Abortfrågan diskuteras relativt ofta, men vad som inte får lika mycket uppmärksamhet, men är en lika viktig fråga, är den forskning som bedrivs på embryon i Sverige.

Embryon används framför allt inom stamcellsforskningen. Under de första dagarna efter befruktningen består den nya människan av så kallade totipotenta stamceller, d.v.s. celler som kan utvecklas till vilka andra celler som helst. Efter den första veckan börjar cellerna specialisera sig och så småningom forma organen. Med hjälp av dessa stamceller hoppas forskare kunna bota svåra sjukdomar (i många fall är dock forskningen främst experimentell). Födda människor har också stamceller, främst i benmärgen, men dessa kan bara utvecklas till vissa typer av celler (som blodceller), men inte alla och därför är embryonala stamceller mer eftertraktade. Man har också forskat på embryon för att framställa vaccin och för en del andra ändamål. Embryona är ofta ”överblivna” från provrörsbefruktningar. Gemensamt för denna forskning är att de leder till att embryot dör. I Sverige är det tillåtet att forska på nyblivna människor i upp till 14 dagar efter befruktningen, därefter måste de förstöras.

Vi vet att varje människas liv började vid befruktningen, det är ett naturvetenskapligt faktum. Enligt den katolska tron så är alla människor skapade till Guds avbild och har en själ från allra första början. Med detta i åtanke blir det uppenbart att sådan forskning som dödar embryon aldrig kan accepteras, oavsett hur goda intentionerna är. Vetenskapen måste alltid stå i människornas tjänst, men här används människor istället som medel för att uppnå ett mål. Jag tycker att man ska vara försiktig med att jämföra saker med nazismen, men det här är faktiskt jämförbart med de hemska medicinska försök som utfördes av läkare i koncentrationslägren. Man saknar fullständigt respekt för embryots människovärde, hans eller hennes liv spelar ingen som helst roll. På sätt och vis kan detta kännas värre än abort, eftersom embryot inte bara dödas utan innan sin död utnyttjas och degraderas till ett försöksdjur. Allt detta sker dessutom på medicinforskares och läkares initiativ, de som är förpliktigade till att rädda människoliv.

Jesus säger i Matt 25:40: ”allt vad ni har gjort för dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Dessa ofödda är verkligen bland de minsta i vårt samhälle, och därför är det viktigt att stå upp för dem, i synnerhet när ingen annan gör det. För Gud är varje människa oändligt värdefull i sig själv och alla har en unik kallelse i livet. Däremot så är ingen människa menad att sluta sina dagar som ett försöksobjekt i ett laboratorium.

- Märta Johansson


När jag gick i femte klass frågade jag min mamma om vad abort var för något. När jag fick svaret började jag att gråta och jag grät tills jag somnade. När jag gick i åttonde klass trodde jag att om man
bara förklarade för de här personerna vad det är de gör, att de dödar ett barn, så kommer de
förstå och sluta. Jag trodde att de helt enkelt inte förstod. Att förneka att folk kunde utföra
abort med full vetskap om vad det är de gör var min lilla försvarsmekanism.

Det har gått tio år sedan jag hörde om abort och jag är så trött på abortdebatten som man
bara kan bli. Jag tror många av oss är trötta. Bitte Assarmo skrev i senaste numret av
Katolskt Magasin en ledarkrönika med titeln “Ett barn är ett barn är ett barn”. Den doftar
frustration.

För tre veckor sen fick vi alla läsa om att barnläkaren Katarina Strand Brodd utför livräddning
på barn vars abort dragits över till vecka 22. Abort får utföras i vecka 21 och enligt lag ska barn som föds vecka 22 få vård. Barnläkaren följde därmed bara Socialstyrelsens regler och har ändå blivit utpekad och hatad i media, i synnerhet av vissa gynekologer.

En barnläkare i Linköping kallade vad hon gjort “juridiskt rätt - men synnerligen oetiskt.” Han fortsatte med att peka ut hur någon som sitter i den Svenska neonatalföreningens etikgrupp inte insåg detta. Jo, för grejen är, herr Ludvigsson, att vi i Sverige saknar rätten till samvetsfrihet och vi MÅSTE därför göra det som är juridiskt rätt även om det är oetiskt. Det pratas ganska högt om det och folk har förlorat sitt arbete när de har velat följa sitt samvete. Har du verkligen missat Ellinor Grimmark?

När jag hör abortförespråkare upplever jag allvarlig kognitiv dissonans, vilket är obehagligt. Deras argument är ologiska och motsätter ofta varandra. Man vill till exempel nu sänka abortgränsen. Betyder det alltså att barnen i vecka 21 som hittills varit cellklumpar nu kommer räknas som barn? Vilken vetenskaplig fakta tyder på detta? Ingen, för abortgränsen har aldrig varit rotad i vetenskap. Det finns inget magiskt moment då man förändras från cellklump till människa. Detta är inte ett Sims-spel där man plötsligt snurrar runt, omringas av stjärnor och glitter och förändras från barn till tonåring.

Livsdugligheten utgör gränsen nu, men inte vet vi ifall ett barn i vecka 21 dag 4 skulle
överleva. Fostrets ålder bestäms med ultraljud och en del barn är större och en del mindre
och åldern bestäms baserad på barnets mått. Vi vet inte om barnet vi säger är 21 veckor
och 5 dagar inte är 22 veckor. Vi vet inte ifall barnet som är stort som ett 22 veckor gammalt
barn inte är yngre och fortfarande en cellklump. Våra sätt att bestämma ålder är inte
exakta och har en standardavvikelse. Jag läste en kommentar av en kristen
abortförespråkare som tyckte att Gud blåser in liv i fostret i vecka 22 såsom han blåste in liv i
Adam. Den objektiva vecka 22 som vi inte kan räkna ut eller Socialstyrelsens vecka 22?

Varför har jag hakat mig upp på gränsen mellan cellklump och barn? För att den inte finns
och alla vet det. Abortförespråkarna vet det. Alla som omkommer i abort är de facto människor. Vi
katoliker kallas för ovetenskapliga, men abortförespråkarna har inga vetenskapliga grunder
för sina övertygelser. Därför slingrar de sig som ormar: frågan handlar om gräns, herr
Ludvigsson skriver om etik, vi frågar om Grimmark, får höra om kvinnors rättigheter. Aldrig
svar på sak, aldrig fakta, endast emotionella och personliga påhopp.

Gud är visheten. Gud ger mig klarhet. Utan Honom blir man dum i huvudet.

 Den vördnadsvärde ärkebiskopen Fulton J. Sheen sade en gång:

“The refusal to take sides on great moral issues is itself a decision. It is a silent acquiescence to evil. The Tragedy of our time is that those who still believe in honesty lack fire and conviction, while those who believe in dishonesty are full of passionate conviction.”

I denna stressiga och högljudda värld hinner vi knappt rannsaka våra gärningar. Hur mycket svårare blir det då inte att reflektera över den mer subtila ondska vår ljumhet orsakar?

Ljumhet är mer än att bara vara lat, det är mycket allvarligare än så. Ljumhet får oss att rättfärdiga våra synder och brister. Ljumhet gömmer sig idag bakom ordet ”tolerans”. Detta är vad lögnens fader har intalat vår värld idag; tolerera allt, även vad som är ont. Med tolerans som slagord rättfärdigar vi idag mördandet av försvarslösa barn. Människan kan idag inte längre se sig själv i spegeln för all ondska hon begår och klär sig därför i ord som en gång i tiden ekade gott. Vi kristna har hamnat i den farliga fällan att relativisera våra liv. Hur ofta hör vi inte oss själva och andra säga: ”Jag är bättre än min granne i alla fall”. Det är precis så den onde vill att vi ska tänka. Han vill att vi ska falla för spirituellt högmod. Det är därför vår Herre specifikt varnar för detta i Lukasevangeliet:

”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” Luk 12:48

Kristus vill inte att vi skall jämföra oss med världen utan kallar oss ut från världen till något mycket större. Han vill att vi ska rikta våra blickar mot det vi ännu inte kan se: ”Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig” Matt 5:48  Det är dessa krav vår Herre ställer på oss. Helighet. Kraven låter för oss syndiga och bräckliga människor som ett omöjligt och ouppnåeligt ideal. Och visst blir det så om vi utesluter Gud från våra liv. Det är precis det vår Herre försöker säga till oss med berättelsen om kamelen och nålsögat. Svaret hittar vi i inkarnationens mysterium. Genom att vår Herre blir människa lyfter han oss upp till vad mänskligheten är kallad till att vara, nämligen en helig avbild av Gud den allsmäktige. ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.” Luk 18:27

Om inte djävulen lyckas överlista människan med synd gör han det genom rädsla. Rädsla för att göra det som är gott. Rädslan släcker tron och får oss att sjunka, precis som när Petrus börja sjunka när han fylldes av rädsla och slutade att tro. Vi måste påminna oss om vår Herre som gång på gång ropar: ”Var inte rädda, tro bara.” Mark 5:36. Han har övervunnit det onda. Slaget är vunnet men striden är inte slut. Än idag är det alldeles för många som går vandrades i mörkret. I berättelsen om fiskfångsten i Lukasevangeliet reagerar Petrus och de andra lärjungarna på ett mycket underligt sätt:
“De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.” Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat.” Luk 5:7

Efter all den fisk som de har dragit upp läser vi att de ”greps av bävan”, vilket först kan ses som lite underligt. Borde inte Petrus och lärjungarna vara i eufori över all den fisk de fångat?
För att förstå deras reaktion måste vi också förstå vad berättelsen försöker säga oss. Fisken är en metafor för människor. Människor vilsna i ett djupt och mörkt hav. De är en symbol för alla människor som är vilsna idag mitt ibland oss. De är en symbol för alla människor vi är kallade att fiska upp ur syndens slaveri. Om vi kunde se hur stor denna skara är skulle vi gripas av samma skräck som Petrus och ropa i sällskap med honom ”Lämna mig, herre, jag är en syndare”. Det är därför vår Herre vill att vi ska vara en reflektion av Han som är världens ljus.  

