Uppskatta dina dyra smycken


Föräldrar är några man borde uppskatta mer. Gud tilldelar dem ansvar av en anledning. I det fjärde budordet står det tydligt "Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land". Detta innebär att om man visar kärlek och respekt till sina föräldrar, så kan man förvänta sig detsamma av sina barn.

För trots allt, var det kanske ett misstag att jag körde mot rött trafikljus. Kanske var det ett misstag att jag inte väntade, men som färgblind kunde jag inte se skillnaden mellan rött och grönt. Så jag körde in i massa bilar och man fick ringa ambulansen och jag behövde genomgå en operation som skulle fixa min färgblindhet, så att jag aldrig mer behövde krocka, eller gasa när jag skulle vänta. Och här står jag igen, framför det starka trafikljuset, som aldrig blinkar grönt, inte ens orange. Kanske var jag inte färgblind. Men mina föräldrar och Gud ville inte att jag skulle krocka igen. Därför gav Han ansvaret och kontrollen över bilen till mina föräldrar, som bromsade den vid rött. Där stod jag nu, hoppfullt, och väntade. Väntade på att det skulle lysa grönt.

Och när man står känslokall framför trafikljuset, och ser klockan ticka på ljusskärmen, så börjar man inse att allt de ville var ens bästa… I Bibeln står det “Uttryck för tacksamhet brukar vanligtvis föra människor närmare varandra. När man visar uppskattning följer man också i Jesu Kristi fotspår, han som alltid lade märke till det goda andra gjorde. (Markus 14:3–9; Lukas 21:1–4)”

Kanske borde jag sätta in hjärtats varmaste del i kylen, bland minusgraderna, så att det stelnar. Eller fryser. Trots att mitt hjärta inte trivs i kylan, så hade det varit en idé att låta känslorna domna bort och täcka dem med ett lager frost. Eller tusen och en miljard. Men vi alla vet att jag aldrig trivts i kylan och kommer därför ta ut den frusna biten och placera tillbaka den tillsammans med de andra, varma bitarna. Där kommer jag få känseln tillbaka och täcket som lade sig som is kommer smälta. Kvar blir ett hjärta, som måste torka sina tårar, och droppar som bara fortsätter att droppa.

Ens föräldrar tröstar alltid en, hur ledsen man än är så kommer de alltid med öppna händer. Samtidigt börjar man inse hur mycket ens föräldrar offrat för att deras barn ska må bra. Hur mycket Gud tar från dem, för att ge till deras barn. De tar från sitt allra djupaste, bara för att ge till sina älskade barn.

För egentligen hade föräldrarna inte särskilt mycket blod, snarare järnbrist, men ändå bestämde de sig för att donera. Donera till sitt barn, som hade anemi, för att få ett vaket liv. Det gjorde ganska ont för dem, att få den smala sprutan rakt in i armen, bland de trånga blodkärlen och efteråt långsamt utdraget med första röret med blod. Andra, tredje och de gav även bort ett fjärde och femte utan några andetag emellan åt. De visste ju att det skulle vara värt det. De gjorde det för någon annans skull som de älskade. Blodet hjälpte barnet, så att dess kropp vaknade till en melodi. När blodet var utanför deras nu alldeles bleka kropp, men inuti barnet så vände barnet ryggen mot dem som en sten rakt upp i ansiktet.

När man tänker tillbaka på hur många gånger ens föräldrar gjort saker som man inte riktigt varit tacksam för så ångrar man sig så enormt mycket. Man ångrar att man vänt dem ryggen. Man kan likna detta vid att vända ryggen mot Gud, då de är en gåva ifrån honom. Att man inte visade mer uppskattning och tacksamhet. Man hade aldrig kunnat klara sig utan dem. Och man inser nog aldrig hur mycket de betyder för en, förens saker inträffar dem, och Gud väcker unika tankar i ens huvud.

De är som silver och guld. Värdefulla. Har två olika vackra nyanser. Det är inte förens man tappar bort något av dem, eller när någon av dem plötsligt försvinner som man inser deras stora betydelse. Dyrbarelsen som man inte lade märke till då man alltid hade på sig dem. Då skulle man vara beredd på att gräva ända ner till jordens malm för att finna guldet. Eller simma ner till havets botten för att hitta silversmycket. Samtidigt som det skriker inom en för man ångrar att man inte tog hand om dem bättre, för de betyder något. De är dyrbara, värdefulla och oskattbara. De betyder allt.

Kära mamma och pappa? Jag älskar er. ❤
Hälsar er dotter, Michelle