Bönen är den långa nyckeln, som passar i alla djupa hål


Bönen är den långa nyckeln, som passar i alla djupa hål.

Många gånger i mitt liv har det känts som att de människorna som kämpar och vill mest, är de som får ta de hårdaste slagen. Samtidigt har Gud sagt att man ska hjälpa och visa omtanke vilket är min största passion, men varför känner jag ofta att det är otur som inträffar mig?

Jag ställde upp i armén, tillsammans med soldaterna för att jag ville hjälpa ville hjälpa till att skydda landet mot kriget. Egentligen behövde jag inte ställa upp, men jag kunde lika väl hjälpa till om jag hade utbildningen. Men jag kanske inte var välförberedd över att det var ett spel. Vem som vann. Eller förlorade. Många gånger sprang de andra soldaterna till de begränsade gömställena. Ensam fick jag stå där framme. För en utbildning om hur man rymmer ifrån centrum när alla har gömt sig undan, och har pistolerna riktade mot mig, den utbildningen har jag inte tagit. De gömda soldaterna vann spelet, och jag förlorade spelet, kom sist. Det var då jag fick lära mig, att det är som när man ställer upp, som man får alla skott mot sig själv, och dör.

Allt kändes så tungt vissa stunder. Det var då jag fick uppleva vad bönen var. Bönen var plåstret på de blödande såren. Bönen var isen på de ömma blåmärkena. Eller bedövningen på operationen och sakerna som gjorde obeskrivligt ont, inifrån. Och för mig, var bönen min nyckel till allt. För det var en nyckel som passade i alla hål.

Djävulen förlorade, jag vann. Haha. Eller ska jag berätta hur det egentligen gick till? Jag levde i en sömn, en mardröm. Mina händer var fastklistrade runt halsen. Jag försökte verkligen dra av dem, åt höger och åt vänster, men de lossnade inte. Jag visste inte hur jag skulle göra eller vilket fel jag gjorde. I den otäcka mardrömmen kom plötsligt en ängel till mig och knackade mig på axeln. Hon försökte slita ifrån mina fastklistrade händer runt om halsen och därmed väcka mig från min långa sömn. Ängeln fyllde bunkar med varmt vatten som hon kastade på klistret runt om halsen. Mer än så kunde hon inte göra. Nu var det min tur att kämpa med att dra av mina händer som ströp om halsen. Ängeln fortsatte kasta mer och mer av det hetta vattnet, trots att halsen fylldes med eld. Mina händer skrek av smärta och jag skrek på henne för att hon skulle sluta. Ängeln fortsatte bekymra sig och släppte aldrig taget om dessa bunkar. Hon kämpade med att få mig gå med fria händer och väcka mig ur min mardröm. Till slut prövade jag med att dra mina händer framåt, trots att det var det hållet som det gjorde mest ont. Tack vare ängelns hjälp, fick jag viljan som gjorde att händerna började lossna från det starka klistret. Utan henne hade händerna kvävt mig.

Många gånger har djävulen försökt attackera en. Jag har många gånger bestämt mig för att hitta den magiska nyckeln som var lösningen till alla problem och beslut. Trots att när det var just jag som skulle dyka i havet, så förvandlades vattnet plötsligt från flytande till is. Trots att när jag skulle leta bland alla miljoner sandkorn, drunknade jag i dem själv. Och trots att när jag tittade åt höger, slog någon hårt mot min kind till vänster, eller så försökte jag titta framåt, men då blåste vinden mitt huvud bakåt. Precis allt inträffade när jag försökte.

Idag, förstår jag varför de sakerna inträffar mig. Jag har fått lära mig från både Gud, och älskade katoliker i min omgivning, att allt sker av en anledning, vilket jag också kan konstatera idag. Min tacksamhet till Gud kommer aldrig vara tillräckligt jämfört med den kärlek han delar med sig. Det är en kärlek som aldrig tar slut. En kärlek som varar för evigt.

Ibland trillar det ner många tunga stenblock på de lätta axlarna. Axlarna som tidigare skakat av lättnad känns nu så tunga att smärtan börjat stråla in i resten av kroppen. Stenblocken är kanske som små tester i livet där djävulen njuter av att se hur mycket man kan bära samtidigt innan man faller ner på knä och inte kan resa sig för stenblocken kväver en. Samtidigt måste jag ta mig igenom den eviga omvägen på egen hand och hoppas på att stenblocken trillar av med tiden som jag går med de plågsamma vikterna. Eller så sitter ondskan och skrattar av att se min svaghet.

Men så vill inte Gud. Inte alls. För vet du vad? Mitt bland ens skrikande kropp och tjocka andetag kommer Gud och hjälper en. Han lyfter upp en i hand varma famn. Genom att prata med en, tar han en del av den tunga vikten som man själv bar på. Därefter löser han problemen, genom att lägga stenblocken på sig själv. Han visar mig vad hans barn förtjänar. Kärlek. Innan jag bestämmer mig för att fortsätta vandra, vinkar Gud till mig att komma tillbaka. Han lägger sin mjuka hand över mina kinder och torkar mitt våta ansikte fyllt av tårar, glasbitar och jord. Därefter tar Han tag i min hand och börjar gå, tillsammans genom den eviga omvägen. Medan vi går och börjar prata börjar vi höra de vita fåglarnas melodi och när den lysande solen blåser bort de gråa molnen, färgas mina kalla kinde till rosiga. Och plötsligt förvandlas den eviga omvägen till en kärleksfull genväg som jag nu hoppas ska vara en omväg. För här vill jag stanna för evigt. Amen