”Vi föds alla i en fallen värld. […] Därtill är vi, på grund av att vi är skilda från Gud, så oändligt sårbara, utsatta på ett sätt som inte var Skaparens ursprungliga avsikt.” skriver Syster Sophie i sin bok Till man och kvinna skapade han dem.


Vem kan inte hålla med om att vi alla föds i en ”fallen värld”? Bara vänd dig om så kan du se all ondska med dina egna ögon. Krig, diskriminering, fattigdom, föroreningar, hat, och nu #metoo.

Mina första reaktioner till #metoo kampanjen på sociala medier var väldigt positiva. Jag kunde knappt föreställa mig vad så många kvinnor hade fått gå igenom och att omvärlden lyckats få dem att hålla tyst. Jag skrämdes av de historierna jag fick höra och äcklades av tanken att högt uppsatta människor utnyttjat sina titlar för att psykiskt eller fysiskt utnyttja en annan människa.
Tänk att människan ibland kan vara så vidrig.

Jag har personligen aldrig blivit sexuellt ofredad. Jag har aldrig behövt slå bort händer från min rumpa, dra upp min lilla urringning på grund av stirrande blickar eller trycka in hörlurarna så hårt jag kunnat för att få kränkande ord att försvinna. Som klassens oövervinnliga katolik med obefintliga kurvor var det kanske inte heller så konstigt. Jag var ingen i jämförelse med andra tjejer i klassen, som inte hade något emot att spendera hela deras veckopeng på smink och låta deras spektakulära kurvor få se dagens ljus. Jag vet inte om jag borde kalla mig själv för lyckligt lottad som än så länge sluppit undan de trakasserier, det går ju inte riktigt att glädjas när man vet att andra får lida, men jag gillar att leka med tanken att Gud skyddat mig med en okrossbar bubbla av nåd och kärlek som hållit ondskan ute.

Jag förstår om vissa anser mig som blåögd och naiv för att skriva ett inlägg om att jag är trött på hashtag:en #metoo. Jag förstår om du undrar vem jag är för att prata om sådant som jag inte själv upplevt. Jo, jag är människa, precis som du. Om påvar, präster och systrar kan prata om kyskhet och äktenskap, då kan väl jag lika gärna få prata om det här.

Visst, i början tänkte jag inte så. När jag läste om våldtäkterna som aldrig fått se dagens ljus blev jag arg. När jag läste om hur de som utsatts för sexuella övergrepp idag mådde dåligt så blev jag ilsken. Ilsken över människans beteende och över det rättsliga systemet som tog bovens sida. Men dagen då allt vände var dagen då jag läste om att Harvey Weinstein, Hollywoodproducenten som anklagats för sexuella övergrepp, var deprimerad och självmordsbenägen, att hans egna företag hade kickat honom, att hans fru hade lämnat honom och att hans barn hatade honom. Medan mina feministiska kompisar satt bakåtlutade på deras stolar och flinade åt andra människors lidande, så kändes plötsligt inte lika bra längre. Är det rätt att besvara lidande med lidande, hat med hat? Harvey Weinstein behövde uppenbarligen hjälp. Kärlek. Någon som lyssnade på honom. Någon som förlät. Men istället fick han hat. Glåpord. Han blev utfryst från hela mediebranschen och spottad på av alla världens kvinnor.

Jag sitter inte och försvarar Harvey Weinstein, för hans beteende går inte att försvara. Men det går att förlåta. Jag är bara 20 år och vet inte mycket om livet, men jag vet att Gud har skapat oss för att vi ska kunna älska som Han älskar oss och för att förlåta som Han förlåter oss.

Är det verkligen bara jag som blir så frustrerad över att kvinnor får kalla män för svin när de själva tror sig ha rätten att ta livet av ofödda barn, och det utan att någon reagerar? Bara jag som tycker bara lite synd om männen som blir hatade och utfrysta från samhället när Gud har gett oss uppdraget att älska och förlåta? Syster Sophie skriver i Till man och kvinna skapade Han dem att ”Kärlek och nåd strömmade genom Guds genomborrade kropp till alla dem som är sårade. Det vill säga till var och en av oss. Tack vare denna nåd kan vi också, i Guds tid, finna kraft att förlåta dem som gjort oss illa, medvetet och omedvetet. Förlåtelsen är själva nyckeln till helandet. Den gör oss fria så att vi inte för all evighet måste leva under det förflutnas tyranni.” Inte mår man bättre av att gå runt med hat i sitt hjärta?