”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” Matt 5:14

Gud har, genom sin heliga Kyrka, gett oss gåvor för att ta oss an denna stora uppgift som vi har framför oss. I det allra Heligaste sakramentet finner vi källan till allt liv. Själv förmår vi inte att göra något. Vi måste omvandlas och bli lika vår Herre Jesus Kristus och i eukaristins sakrament bli ett med Honom.
 
Kyrkan är vårt spirituella vapenförråd och i den heliga mässan beväpnar vi oss för strid. För
det är på detta sätt den heliga mässan slutar. Den slutar precis vid klimax. Precis när vi har blivit utrustade med heliga kommunionen blir vi utskickade i strid: ”Ite, missa est”. Likt ett hav av kärlek vill denna nåderika gåva breda ut sina vågor mot världens ändar.
 

“Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.” Mark 16:15

- Carl
Tidskriften The Catholic Herald rapporterar att befälhavare i det schweiziskagardet Christoph Graf har uttryckt att det är en tidsfråga innan terrorister riktar sig på Rom.

Hans anmärkningar kom efter förnyade hot mot Rom av anhängare till ISIS efter förra veckans attentat i Spanien. Italienska myndigheter har länge ansett Vatikanen som ett potentiellt mål och säkerheten kring staten har ökat avsevärt sedan 2015. Huvudgatan upp till Petersplatsen har stängts av för trafik och uniformerad polis patrullerar i större antal än tidigare.

Även på andra håll i Europa har man ökat säkerheten kring kyrkor. Block har installerats vid ingången till katedralen i Köln, enligt Daily Express, medan säkerheten har ökats i Dresden, efter att en bild av Vår frus lutherska kyrka uppträdde i en ISIS-video.

I ett nytt klipp från ISIS säger en ung jihadist "Vi ska till Rom, om Gud vill" och riktar därefter sin pistol mot en bild av påve Franciskus.

I Rom inspirerar både insidan och utsidan av kyrkorna till tro!

Skönheten och gestaltningen av vår tro som vi ser i Rom gör det lättare att just Tro. Man behöver inte tänka särskilt mycket, man kan bara titta sig runt för att både se, förstå och uppleva den rika tro vi har fått av fäderna genom tiderna. Det finns en djup vila i det.

Efter att ha beundrat absidmosaiken i St:a Maria Maggiore slog det mig att den inte finns där för att lägga till något i kyrkan, utan den finns där för att göra det uppenbart för oss vad som hela tiden finns i kyrkan: Vår Herre, Hans Moder och alla änglar och helgon! Därför är dessa mosaiker inte bara konst, utan de är, som det enligt 7:e Konciliet heter: Fönster till evigheten.

I en kyrka utan konst är evigheten fortfarande närvarande, på samma sätt som ens medmänniskor runt om en inte försvinner när man blundar. Allt blir dock bättre, lättare att förstå och mer njutbart om man öppnar sina ögon! Låt oss därför aldrig glömma att Gud öppnat evighetens fönster och portar för oss i och med Jesu Kristi Offer på Korset. Genom att ha ikoner och sakral konst i våra hem och framför allt våra kyrkor förblir våra ögon öppna för det som Gud uppenbarat!

- Petri

Petri har även skrivit: 


Vi satt på bussen som åkte från Nürnberg till Mannheim, där vårt "pilgrimsexperiment" skulle ta sin början. Mellan matsäckar och böcker med vilka vi försökte att plugga några existentiella ord på franska, hördes en mening som sammanfattade stämningen – en blandning av glädje och spänd förväntan, respekt för och förundran över vårt eget mod: ”Det är nog det mest galna, som jag gjort i hela mitt liv.”

Tillsammans med två noviser (nybörjare i en ordensgemenskap) vandrade jag till fots och utan pengar till Paris. Detta ”pilgrimsexperiment” är del av vår utbildning. ”Pilgrim” för att vi vandrar som pilgrimer – bedjande och till fots, utan pengar eller mobil likt de ”pilgrimer från 1200-talet”, som en ung präst vi träffade i Frankrike sade. ”Experiment” för att vi samlar erfarenheter som vi utvärderar efteråt. Vårt mål är Montmartre i Paris, där basilikan Sacre cœur finns. Den 15 augusti 1534 hade vår ordensgrundare, den helige Ignatius av Loyola, tillsammans med sina sex första följeslagare från olika länder på ett kapell på berget Montmartre avlagt ett löfte som blev grundsten för det projekt som senare skulle bli ”Jesu sällskap” (Jesuitorden). Vägen är lång för oss – både till löftena (novitiatet pågår i två år) och Paris (omkring 650 km).

Den första natten sov vi hos Jesuiter i Ludwigshafen. Där fanns tryggheten i att få en (kanske sista) varm dusch och ett fullt kylskåp. Nästa dag förverkligades äntligen experimentet och vid lunchtiden behövde vi tigga för första gången. En äldre kvinna stod vid sin cykel framför sitt hus och vi tog till mod att fråga henne efter något att äta. Överraskande nog gick det bra. Hon hämtade sin make och erbjöd oss pengar för att köpa mat. Men vi ville ha råvaror och inte pengar, fick därför istället fem skivor bröd, lite ost, två konservburkar med fläsk och en flaska rödbeta-saft. Proportionen mellan bröd och fläsk (som är jätte slemmig) kunde ha varit bättre men magen fylldes och vi var väldigt tacksamma!

Kort innan vi nådde dagens mål frågade vi efter vatten. Den kvinnan vi fråga var väldigt snäll men också väldigt kritiskt inställd gällande vårt projekt: ”Vem tar emot tre främmande män i sitt hus?” – en fråga som också vi själva hade. Men det fanns inget annat alternativ och vi fortsatte vidare. Tyvärr började det just då att regna. Vi bar på militärgröna ponchos som skyddade oss men samtidigt såg vi inte särskild pålitliga ut med dem på oss… dessutom blev det kallt! De flesta dörrar förblev stängda. Sökandet efter en sovplats är mödosamt. Framför en kyrka var det en liten fest och vi blev spontant inbjudna till grillad korv och slutligen erbjöd en familj oss sin källare att sova i. Lyxigt med sängen, fina samtal, dusch och festlig frukost! Gud är god och människorna också!

Just denna erfarenhet vägledde oss under vandringen. Självklart var det många som inte kunde eller ville hjälpa oss men varje kväll hittade vi åtminstone tak över huvudet. Det fanns inget mönster i vilka människor som hjälpte, eller vilken plats eller vilken tid som var bäst. Bakom varje dörr, i varje trädgård kunde en överraskning vänta oss. Och det var många överraskningar som vi mötte under resan: ibland blev det öl i något hus, en annan gång en gammal tant som samlade på pennor (hon hade fler än 10 000 som fortfarande fungerade!). Ofta händer det att vi tittade på fotbollsmatcher på tv:n (i Frankrike var det EM), ibland var vi gäster i kyrkliga institutioner och ibland sov vi i tält i någon trädgård, eller i arbetsrum eller i riktiga gästrum.

Under dagstid hittade vi alltid något att äta. En gång blev vi till och med bjudna på restaurang. En bagare skänkte oss bröd och bakverk, hemma hos en familj fick vi äta lunch tillsammans med dem, även vinflaskor ger man oss. En erfarenhet är: Det är mycket svårare att få nyttig mat än sötsaker. Men en dröm alla barn har blev verklig för oss: frukost med chips, cola och choklad.

Förtroende eller naivitet?

Efter en vecka är vi i Frankrike. I en tid där alla pratar om gränser i Europa och dess framtid är det stort att uppleva vad EU betyder: Öppna gränser. Den enda skillnaden är faktiskt språket (”Bonjour”) och registreringsnumren av bilar. Men Frankrike bjuder även på utmaningar: ingen av oss talar franska. Vi kan bara några meningar utantill (”Nous sommes de pelerins. Nous allons a pied a Paris sans argent.“). Många ord lär vi oss på vägen (till exempel tre olika sätt att säga att man verkligen är mätt) och även att kommunicera med hjälp av händer, fötter och kortspel kan fungera bra. Ju längre vi kommer på vägen desto större blir försäkringen om att en fin överraskning väntar oss på kvällen.

Det är fascinerande hur få saker man behöver och hur onödigt det ofta är att bekymra sig för något. ”Bekymra er inte!” (Matt 6:31) säger Jesus. Denna erfarenhet skänker frihet och förtroende. Pilgrimsexperimentet är för mig bekymmerslöshetens, frihetens och förtroendets skola.

Förtroende och naivitet ligger dock ibland väldigt nära varandra. En gång stod vi till exempel framfört en stängd kyrka i en större stad i Frankrike. Det var Frankrikes nationaldag. Kyrkoherden var inte hemma men förhoppningen om en mässa nästa dag fick oss att stanna kvar. Framför kyrkan satt en man i sin bil. På instrumentbrädet hittade vi en bild på den helige påven Johannes Paulus II. Vi frågade mannen om han visste var kyrkoherden fanns. Det visste han inte men han ville visa kyrkan för oss. Fin idé! Men han visade inte bara kyrkan utan plötsligt befann vi oss bedjande inför det heliga sakramentet. Vid det laget hade vi ännu inget att äta eller någon plats att sova… Efter en halv timme smög en av oss ut ur kyrkan för att igen ringa på prästgården. Inget svar. Samma sak en halvtimma senare. Tillbedjandet var underbart och fortsatte i nästan två timmar. Efteråt ringde vi på dörren igen men inget svar. Den man som öppnade kyrkan ringde även han. Och nu öppnade prästen och visar stor gästfrihet för oss. Det lönar sig att lita till Guds försyn, men den gränsar ibland till naivitet. Hur som helst: Vi får rejäl mat, gästrum att sova i, möjligheten att delta i mässan och till och med två timmars tillbedjan! Det hade vi aldrig kunnat planera så pass bra!

