Egoism



Varför är människan så självupptagen? Varför har vi denna eviga stolthet, som gör att vi tror att vi är bättre än andra, och att vi klarar av att leva utan Gud? Det egna egot är för många människor en ständig kamp, om det inte tyglas tar det i överhand. Jaget är för frestande, min vilja ska alltid fram. I forskning som gjorts har det gått att se att personer med narcissistiska personlighetsdrag ökat mycket den senaste tiden. Varför finns ingen entydig förklaring, men det är troligt att det bland annat beror på sociala medier, som i mångt och mycket enbart handlar om självbekräftelse. I en tid där många, i alla fall i västvärlden, har möjlighet att göra precis som de själva vill blir det egna självförverkligandet det enda och viktigaste målet. Antalet singelhushåll i Stockholm, som för övrigt är bland de högsta i världen, är även det en indikator på att i dagens samhälle är det inte önskvärt att behöva anpassa sig efter någon annan. Ensam är stark. Men är man kristen kan man inte vara sin egna gud. Det är inte vi som dikterar livsreglerna i våra egna liv. Som kristen bör man alltid i första hand finnas för sina medmänniskor, och leva ett liv i kärlek till dem. Vi ska bära varandras bördor, och göra allt gott för de minsta i samhället. Som kristen flyttas fokus bort från dig för att istället riktas till Gud; vår Fader som led och dog för att sona våra synder. I Andra Filipperbrevet kan vi läsa att vi ska vara fria i självhävdelse och fåfänga. Vi ska vara ödmjuka och sätta andra högre än sig själv. Jesus själv kom för att tjäna oss, trots att han egentligen är den som ska bli tjänad. Inom psykologin finns det de som hävdar att människan bara gör goda gärningar för att vi själva tjänar på det. Antingen rent konkret, genom att andra till exempel får ett gott öga till oss vilket i framtiden kan komma att gynna oss, eller helt enkelt för att vi mår bra av att göra gott. Det finns alltså inga helt och hållet oegoistiska gärningar, även de som till det yttre verkar självuppoffrande görs för att det gynnar oss själva. Den här åsikten är inte helt ovanlig, men det är skadligt att tänka så om människan. Vi är skapade till Guds avbild, och Gud är kärlek. Han är helt och hållet syndfri. Människan är visserligen skadad av synden, men vi bär på så mycket gott inom oss. Den individualism som så starkt präglar det här samhället splittrar människor. Vi är inte menade att leva så, vi är kallade till att leva i gemenskap för att föra varandra närmare Gud. Men hur gör man egentligen för att bli fri från sitt ego? Hur ska vi göra för att bli revoltera mot vår egna natur, som gör att vi sätter oss själva i främsta rummet? Alla människor syndar. Synden som för oss längre bort från Gud finns hos alla. Men om vi ska kunna bli helgon måste vi böja vår egen vilja inför Guds. Eller snarare; vår vilja måste bli Guds vilja. Det är de små sakerna i livet som berättar vilka vi är och hur mycket kärlek vi har i vårt hjärta. Väljer vi illvilja framför godhet? Bråkar vi om småsaker för att få vår vilja igenom? Broder Stefan, en franciskanbroder, berättade så fint om att när vi väljer att göra gott så blir vi inte överkörda. För när vi gör allt av god vilja så blir hela vår intention att göra gott, och på så sätt blir vi inte svaga individer utan tvärtom otroligt starka. Det gör att vi bli mer lik den vi är tänkt att vara. 

Finns det, förutom alla av kyrkan erkända helgon, människor i modern tid som verkligen levt för att göra hela sitt liv till Guds vilja? Det gör det verkligen! Det finns exempel på fantastiska personer som levt i vår nutid och som svalt sin egoism och istället levt för att göra gott. En sådan person var Desmond Boss, en sjundedagsandventist från USA som på grund av sin tro vägrade att bära vapen och döda fienden under andra världskriget. Trots det ville han ändå tjäna sitt land, och han visste att han kunde ha en annan roll i kriget än att döda; nämligen att jobba som sjukvårdare för att rädda sårade i kriget. Under blodiga slag var Doss ute på slagfältet, utan något som helst vapen att skydda sig med, för att kunna föra undan skadade och ge dem vård. Det är verkligen ett bevis på att när Guds vilja går före din egen, för han dig på vägar du aldrig trodde du skulle våga vandra. Så låt oss välja den ödmjuka vägen framför det egna jagets vilja, så kan Guds kärlek förvandla oss.

"Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
 och ge mig på nytt
 en frimodig ande."
Psaltaren 51:12