Abortförespråkare är dumma i huvudet!


När jag gick i femte klass frågade jag min mamma om vad abort var för något. När jag fick svaret började jag att gråta och jag grät tills jag somnade. När jag gick i åttonde klass trodde jag att om man
bara förklarade för de här personerna vad det är de gör, att de dödar ett barn, så kommer de
förstå och sluta. Jag trodde att de helt enkelt inte förstod. Att förneka att folk kunde utföra
abort med full vetskap om vad det är de gör var min lilla försvarsmekanism.

Det har gått tio år sedan jag hörde om abort och jag är så trött på abortdebatten som man
bara kan bli. Jag tror många av oss är trötta. Bitte Assarmo skrev i senaste numret av
Katolskt Magasin en ledarkrönika med titeln “Ett barn är ett barn är ett barn”. Den doftar
frustration.

För tre veckor sen fick vi alla läsa om att barnläkaren Katarina Strand Brodd utför livräddning
på barn vars abort dragits över till vecka 22. Abort får utföras i vecka 21 och enligt lag ska barn som föds vecka 22 få vård. Barnläkaren följde därmed bara Socialstyrelsens regler och har ändå blivit utpekad och hatad i media, i synnerhet av vissa gynekologer.

En barnläkare i Linköping kallade vad hon gjort “juridiskt rätt - men synnerligen oetiskt.” Han fortsatte med att peka ut hur någon som sitter i den Svenska neonatalföreningens etikgrupp inte insåg detta. Jo, för grejen är, herr Ludvigsson, att vi i Sverige saknar rätten till samvetsfrihet och vi MÅSTE därför göra det som är juridiskt rätt även om det är oetiskt. Det pratas ganska högt om det och folk har förlorat sitt arbete när de har velat följa sitt samvete. Har du verkligen missat Ellinor Grimmark?

När jag hör abortförespråkare upplever jag allvarlig kognitiv dissonans, vilket är obehagligt. Deras argument är ologiska och motsätter ofta varandra. Man vill till exempel nu sänka abortgränsen. Betyder det alltså att barnen i vecka 21 som hittills varit cellklumpar nu kommer räknas som barn? Vilken vetenskaplig fakta tyder på detta? Ingen, för abortgränsen har aldrig varit rotad i vetenskap. Det finns inget magiskt moment då man förändras från cellklump till människa. Detta är inte ett Sims-spel där man plötsligt snurrar runt, omringas av stjärnor och glitter och förändras från barn till tonåring.

Livsdugligheten utgör gränsen nu, men inte vet vi ifall ett barn i vecka 21 dag 4 skulle
överleva. Fostrets ålder bestäms med ultraljud och en del barn är större och en del mindre
och åldern bestäms baserad på barnets mått. Vi vet inte om barnet vi säger är 21 veckor
och 5 dagar inte är 22 veckor. Vi vet inte ifall barnet som är stort som ett 22 veckor gammalt
barn inte är yngre och fortfarande en cellklump. Våra sätt att bestämma ålder är inte
exakta och har en standardavvikelse. Jag läste en kommentar av en kristen
abortförespråkare som tyckte att Gud blåser in liv i fostret i vecka 22 såsom han blåste in liv i
Adam. Den objektiva vecka 22 som vi inte kan räkna ut eller Socialstyrelsens vecka 22?

Varför har jag hakat mig upp på gränsen mellan cellklump och barn? För att den inte finns
och alla vet det. Abortförespråkarna vet det. Alla som omkommer i abort är de facto människor. Vi
katoliker kallas för ovetenskapliga, men abortförespråkarna har inga vetenskapliga grunder
för sina övertygelser. Därför slingrar de sig som ormar: frågan handlar om gräns, herr
Ludvigsson skriver om etik, vi frågar om Grimmark, får höra om kvinnors rättigheter. Aldrig
svar på sak, aldrig fakta, endast emotionella och personliga påhopp.

Gud är visheten. Gud ger mig klarhet. Utan Honom blir man dum i huvudet.