"Skydda oss, o Herre, medan vi vakar, bevara oss då vi sover, så att vi vakar med Kristus och kan vila i trygghet."
Orden kommer från bönen completorium, som bes på kvällen innan läggdags. Det är en bön som jag från första början har tyckt väldigt mycket om. Även jag, som lätt lätt tappar fokus och låter tankarna irra iväg någon annanstans, uppskattar den bönen mycket. Det är så fint att få avsluta kvällen på det sättet, genom att bli påmind om Guds storhet. Den vaggar mig in i ett lugn och skänker mig trygghet.

“Må du bli våra hjärtans dröm, vår tanke under nattens sömn. Och när den nya dagen gryr, oss väck att lova dig på nytt.” Ofta behöver jag bli påmind om meningen med livet: att älska Gud, mina medmänniskor och att vandra vägen som leder till Herren. Livets olika måsten och krav tar mig ofta bort från det viktiga, livet tappar fokus och riktning. Men med Gud i centrum faller de andra bitarna på plats, jag blir hel.

“Var mig nådig Gud, och hör min bön. När jag ropar så svara mig.” Ibland känns Gud långt borta, som att han inte lyssnar. Men hjärtat slutar inte att längta. Människan söker Gud, men även han söker oss. Guds oändliga kärlek är viktig att komma ihåg. Vi är Guds barn, och han älskar oss. Även när vi inte förstår stigarna han leder oss in på, kan vi vara trygga med att han har en plan för oss. Vårt namn står skrivet i hans händer, han har utvalt oss redan innan vi blev till.

Förr hade jag svårt för “institutionaliserade” böner. Jag tyckte inte de var uppriktiga nog eftersom det inte var mina egna ord. Men med tiden har jag lärt mig att göra orden till mina. Speciellt completorium håller jag kär. När jag inte vet vad jag ska säga, men ändå vill visa min uppskattning till Gud så finns bönen där. Det blir till mitt hjärtas ord. Jag tackar för dagen och det som den har medfört, små som stora saker. Tänker på vad som kunde gjorts annorlunda och bättre. Men framför allt så avslutar jag dagen på bästa tänkbara sätt - med Gud.


Vi ber rosenkransen hemma sedan några år tillbaka och vi har med tiden utvecklat något som mer liknar Rosenkransen2.0 där vi lagt till en del böner som vi ansåg viktiga. För runt fyra år sedan började vi be till det heliga Gianna och den helige Gerard om förbön för de ofödda barnen och deras föräldrar. Med tiden så lade vi till fler helgon förknippade med de ofödda barnen som vi träffade på - officiella skyddshelgon eller helgon som vi tyckte passade. Det slutade med en hel “litania” av helgon.

Här är den. Be med oss eller gör din egna litania med helgon som är viktiga för dig. Det viktigaste är att vi ber för de ofödda barnen för det mord som de utsätts för är absolut hårresande. Att argument inte räcker har väl alla av oss erfarit, vad som behövs är en böne-armé bestående av oss och Himlens elit:


Heliga Gianna
Helige Gerard
Helige Thomas av Aquino
Helige Maximilian Maria Kolbe
Vår Fru av Guadalupe
Helige Josef
Heliga Anna
Helige Antonius av Padua
Heliga Katarina av Vadstena
Helige Johannes Paulus II
Helige Ignatius av Loyola
Heliga Moder Teresa av Kalkutta
Heliga Ida
Heliga Rita
Helige Judas Thaddeus
Heliga Guds Moder av Matemblewo
Helige Bonaventura
Helige Domenico Savio
Helige Stanislaus Papczynski
Helige Johannes Döparen
Själarna i Skärselden
Heliga Maria, Vishetens Säte
Bed för de ofödda barnen och deras föräldrar, särskilt de barn vars liv är i fara


Är det inte bara Gud som kan förlåta synder?
För många kan tanken att regelbundet berätta alla sina synder till en präst vara främmande. Som katoliker tror vi inte att det är prästen själv som förlåter oss utan han förmedlar enbart förlåtelsen.

Präster kan förmedla syndernas förlåtelse eftersom Jesus har gett dem den auktoriteten när de prästvigdes. Jesus gav kyrkan försoningenssakrament, även känd som botgöring eller bikt, så att vi kan ha en intim konversation med vår Gud genom vår präst. I Johannesevangeliet (20:23) säger Jesus till apostlarna:
"Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden" 
Att man får förlåtelse förmedlat genom en präst uppfyller ett grundläggande behov som vi människor har över att faktiskt få höra orden "Du är förlåten, gå i frid". Risken finns annars att man istället för att se sin synd för vad den är börjar bortförklara sina handlingar, man tänjer på gränser och troligtvis aldrig kommer får hjälp med att hantera sina svagheter.