Nåden att nå fram

Som alltid är det de fina ögonblick som finns kvar i minnet. Förstås fanns det också mycket regn, tomma magar och många vägar som helt plötsligt slutade abrupt ute i ingenstans. Men alla blåsor, varje meter vi gick, intressanta matkombinationer och det dagliga sökandet efter nattkvarter gottgjordes i det ögonblick vi fick syn på basilikan Sacre cœr. Klart! Vi kom fram! Vi hade inte bara nått någon ort utan även vår pilgrimsresas mål! Att nå fram är en märklig känsla: Glädje, tacksamhet, utmattning och språklöshet blandar sig. Det känns overkligt: Efter tre veckor och tre dagar, efter mer än 600 km, allt till fots och utan pengar. Men ändå förblev vi pilgrimer samt vandrandes. Men kanske var det så att vi kunde gå vidare med en större bekymmerslöshet, djupare frihet och förstärkt förtroende pågrund av alla människor och Guds försyn. Vi är tacksamma för de människor vi mötte och det vi fick uppleva. Man kan bara häpna över denna unika resa: Att vara gäst är en dyrbar känsla.


Jesuiterna är en katolsk ordensgemenskap som på latinska heter "Societas Jesu", SJ (Jesu sällskap). Orden grundades 1540 av den helige Ignatius av Loyola. Ordens mål är att främja den kristna tron genom förkunnelse, utbildning, andlig skolning och insats för social rättvisa. Världsvitt finns det omkring 16300 Jesuiter, varav kring 700 är noviser. Utbildningen inom novitiatet pågar i två år.

- Dag Heinrichowski



Dag Heinrichowski (26) har mellan ht 2013 och vt 2015 studerat på Newmaninstitutet i Uppsala och bland annat jobbat som praktikant på S:ta Eugenias katolska församling. Sedan september 2015 är han novis i Jesu sällskap; Jesuiterna, och bor i Nürnberg.
Ni har väl inte missat att kardinal Arborelius ställde upp i intervju med Katolsk Horisont där han svarade på tittarfrågor.


 ”Det behövs en kristendom som utmärker sig i bönens konst”, skrev den helige Johannes Paulus II i brevet om rosenkransen från den 16 oktober 2002, då han utropade ett helt år vigt åt rosenkransen. 

Vid detta tillfälle lade han fem nya mysterier och kallade dem för ljusets mysterier. Påven talade om att vi som kristna är kallade att ”fästa blicken på Kristi ansikte”, det ansikte som tydligast återspeglar Faderns kärlek och barmhärtighet mot oss. Genom att betrakta Kristi ansikte ser vi Faderns barmhärtighet och självutgivande kärlek riktad mot oss, som vi genom bönen tar in i vår själ.  Bönen blir alltså ett sätt att spegla sig i Kristi ansikte och så ta del av de gåvor han vill ge. Genom att betrakta hans ansikte så som det blivit tydligt under hans liv och i hans frälsningsgärning i rosenkransens mysterier öppnar vi oss för att ta emot treenighetens liv och mysterium. Rosenkransen är alltså huvudsakligen en betraktande bön, en meditativ bön, där också kroppen får vara med. Orden vi ber får bli bärare av betraktelsen och lär oss att inte släppa taget om bönen. Den muntliga bönen blir ett sätt att hålla fast vid, att återkomma när tankarna råkar försvinna åt olika håll. Den muntliga bönen blir ett uttryck för vår vilja att stanna med Maria hos Jesus.

Hela rosenkransbönen är upphängd på ett radband, en krans. Precis som kulorna i radbandet bildar en enhet genom att vara sammanflätade, så är kyrkan genom sina bedjande medlemmar en enda rosenkrans som ständigt befinner sig i bön. I bönen är vi förenade med alla som står inför Herrens ansikte. Även om rosenkransbönen är en privat bön uttrycker den ändå en gemenskap i Kristus. Vi känner detta rent intuitivt att vi gärna ber den tillsammans med andra.
Den påminner oss om att vi inte är en hög individer som ber var för sig utan att vi ingår i en bönens gemenskap, där vi ber med varandra och för varandra. Kulorna får gärna representera våra närmaste, familj, släktingar och vänner, ja varför inte de som vi också har svårt för. Radbandet – rosenkransbönen kan också ses som en kedja som påminner oss om att Gud har knutit oss till sig, att de band han upprättar med oss leder oss allt djupare in i Guds mysterium.

Korset: Rosenkransbönen börjar med korset, som vi brukar kyssa innan vi börjar be. ”Kransen hålls ihop av ett litet kors,” påpekar påven.
Den korsfäste inleder och avslutar bönen. Kristus är mittpunkten för de troendes liv och bön. Allt utgår från honom, allt är på väg till honom, genom honom och i den helige Ande når allt fram till Fadern.
Klicka på bilden för att förstora
Korset håller ihop hela världen därför att korset betyder Guds självutgivande kärlek ända till döds.
Korset är jordat i vår värld och sträcker sig upp mot himlen. Så innebär korset Guds nedstigande till oss hela vägen ner till avgrunden och samtidigt förbinder det oss med himlen. Korset påminner oss också om att vi får förena våra lidanden med hans, att vi inte är ensamma utan att han bär det med oss.

Trosbekännelsen som vi sedan inleder med säger oss vem Gud är för oss och vad han har gjort för oss. I trosbekännelsen uttrycker kyrkan sin tro och därmed sin identitet som en trons gemenskap. Kyrkan är inte vilken organisation som helst utan en gemenskap vars innersta kännetecken är tro. Tro betyder tillit och överlåtelse åt Gud som uppenbarat sig för oss i historien, i Jesus Kristus. Så är Gud kyrkans centrum, hennes mat, hennes liv, hennes förankring. Trosbekännelsen är också en sammanfattning av alla de mysterier vi sedan kommer att betrakta.

Rosenkransen är vidare upphängd på Herrens bön ”Fader Vår”, i vilken blicken och hjärtat medvetet riktas upp mot Gud. Han är vår Fader och vi får betrakta oss som hans älskade barn. Så visar vi vår tillit till Gud, ge honom äran i allt och låter honom bära och föra oss genom livet så som han vill. Så länge vi ger honom äran och söker hans vilja kommer vi aldrig att falla djupare än i hans armar.

Den bön som oftast upprepas är ängelns hälsning till Maria ”Var hälsad Maria” , vars text vi återfinner i början på Lukasevangeliet. Detta är samtidigt det första budskapet om Guds ankomst till oss som människa. Varje gång vi ber Var hälsad Maria blir vi påminda om att Gud vill komma till oss och bo hos oss. Men denna bön betyder också att Maria, kyrkans främsta medlem, ber tillsammans med oss och för oss ”nu och i vår dödsstund”. Maria tar oss med på vägen till Kristus. Vi får betrakta Kristi ansikte med hennes blick.
Innan vi börjar den betraktande bönen ber vi också om den rätta andan i bönen, om trons och hoppets och kärlekens gåvor.

Och till sist avslutas varje dekad eller hemlighet med en doxologi, en lovprisning  ”Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande”. Allt har sitt ursprung och sitt mål i den treenige Guden, som drar oss in i sitt ömsesidiga kärleksfulla förhållande. Så besinnar vi att vi genom Jesus Kristus är lika högt älskade som Gud älskar sin Son i den helige Ande.

I denna meditativa bön betraktar vi således Guds väg till oss och vår väg till honom. Det finns ett slags nedstigande och uppstigande rörelse i rosenkransen, den rörelse som den helige Paulus formulerat så tydligt i Filipperbrevet 2:6-9:
”Han ägde Guds gestalt, men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn..”
Denna ned- och uppstigande rörelse följer vi när vi ber rosenkransen. Medan vi begrundar de fem glädjerika mysterierna följer vi Gud när han stiger ner till oss – i Maria vid bebådelsen, i människoblivandet in i vår värld och in i sitt folks historia.

I de smärtorika mysterierna följer vi Gud allt djupare ner i våra liv ända till den yttersta förnedringen och döden. Och i de ärorika mysterierna betraktar vi hans seger över döden och hans uppstigande till Fadern, - ett uppstigande i vilket han drar alla till sig som det står i Johannesevangeliet, i första hand Maria som står modell för Kyrkan. I henne föregrips löftet som gäller oss alla. Så blir också våra liv involverade i en rörelse mot Gud och hans härlighet (jmfr Upp. 21). År 2002 tillfogade den helige påven Johannes Paulus II fem mysterier till som han kallade för ljusets mysterier – därför att vi i dessa mysterier betraktar det gudomliga ljuset så som det blir synligt, uppenbarat i Jesu liv och gärning.