En dag la en tjejkompis till mig upp en bild på Instagram. Man kunde klart och tydligt skåda den stora tatueringen föreställandes den astronomiska symbolen för planeten Venus, som vi idag mer känner igen som symbolen för honor. Hon skrev argt om ”männens jävla ansvar” och jag blev genast upprörd. Visst, männen har ett jävla ansvar för hur de beter sig, men det handlar inte bara om det. Människan har ett jävla ansvar.

Människokroppen har ett okränkbart värde. Hur kan kvinnor och män förvänta sig att andra ska respektera deras kroppar när de själv inte kan göra det? Tänk om alla bara kunde läsa Syster Sofies bok om kroppens teologi, Till man och kvinna skapade Han dem. Tänk om alla kunde förstå att vi är skapade i Guds avbild, så lika varandra men ändå så olika, och att vi är kallade att förverkliga oss själva genom att just ge oss själva. Tänk om alla i tidig ålder kunde lära sig att bejaka sig själv, sin egen kropp och sina allra mes intima och dyrbara funktioner. Tänk om alla kunde förstå att sex inte handlar om lust och njutning utan om kärlek. Tänk om alla kunde förstå att kärlek inte handlar om ett kretsande kring det egna jaget utan om ett djupt möte med ett annat jag. Jag tillåter mig själv ibland att dagdrömma om att den bortgångne påven Johannes Paulus II skulle återuppstå för att avbryta varenda lektion om sexualkunskap i skolan för att inflika att ”människokroppen är skapad för att överföra till den synliga världen det mysterium som varit fördolt hos Gud i evighet, och bli dess synliga tecken” och att sexualiteten är en del av vår väg till helighet. Kanske människan skulle ha en annan respekt för sin egna och den andras kropp då? Då skulle det här problemet kanske inte finnas från hela början.

”Ingen med ett gott självförtroende klär sig medvetet utmanande.” skriver syster Sophie i sin bok. ”Människan har en tragisk förmåga att söka bekräftelse på att hon är just så värdelös som hon inne innerst tror.” Jag tycker syster Sophie har alldeles rätt. En kvinna som endast klär sig för att söka bekräftelse hos det motsatta könet, hon har fått allt om bakfoten. Ser hon värdet i sin kropp, känner hon helt enkelt inte behovet att klä sig utmanande, utan klär sig för att hon tycker att hon är vacker. Det handlar inte om hur naket klädd man är, utan om inställning man har när man drar på sig plaggen. Klär du dig för att göra dig vacker? Eller gör du det för att killarna ska vilja ha dig? Vill du pryda den helige andes tempel, ära kroppen och dess djupaste sanning, eller hoppas du på att kunna få ligga ikväll? Jag påstår inte att alla kvinnor klär sig fel och utmanade, men jag vill betona vikten av att tänka efter en gång innan man klär sig, det är ju efter allt det första en annan människa ser. Inget snack om att det är de människor som begår sexuella övergrepp som är de sanna bovarna, och även om det aldrig kan vara den ofredades fel att något gått snett, så har hon också ett ansvar i hur hon framställer sig själv. Vad förväntade du dig när du klädde dig- och dansade utmanade på krogen? Om du inte respekterar och värdesätter dig själv och din egen kropp, hur kan du då förvänta dig att andra ska göra det? 

Hur kan alla fortfarande vara så förvånade över att detta händer om människan själv inte ser sin kropp som värdefull? Om inget av könen förstår meningen med kärlek, äktenskap och kyskhet, hur konstigt är det då att människan går efter lust och begär? Hur himla konstigt är det egentligen att sådant här händer när dagens samhälle lär oss att du är det viktigaste som finns, att din vilja och dina begär går före den andres?

