Vänd inte bort ditt ansikte från mig


När man syndar eller upplever synd genom någon annan, skadas ens själ. Sår rivs upp i den, och eftersom själen tillhör evigheten och själv är evig, läker inte dessa med tiden. Dessa sår ligger kvar som en smärtsam påminnelse om vad man själv har gjort, eller som en dov smärta man inte kan placera för att man har glömt bort det traumatiska man varit med om. Såren kan hindra oss från att lita på andra, de kan göra oss ständigt rädda så att vi hela tiden ljuger, och de kan till och med göra oss mer öppna för fortsatt synd genom att fördärva vår blick och våra tankar. Jag om någon borde veta, för i mitt förflutna finns roten till sår som plågar mig än idag. Det finns handlingar och upplevelser så mörka att jag knappt klarar av att tänka på dem själv. De förföljer mig och förvrider mig, hindrar mig från att vara den jag är skapad till att bli. Min sårbarhet utnyttjas av djävulen som söker min uppmärksamhet - och i min sårbarhet lyssnar jag till honom. Jag vänder mig till synd och faller, gång på gång. Varje gång känner jag mig mer och mer hopplös. Jag tänker att det inte tjänar något till att försöka, eftersom jag är för trasig. Jag tänker att jag inte förtjänar att söka upp Gud efter den här synden; hur kan jag våga prata med honom på kvällen efter att jag förnekat honom genom mina handlingar, ord och tankar? Hur kan jag våga be honom om något? Och vad är meningen med bikt när jag ändå vet att jag kommer att falla igen? Efter ett tag går hopplösheten över till en sorts bedövning. Det är för smärtsamt att inse att man avlägsnar sig själv från Gud, så jag gör mitt bästa för att inte bry mig. Och djävulen hurrar, för det är precis det han vill. Om jag inte bryr mig så finns det inte någon poäng med att försöka bygga en relation med honom och leva på det sätt han vill. Och om jag vänder mig bort från Gud, är jag så gott som förlorad, för Gud har faktiskt gett mig friheten att välja bort honom. Men det finns en sak som djävulen inte räknar med.

Gud ger sig inte utan en kamp.
”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.” (Upp 3:20)
När jag är på god fot med Gud tänker jag mig gärna Jesus som närvarande i min vardag, nästan som en låtsaskompis. Jag föreställer mig honom bredvid mig på spårvagnen, sittandes på min säng medan jag spelar gitarr, omfamnande när jag gråter i min ensamhet. När jag syndar vill jag dock inte ha de bilderna i huvudet. Jag stänger den dörren - stänger ute Jesus - och försöker koppla bort honom från mitt liv för att slippa skammen och skulden - för att slippa tänka på att jag gjort fel, för att slippa sluta göra fel. Men varje gång när jag vänder mig bort från honom, sträcker han försiktigt ut handen och börjar knacka på min dörr. Någon sa en gång att Gud alltid respekterar ens val att välja bort honom, och att han tålmodigt väntar på att man ska komma tillbaka - men jag tror inte att det är sant.
”Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?” (Matt 18:12)
Nej, Jesus är inte stilla i sin väntan. Han kommer efter och letar. Han söker. Han knackar. Och när man inte svarar, knackar han hårdare. Han börjar bulta. Han bultar och bultar tills man öppnar. Ibland gör han det genom att påminna en om bönen. Tror du att det är du själv som kommer på tanken att be? Nej, det är Gud som kallar på dig - din bön är ditt svar. Ibland skickar han någon annan som för dig hem. Kanske säger personen precis det du behöver höra, eller tar med dig till biktstolen. Kanske finner du den personen just i biktstolen. Ibland berör han dig direkt, låter dig översvämmas av alla känslor du försökt trycka ner och blottar dig för dig själv så att du inte har någonstans att gömma dig mer. Kanske rensar han ditt sinne med tårar för att du ska vara redo att ta emot hans förlåtelse genom uppriktig ånger och genuin längtan efter bikt och botgöring. Ibland talar han det språk du bäst förstår, som i mitt fall är musiken. Kanske har du en dag en obeskrivbar önskan om att lyssna på en viss sång - ett ord är fastetsat i ditt sinne, och du söker igenom många låtar med det namnet tills du hittar rätt - och innan du förstår vad det är som händer, är du i tårar på väg mot kyrkan trots att du egentligen skulle någon helt annanstans.
”Är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv.” (2 Tim 2:13)
Jesus bultar. Han bultar hårt, ihärdigt och tålmodigt. Han vet precis hur han ska bulta på dörren oavsett vem han bultar till, och han slutar inte förrän du öppnar. Gud skickade Jesus ner till jorden för att han skulle kunna stå vid din dörr och bulta. Jesus offrade sig själv, bara för att han skulle kunna stå vid din dörr och bulta - bara för möjligheten att du skulle öppna. Hans död garanterar inte din frälsning, men även om du var den enda människan på hela jordens klot hade han gjort allting ändå, bara för dig - bara för möjligheten att du skulle öppna för honom. Han gör det inte för att du förtjänar det. Han gör det för att han älskar dig. Jesus älskar dig, oavsett vad du har gjort eller vad du gör. Han förstår. Han har ju själv redan burit din synd, och vet precis vad du går igenom. All skam och skuld du känner, har även han känt. Han vill bara trösta dig. Han vill omfamna dig. Han vill hela dig. Han vill inte att du ska vända dig bort från honom.

Du tror att det är hopplöst, att du är för trasig och ärrad av din synd och ditt förflutna. Men Gud, skaparen av din eviga själ, är naturligtvist också evig själv. Och den evige skaparen helar gärna din själ. Han kan gå in i tiden och befinna sig i just det ögonblick där du sårades och skydda dig. Han kan hela varenda lilla del av dig, oavsett om det rör sig om bara en skråma eller om det enda som är kvar är trasor som knappt liknar vad de från början var. Gud vill inget annat än hjälpa dig, du behöver bara be honom. Du behöver bara öppna dörren för honom. Jag vet att det är skrämmande, men om du inte vågar be om helande och förlåtelse, så be för att du ska vela be om det. Backa ett steg. Ge bara inte upp. Himmelriket är närmare än vad du tror, och Jesus planerar att få dit dig med alla möjliga medel. Gud kommer aldrig att överge dig. Han har skapat dig med djup omsorg och kärlek, han känner dig vid namn och han törstar så enormt efter just dig, precis sådan du är. Han vill ha dig vid sin sida. Han är vid din sida. Alltid. Till och med när du inte vill. I all din synd och i ditt mörker, står han där och bultar. Han kommer aldrig att lämna dig. Vänd bara inte ditt ansikte ifrån honom.

Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på Herren.
Tanken på min nöd och hemlöshet
är malört och gift.
Den lämnar mig inte,
och jag är betryckt.
Detta går mig till sinnes,
därför våndas jag.
Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom. (Klag 3:18-24)

- Gabriela K