Av tradition ber man rosenkransen dagligen och de olika hemligheterna delas upp på de olika veckodagarna. Med den fjärde nya hemligheten ser ordningen ut på följande vis:

Måndag: Glädjerika hemligheter
Tisdag: Smärtorika hemligheter
Onsdag: Ärorika hemligheter
Torsdag: Ljusets hemligheter
Fredag: Smärtorika hemligheter
Lördag: Glädjerika hemligheter
Söndag: Ärorika hemligheter

Dominikansystern, syster Sofie O.P.  gav 2015 via bokförlaget Artos ut boken "Vilket himla liv. Om gemenskap, kloster och nya kommuniteter"

De flesta av oss känner syster Sofie från boken "Kroppens teologi - Till man och kvinna skapade Han dem" och har delat den flitigt till vänner och bekanta. Boken har även legat till grund till läger och reträtter som Sveriges Unga katoliker har anordnat i temat. Denna bok inbjuder läsaren däremot till en annan värld, en som man som ungdom tyvärr sällan besöker.

Syster Sofie lyckas utan att försköna ge läsaren berikande kunskap om hur olika kloster och kommuniteter uppstod när Kyrkan tycktes vara på väg att dö ut. Man får lära känna några frukter från Andra Vatikankonciliet men även några av de problem som uppstod.

Läsaren får inblick i hur tufft det kan vara att leva i kloster, hur vanliga "familjekonflikter" kan uppstå i en ordensgemenskap och om glädjen och tillfredsställelsen som infinner sig när man hamnar rätt.

Det här är en bok för dig som är nyfiken. Kanske känner ett kall till ordenslivet eller bara vill veta hur olika kommuniteter uppstod. Det är en bra present till någon som våndas över sin kallelse. Syster Sofie tar upp både framgångar och skandaler som har drabbat kommuniteterna, men lyckas samtidigt lämna läsaren med en känsla av att Gud alltid är med sin kyrka och blåser nytt liv i Henne.
"Om vi är galna så är det för att Gud själv är tillräckligt galen som kallar oss redan här på jorden att leva det vi är menade att leva i evigheten. Samma dårskap svarar mot Guds dårskap, den gränslösa kärlekens dårskap" syster Marie - Der (Betlehemsystrarna)

Varför kan inte homosexuella gifta sig i katolska kyrkan och hur går det ihop med att påven sa att man inte ska döma? Den frågan fick jag på Facebook av en person som höll på att förbereda inför en skoluppgift. Mitt svar blev långt.

För att kunna förklara så måste man förstå vad som menas med äktenskap utifrån hur man i samhället ser på det och vad som syftas på när man pratar om det inom kyrkan. Staten ser på äktenskap som ett kontrakt mellan två personer som kan rivas upp när ena eller båda parter vill avbryta kontraktet. Kontraktet är till för att skydda ägodelar (arv) och underlätta andra byråkratiska processer. Man betraktas som ett ekonomiskt team. I samhället i stort ser man det som att två personer lovar att de älskar varandra framför sina nära och kära.

I katolska kyrkan är inte äktenskapet ett kontrakt som när man slutar vara kär kan avsluta utan är en kallelse likt kallelsen till att bli präst, nunna eller munk. Det är ingen rättighet utan ett sakrament, ett heligt förbund som Gud kallar en till. I förbundet, till skillnad från kontrakt som handlar om utbyte av varor eller tjänster, sker det ett utbyte av personer. Genom äktenskapet får paret en särskild nåd av Gud och ett heligt uppdrag som bl.a. går ut på att man ska hjälpa sin make/maka och barn att bli helgon.

För att kunna få vigas katolskt så finns det en del krav som ska uppfyllas, bland annat något man
kallar “öppenhet för liv” utan artificiell inblandning. Kom ihåg att äktenskapet är ett förbund, och i varje förbund (genom Bibeln) finns en akt där förbundet antas och förnyas, den äktenskapliga akten är en förbundsakt. När den äktenskapliga akten förnyas använder Gud den för att ge nytt liv.

Om jag och min pojkvän vill gifta oss men vill inte ha barn eller tänker använda preventivmedel i syfte att hindra att liv blir till bör prästen för att agera korrekt vägra att viga oss då vi inte går med på förbundets premisser. Även om prästen skulle viga oss, så skulle vårt äktenskap inte vara giltigt - det skulle inte vara ett äktenskap i katolsk benämning. Denna regel gäller alla, och det är bara ett av de krav som finns. Eftersom man i homosexuella relationer per automatik inte kan vara “öppen för liv” utan någon inblandning utifrån så kan inte prästen viga. De äktenskapliga förutsättningarna finns inte.

Att få viga sig katolskt är som sagt ingen rättighet. Detsamma gäller de andra sakramenten inom kyrkan. Du kan ex. vilja bli präst men för att bli det måste du studera till det i minst 7 år (om du bor i Sverige) och redan är katolik, om inte får du lägga till ytterligare några år. Och även när du har gått igenom denna process så är det inte säkert att du kommer få bli präst utan måste få ett godkännande från biskopen.

När man i katolska kyrkan talar om allas lika värde så grundar man det på att alla är skapade till Guds avbild och är älskade av Gud och därmed skapade jämlika och förblir jämlika oavsett vad de gör eller arbetar med, om de är gifta eller inte osv. En präst är inte bättre än någon annan, påven är inte bättre än någon annan, gifta är inte bättre än ogifta. Vi är alla lika älskade av Gud.

Egentligen borde man benämna borgerlig äktenskap och katolskt äktenskap med olika ord då de representerar och står för heeelt olika saker.

Min fråga är att om man inte tror på det katolska kyrkan tror på, att äktenskapet är ett förbund som innefattar ett heligt uppdrag där man ska hjälpa varandra bli helgon och vara öppna för liv, varför vill man då gifta sig katolskt?

- Pipo


I 300 år har pilgrimsresor till domkyrkan i Gurk, Österrike ägt rum den fjärde söndagen efter påsk. Människor åker från Krain över Loibl Pass för att söka lycka. Varför?

Legenden säger att en kvinna vid namnet Emma var gift med William Landtgreven av Freisach. Paret fick två barn som döptes till Hartwig och Wilhelm. Vid ett gruvuppror som familjen ägde dödades de två sönerna. I sin sorg bestämde William för att bege sig på en pilgrimsresa till Rom, men på vägen tillbaka blev även han mördad.  Efter att ha förlorat sin familj valde Emma att ägna sitt liv åt Gud. Hon gav allt hon ägde till de fattiga och till kyrkan.

Emmas mor var grevinnan av  Zeutschach och hon hade växt upp vid det kejserliga hovet i Bamberg. Hon kom från en slovensk adelsfamilj som var besläktad med kejsaren Henrik II av Bayern. Emma finansierade bygget av tio kyrkor. År 1043 grundade hon ett Benedictine kloster och valde att själv att gå i kloster.
 
Efter sin död stängdes klostret av ärkebiskopen av Salzburg år 1072. År 1174 flyttades Emmas kvarlevor till domkyrkan i Gurk-Klagenfurt (vilket hon också hade finansierad). Den 21 november år 1287 saligförklarades hon. Den 5 januari år 1938 blev hon helgonförklarad av påven Pius XI. Vi firar hennes festdag den 27 juni.
 
Förutom att vara skyddshelgon över Gurk är hon också helgon för Slovenien och Österrikiska delstaterna: Kärnten och Steiermark. Hennes förbön söks vid förlossningar, ögonsjukdomar och extrema bakfyllor!


Allt sedan Jesu tid har kristna blivit förföljda och förlöjligade för sin tro. Open Doors kom i dagarna ut med en rapport som visar hur kristna utsätts för misshandel och dödshot här i Sverige. Det är en dyster läsning där citat som denna dyker upp:
En gång sa de att min dotter inte får äta i matsalen utan sjal om hon vill behålla huvudet. En annan gång sa de att min son inte får ha kors så att det syns, om han vill behålla hälsan.
I Sverige, om man bortser från flyktingsboenden, utsätts vi vanligtvis för en annan typ av förföljelse. Vi blir inte bli korsfästa, misshandlade, sålda på slavhandel eller halshuggna som ISIS gör med våra syskon i Mellanöstern och andra delar av Asien. Här förlöjligas, kategoriseras och fanatiker stämplas vi istället. Vi förlorar vår pondus som troende kristna. Detta i relation till bristande katekesundervisning och böneliv i familjen får många unga att vackla i tron. Många känner sig olustiga inför att göra korstecknet inför en måltid i matsalen eller på jobbet. Och vissa överger tron helt och hållet, för att man saknar djupare förståelse av kyrkans lära samt för att det helt enkelt är enklare att tillhöra majoriteten.

Vem vågar vara öppet kristen när man läser hur Ellinor Grimmark behandlas både öppet i media, där Cissi Wallin på nyhetsmorgon sade att man bör abortera abortmotståndare retroaktivt vilket fick nyhetspanelen att skratta till kommentarer på sociala medier där man önskar att någon skjuter henne i nacken. Världen idag granskade 300 kommenterar under ett facebookinlägg som Aftonbladet delade om Ellinor, och kom fram till att utav 300 kommentarer var 273 rent ut hatiska. Till och med hennes barn fick utstå blickar och kommentarer i skolan. Nu har familjen flytt landet.

Många håller tyst när man pratar om religiösa i negativa termer och så småningom till och med låter sig övertygas om dem. Vi ger vika för våra värderingar och Jesu lära för att inte betraktas som fanatiska, fåniga och trångsinta. För ligger det inte människans natur att vilja bli omtyckt, att ingå i en gemenskap? Säkerligen måste Jesus ha förståelse för detta?
Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. - Rom 12:2
Läser vi Bibeln närmare adresserar Jesus detta ämne flera gånger. Jesus säger till oss:
Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. - Matt 16:24
Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. - Matt 10:38
Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. - Matt 10:33
Således är Jesus väldigt tydlig, om vi är genuina med vår tro och vilja att kalla oss kristna så måste vi stå för det. Låt er inte övertygas att tro är något som måste in i ett skåp och endast får viskas i det dolda med likasinnade. Våga tro på Gud inför dina ateistiska klasskamrater/vänner/kolleger på jobbet. Våga dela artiklar eller bibelcitat på sociala medier utan att oroa dig för vad dina vänner ska tycka. Våga för Guds skull stå upp för allas rätt till liv, framförallt de ofödda, offentligt även om det leder till att du angrips, smutskastas och mobbas.

