Camino de Santiago


I många år så har tanken på camino de Santiago lockat mig. När man får ta del av folks upplevelser så har dragningen varit stor. Att lämna vardagen och få vandra och bara koncentrera sig på nuet och fokusera på själen och andligheten. I våras så bestämde vi oss för att det är nu i sommar det ska ske och i somras begav vi oss därför till Spanien för caminon!

Camino de Santiago är en av de äldsta pilgrimsvandringar som existerar och var under medeltiden en av de mest populära. Legenden säger att aposteln Jakob som spenderat en tid med att missionera i Spanien sedan återvände till Jerusalem där han led martyrdöden. Hans kvarlevor blev sedan förda med båt till Spaniens norra kust men under resan drog en hård storm in och Jakobs kropp försvann från båten och förlorades i havet. Efter en tid återfanns kroppen vid stranden täckt av snäckskal. Aposteln Jakob begravdes i staden Santiago i Galicien. Snäckskalet kom sedan att bli en viktig symbol för pilgrimskapet. Fårorna i snäckan som alla utgår från samma punkt kom att symbolisera alla olika vägar som pilgrimerna vandrar till Santiago. De har också blivit en metafor för pilgrimen. Som havet spolar upp snäckan på land ska också Guds hand guida pilgrimen till Santiago.

Snäckan har sedan dess blivit en symbol som syns överallt. Pilgrimerna bär snäckan på sina ryggsäckar. Det är också formen av en snäcka som är utsatta längs vandringsvägen för att visa den rätta vägen till Santiago. Påven Callixtus II var en av de viktigaste förespråkarna för att vandra till Santiago och han startade tanken med compostelas heliga år vilka inträffar de år då St Jakobs dagen, som är den 25 juli, infaller på en söndag.

Nuförtiden så får man även hämta ut ett diplom, compostela, som bevis på att man vandrat till Santiago. Det som krävs är dock att man måste ha gått minst 100km och för att bevisa att man gjort det hämtar man också ut speciella pilgrimspass, credencial, där man i varje stad eller by man passerar kan stämpla en stämpel som bevis på att man faktiskt vandrat och inte bara tagit bussen till Santiago.

Eftersom det finns många vägar att vandra så bestämde vi oss för att börja i staden Sarria ca 118 km ifrån Santiago. Att vandra från Sarria är bara en del av den rutt som kallas Camino francais och som börjar vid pyreenerna i Frankrike och som är den populäraste vägen att vandra. För att komma till Sarria tog vi flyg till Santiago och sedan buss med ett byte. Väl i Sarria så hade vi redan bokat ett pensionat för vår första natt. Det är annars vanligt att man som pilgrim sover i såkallade albergues. Där sover man i större sovsalar tillsammans med andra pilgrimer och betalar en symbolisk summa på ungefär 10 euro per person. I Sarria fick vi också vårt pilgrimspass, credencial, men dessa går också att beställa hem innan resan.

När vi kom fram till Sarria var vi extremt trötta och vi somnade tidigt den kvällen med tanken att gå upp tidigt nästa morgon. Nästa morgon vaknade vi tidigt och packade våra väskor. Vi bar våra ryggsäckar och hade försökt hålla vikten till ca 8 kg, man fick helt enkelt välja med omsorg vad man skulle ta med sig. När vi började vandra genom byn så började det ljusna. Vi gick bland flera pilgrimer från andra länder och den första biten genom Sarria var det uppförsbacke och vi undrade hur vi skulle klara av att gå hela vägen. Med tiden så lärde man sig att det bara gällde att hålla ett jämnt tempo och att de första 45 minuterna på morgonen var de värsta och tyngsta, sedan anpassade kroppen sig och man reflekterade inte kring den extra vikt man bar. Vi hade planerat att gå ca 25 km varje dag och visste därför vilken stad eller by som skulle vara vårt stopp för dagen. Vandringen gick genom berg och dalar och överallt såg man pilgrimer. Det var inte svårt att veta vart man skulle gå för överallt fanns det pilar och vägvisare. I svåra stunder var vi imponerade över de cyklande pilgrimerna som tog sig upp för de branta bergen. Vi lärde oss snabbt att det var bra att ha bokat upp ett boende för nästa kväll i förväg för att vara säkra på att ha någonstans att sova. Detta är kanske mest viktigt om man vandrar i slutet på juli som vi valde att göra. Det gjorde att vi inte behövde skynda på vår vandring och därmed kunde ta mer tid till att verkligen uppleva omgivningen, stanna på härliga platser och få tid till reflektion och bön.