Genom att älska Gud, älska den kropp som Han har skapat åt oss och älska vår nästa, kan du och jag finna frid. Missförstå mig inte nu, jag är så glad över att dessa berättelser fått komma upp, för alla människor som fått upprättelse och för alla som tagit ställning och agerat för att bekämpa detta beteende. Jag lider med de människor som blivit utsatta för sexuella övergrepp och för ondskan som finns i vår värld, men jag lider också med Gud över det onda som människan har skapat med de kroppar som Gud gett oss som gåva för att återspegla honom och Hans kärlek. Vi kan bättre än så här.

- Bénédicte





Varför vördar den katolska kyrkan jungfru Maria? Vad är skillnaden att be om någons förbön och att tillbe denne? Vilken roll ska Maria ha i vårt liv? Det finns mycket att diskutera och samtala om kring Guds moder, och därför bestämde en av SUK's lokalföreningar, Marias Obefläckade Rosenkrans (förkortat MOR) att ordna ett Maria-läger i Göteborg.


På lägret deltog ungefär 30 ungdomar, främst från Göteborg, Stockholm och Skåne. Lägret började med att vi fick presentera oss själva vilket följdes av middag. Därefter inledde Meron lägrets första föredrag, som handlade om rosenkransens historia och de löften som Maria gett dem som ber rosenkransen. Efteråt bad vi alla rosenkransen vilket avslutades med completorium.


På lördagsmorgonen fick vi stiga upp tidigt för att fira mässan. Därefter kom kyrkoherden från Kristus Konungens församling i Göteborg, fader Tobias, till oss för att hålla ett föredrag med titeln: "Vad är Marias roll i vårt liv?". Vi fick höra om hur fader Tobias kom till tro och om hur Maria hade lett honom till kyrkan. Fader Tobias förklarade att Maria aldrig glömmer oss, precis som en mor aldrig glömmer sitt barn.  Maria är otroligt viktigt eftersom hon kom med frälsning till världen. Hon går före oss mot vägen till helighet. Precis som Maria var öppen inför Gud måste även vi vara öppna inför att ta emot honom genom eukaristin och låta oss förvandlas.


Vidare berättade fader Tobias om hur absurt det egentligen är att vi katoliker ofta behöver försvara vår vördnad för jungfru Maria. Ingen ska behöva försvara sin kärlek till sin mamma! Att vörda heliga personer har varit en tradition sedan urkyrkan och går långt tillbaka i tiden. Däremot får vi inte gå till överdrift, vilket människor kan ha lätt för att göra, och därför kontrollerar kyrkan noga vilka personer det är som vi vördar. Fader Tobias avslutade det intressanta föredraget med att berätta att för att kyrkan ska godkänna någon som helgon måste en lång kanoniseringsprocess först ha skett. Efter detta tog lägerdeltagarna en paus och lekte lekar i skolans gympasal.

Efter lunchen höll fader Tobias ytterligare ett föredrag om det spännande temat "Mariauppenbarelser". Vi fick lära oss att kyrkan har godkänt tolv stycken Mariauppenbarelser. Gemensamt för många av uppenbarelserna är att Maria inte visade sig för inflytelserika och mäktiga personer, utan för personer från enkla förhållanden, och oftast barn. För att en uppenbarelse ska kunna ske måste det finnas en mottaglighet, förklarade fader Tobias, och det kan ju vara en anledning till att just barn ofta är de som får uppenbarelser. Uppenbarelserna brukar även bara vara riktade till en enskild person eller en mindre, sluten grupp av personer. Uppenbarelserna finns för att hjälpa oss i vår tid. De tillför inget nytt till läran, och en uppenbarelse som gör det erkänns inte av kyrkan. Vidare berättade fader Tobias om några av de kriterier kyrkan använder sig av för att bedöma om det rör sig om en genuin uppenbarelse eller inte, vilket bland annat är ifall uppenbarelsen ger bärande frukter över en längre tid och om personerna som fått ta del av uppenbarelsen kan återgå till ett vanligt liv efteråt (ifall personerna inte klarar av det utan lever resten av sitt liv med till exempel depressioner och oro så ses det som ett varningstecken).

