Tårar på stranden, omfamnad av Gud


För ett år sedan fick jag möta Guds kärlek under en av mina mest smärtsamma stunder jag upplevt. Jag fick en påminnelse om att Gud älskar mig genom att jag fick känna en oerhörd smärta. Dels var det genom kampen Gud hade för mig mot den onde. Jag levde i synd och jag kände hur fel det var. Jag levde i synd med någon som var sjuk av ondska på det mest subtila sättet tänkbart, dold genom ett löfte om kärlek. Jag kände det under en lång tid och det lämnade mig med blåmärken och sår inom mig. Jag läker fortfarande och jag kan känna att Gud vann den kampen om mig. Dock kan den onde fortfarande försöka få tag i mig men Gud vinner varje gång. Dels för att jag har haft en stark tro sedan jag var liten och det har satt en grund för mig till att alltid ge min tillit till Gud. Men förra året var jag nära att förloras av det onda.

Den dagen på stranden grät jag för smärtan jag kände var outhärdlig, jag omfamnades av en av mina bästa vänner. Gud såg till att vi båda befann oss på samma plats för han visste att jag behövde honom genom henne. Aldrig har jag känt Guds kärlek så mycket som då, i den mest smärtsamma perioden i mitt liv. Jag hade ont, men jag var tillbaka hos honom för det är för Gud vi är skapta. Den kvällen bad jag inför det allra heligaste och gav min smärta till Jesus, jag vakade på natten och grät inför honom.

Vägen tillbaka till att bli hel igen pågår fortfarande och jag är närmre att nå målet idag än vad jag var för ett år sedan. Genom bikt en gång i månaden, mässan och själavård började jag min läkningsprocess. Gud kommer för alltid att kalla hem oss och det kan ske genom extrem smärta i hjärta och själ men det är för att det är hos honom vi finner den största kärleken. En kärlek så stor att det för oss människor är nästan omöjlig att förstå.

- Anonym