Är du intresserad av bakgrunden till försoningssakrament rekommenderar jag Scott Hahns bok "Herre förbarma dig"
Kolla in Katolsk Horisonts senaste klipp, där pratar fr. Krystian om just bikten:


- Pipo

Denna värld kunde varit annorlunda.
Vi kunde varit utlämnade åt slumpen och en kall och meningslös död där vi upphörde att existera och inget längre spelade någon roll. Dina föräldrar, dina barn, din make/maka, syskon, vänner, alla dessa relationer och kärlek upphörde och glömdes för alltid. Denna kärlek som bara visat sig vara kemiska signaler i en kropp, en kropp framsprungen ur en anonym och själlös värld.

Men människan har i alla tider haft ett frö av kunskap och en längtan att det finns något mera. Någonting som i alla betydelser är oändligt. Oändlig glädje, oändlig tid och oändlig kärlek, det är vad vi alla längtar efter.
Detta något visar sig inte vara en krävande gud som visar sin makt, ej heller en skapare som lämnat världen åt sitt öde, utan en Gud vars största längtan är att vi ska söka honom och på sikt älska honom. Och när vi närmar oss honom är han inte sen att svara och visa att han älskar oss långt mer än vi kan omfatta, var och en personligen.
Och han vill ge oss allt vi kan drömma om och mycket mer, för att fylla all denna längtan som han lagt i oss, just för att vi ska söka honom.
Och den största tragedin i livet vore att gå genom det utan att någonsin söka honom eller fråga efter honom!

- Peter  W


Vårt samhälle söker idag efter ett falskt frihetsideal, speciellt bland vår yngre generation. De vill ha frihet men utan begränsningar. Ett synsätt där ingen ska tala om för dem vad de får och inte får göra. Personer som motsätter sig denna anarkistiska syn på frihet trampas ner av den strukturerade politiska retorik som präglar vår tid. Till stor del har idén om frihet sina rötter i marxism.  En ideologi som gömmer sig bakom en fasad uppbyggd av ord som tolerans, solidaritet, kärlek och jämlikhet men tömda på sin sanning. I ett tal i mitten av 1900-talet sa den amerikanska presidentkandidaten Norman Mattoon Thomas: “The American people will never knowingly adopt socialism. But, under the name of “liberalism,” they will adopt every fragment of the socialist program, until one day America will be a socialist nation, without knowing how it happened. I no longer need to run as a Presidential Candidate for the Socialist Party. The Democratic Party has adopted our platform.” 

Något som på den tiden var något otänkbart men som idag har blivit en verklighet. Subtilt men effektivt har Karl Marx ideologi svept över och slagit rot i en stor del av det politiska spelrummet.
Denna bakomliggande ideologi i människornas sätt att tänka reflekteras i ett förakt mot moraliska sanningar och begränsningar. Människan vill vara sin egen gud där sanning inte är mer en subjektiv föreställning hos varje individ. Denna relativistiska syn på sanning går hand i hand med marxismen världsordning.

Som ett klagorop från begynnelsen som sakta tonat bort till ett svagt eko kan vi läsa ur skapelseberättelsen: “Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt.” 1 Mose  3:4-6

När rätt och fel inte längre är förankrat i Gud finns det inte längre några gränser för vad människan är kapabel till att göra. Denna bibliska skildring ger oss även en nyckel till att förstå hatet mot Gud och Hans gudomliga ordning. Gud är inte mer än en begränsning i detta samhälle, en begränsning som hotar denna frihet som människan försöker skapa. Denna frihet som i slutändan tar sin riktiga form och natur, anarki. Vördsnadsvärda ärkebiskop Fulton J. Sheen skriver: “Freedom does not mean the right to do whatever we please, but rather to do as we ought. The right to do whatever we please reduces freedom to a physical power and forgets that freedom is a moral power.”

När denna anarkiska världsordning tagit sin fulla form kommer människan i sin natur att söka ordning. Som i begynnelsen kommer nu ormen tillbaka för att erbjuda en ny världsordning, ett nytt äpple.