Sist ut för lägret var broder Stefan, en franciskanbroder från ett kloster i Jonsered strax utanför Göteborg. Han berättade om målet vi alla kristna ska ha; att bli helgon. Han började med att förklara att den lycka vi söker bara kan finnas hos Gud, och att inget annat i längden kan mätta oss. Djup lycka måste vara förankrad hos Gud, annars rör det sig bara om tillfälliga lyckokickar. Vidare pratade broder Stefan om att vi uppriktigt och hängivet måste följa Gud. Det är de små detaljerna i livet som visar vilka vi är. Han uppmanade oss att alltid vid småsaker och bagateller visa god vilja. För att Guds vilja ska kunna ske måste vi böja vår vilja för Gud. Men vår vilja blir inte på så sätt överkörd; om vår vilja är god är den att göra Guds vilja. Broder Stefan uppmanade oss att låta vårt hjärta bubbla av kärlek och tacksamhet. På så sätt blir vi lite mer den vi är tänkt att vara. Broder Stefan avslutade sitt föredrag med att säga att Gud belönar med frid i hjärtat.

Efter en fullspäckad och lärorik dag tog vi bilarna och åkte i väg till en kyrkogård i Göteborg. Eftersom det var Alla helgons dag var kyrkogården full med ljus som anhöriga hade tänt. Även vi tände ljus, som vi höll medan vi vandrade på kyrkogården samtidigt som vi bad rosenkransen. Det var stämningsfullt och en stark stund som jag är väldigt tacksam över. Det var fint att få reflektera över alla som gått före oss och alla öden som var samlade på samma plats, och be för att de idag får vara tillsammans med Herren.

Dagen avslutades med ett bibeljeopardy, och jag tror inte att jag var ensam om att tycka att det var något kluriga frågor, dock väldigt lärorikt. Efter att ha suttit uppe till sent och pratat med de andra lägerdeltagarna sov jag gott efter en fullspäckad dag.

På söndagsmorgonen åt vi frukost, firade mässa, bad rosenkransen, städade och sen var det dags att säga hejdå till alla. Jag tror inte jag är den enda som tog med mig en stor dos av Maria-glädje hem!


- Carolina 







Abort är ett ingrepp som väcker starka känslor oavsett vilken sida man står på, det är därför ett ämne
som bättre lämpar sig att diskutera IRL (in real life) än på nätet, framförallt då människor lätt dras in i en slags pöbelmentalitet. Tror du inte på mig? Gå in på facebook, kommentera under någon nyhetsartikel eller i någon grupp att abort avslutar ett människoliv.... vänta några minuter. There you go!

Din kommentar kommer locka till sig följande typer:

Extremisten a.k.a. fundamentalisten

Den här typen av person har växt upp i en åsiktsskyddad miljö där världsbilden sällan blir ifrågasatt inom den egna kretsen, och är således inte van vid att argumentera sakligt. Man har sedan barnsben blivit indoktrinerad i “den enda sanna läran” och  skrämd med att allt avvikande från denna lära är farligt. Det gäller därför att slå ner avvikare snabbt innan de sprider sin onda ideologi som med all sannolikhet bygger på patriarkalt förtryck. Värt att notera är att denna person inte brukar ha någon självinsikt utan betraktar sig vara någon slags rättighet- och demokratikämpe. Dess val av metod brukar oftast innefatta personangrepp.

Att bemöta fundamentalisten med rationella argument kommer leda till att du anklagas för mord och får höra att du bör dödas för din åsikt. Ta det med en nypa salt och sjunk inte till samma nivå. Att få någon att lämna en politisk/ideologisk sekt är nästan omöjligt att göra via sociala medier, en diskussion med fundamentalisten kommer därför sällan vara fruktbar. Helige Judas Taddeus kan vara till hjälp om du ändå bestämmer dig för att ge diskussionen en chans.

* Varning - fundamentalister har en tendens att skicka privata meddelanden till dig.

