I Rom inspirerar både insidan och utsidan av kyrkorna till tro!

Skönheten och gestaltningen av vår tro som vi ser i Rom gör det lättare att just Tro. Man behöver inte tänka särskilt mycket, man kan bara titta sig runt för att både se, förstå och uppleva den rika tro vi har fått av fäderna genom tiderna. Det finns en djup vila i det.

Efter att ha beundrat absidmosaiken i St:a Maria Maggiore slog det mig att den inte finns där för att lägga till något i kyrkan, utan den finns där för att göra det uppenbart för oss vad som hela tiden finns i kyrkan: Vår Herre, Hans Moder och alla änglar och helgon! Därför är dessa mosaiker inte bara konst, utan de är, som det enligt 7:e Konciliet heter: Fönster till evigheten.

I en kyrka utan konst är evigheten fortfarande närvarande, på samma sätt som ens medmänniskor runt om en inte försvinner när man blundar. Allt blir dock bättre, lättare att förstå och mer njutbart om man öppnar sina ögon! Låt oss därför aldrig glömma att Gud öppnat evighetens fönster och portar för oss i och med Jesu Kristi Offer på Korset. Genom att ha ikoner och sakral konst i våra hem och framför allt våra kyrkor förblir våra ögon öppna för det som Gud uppenbarat!

- Petri

Petri har även skrivit: 


Vi satt på bussen som åkte från Nürnberg till Mannheim, där vårt "pilgrimsexperiment" skulle ta sin början. Mellan matsäckar och böcker med vilka vi försökte att plugga några existentiella ord på franska, hördes en mening som sammanfattade stämningen – en blandning av glädje och spänd förväntan, respekt för och förundran över vårt eget mod: ”Det är nog det mest galna, som jag gjort i hela mitt liv.”

Tillsammans med två noviser (nybörjare i en ordensgemenskap) vandrade jag till fots och utan pengar till Paris. Detta ”pilgrimsexperiment” är del av vår utbildning. ”Pilgrim” för att vi vandrar som pilgrimer – bedjande och till fots, utan pengar eller mobil likt de ”pilgrimer från 1200-talet”, som en ung präst vi träffade i Frankrike sade. ”Experiment” för att vi samlar erfarenheter som vi utvärderar efteråt. Vårt mål är Montmartre i Paris, där basilikan Sacre cœur finns. Den 15 augusti 1534 hade vår ordensgrundare, den helige Ignatius av Loyola, tillsammans med sina sex första följeslagare från olika länder på ett kapell på berget Montmartre avlagt ett löfte som blev grundsten för det projekt som senare skulle bli ”Jesu sällskap” (Jesuitorden). Vägen är lång för oss – både till löftena (novitiatet pågår i två år) och Paris (omkring 650 km).

Den första natten sov vi hos Jesuiter i Ludwigshafen. Där fanns tryggheten i att få en (kanske sista) varm dusch och ett fullt kylskåp. Nästa dag förverkligades äntligen experimentet och vid lunchtiden behövde vi tigga för första gången. En äldre kvinna stod vid sin cykel framför sitt hus och vi tog till mod att fråga henne efter något att äta. Överraskande nog gick det bra. Hon hämtade sin make och erbjöd oss pengar för att köpa mat. Men vi ville ha råvaror och inte pengar, fick därför istället fem skivor bröd, lite ost, två konservburkar med fläsk och en flaska rödbeta-saft. Proportionen mellan bröd och fläsk (som är jätte slemmig) kunde ha varit bättre men magen fylldes och vi var väldigt tacksamma!

Kort innan vi nådde dagens mål frågade vi efter vatten. Den kvinnan vi fråga var väldigt snäll men också väldigt kritiskt inställd gällande vårt projekt: ”Vem tar emot tre främmande män i sitt hus?” – en fråga som också vi själva hade. Men det fanns inget annat alternativ och vi fortsatte vidare. Tyvärr började det just då att regna. Vi bar på militärgröna ponchos som skyddade oss men samtidigt såg vi inte särskild pålitliga ut med dem på oss… dessutom blev det kallt! De flesta dörrar förblev stängda. Sökandet efter en sovplats är mödosamt. Framför en kyrka var det en liten fest och vi blev spontant inbjudna till grillad korv och slutligen erbjöd en familj oss sin källare att sova i. Lyxigt med sängen, fina samtal, dusch och festlig frukost! Gud är god och människorna också!

Just denna erfarenhet vägledde oss under vandringen. Självklart var det många som inte kunde eller ville hjälpa oss men varje kväll hittade vi åtminstone tak över huvudet. Det fanns inget mönster i vilka människor som hjälpte, eller vilken plats eller vilken tid som var bäst. Bakom varje dörr, i varje trädgård kunde en överraskning vänta oss. Och det var många överraskningar som vi mötte under resan: ibland blev det öl i något hus, en annan gång en gammal tant som samlade på pennor (hon hade fler än 10 000 som fortfarande fungerade!). Ofta händer det att vi tittade på fotbollsmatcher på tv:n (i Frankrike var det EM), ibland var vi gäster i kyrkliga institutioner och ibland sov vi i tält i någon trädgård, eller i arbetsrum eller i riktiga gästrum.