Vi kan inte leva ljumma i ett samhälle som förgriper sig på de allra minsta, som förlöjligar Jesus på en daglig basis via diverse medier. Vi måste våga ta striden, vi måste tända vår kämparglöd likt kopterna i Egypten. Dagen efter att en massaker ägt rum, december 2016, samlades kristna kopter och skrek ut trosbekännelsen. De riskerar sina liv för Kristus, vad riskerar du?
Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er. Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er.- Joh 15:18-19
Vem vågar vara kristen... Upp med en hand!

- Mirjam


Padre Pio led av dålig hälsa hela sitt liv, hans hälsa försvagades redan när han var nio år gammal. Efter sin prästvigning blev han kvar i sin hemstad, men skildes från sin kommunitet i över fem år på grund av sitt ömtåliga tillstånd. Även om orsaken till de långvariga och försvagande sjukdomarna förblev ett mysterium för läkarna, blev padre Pio aldrig avskräckt.

Kort efter sin prästvigning skrev han ett brev ett till sin andliga direktör, f. Benedetto Nardella, där han bad om tillåtelse att erbjuda sitt liv som ett offer för syndare. Han skrev: "Under en lång tid har jag känt ett behov av att erbjuda mig till Herren som ett offer för syndare och för själarna i skärselden. Denna önskan har kontinuerligt ökat i mitt hjärta så att det nu har blivit vad jag skulle kalla en stark passion. Det verkar för mig att Jesus vill detta"

En fredag den 20 september 1918 dök märken från Kristi sår upp på padre Pios kropp, medan han bad inför ett krucifix efter mässan. Han var då 31 år gammal.
Med resignation och lugn, bar han de smärtsamma såren i hans händer, fötter och sida i 50 år. Dessutom skänktes padre Pio med många extraordinära gåvor och nådegåvor inkl. helandets gåva, förmågan att läsa hjärtan, tungotal (förmågan att tala och förstå språk som han aldrig hade studerat).

När en vän en gång frågade honom om dessa nådegåvor, sade padre Pio, "Du vet, de är ett mysterium för mig också". Även om han fick mer än sin andel av andliga gåvor, sökte han aldrig dem och kände sig aldrig värdig dem. Han förhöll sig ödmjuk och ständigt till förfogande för Gud.

Padre Pios hela liv kan sammanfattas med orden från Paulus i 1 Kol 24
"Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidande, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan".
"Helige padre Pio, bed för oss"

Här är ett bra sätt att nå ut till unga personer: Besök festivaler och dela ut gratis saker med ett leende. Det är vad den katolske prästen fader David Jenuwine gjorde förra veckan under BottleRock Napas tre dagars festival som lockar över 30 000 deltagare.

På skylten intill sig stod det "Katolsk präst. Välsignelser, Bön, Bikt och Svar"

Fader Jenuwine, kyrkoherde vid St. Apollinaris församling i Napa, Kalifornien sade till Catholic News Agency att han försökte brainstorma kreativa idéer för att nå ut till unga när han hörde talas om musikfestivalen.  Han blev inspirerad efter att ha hört ett tal om evangelisering för några veckor sedan av fader Mitch Pacwa.
Ungdomsledaren i församlingen informerade honom att det skulle vara "BottleRock" kommande helg och tillade att det är "kaos" där. Fader Jenuwine sade då "let's do it!".

Fader Jenuwine satte sig vid ena sidan intill en ingång och församlingens St. Paul Street Evangelization team stod vid en annan.

Utöver bön och svar, delade de ut rosenkrans, bönekort och mirakulösa medaljer. De tog slut snabbt.
"Första natten gav vi bort alla rosenkransar, varenda bönekort och medaljer som vi hade med oss." De fyllde på förrådet och gick ut igen dagen därpå. De stannade utanför i ungefär 5 timmar under lördagen och några timmar under söndagen. Reaktionerna de fick varierade kraftigt säger fader Jenuwine.

"Jag fick ögonkontakt med folk och sa 'Hej, hur är det?' och några reagerade med 'Är han verkligen en präst?" Andra var mer välkomnande och sade "Hej fader! Trevligt att se dig här".

Vissa var skeptiska och sade "Kommer det med en lektion?" En man sade "Varför hämtar du det här hit för?" varvid fader Jenuwine svarade "Vi är här för att tala om att Gud älskar dig". Mannen sade då "Det vet jag redan" så fader Jenuwine tillade "Bra, du är en av få". En del försökte undvika honom genom att snabbt titta ner i sina mobiler och se upptagna ut.

"Men även i det, om de medvetet ignorerade oss gjorde vi ett intryck, för att de visste att vi var där ute" säger fader Jenuwine till CNS. Det fanns vissa personer som kom tillbaka under samtliga festivaldagar för att pånytt få välsignelse. Fader Jenuwine hörde till och med några bikt, dock av ungdomar som tillhörde församlingen som passade på att bikta sig under vistelsen.

Församlingens ungdomsledare, Dominic Figueroa, tog en bild på fader Jenuwine och lade ut den på Facebook. Kort därefter började inlägget att växa i popularitet på Reddit. Erfarenheten från festivalen har väckt en vilja till att göra detta igen, och de ska besöka ännu ett event redan till helgen.

Den största lärdomen han tar med sig sade fadern är "Hur enkelt det var".
"Alltför ofta blir vi upptagna med att planera, planera, planera. Men när Anden rör sig, följ Honom! Inga ursäkter"

Ni känner säkert till historien om när Petrus kom fram till Jesus och frågade "Herre hur ofta skall jag förlåta min broder, när han syndar mot mig? Är sju gånger nog?" Och Jesus svarade "Jag säger dig: Inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju."

Syftet är inte att man ska räkna antalet gånger man förlåter någon (490) utan här menas att man ska förlåta din broder varje gång han gör något ont mot en. Det är inte alltid lätt, det kan jag hålla med om. Men tänk, hur många gånger syndar vi inte mot Gud och ber att han ska förlåta oss eller hur ofta sårar vi inte personer vi älskar och hoppas att de i sina hjärtan ska kunna släppa in oss igen?

Vi har byggt upp ett skydd kring vår själ där förlåtelse inte välkomnas. Det är rädslan som styr oss, rädslan för att bli sårade igen. Vi tror att genom att slänga ute de som skadat oss värnar vi om vår integritet men i själva verket så fängslar vi vår själ i en värld av misstro och hat, där kärleken inte får rum att växa. 

Kyrkohedern sade en gång under en av sina predikningar att om man inte kan förlåta finns det ingen mening med att komma till kyrkan. Och tro mig gott folk, det är inga ord man somnar till direkt. För hur kan vi förvänta oss att välkomnas med öppna armar när vi vägrar göra samma sak? Budet är klart och tydligt: "Du ska älska din nästa såsom dig själv" Förlåt så ska du också bli förlåten. 

Kommer ni ihåg vad Jesus sade på korset efter att de hade slitit sönder hans kropp? 
"Fader, förlåt dem"

- Anonym

Historien om Kardinal Francis Xavier Nguyen Van Thuan börjar i en privilegierad uppväxt till årtionden av krig, svek och lidande - erfarenheter som hjälpte forma hans enastående övertygelse att kärleken övervinner allt!

År 1975 reser Francis Xavier Nguyen Van Thuan till Saigon för att tillträda sin tjänst som stiftets hjälpbiskop. Strax efter utnämningen blir han arresterad och sätts i fängelse av kommunistregimen. Kardinal Francis förblev en politisk fånge under den kommunistiska regimen i Vietnam i 13 år, varav 9 tillbringades i isoleringscell. Hans anmärkningsvärda tro uppehöll honom under dessa långa år. Han firade den heliga Mässan i hemlighet med tre droppar vin i sin handflata och brödsmulor som smugglades in inuti en ficklampa av sina trogna. Hans andliga skrifter, författade på baksidan av gamla kalendrar har spridits över hela världen och inspirerat miljoner.

I fängelset, smugglade han även ut meddelanden till sin flock på papperslappar. Dessa korta reflektioner kopierades för hand och cirkulerade inom den vietnamesiska gemenskapen, samlades ihop och utgavs i boken: Hoppets väg (The Road of Hope).

En annan bok, Prayer of Hope, innehåller böner skrivna i fängelset. Det berättas att Van Thuan sammanställde en liten Bibel ur papperslappar. Och sympatiska vakter smugglade in en bit trä och en del tråd från vilken han skapade ett litet krucifix.

Efter 13 år i fängelse släpptes Van Thuan av den kommunistiska regimen men hölls i husarrest i ärkebiskopens hus i Hanoi, och hindrades från att återvända till sitt biskopsämbete i staden Ho Chi Minh. 1991 fick Van Thuan tillåtelse att besöka Rom, men tilläts inte återvända.

21 februari år 2001 utnämndes Van Thuan till kardinal av Santa Maria della Scala, men avled kort därefter i cancer, den 16 september 2002 vid 74 års- ålder.
Jag är lycklig här, i denna cell, där vita svampar växer på mitt liggunderlag, eftersom Du är här med mig, eftersom du vill att jag ska leva här med Dig. Jag har talat mycket under min livstid: nu talar jag inte mer. Det är din tur att tala med mig, Jesus jag lyssnar på Dig. - Kardinal Francis Xavier Nguyen Van Thuan 

Påve Franciskus saligförklarade Kardinal Van Thuan 4 maj 2017.

