Livets mirakel


För den kvinnan som har varit med om våldtäkt och blivit gravid, är det okej att göra abort?

Om barnet får en svår diagnos som innebär att barnet inte kommer att leva efter födseln, ska man ändå fortsätta med graviditeten?

Ska man fortsätta med graviditeten även om barnet får en svår diagnos som kommer att kräva livsuppehållande behandling under resten av livet?

Som en katolsk läkare samt kvinna har jag haft svårt med dessa frågor. Jag har länge funderat på vad jag hade svarat om en patient hade bett mig om en abort på grund av dessa anledningar. Eller ifall det hade hänt mig, vad hade jag gjort?

I början av terminen var jag på min anestesiplacering. Jag tittade på operationslistan och på nästa patient så stod det ”abort.” Det var en bebis precis på gränsen för när kvinnor i Sverige har full frihet till abort, det vill säga 18 veckor. Som läkarkandidat var det mitt jobb att ta emot patienten från väntsalen. Efter att jag hade introducerat mig till patienten, som endast var några år äldre än mig, började vi gå tillsammans mot operationssalen. På vägen till operationssalen så sa hon: ”Jag längtar tills det här är över och för den här saken att försvinna ur mig.”

Jag var ledsen för både mamman och bebisen. Jag var ledsen för mammans oförmåga att se Guds gåva till henne, och ledsen för barnet som blev bestulen av Guds största gåva – möjligheten till liv. När vi kom fram till operationssalen sa jag en tyst bön för både mamman och bebisen, och bad om att få lämna operationssalen. I det ögonblicket förstod jag precis Kyrkans lära och svar till dessa frågor.

Just nu är jag i Filippinerna för min utomlandsplacering på Obstetrik/Gynekologi. Precis innan jag åkte så hade min pojkvän Jonas och jag bestämt oss för att göra Gottgörelseakten för Den Första Lördagen tillsammans, som är en devotion förknippad med uppenbarelserna i Fatima. Första lördagen i december, samma dag som jag skulle åka iväg, gick vi på mässan och påbörjade devotionen. Direkt efter så bad vi rosenkransen och sedan mediterade vi över rosenkransens mysterier i 15minuter – som alla är delar i devotionen. Jag valde att meditera särskilt över Jesu födelse.

När jag började meditera såg jag Maria. Redan från stunden av Herrens bebådelse genom ängeln Gabriel bestämde sig Maria för att acceptera och lita på Guds plan för henne.  Detta trots hur galet det må ha låtit, att bli gravid fastän man är oskuld. Även Heliga Josef, hennes man, stöttade henne, efter att en ängel hade talat med honom i en dröm. Även när Jesu födelse närmade sig, och Maria och Josef inte var välkomna till någons hem i Betlehem, så fruktade de inte. Till slut så födde Maria vår Herre och Frälsare i en krubba.

Efter det såg jag Marias obefläckade hjärta med törntaggar omkring. Till skillnad från Maria så är många kvinnor idag rädda för att bli gravida och ser det som en ”sjukdom” de behöver skyddas ifrån och behandlas för. Jag kunde känna Marias sorg och smärta för alla barn, både födda och ofödda, som inte är älskade av deras föräldrar, i synnerhet deras mammor. Dessa barn är så oälskade att vissa mammor väljer att döda dem innan de ens fått en skymt av den vackra världen som Gud har skapat åt oss. Jag förstod vad Maria försökte berätta för mig. Alla barn från konceptionsögonblicket är mirakel och Guds mest dyrbara gåva till världen. Precis som Maria kommer jag att ovillkorligt älska vartenda barn Gud välsignar mig (och min framtida man) med.

Jag har länge sagt att obstetrik (den medicinska specialiteten för graviditet och förlossning) är den gladaste specialiteten. Obstetriska patienter brukar vara friska mammor som ivrigt väntar på att äntligen kunna hålla sina barn för första gången. Jag har verkligen tyckt om att göra min obstetrikplacering här i Filippinerna, eftersom jag blivit glad av att vara omringad av gravida kvinnor, samt glada mammor med sina nyfödda barn. Förra veckan, under högtiden för Jungfru Marias Utkorelse och Fullkomliga Renhet, så fick jag även möjligheten att förlossa mitt första barn.

Precis efter att barnet hade förlossats, stod jag där i tystnad och bävan, medan jag tittade på bebisen i mina händer. Tiden stod still, tills jag hörde läkaren säga: ”Du kan ge barnet till barnmorskan nu.” Jag överlämnade barnet till barnmorskan, som sedan gav barnet till mamman. Efter förlossningen bytte jag från mina arbetskläder och skyndade mig till mässan.

Jag vet inte var jag ska börja när jag ska försöka beskriva de känslor jag fick när jag höll i det nyfödda barnet. Medan jag höll i barnet, livets mirakel, kunde jag känna en överväldigande glädje och kärlek för barnet. Precis som var och en av oss, kom det här barnet till världen på grund av Guds kärlek för oss. Vilken välsignelse det var, att Gud kunde använda mig som ett instrument och medel för ett liv, Guds mest dyrbara gåva, att komma till vår vackra värld.


Alla barn är livets mirakel och är gåvor från Gud, genom vilka han uttrycker sin kärlek för oss. Precis som Jesusbarnet, älskar Gud oss så mycket att Han sände sitt enda Son till världen för att frälsa oss från våra synder, så att vi kan möta Honom igen i Himlen. Nu under jultiden, låt oss tacka Gud för denna välsignelse och fira vår Herres födelse. Vi ber för alla barn, både födda och ofödda. Låt oss också be för alla föräldrar, särskilt alla mammor, att de alltid ska älska sina barn ovillkorligt, på samma sätt Maria och Gud älskar oss.
Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. - Joh 3:16-17 

Originalet på engelska kan man läsa här: Call me Dr Sam