Under dagstid hittade vi alltid något att äta. En gång blev vi till och med bjudna på restaurang. En bagare skänkte oss bröd och bakverk, hemma hos en familj fick vi äta lunch tillsammans med dem, även vinflaskor ger man oss. En erfarenhet är: Det är mycket svårare att få nyttig mat än sötsaker. Men en dröm alla barn har blev verklig för oss: frukost med chips, cola och choklad.

Förtroende eller naivitet?

Efter en vecka är vi i Frankrike. I en tid där alla pratar om gränser i Europa och dess framtid är det stort att uppleva vad EU betyder: Öppna gränser. Den enda skillnaden är faktiskt språket (”Bonjour”) och registreringsnumren av bilar. Men Frankrike bjuder även på utmaningar: ingen av oss talar franska. Vi kan bara några meningar utantill (”Nous sommes de pelerins. Nous allons a pied a Paris sans argent.“). Många ord lär vi oss på vägen (till exempel tre olika sätt att säga att man verkligen är mätt) och även att kommunicera med hjälp av händer, fötter och kortspel kan fungera bra. Ju längre vi kommer på vägen desto större blir försäkringen om att en fin överraskning väntar oss på kvällen.

Det är fascinerande hur få saker man behöver och hur onödigt det ofta är att bekymra sig för något. ”Bekymra er inte!” (Matt 6:31) säger Jesus. Denna erfarenhet skänker frihet och förtroende. Pilgrimsexperimentet är för mig bekymmerslöshetens, frihetens och förtroendets skola.

Förtroende och naivitet ligger dock ibland väldigt nära varandra. En gång stod vi till exempel framfört en stängd kyrka i en större stad i Frankrike. Det var Frankrikes nationaldag. Kyrkoherden var inte hemma men förhoppningen om en mässa nästa dag fick oss att stanna kvar. Framför kyrkan satt en man i sin bil. På instrumentbrädet hittade vi en bild på den helige påven Johannes Paulus II. Vi frågade mannen om han visste var kyrkoherden fanns. Det visste han inte men han ville visa kyrkan för oss. Fin idé! Men han visade inte bara kyrkan utan plötsligt befann vi oss bedjande inför det heliga sakramentet. Vid det laget hade vi ännu inget att äta eller någon plats att sova… Efter en halv timme smög en av oss ut ur kyrkan för att igen ringa på prästgården. Inget svar. Samma sak en halvtimma senare. Tillbedjandet var underbart och fortsatte i nästan två timmar. Efteråt ringde vi på dörren igen men inget svar. Den man som öppnade kyrkan ringde även han. Och nu öppnade prästen och visar stor gästfrihet för oss. Det lönar sig att lita till Guds försyn, men den gränsar ibland till naivitet. Hur som helst: Vi får rejäl mat, gästrum att sova i, möjligheten att delta i mässan och till och med två timmars tillbedjan! Det hade vi aldrig kunnat planera så pass bra!

Nåden att nå fram

Som alltid är det de fina ögonblick som finns kvar i minnet. Förstås fanns det också mycket regn, tomma magar och många vägar som helt plötsligt slutade abrupt ute i ingenstans. Men alla blåsor, varje meter vi gick, intressanta matkombinationer och det dagliga sökandet efter nattkvarter gottgjordes i det ögonblick vi fick syn på basilikan Sacre cœr. Klart! Vi kom fram! Vi hade inte bara nått någon ort utan även vår pilgrimsresas mål! Att nå fram är en märklig känsla: Glädje, tacksamhet, utmattning och språklöshet blandar sig. Det känns overkligt: Efter tre veckor och tre dagar, efter mer än 600 km, allt till fots och utan pengar. Men ändå förblev vi pilgrimer samt vandrandes. Men kanske var det så att vi kunde gå vidare med en större bekymmerslöshet, djupare frihet och förstärkt förtroende pågrund av alla människor och Guds försyn. Vi är tacksamma för de människor vi mötte och det vi fick uppleva. Man kan bara häpna över denna unika resa: Att vara gäst är en dyrbar känsla.


Jesuiterna är en katolsk ordensgemenskap som på latinska heter "Societas Jesu", SJ (Jesu sällskap). Orden grundades 1540 av den helige Ignatius av Loyola. Ordens mål är att främja den kristna tron genom förkunnelse, utbildning, andlig skolning och insats för social rättvisa. Världsvitt finns det omkring 16300 Jesuiter, varav kring 700 är noviser. Utbildningen inom novitiatet pågar i två år.

- Dag Heinrichowski



Dag Heinrichowski (26) har mellan ht 2013 och vt 2015 studerat på Newmaninstitutet i Uppsala och bland annat jobbat som praktikant på S:ta Eugenias katolska församling. Sedan september 2015 är han novis i Jesu sällskap; Jesuiterna, och bor i Nürnberg.