“Och det fick en mun som skröt och hädade, och det fick makt att hålla på i fyrtiotvå månader. Och det öppnade sin mun för att häda Gud, häda hans namn och hans tält, alla som bor i himlen. Det fick rätt att strida mot de heliga och besegra dem, och det fick makt över alla stammar och länder och språk och folk. Och alla jordens invånare skall tillbe honom, var och en som inte från världens skapelse har sitt namn skrivet i livets bok hos Lammet som blev slaktat.” Uppenbarelseboken 13:5

Det är inte förrän vi får kännedom om våra begränsningar som vi blir fria. I våra begränsningar hittar vi nyckeln till vår identitet. En identitet som inte är förankrat i oss själva utan vår Herre Jesus Kristus. Låt oss inte lyssna till ormen ”ty han är en lögnare och lögnens fader.”  Vargen som idag är utklädd till ett lamm försöker att få människorna på fall. ”Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen” Luk 21:36

Viva Cristo Rey!

/Carl









“Love consists of a commitment which limits one's freedom - it is a giving of the self, and to give oneself means just that: to limit one's freedom on behalf of another.” - den helige påven Johannes Paulus II

Äktenskapet är ett sakrament och ett livslångt åtagande. Runt hälften av alla som gifter sig skiljer sig efter några år enligt SCB. Många katoliker i min närhet ingår i den statistiken.

Tyvärr är de flesta som gifter dåligt förberedda inför påfrestningar som kan komma att dyka upp och illa införstådda i vad äktenskapet egentligen innebär. Prästseminarister tillbringar hela 7 till 8 år åt att förbereda och fördjupa sig i sin kallelse, medan vi som är kallade till äktenskapet får några samtal med vår kyrkoherde och om vi har tur möjlighet att delta några gånger i "äktenskapsskola". 

Under år 2016 deltog min man och jag vid fem tillfällen i äktenskapskola. Vi var tacksamma över möjligheten då inte alla församlingar erbjuder det. Men kursen lämnade ett bittert eftersmak. Det var inget tal om äktenskapet som sakrament och vad detta innebär. Naturlig familjeplanering, Humanae vitae, kroppens teologi var inget man berörde. Däremot fick vi veta hur ägodelar delas upp vid ev. skilsmässa. Allt var inte dåligt, men det kändes som en kurs som kommunen hade kunnat hålla i.  Men eftersom det ändå är katolska kyrkan som erbjuder det kände jag en oro. Hur ska de gå för alla par som gifter sig? De flesta av våra kurskamrater var inte familjära med kyrkans lära. Vet de vad de ger sig in på? Förstår de syftet med äktenskapet? Är de öppna för liv? 

Kyrkan behöver familjer som förstår sin kallelse och som tar sitt uppdrag på allvar, därför behövs det ett mångfacetterat och intensivt äktenskapsprogram som vågar utmana oss till ett mer meningsfullt liv. Att lämna detta åt församlingarna att sköta själva när det knappt fungerar med vanlig kristendomsundervisning är inte realistiskt och våra kyrkoherdar hinner inte bära hela det pedagogiska ansvaret. Varför inte genomföra nationella äktenskapsreträtter? Kurser på distans? Möjligheterna är oändliga, det behövs bara en drivkraft och god organisering från stiftet. Fortsätter fler familjer att falla isär blir det snart inte mycket kvar av församlingarna heller.


Vade retro me, satana! Det var dessa ord som Jesus själv använde när han visste att Petrus ord när han förnekade korset inte kom från himmelen, utan var tankar från helvetets djupaste hål. Inskriptionen "Vade retro satana" har hittats redan under medeltiden hos Benediktinerna, och betyder "Gå bort ur min åsyn, satan". Denna bön används för att stöta bort allt ont.

Den verklighet Jesus levde i är samma verklighet vi lever i idag. Satan existerar och han vill förgöra dig. Den frälsande sidan av myntet är att Jesus vunnit över döden genom korset och att satan redan har förlorat. Han vill dock i förlustens hetta dra med sig så många som möjligt. Djävulen har dock inget faktiskt att komma med, han har inga kort i rockärmen, eftersom han redan har förlorat. Men vad han kan göra är att lura dig att Gud inte har övervunnit döden, han kan ljuga för dig, han kan få dig att tro att Jesus inte har räddat dig. Det är därför han kallas "lögnens fader".

Vi människor står inför ett val, sanningen eller lögnen. Detta val väljer du genom ditt liv här på jorden, när du dör finns det ingen återvändo. Under ditt liv så står vi var dag inför beslut, det är viktigt att vi vet att dessa beslut är mellan gott och ont. Djävulen kommer ständigt att viska i vårt öra och just därför är det viktigt att vi upprepar ”VADE RETRO ME SATANA” för att frigöra oss från lögner och bättre kunna lyssna på Guds vägledning.

