Rosenkransen - en gemenskap i Kristus

 ”Det behövs en kristendom som utmärker sig i bönens konst”, skrev den helige Johannes Paulus II i brevet om rosenkransen från den 16 oktober 2002, då han utropade ett helt år vigt åt rosenkransen. 

Vid detta tillfälle lade han fem nya mysterier och kallade dem för ljusets mysterier. Påven talade om att vi som kristna är kallade att ”fästa blicken på Kristi ansikte”, det ansikte som tydligast återspeglar Faderns kärlek och barmhärtighet mot oss. Genom att betrakta Kristi ansikte ser vi Faderns barmhärtighet och självutgivande kärlek riktad mot oss, som vi genom bönen tar in i vår själ.  Bönen blir alltså ett sätt att spegla sig i Kristi ansikte och så ta del av de gåvor han vill ge. Genom att betrakta hans ansikte så som det blivit tydligt under hans liv och i hans frälsningsgärning i rosenkransens mysterier öppnar vi oss för att ta emot treenighetens liv och mysterium. Rosenkransen är alltså huvudsakligen en betraktande bön, en meditativ bön, där också kroppen får vara med. Orden vi ber får bli bärare av betraktelsen och lär oss att inte släppa taget om bönen. Den muntliga bönen blir ett sätt att hålla fast vid, att återkomma när tankarna råkar försvinna åt olika håll. Den muntliga bönen blir ett uttryck för vår vilja att stanna med Maria hos Jesus.

Hela rosenkransbönen är upphängd på ett radband, en krans. Precis som kulorna i radbandet bildar en enhet genom att vara sammanflätade, så är kyrkan genom sina bedjande medlemmar en enda rosenkrans som ständigt befinner sig i bön. I bönen är vi förenade med alla som står inför Herrens ansikte. Även om rosenkransbönen är en privat bön uttrycker den ändå en gemenskap i Kristus. Vi känner detta rent intuitivt att vi gärna ber den tillsammans med andra.
Den påminner oss om att vi inte är en hög individer som ber var för sig utan att vi ingår i en bönens gemenskap, där vi ber med varandra och för varandra. Kulorna får gärna representera våra närmaste, familj, släktingar och vänner, ja varför inte de som vi också har svårt för. Radbandet – rosenkransbönen kan också ses som en kedja som påminner oss om att Gud har knutit oss till sig, att de band han upprättar med oss leder oss allt djupare in i Guds mysterium.

Korset: Rosenkransbönen börjar med korset, som vi brukar kyssa innan vi börjar be. ”Kransen hålls ihop av ett litet kors,” påpekar påven.
Den korsfäste inleder och avslutar bönen. Kristus är mittpunkten för de troendes liv och bön. Allt utgår från honom, allt är på väg till honom, genom honom och i den helige Ande når allt fram till Fadern.
Klicka på bilden för att förstora
Korset håller ihop hela världen därför att korset betyder Guds självutgivande kärlek ända till döds.
Korset är jordat i vår värld och sträcker sig upp mot himlen. Så innebär korset Guds nedstigande till oss hela vägen ner till avgrunden och samtidigt förbinder det oss med himlen. Korset påminner oss också om att vi får förena våra lidanden med hans, att vi inte är ensamma utan att han bär det med oss.

Trosbekännelsen som vi sedan inleder med säger oss vem Gud är för oss och vad han har gjort för oss. I trosbekännelsen uttrycker kyrkan sin tro och därmed sin identitet som en trons gemenskap. Kyrkan är inte vilken organisation som helst utan en gemenskap vars innersta kännetecken är tro. Tro betyder tillit och överlåtelse åt Gud som uppenbarat sig för oss i historien, i Jesus Kristus. Så är Gud kyrkans centrum, hennes mat, hennes liv, hennes förankring. Trosbekännelsen är också en sammanfattning av alla de mysterier vi sedan kommer att betrakta.

Rosenkransen är vidare upphängd på Herrens bön ”Fader Vår”, i vilken blicken och hjärtat medvetet riktas upp mot Gud. Han är vår Fader och vi får betrakta oss som hans älskade barn. Så visar vi vår tillit till Gud, ge honom äran i allt och låter honom bära och föra oss genom livet så som han vill. Så länge vi ger honom äran och söker hans vilja kommer vi aldrig att falla djupare än i hans armar.

Den bön som oftast upprepas är ängelns hälsning till Maria ”Var hälsad Maria” , vars text vi återfinner i början på Lukasevangeliet. Detta är samtidigt det första budskapet om Guds ankomst till oss som människa. Varje gång vi ber Var hälsad Maria blir vi påminda om att Gud vill komma till oss och bo hos oss. Men denna bön betyder också att Maria, kyrkans främsta medlem, ber tillsammans med oss och för oss ”nu och i vår dödsstund”. Maria tar oss med på vägen till Kristus. Vi får betrakta Kristi ansikte med hennes blick.
Innan vi börjar den betraktande bönen ber vi också om den rätta andan i bönen, om trons och hoppets och kärlekens gåvor.

Och till sist avslutas varje dekad eller hemlighet med en doxologi, en lovprisning  ”Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande”. Allt har sitt ursprung och sitt mål i den treenige Guden, som drar oss in i sitt ömsesidiga kärleksfulla förhållande. Så besinnar vi att vi genom Jesus Kristus är lika högt älskade som Gud älskar sin Son i den helige Ande.

I denna meditativa bön betraktar vi således Guds väg till oss och vår väg till honom. Det finns ett slags nedstigande och uppstigande rörelse i rosenkransen, den rörelse som den helige Paulus formulerat så tydligt i Filipperbrevet 2:6-9:
”Han ägde Guds gestalt, men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn..”
Denna ned- och uppstigande rörelse följer vi när vi ber rosenkransen. Medan vi begrundar de fem glädjerika mysterierna följer vi Gud när han stiger ner till oss – i Maria vid bebådelsen, i människoblivandet in i vår värld och in i sitt folks historia.

I de smärtorika mysterierna följer vi Gud allt djupare ner i våra liv ända till den yttersta förnedringen och döden. Och i de ärorika mysterierna betraktar vi hans seger över döden och hans uppstigande till Fadern, - ett uppstigande i vilket han drar alla till sig som det står i Johannesevangeliet, i första hand Maria som står modell för Kyrkan. I henne föregrips löftet som gäller oss alla. Så blir också våra liv involverade i en rörelse mot Gud och hans härlighet (jmfr Upp. 21). År 2002 tillfogade den helige påven Johannes Paulus II fem mysterier till som han kallade för ljusets mysterier – därför att vi i dessa mysterier betraktar det gudomliga ljuset så som det blir synligt, uppenbarat i Jesu liv och gärning.

Av tradition ber man rosenkransen dagligen och de olika hemligheterna delas upp på de olika veckodagarna. Med den fjärde nya hemligheten ser ordningen ut på följande vis:

Måndag: Glädjerika hemligheter
Tisdag: Smärtorika hemligheter
Onsdag: Ärorika hemligheter
Torsdag: Ljusets hemligheter
Fredag: Smärtorika hemligheter
Lördag: Glädjerika hemligheter
Söndag: Ärorika hemligheter