade "speciella" kakor under kyrkaffet i St. John the Apostle katolska kyrka i Indiana, USA förra året. Sex församlingsmedlemmar smakade vad de tyckte såg ut att vara syndigt läckra kakor. Församlingsmedlemmarna som själva var mellan 12 - 70 år fick därefter söka vård för högt blodtryck, paranoia, letargi och ångest.

Den äldre mannen nekade först till att ha spetsat till sina kakor, men vid en husrannsakan fann man hash-olja. Enligt Fox59 kommer mannen nu åtalas för vårdslöshet (criminal recklessness) och innehav av hash.

Man vet aldrig vad man får under kyrkkaffet.

För ett år sedan fick jag möta Guds kärlek under en av mina mest smärtsamma stunder jag upplevt. Jag fick en påminnelse om att Gud älskar mig genom att jag fick känna en oerhörd smärta. Dels var det genom kampen Gud hade för mig mot den onde. Jag levde i synd och jag kände hur fel det var. Jag levde i synd med någon som var sjuk av ondska på det mest subtila sättet tänkbart, dold genom ett löfte om kärlek. Jag kände det under en lång tid och det lämnade mig med blåmärken och sår inom mig. Jag läker fortfarande och jag kan känna att Gud vann den kampen om mig. Dock kan den onde fortfarande försöka få tag i mig men Gud vinner varje gång. Dels för att jag har haft en stark tro sedan jag var liten och det har satt en grund för mig till att alltid ge min tillit till Gud. Men förra året var jag nära att förloras av det onda.

Den dagen på stranden grät jag för smärtan jag kände var outhärdlig, jag omfamnades av en av mina bästa vänner. Gud såg till att vi båda befann oss på samma plats för han visste att jag behövde honom genom henne. Aldrig har jag känt Guds kärlek så mycket som då, i den mest smärtsamma perioden i mitt liv. Jag hade ont, men jag var tillbaka hos honom för det är för Gud vi är skapta. Den kvällen bad jag inför det allra heligaste och gav min smärta till Jesus, jag vakade på natten och grät inför honom.

Vägen tillbaka till att bli hel igen pågår fortfarande och jag är närmre att nå målet idag än vad jag var för ett år sedan. Genom bikt en gång i månaden, mässan och själavård började jag min läkningsprocess. Gud kommer för alltid att kalla hem oss och det kan ske genom extrem smärta i hjärta och själ men det är för att det är hos honom vi finner den största kärleken. En kärlek så stor att det för oss människor är nästan omöjlig att förstå.

- Anonym
Det första vi utsätts för är frestelsen. Vi har två val – att motstå den, eller att falla. Om vi faller måste vi omedelbart ångra oss, och ställa tillrätta igen, annars nås vi av Guds vrede, som innebär att vi får vad vi vill, och inte vad vi behöver. Här är det oftast en tillfredsställelse som inte är helt legitim.

I nästa steg får vi svårare att motstå frestelsen, och så småningom utvecklas en ovana. Då måste vi göra någon sorts uppoffringar, eller fasta, för att hitta rätt igen, annars nås vi av Guds vrede, som innebär att vi får vad vi vill. Här handlar det ofta om att vi börjar att känna oss tillräckligt smarta eller vuxna, och vi börjar att jämföra oss med andra som är mycket värre.

I det sista steget blir vi moraliskt förblindade, och tappar förmågan att se att det egentligen är fel. Då försöker vi få andra med oss, och blir kränkta om de inte är med.

Två exempel:
Man kör för fort någon gång. Efter ett tag känner man att man klarar av det, och tycker att de bör jaga de verkliga fartdårarna och buskörarna. I sista steget blir man irriterad på de långsamma väglusarna som bara är i vägen, och inte håller en acceptabel trafikrytm.

Man fixar ett ”extra avdrag”. Efter ett tag känner man att man vet var gränserna går, och att man egentligen har rätt, och tycker att de bör jaga de stora bovarna i stället. I sista steget blir man arg på någon som inte vill ta ett svartjobb, utan i stället onödigtvis skicka in en massa pengar till staten.

Det fungerar på det personliga planet, och även på samhället som helhet. Titta på var abortdebatten var under mitten av 1900-talet och vad den är i dag. Vad händer med eutanasifrågan framöver?

- Stefan H