I skriften Dialoger av den Helige Gregorius den Store (540- 604, 3 sept) får vi den mest välkända levnadsbeskrivningen av den Helige Benediktus eller Benedikt. I denna skrift utmålas helgonet som en stor undergörare. Ibland anger man Påven Gregorius levnadsbeskrivning av Benedikt som ursprunget till medaljen:
Det fanns en man som levde ett heligt liv, Benedikt, välsignad genom sin barmhärtighet och genom sitt namn. Även som barn hade han en fullvuxen människas hjärta och insikt.
Påven beskriver Benedikt som en man som helade mänskliga relationer, botade sjuka, hjälpte bedrövade med uppmuntrande ord och med välsignelsens tecken dvs. korstecknet. Förmodligen är detta Benediktsmedaljens ursprung.

De första medaljerna präglades med ett enkelt liksidigt kors med de fyra bokstäverna CSPB (Crux Sancti Patris Benedicti - Vår Helige Fader Benedikts Kors).

Det första undret ägde rum när Benediktus' amma slog sönder ett lånat kärl. Efter en bön av Benediktus blev kärlet helt igen. Ryktet spred sig snabbt och helgonet drog sig undan till en grotta på berget Subiaco. I avskildheten från alla människor umgicks Benediktus endast med Gud i bön och studium av den Heliga Skrift. Snart drogs några fattiga herdar till Benediktus och bad honom att bli deras abbot. Då Benediktus ville reformera klostret, så att man levde enligt de ursprungliga reglerna, ångrade sig munkarna och försökte förgifta honom.  Benediktus återvände åter för en tid till att leva eremitliv. Det skulle dröja länge förrän Benediktus fick sanna lärjungar och upplyst av Gud grundade tolv kloster med tolv munkar i varje kloster. Detta blev början på Benediktinorden.

Benediktinnunnan och mystikern, Heliga Gertrud den Stora (1256- 1302, 6 nov), fick en uppenbarelse av Herren i vilken Han sa:
Den Helige Benediktus' andliga barn kommer att vara till stor hjälp för min Kyrka, särskilt i den sista tiden.
Oavsett om det är ett tecken på att den sista tiden nu är inne eller inte, så kan man inte förneka att den Helige Benediktus återigen har blivit aktuell genom den nya spridningen av den s.k. Benediktsmedaljen och Benediktuskorset.

Kanske beror detta på att många människor idag känner sig maktlösa inför allt det onda som vi dagligen möter i våra egna liv, genom massmedia etc. Den Helige Benediktus är en lysande förebild i hur man segrar över ondska och hat genom förtroende för Kristi Kors. Genom förtroendet för Gud och Korsets frälsande makt segrade Benediktus alltid. Han uppmanade även sina lärjungar att göra korstecknet över hjärtat för att bli befriade från den Ondes ingivelser.

I samband med denna bön finns också en medalj, som Kyrkan har berikat med avlat i dödsstunden för dem som bär den, om man uppfyller följande villkor:

  • Att man helt och hållet överlämnar sin själ åt Gud.
  • Att man innan man dör biktar sig och tar emot den Heliga Kommunionen eller om detta är omöjligt att man åtminstone med fullkomligt ånger åkallar Jesu Heliga Namn, åtminstone i tankarna, om man inte kan tala.

Devotionen kring Benediktsmedalj, även kallad Jubeliumsmedaljen eller Korset blev populär kring år 1050, efter ett mirakulöst helande av den unge Bruno, son till greve Hugo von Egisheim- Dagsburg från Alsatia. Bruno blev botad från en svår sjukdom efter det att man gett honom en välsignad Benediktsmedalj. Efter tillfrisknandet blev han benediktinmunk för att sedan bli vald till påve under namnet Leo IX. Den Helige Leo regerade Kyrkan mellan åren 1049- 1054.

Påven Benedikt XIV (1740- 1758) utformade den nuvarande medaljen och utvidgade möjligheten i ett Breve från 12 mars 1742 att få fullkomligt avlat enligt sedvanliga villkor (bikt, Kommunion och bön enligt den Helige Faderns intentioner) på de stora liturgiska festerna under året om man har vanan att åtminstone en gång i veckan:

  • Be Rosenkransen
  • På något sätt undervisa andra i tro
  • Besöka sjuka
  • Dela med sig till de fattiga
  • Delta i den Heliga Mässan

Den Helige Benediktsmedalj är ett kraftfullt medel, om man bär den med tro, för att få Guds beskydd och nåd. På medaljen står följande bön, som bärare av medaljen kan be med jämna mellanrum och man inleder med att göra korstecknet över hjärtat:
Helige Fader Benediktus Kors, Heliga Kors, var mitt ljus och tillåt inte att den onde leder mig. Försvinn Satan och förled mig inte till att leva enligt denna värld; det som du vill att jag ska dricka är gift. Drick själv ditt eget dödsgift. Må det Heliga Korset vara mitt ljus och låt inte draken leda mig. I Faderns och Sonens och den Helige Andens Namn. Amen
Ofta är Benediksmedalj fastsatt på ett krucifix och kallas då Benediktuskorset. Ibland kallas det också "Den Saliga Dödens Kors". "Varje troende - förskrev den Helige Pius X (1903 - 1914, 21 aug) genom Troskongregationen den 11 juni 1914 - som kysser ett sådant välsignat krucifix (även om det inte tillhör honom eller henne) eller vidrör det på något sätt kan åtnjuta fullkomligt avlat under villkor att man har biktat sig och tagit emot den Heliga Kommunionen och om detta skulle vara omöjligt åtminstone har en fullkomlig ånger över sina synder och helhjärtat åberopar Jesu Allraheligaste Namn. Samtidigt ska man acceptera med överlåtelse döden från Guds händer som bot för sina synder.

Förutom tron på att den Helige Benediktsmedalj räddar från förgiftat vatten, finns eller (förhoppningsvis) fanns en annan, mindre from, sedvänja förknippad med medaljen: om man vill bli av med besvärliga grannar etc. placerar man medaljen vid deras tröskel!


På framsidan: Må hans närvaro beskydda oss i vår dödsstund (Ejus in obitu nostro presentia muniamur).
Baksidan runt korset: Försvinn Satan och förled mig inte till att leva enligt denna värld. Det som du vill att jag ska dricka är gift. Drick själv ditt eget dödsgift. (Vade retro Satana: Nunquam suade mihi vana. Sunt mala quae libas: Ipse venena bibas).
C. S. P. B runt korset: Helige Fader Benedictus kors (Crux Sancti Patris Benedicti).
I själva korset: Må det Heliga Korset vara mitt ljus. Låt inte draken leda mig! (Crux Sacra sit mihi lux. Non draco sit mihi dux).

- Hämtat från broschyr om Helige Benediktus' medalj


Då kom en man fram till honom och frågade: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för få evigt liv?” Jesus sade: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden.” ”- Vilka?” frågade han, och Jesus svarade: ”Dessa: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, visa aktning för din far och mor och Du skall älska din nästa som dig själv.” Då sade den unge mannen: ”Allt detta har jag hållit. Vad är det som fattas?” Jesus svarade: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” När ynglingen hörde svaret blev han bedrövad, för han ägde mycket.”- Matt 19:16-30

Det här radikala bibelordet är inspirationen för denna intervjun med franciskanbrodern Peter Ludvigsen, i dagligt tal kallad Broder Ludvig. Han tillhör den franciskanska Tredje orden, T.O.R, som har en kommunitet i Jonsered, utanför Göteborg. För tillfället studerar han på Newmaninstitutet, och det är där intervjun äger rum, en solig men kylig vårdag i slutet av april.

När jag möter upp broder Ludvig vid ingången till Newmaninstitutet hälsar han glatt med ett varmt leende. Vi går ner till Newmaninstitutets café, som är litet men ombonat. Broder Ludvig hälsar på de andra studenterna i caféet och utbyter ett par ord med dem, och det verkar som han känner de flesta som studerar på den lilla och familjära skolan. Efter att ha hällt upp varsin kopp kaffe sätter vi oss och börjar att diskutera det så oerhört vitala bibelordet i Matteusevangeliet.

C: Det här bibelcitatet fick er ordens grundare, den helige Franciskus, att lämna allt och ge sig ut i världen för att leva evangeliet. Hur speglar det er verksamhet i er kommunitet idag?

L: Sista delen av bibelcitatet är särskilt viktigt, där det står ”Sälj allt och ge till de fattiga”. Det bibelordet såg Franciskus uppslaget i en bibel i en kyrka, och han började fundera; ”Hur ska jag kunna applicera det här på min vardag, i mitt liv?” Franciskus hade många omvändelsepassager i sitt liv. I ungdomen var han en riktigt festprisse, han hade pengar och gillade att bjuda sina vänner på fest. Vid den här tiden bestod Assisi, där han bodde, av tre delar. Den övre delen bestod av adliga, den mellersta av köpmän och den nedre av de mest utslagna och fattiga i samhället. Franciskus bodde i den mellersta delen, bland köpmännen, men han ville bli adlig. För att bli det fanns det två sätt att gå tillväga, antingen gifta sig med en adelskvinna eller bli riddare. En adelskvinna skulle bli svårt för honom att gifta sig med, eftersom han inte var tillräckligt rik, och han passade inte heller som riddare eftersom han var för liten och klent byggd. Han var dålig på att slåss, och efter slaget mot Perugia hamnade han i fängelse i två år. Där började han fundera på vad han gjort med sitt liv och vad han höll på med. Franciskus var inte på något sätt ateist, utan han såg skönheten i Guds skapelse och ställde sig frågan: ”Vad gör jag med all denna skönhet?”