Dödssynder låter gammalmodigt, men det är satan som satt den tanken i ditt huvud (om denna tanke finns hos dig; upprepa Jesus ord till Petrus). Dödssynderna är högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja. Självklart innebär det inte att så fort du är girig eller högmodig, så kommer du till helvetet. Nej, vad det handlar om är att din mänskliga natur inte får bli någon utav dödssynderna. Om du ständigt är högmodig eller någon annan av dödssynderna utan att erkänna och bikta det så kommer din natur med tiden att formas och bli högmodig eller någon utav ovan nämnda dödssynder. Din befintliga natur kan man säga är det slutgiltiga val du kommer göra mellan liv och död.

Det är därför väldigt viktigt att ständigt bikta sig, för då blir ögonen renade och man ser klarare vilka synder man gör. När man ser bättre kan man ständigt förbättra sig. Jag tror att så länge man ständigt vill förbättra sig (för man faller ständigt) så har du valt livet framför döden. För om du inte längre vill förbättra dig, då har satans lögner ständigt lurat dig och din natur har blivit lat, högmodig etc. Då du som person formar din natur efter någon av dödssynderna så orkar man inte välja Gud. Det är därför Katolska kyrkan ständigt pratar om bön, bot och fasta, eftersom dessa element omvandlar din natur till en som är dygdig; ödmjuk, generös, kysk, medmänsklig, måttfull, tålmodig och flitig. Utan bön, bot och fasta så kommer du inte kunna övervinna din fallna natur. Utöva ständigt bön, bot och fasta och försök undvika dödssynderna, så väljer du liv framför död eftersom du formar din natur så att den säger JA till Gud.

Kom alltid ihåg att Jesus med sitt kors vunnit över döden, han har räddat dig, alltså om du genom ditt val väljer liv framför död får du det eviga livet. Lögnens fader kommer försöka att fylla dig med hopplöshet och hat, men detta är inga tankar från Gud. Om du hör tankar som inte kommer från Gud säg då som Jesus ”VADE RETRO ME SATANA”.

DUM SPIRO SPERO - SÅ LÄNGE JAG ANDAS, HOPPAS JAG

Fadi

Du scrollar genom din feed på instagram eller facebook och du kommer till posten där du
började sista gången du scrollade - du minns den direkt och du lämnar appen för det är
ingen mening med att fortsätta när du redan sett allt det här. Slår det aldrig dig att den här
bilden, skämtet, inlägget du känner igen, den är där någonstans i din hjärna, ditt minne? Det
slår mig ibland att jag har bokstavligen hundratusentals instagrambilder i mitt huvud och de
kommer att förbli där. Inte nog med att jag slösar bort min tid (för det är det som ger mig
dåligt samvete oftast) så väljer jag att det är just det jag vill minnas. Min hjärna, vars
neuroner växer och kopplar ihop sig efter världen jag ser, utvecklas efter appar där jag bara
scrollar och där informationen i de flesta fall inte ens är viktig. Dessa appar förändrar hur jag
ser och uppfattar världen. Min hjärna som så enkelt får sina dopaminkickar på internet
dööööör i den riktiga världen.

I början av Advent började jag läsa Psaltaren. Psalmer ger inte min instagramhjärna några
dopaminkickar. När jag öppnade Bibeln på kvällen kunde jag ibland inte minnas vilken
psalm jag slutade med dagen innan. Hur kommer det sig när jag kan exakt minnas var jag
ska sluta scrolla på facebook? Min dopamin-törstiga hjärna vill inte ha något med Gud att
göra för Gud är inte en dopamin-dealer.

Jag har ofta träffat på folk som sagt att Bibelläsande har förändrat dem även när de trodde
att de inte förstod något eller tyckte att det hela var en miserabel erfarenhet. Jag instämmer.
Jag har insett under Advent att mina ovanor inte bara tar upp min tid (10 minuter instagram
per dag var något jag kunde ge utan dåligt samvete) men de har också ett dåligt inflytande
på min relation med Gud för jag kan inte koncentrera mig på bön. Min hjärna och min själ
har slutat samarbeta.

Alla föraktar nyårslöften men som katoliker är vi ju kallade till självförbättring. Det här året
tänker jag svälta min dopamin-törstiga internet4life-hjärna och påbörja en Bibelläsningsplan.
Om max tre år ska jag ha läst hela Bibeln.

Det här inlägget är inspirerat av Marc Barnes inlägg. Hans inlägg dock är ett absolut mästerverk.