Förnekaren

Förnekaren är den mest förekommande bland abortförespråkare, och det lär krylla av dem i din omgivning. Denne är full av motsägelser och gillar t.ex. att använda det traditionella argumentet att “det är kvinnans kropp” men tycker samtidigt inte att man ska få göra abort upp till 9- graviditetsmånaden (utan att reflektera över det faktum att barnet fortfarande är inuti kvinnans kropp oavsett vilken vecka eller månad modern är gravid). Han eller hon lär även använda “Men tänk om kvinnan blir våldtagen” för att få det att verka som att abort enbart används av personer som blivit utsatta för våldtäkt. När du har bemött dessa argument lär de slänga fram “men tänk om fostret är sjuk”,  med någon väääääldigt ovanlig smärtsam sjukdom eller kanske downssyndrom och kommer få det att låta som att du är hemsk som tycker att alla har rätt att födas oavsett funktionsnedsättning eller kön. I sin frustation kan vissa förnekare påminna om extremister och anklaga dig för att tro att sperma är människoliv, att din kritik av abort per automatik innebär att du är pro- dödsstraff, kreationist och att du hatar alla invandrare och fattiga. Hur kan du vara så iskall? När förnekaren kommer till detta stadium kan du känna dig trygg i att den inte längre har vettiga argument att presentera.

När du möter motsägelsefulla påståenden med logik blir det tyst. Förnekaren kommer hålla sig i bakgrunden under resten av kommentarstråden och ägna sig åt att lajka fundamentalistens kommentarer. Men här finns det hopp då förnekaren som i det "vanliga" livet är en vettig person, kan få en och annan tankeställare.

* Tips --> kolla på dessa klipp där Ben Shapiro diskuterar abortfrågan här, här och här.

Dr. Mengele

Den här typen är inte vanligt att man stöter på men kan förekomma oftare inom vissa kretsar. Personen tenderar att arbeta med abort eller “sexual upplysning”och har till skillnad från “Förnekaren” och “fundamentalisten” en mer faktagrundad förståelse för vad abort egentligen innebär, men den bryr sig helt enkelt inte om barnet och gör sig inga bekymmer att dölja det. Den anser att modern har rätt att döda sitt barn så länge barnet befinner sig i moderns kropp eller i nära anslutning till moderns kropp (läs – även utanför). Till exempel anser en Mengele att barn som överlever abort ska lämnas att dö långsamt på ett kallt bord med motiveringen att ingen ska tvingas på ett föräldraskap (Du kan läsa hur RFSUs förbundsordförande försöker argumentera för detta här). Mengele föredrar att använda termen “börda för samhället” och tycker likt förnekaren att det är “mer humant” att abortera personer med funktionsnedsättning.

Träffa du på en Mengele så be ärkeängeln Mikael om skydd, för du argumenterar mot ondskan själv.

Miljökämpen 

Denna stackars själ eftersträvar att göra allt den kan för att rädda planeten och är övertygad om att abort är lösningen för överbefolkning och indirekt föroreningar. Personen är inte särskilt insatt i statistik och ekonomi utan drivs snarare av en genuin (dock missriktad) strävan att göra gott. Miljökämpen är känslostyrd och blir lätt sårad. Han/hon brukar undvika att ge sig in i abortdiskussioner om flera har uttryckt kritiska åsikter. Var varsam och tänk på att miljökämpen inte vet bättre.



Den döda fisken


Denna typ av abortförespråkare hoppas man att man aldrig stöter på, men dessvärre förekommer de främst i kristna kretsar. De basunerar stolt att de är “Catholics for choice” eller "Bro-choice" och har som utgångspunkt att kyrkan ska anpassa sig efter samhället man lever i. På grund av deras smörgåsbordsapproch till kyrkan, tradition och Bibeln kommer argument inom dessa fält inte leda någonstans. Den döda fisken betraktar sig vara den bästa representanten för kristendomen och skäms över sina konservativa trossyskon som ger kristendomen ett dåligt rykte. En diskussion med den döda fisken kommer sluta med att du anklagas för att vara en bakåtsträvande farisé. För att kunna få liv i den döda fisken behöver man träffa dem över en kopp kaffe. En diskussion via sociala medier kommer definitivt sluta med att ni båda lämnar tråden irriterade.