När Franciskus kom ut ur fängelset hindrade det honom dock inte från att försöka bli riddare igen. Denna gången gick han med i korsfararna. Under den tiden blev han en gång stoppad av en spetälsk, vilka på den tiden sågs på ungefär som kastlösa i Indien idag. När han såg den spetälske mannen blev han först oerhört äcklad. Men han fick en ingivelse av Gud, så istället för att rida förbi mannen så bestämde han sig för att ta hand om honom. I samband med detta insåg han att det var det han skulle göra, ta hand om de fattiga. Därför vände han hem igen till Assisi.

Väl hemma ställde han sig samma fråga igen, ”Vad ska jag göra med mitt liv?” Det var i samband med det som han såg bibelcitatet som var uppslaget i kyrkan, där det stod just ”Gå och sälj allt och ge åt de fattiga”. Franciskus tog detta ordagrant, och gick och sålde allt. Eftersom Gud hade talat till honom, ”Gå och bygg upp min kyrka”, så slutade det även med att han sålde sin fars ägodelar, vilket inte gjorde honom särskilt glad. Men Franciskus bestämde sig för att från och med nu var hans enda fader den i himlen. Han började gå runt och tigga ihop mat för att ge till de fattiga. För honom var det viktigt att leva den radikala fattigdomen. Den fattigdomen finns kvar i franciskanorden idag, vi äger till exempel allt gemensamt. Vi har alla behövt ge upp allt materiellt, vi har gett upp familjelivet och så vidare. Det är viktigt att inget materiellt binder en för att man ska kunna leva evangeliet. Om man ska hjälpa andra så måste man vara helt fri, och har man egendom, familj och jobb är man inte helt fri. Om jag idag skulle bli tillsagd att ge mig iväg till en församling i Sydostasien och hjälpa dem där att bygga upp församlingen, så kan jag göra det eftersom jag inte har något som binder mig fast. De tre knutarna vi bröder har på repet som tillhör vår ordensdräkt symboliserar fattigdom, kyskhet och lydnad. Fattigdom, alltså att vi inte har någon egen egendom, gör att man blir av med personlig egoism för saker. Vi ska alltid kunna lämna ifrån oss allt vi har, utan att det ska vara något problem. Kyskheten innebär att ge upp familjelivet och alla sexuella relationer. Relationer gör att du blir fast och inte kan åka iväg och hjälpa. Även om relationer inte fysiskt hindrar dig från att resa iväg, så innebär det stor sorg att göra det. Men det är viktigt att påpeka att Franciskanorden är väldigt familjär, och som franciskan får du fortsätta att ha kontakt med din gamla familj efter att du har inträtt i orden. Den franciskanska karisman är att du ska vara öppen för relationer med människor som har en god intention och vilja. Lydnaden är den svåraste av dem tre, eftersom den innebär att man avsäger sig sin egen bestämmanderätt. Att ha någon över sig som bestämmer över din framtid och vad man ska göra är svårt. Om priorn till exempel bestämmer att nu ska vi be sex timmar om dagen istället för fyra så är det så. Men man får inte glömma att det också finns en skatt i lydnaden.

C: Vi var ju lite inne på det där med att fattigdom, kyskhet och lydnad är en förutsättning för att hjälpa, så då undrar jag, de som inte är kallade till ordenslivet, hur ska de leva upp till bibelordet om att sälja att och följa Jesus? Är det tillräckligt att bara vara ”så snäll som man kan”?

L: Om du är så snäll du kan bli, så kan man ju inte kräva att du ska göra mer. För om du uppnår din potential i snällhet, då kan man inte kräva mer. Men min erfarenhet är att vi har väldigt långt kvar innan vi har nått vår potential att vara snäll. Jag tillhör Tredje ordern, de tre största ordnarna är de som Franciskus grundade, det är Mindrebröderna (de bodde egentligen inte i hus, utan var runt och predikade), Clarissorna, den kvinnliga grenen som St Clara av Franciskus bildade. Sen ganska snart kom den tredje ordern, som då var lekmän. Detta var folk som var gifta och hade arbete, men även präster som blev väldigt inspirerade av Franciskus mission och predikarkonst samt själva fattigdomslöftet, om hur man ska kunna leva ett enkelt liv. Med detta menas ett liv som inte är i överdåd och överlyx, och att man ska kunna hjälpa så många människor som möjligt.

Om du skulle kunna tänka dig att bli affärskvinna, och driva företag, så skulle du kunna göra det. Det kan ju vara en god sak; du ser till att folk har arbete, du behandlar dina medarbetare väl, de har schyssta löner, du tillverkar bra produkter som folk behöver. Då är det en god sak. Naturligtvis medföljer en viss rikedom i det, men att vara rik är inte problemet. Frågan är om du kan ge upp all din rikedom, om Gud så skulle kräva det? Det är det som ligger i karisman. Så Tredje ordern är den största franciskanorden, den som består utav lekmän. Jag tillhör ju inte lekmannaordern egentligen, jag finns till för att stödja dem. Så Franciskusgården består i första hand utav lekmän, som har bildat den här stiftelsen. Vi bröder och de två präster som vi har är till för att serva den kommuniteten som bildats kring detta. Detta arbetet att hjälpa så mycket man kan, det är det som är det du kan kalla att ”nå sin potential i snällhet”.  Så om du kan nå ditt potential, ditt maximum i snällhet, så kan ingen säga att du har gjort för lite. Min erfarenhet, om jag går till mig själv, är att jag har mycket potential kvar att utveckla för att nå min potential i hundraprocentig snällhet. Du kan aldrig mäta ett bibelord i gärningar utifrån en slags måttstock, om inte måttstocken är kopplad till din potential som människa. Så vad du kan uppnå som människa är olika för alla, vi har alla olika potentialer. De kan vara helt olika eftersom vi har olika gåvor. Så när man har nått sin potential i snällhet och generositet, så kan man inte göra mer. Frågan är bara, var går gränsen? Det vet man bara själv, eller det märker man i himlen.



C: Är det inte så att lekmännens roll ändrades lite genom Andra Vatikankonciliet? Innan hade väl inte lekmän en lika stor roll?

L: Inte i kyrkans liturgi nej, men i Franciskanorden så har de alltid haft det i och med att den tredje ordern består just utav lekmän. Den tredje orden går tillbaka till år 1221 ungefär. Originaldokumentet som finns är från 1221, men rörelsen fanns innan det. Det fanns många lekmannarörelser innan Tredje ordern också, det var inte den första. Det fanns rörelser i Italien där folk levde sammanslutna i samma by och hjälpte de fattiga . Vår karisma är att leva bland de utslagna, och för att kunna göra det så betyder fattigdomen något speciellt. Det gäller för oss bröder, men även för de som är lekmän, för de måste också kunna gå in och stötta dessa människorna med tid, arbete och ibland pengar. Det man inte får glömma är att det allra viktigaste i arbetet är bönen. Oavsett hur mycket arbete du lägger ner så är alltid bönen det viktigaste. Arbetet får aldrig gå före bönen.

C: Vi var ju inne på det att innebörden av att sälja allt och följa Jesus behöver inte innebära att du avsäger dig allt, du kan vara affärskvinna eller affärsman, så länge du inte fäster dig vid de materiella tillgångarna. Är det alltså så att den helige Franciskus resonemang är naivt och lite väl radikalt? Är han lite av en extremist?

L: Jo, men det skulle man nog kunna kalla honom. Han är en extremist på ett sätt eftersom han kräver väldigt mycket av sig själv. Han kräver inte lika mycket av sina medbröder. Det finns olika legender som talar om hans liv, och av dem är att han alltid strödde aska över maten för att den inte skulle smaka gott, så att han inte skulle fästa sig vid god mat. Men samtidigt så anpassade han sig efter situationen. Det var under en tid då de hade haft en väldigt lång fasta och det var en utav bröderna som vaknade på natten och låg och grät i förtvivlan över sin hunger och att han inte klarade av fastan. Då gick Franciskus upp och bestämde att alla bröder skulle bryta fastan. Så han väckte dem alla mitt i natten och bestämde att de alla skulle äta, så att inte den gråtande brodern skulle behöva sitta själv och äta och känna sig misslyckad över att han var den ende som inte klarade av att hålla fastan. Så själva regelverket var inte ett självändamål i sig för honom. Sen finns det dock franciskaner som lever ungefär så som Franciskus gjorde, för att de vill leva den radikala fattigdomen. Men en lekman kan inte leva den radikala fattigdomen på samma sätt, för man har en familj att ta hand om. Om du gifter dig och skaffar barn blir det lite svårt om de också ska gå omkring i sopsäckar. Det är inte så schysst mot barnen. Men man kan leva en radikal fattigdom ändå, genom att man att man försöker avstå från saker för att kunna ge åt någon annan. Framför allt så ska man avstå tid. Ägodelarna är inte det viktigaste, utan framför allt är det tiden. Kan jag lägga tid för att be för människor, reformera mitt eget liv? Du behöver inte leva ett extremistiskt liv som franciskan i Tredje ordern om du har familj, det radikala är att du låter Gud styra ditt liv. Vilket inte är något radikalt egentligen, det är så vi alla ska leva som kristna. Men om man vill tillhöra Tredje ordern så lovar man att be vissa böner, offra lite tid och arbete för de fattiga och utslagna. Och det ser väldigt olika ut beroende på var i världen du är. I Sverige finns Tredje orden främst för dem som är psykiskt handikappade, missbrukare, folk som sitter i fängelse. Det är dem som är marginaliserade idag. Det finns inte fattiga och spetälska på det sättet som det gjorde på Franciskus tid, därför måste vi anpassa oss.