Vi lyckades ganska snabbt få till rutiner. Vi började vandra tidigt på morgonen när solen började gå
upp. Ofta hade vi med oss något ätbart i väskan för att få i oss någonting tidigt på morgonen för vi föredrog att komma igång på morgonen för att senare stanna till vid något hus i någon by som erbjöd frukost. Just frukosten kan vara ett av mina bästa minnen från resan. Att börja vandra tidigt och sedan få sätta sig ute i solens tidiga strålar när luften fortfarande är frisk och njuta av god spansk frukost och där även få stämpla den första stämpeln för dagen i pilgrimspasset.


Överallt träffade vi på pilgrimer och det som var fint att uppleva för oss var att se människor i alla åldrar som vandrade av individuella anledningar. Vi träffade på barnfamiljer med små barn och barnvagnar. Unga par som var nygifta. Stora grupper med ungdomar som pratade, skrattade och sjöng. Ensamma kvinnor och män försjunkna i sina tankar och äldre män och kvinnor som gjort denna vandring många gånger förut. Extra roligt var också att vi ofta träffade på de personer vi pratat med flera gånger under resans gång. Vi träffade bland annat en kvinna i medelåldern från Belgien. Hon hade barn och var skild och hade aldrig vandrat förut men valde att göra vandringen av spirituella själ och för upplevelsen. Trots att caminon uppkom av religiösa skäl har den fått global spridning genom bland annat författaren Paulo Coelhos bok pilgrimsresan och därför träffar man på många som vandrar av ickereligiösa skäl också.

Ofta valde vi att göra endast korta stopp under dagarna för att sedan när vi kommit fram till stoppet för dagen kunna lämna av oss våra ryggsäckar och sedan äta på något av de ställen som erbjöd pilgrimsmenyer. På dessa menyer kunde vi spara bra med pengar. För 10 euro fick vi förrätt, varmrätt och efterrätt, till maten serverades antingen en flaska vin eller vatten. På eftermiddagarna valde vi ofta att vila en stund men också att se oss om kring staden eller byn där vi befann oss. I Portomarin fanns en vacker flod där pilgrimer samlades för att svalka sig. I Palas de Rey hittade vi en vacker kyrka och deltog i mässan. Ibland stannade vi i byar där vi upplevde total avkoppling och träffade andra pilgrimer att umgås med på kvällarna. Kvällarna avslutades dock någorlunda tidigt för att få en välbehövlig natts sömn inför nästa dag. Omgivningarna vi vandrade i var fantastiska. Djupa dalar, höga berg och floder. Vandring på stigar genom gamla medeltida byar och djupa vackra skogar som gav svalka och skydd från solen. När vi valde att vandra i juli månad så var vi oroliga för värmen men eftersom Santiago de Compostela ligger långt upp i nordvästra Spanien så är det inte samma extrema värme som längre ner i Spanien och vi blev välsignade med fantastiskt väder hela veckan som vi vandrade. Under vandringen så finns caféer på många ställen, små butiker och privatpersoner som säljer frukt, kakor och dricka. På många ställen finns också små stopp där du kan ta del av det som erbjuds mot donationer. På dessa ställen står ofta frivilliga volontärer och några av våra mest fina upplevelser fick vi av att prata med dom. Dom sitter ofta inne på bra information och kunde visa oss kyrkor och berätta mer ingående historia om platsen som avslutades med en gemensam bön, en väldigt fin upplevelse.

Vår sista dag av vandring bestod av endast ca 15 km men ändå kändes dessa kilometer långa, vi var så nära men ändå långt ifrån. Att komma in i den vackra stadskärnan ökade spänningen, trängseln blev större och vi följde slaviskt snäckformarna på gatan som skulle ta oss till den stora katedralen. Fram mot en tunnel där en ung man klädd i typisk traditionell klädsel spelade fantastiskt på sin säckpipa och genom tunneln ut på det stora torget som ligger placerat framför katedralen. Vi var framme! Vi gick ut på det stora torget vände oss mot den pampiga katedralen och föll ner på marken med tårar i ögonen. Vi hade klarat av det! I Santiago firade vi med god middag, hämtade ut våra diplom och deltog i söndagsmässan i katedralen. Självklart träffade vi på många av de människor vi mött under resans gång, många skulle vandra vidare till havet ”världens ände”. Den här resan är definitivt någonting vi kommer göra om!


- Natalina