- Pipo



Varför är människan så självupptagen? Varför har vi denna eviga stolthet, som gör att vi tror att vi är bättre än andra, och att vi klarar av att leva utan Gud? Det egna egot är för många människor en ständig kamp, om det inte tyglas tar det i överhand. Jaget är för frestande, min vilja ska alltid fram. I forskning som gjorts har det gått att se att personer med narcissistiska personlighetsdrag ökat mycket den senaste tiden. Varför finns ingen entydig förklaring, men det är troligt att det bland annat beror på sociala medier, som i mångt och mycket enbart handlar om självbekräftelse. I en tid där många, i alla fall i västvärlden, har möjlighet att göra precis som de själva vill blir det egna självförverkligandet det enda och viktigaste målet. Antalet singelhushåll i Stockholm, som för övrigt är bland de högsta i världen, är även det en indikator på att i dagens samhälle är det inte önskvärt att behöva anpassa sig efter någon annan. Ensam är stark. Men är man kristen kan man inte vara sin egna gud. Det är inte vi som dikterar livsreglerna i våra egna liv. Som kristen bör man alltid i första hand finnas för sina medmänniskor, och leva ett liv i kärlek till dem. Vi ska bära varandras bördor, och göra allt gott för de minsta i samhället. Som kristen flyttas fokus bort från dig för att istället riktas till Gud; vår Fader som led och dog för att sona våra synder. I Andra Filipperbrevet kan vi läsa att vi ska vara fria i självhävdelse och fåfänga. Vi ska vara ödmjuka och sätta andra högre än sig själv. Jesus själv kom för att tjäna oss, trots att han egentligen är den som ska bli tjänad. Inom psykologin finns det de som hävdar att människan bara gör goda gärningar för att vi själva tjänar på det. Antingen rent konkret, genom att andra till exempel får ett gott öga till oss vilket i framtiden kan komma att gynna oss, eller helt enkelt för att vi mår bra av att göra gott. Det finns alltså inga helt och hållet oegoistiska gärningar, även de som till det yttre verkar självuppoffrande görs för att det gynnar oss själva. Den här åsikten är inte helt ovanlig, men det är skadligt att tänka så om människan. Vi är skapade till Guds avbild, och Gud är kärlek. Han är helt och hållet syndfri. Människan är visserligen skadad av synden, men vi bär på så mycket gott inom oss. Den individualism som så starkt präglar det här samhället splittrar människor. Vi är inte menade att leva så, vi är kallade till att leva i gemenskap för att föra varandra närmare Gud. Men hur gör man egentligen för att bli fri från sitt ego? Hur ska vi göra för att bli revoltera mot vår egna natur, som gör att vi sätter oss själva i främsta rummet? Alla människor syndar. Synden som för oss längre bort från Gud finns hos alla. Men om vi ska kunna bli helgon måste vi böja vår egen vilja inför Guds. Eller snarare; vår vilja måste bli Guds vilja. Det är de små sakerna i livet som berättar vilka vi är och hur mycket kärlek vi har i vårt hjärta. Väljer vi illvilja framför godhet? Bråkar vi om småsaker för att få vår vilja igenom? Broder Stefan, en franciskanbroder, berättade så fint om att när vi väljer att göra gott så blir vi inte överkörda. För när vi gör allt av god vilja så blir hela vår intention att göra gott, och på så sätt blir vi inte svaga individer utan tvärtom otroligt starka. Det gör att vi bli mer lik den vi är tänkt att vara. 

Finns det, förutom alla av kyrkan erkända helgon, människor i modern tid som verkligen levt för att göra hela sitt liv till Guds vilja? Det gör det verkligen! Det finns exempel på fantastiska personer som levt i vår nutid och som svalt sin egoism och istället levt för att göra gott. En sådan person var Desmond Boss, en sjundedagsandventist från USA som på grund av sin tro vägrade att bära vapen och döda fienden under andra världskriget. Trots det ville han ändå tjäna sitt land, och han visste att han kunde ha en annan roll i kriget än att döda; nämligen att jobba som sjukvårdare för att rädda sårade i kriget. Under blodiga slag var Doss ute på slagfältet, utan något som helst vapen att skydda sig med, för att kunna föra undan skadade och ge dem vård. Det är verkligen ett bevis på att när Guds vilja går före din egen, för han dig på vägar du aldrig trodde du skulle våga vandra. Så låt oss välja den ödmjuka vägen framför det egna jagets vilja, så kan Guds kärlek förvandla oss.

"Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
 och ge mig på nytt
 en frimodig ande."
Psaltaren 51:12