C: Är kyrkan tillräckligt bra på att möta fattiga? Jag tänker bland annat på påve Franciskus som kritiserat en del präster som varit för fixerade vid materiella ting. Kyrkan i Latinamerika har ju bland annat tappat många anhängare till andra kyrkor eftersom det upplevs att kyrkan står långt bort från den vanliga människan.

L: Jag är väldigt glad för påve Franciskus, men jag är även glad för alla de andra påvarna vi har haft under 1900-talet och nu i början av 2000-talet, som alla har varit fantastiska på sitt sätt. Och för att inte jämföra påve mot påve, så tycker jag ändå att Franciskus väcker upp något som vi håller på att glömma bort. Och det är just det att det enkla livet, att vara tacksam och nöjd över allting som vi har, framför allt i västvärlden då, och inte jaga efter världens rikedomar utan efter himlens skatter. Jag tror det är nyttigt och bra att han poängterar det här. Jag menar, själv tycker jag att jag lever ett liv i lyx och överflöd. Jag får massa saker av folk, och jag är naturligtvis tacksam för det men jag tror att kyrkan kan bli mycket bättre på att radikalt hjälpa människor. Men för att det inte ska bli någon kontrovers, Vatikanen ser ut som den gör med Vatikanmuséet och alla rikedomar som finns där inne. Men detta är inte saker som kyrkan har köpt, utan saker som kyrkan har fått. Om du tittar på hur Peterskyrkan eller andra stora kyrkor ser ut så är de just till för att alla människor ska kunna komma dit och se de här rikedomarna. Annars kan man ju inte se dem. Om det här hade varit inlåst i privata människors hus och hem så hade man aldrig sett alla fantastiska konstverk och de skatterna som finns i våra kyrkor. Men kyrkan som organisation tror jag hade kunnat hjälpa de fattiga lite mer än vi gör idag.

C: Men det kanske är mer på församlingsnivå?

L: Exakt, församlingarna kan göra mer. Men församlingen består inte utav prästen. Prästen är där för att tjäna församlingen. Det är alltid församlingen som sätter sin karisma på verksamheten. Ibland upplever man att det är prästen som styr allting, och så kanske det är, men en präst går inte emot sin församling hur mycket som helst. Speciellt inte om man säger ”Nu vill vi verkligen göra något gott för de fattiga”. Så jag tror att en dialog mellan prästen, biskopen och den lokala församlingen är till för det här. Men givandet måste komma frivilligt, ur hjärtat. Franciskus kan inte bestämma att du ska ge, utan du måste bestämma att du vill ge.

C: Så till den sista frågan: Den helige Franciskus revolutionerade verkligen kyrkan på sin tid, men kan han fortfarande vara en profet för kyrkan idag?

L: Ja absolut, i och med att det profetiska i Franciskus värld var just när han bad framför San Damianokorset, där Gud talade till honom och sa: ”Gå och bygg upp min kyrka!”. Och det första Franciskus gjorde då var att försöka skaffa pengar och medel så att han rent fysiskt kunde bygga upp kyrkan. Och han bygger upp runt två-tre kyrkor i området, restaurerade dem, tills han insåg att det var inte det som kyrkan behövde, utan att bygga upp kyrkan handlar om att bygga upp kyrkan inifrån. Vad innebär det att följa Kristus i sann fattigdom och bry mig om alla dessa mina minsta? Och alla dessa minsta som vi ska bry oss om, det är något som är väldigt viktigt att kyrkan tänker på. Så det pågår alltid en revolution och en reformation i kyrkan kan man säga, för vi måste alltid revoltera mot vår egen natur för att kunna nå vår potential som den snällaste person vi kan bli. För att bli den här snällaste personen måste vi följa helige Franciskus radikala budskap om att bygga upp kyrkan innebär att bygga upp sig själv och sitt eget förhållande till Gud och på så sätt bygga kyrkan underifrån. Det ska inte göras utan ledningen, absolut inte, ledningen är viktigt. Men det är vi som församling och kommunitet som måste förändras, och vi kan bara börja med oss själva.

Efter samtalet med broder Ludvig går jag därifrån med många tankar att fundera på, och en nyfikenhet om vart det kan föra en om man bestämmer sig för att verkligen följa Jesus. Även en helt ny förståelse om vad det innebär att leva evangeliet, och jag har helt klart funnit ett nytt favorithelgon - den helige Franciskus av Assisi!

- - -

Den franciskanska familjen är världens största ordensgemenskap och finns självklart representerade även i Sverige. Här följer en rad länkar till dessa för mer information:

Kapucinerbröderna
Gråbröderna
Franciskansystrarna
TOR - Tredje reguljära Orden
Franciskanska sekularorden

Gråbröderna driver även en egen youtube-kanal vid namn Katolsk horisont. Se till och klicka på prenumerera!

- Carolina 

Jag är vilsen, jag vill älska men jag ser inte igenom den tjocka barriär jag byggde upp när jag var yngre. Den barriären är tydligare nu än någonsin, för den begränsar min förmåga att känna och ge kärlek. Jag känner en tom grund i mig själv, det är något som fattas, jag fattas. Jag är inte jag. Det är som om barriären låst in mig, jag skriker men får inte ut några ljud.

När jag var tonåring fick jag lära mig att kolla på pornografi och onanera. Det är bra för dig, trycktes det in i oss. Begränsa inte dig, lev livet, var FRI! När jag tänker tillbaka på hur porr presenterades som något självklart som är till för att användas känner jag mig lurad. Idag när jag känner till hur mycket det förstör och förgiftar blir jag arg över att ungdomar blir lurade in i detta fängelse.

Ett fängelse jag suttit i och som fortsätter att påverka mig trots att jag inte vill ha med det att göra. Att tro att porr inte påverkar dig är en lögn. I ditt medvetna och i ditt undermedvetna tränger bilder in som strider mot allt vad kärlek är.

Att kolla på porr är som att kasta svart färg på en vacker tavla. Man begränsar förmågan att älska, eftersom man går helt emot kärlekens natur genom att egoistiskt utnyttja en gåva som är skapad för att ges. Genom porr skapar ditt undermedvetna en förljugen bild av kärlek. Även om du medvetet inte vill det så ger dina medvetna handlingar denna bild till ditt undermedvetna. Ditt undermedvetna lyssnar inte på ditt förnuft utan skapar sin uppfattning utifrån dina handlingar genom sinnesintryck. För att verkligen kunna älska ska det inte finnas motsägelser inom dig själv utan det ska vara en fullkomlig kärlek som flödar från en springande källa från både kropp och själ. Pornografi leder en ifrån den kärleken. Vad som blir kvar är en kropp som är skapad för att älska och älskas men som varken vet vad det innebär att älska eller att älskas.

Den djupa avgrund porr leder oss in i är den största anledningen till varför det inte kan göra oss fullkomligt lyckliga och därför är fel.

Under världsungdomsdagarna i Spanien träffade jag en tjej som nu blivit kvinnan i mitt liv. Med hjälp av henne upptäcker jag vilka brister porr skapat i mig och denna medvetenhet tillsammans med bön hjälper mig överkomma de lögner som byggts om kärlek i mig. Sakta bryts kedjor som hållit mig fast, sakta börjar jag tydligare höra ekot i mitt hjärta som leder mig till kärlek i dess renaste form.

Den helige Johannes Paulus II ägnade större delen av sitt liv för att förstå den mänskliga kärleken som en spegling av källan till kärlek i dess renaste form, den heliga Treenigheten. Detta arbete utgjorde hans verk Kroppens teologi. Är ni intresserade över att fördjupa Er inom detta viktiga verk vill jag rekommendera Till man och kvinna skapade Han dem – En introduktion till kroppens teologi skriven av syster Sofie. Hon lyckas vackert återge kärnan från Kroppens teologi, det tror jag den helige Johannes Paulus II håller med mig om.

- Anonym 
Hämtat från kroppensteologi.se

Relaterade inlägg:

Vi kan inte deklarera vår tro med hjälp av ord, vi behöver handlingar. När man bara talar om Gud eller tillkallar Hans Heliga Namn, ges det inte en försäkran om frälsning – man måste även göra någonting.
Tron utan gärningar är död - Jak 2:26
Bön består inte av magiska ord som per automatisk leder till önskad effekt. När du säger att Gud är din Herre betyder det att du hängiver dig själv till Honom, du underkastar dig Guds välde och du lever i enlighet med Guds vilja. När du uttrycker att Gud är "min Herre" betyder det att du lyssnar på Guds ord och införlivar dem genom handling.

Till var och en av oss talar Gud. Han talar till oss många gånger per dag. Guds ord är full av visdom och kärlek. De har en väldig kraft. Kan man inte lita på Guds ord? Om vi tar emot Guds ord till vårt hjärta då vi kan bygga vårt liv på en stark grund.
Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund – Matt 7:24-25
Att acceptera eller förkasta dessa ord bär med sig en välsignelse eller en förbannelse. I femte Moseboken står det att Gud sade:
Se, jag ställer er i dag inför välsignelse och förbannelse: välsignelse om ni lyder Herrens, er Guds, bud, som jag i dag ger er, förbannelse om ni inte lyder Herrens, er Guds, bud utan lämnar den väg jag i dag befaller er att gå och i stället följer andra gudar, som ni inte känner. - 5 Mos 11:26 - 28
Ibland tror man snarare på människor än Gud. Men när det kommer en stund då hela livet faller ihop, kommer ångern. Man ser att man byggde sitt liv på sanden, på en mänsklig illusion.

Det var så för syster Margareta Mehrens. När hon var 15 år hade hon gått med i den nazistiska ungdomsorganisationen. För henne och för hennes kamrater var Adolf Hitler en idol, en förebild och en auktoritet. Med tiden fick hon klart för sig hur verkligen var, vad Hitler hade gjort. Det kom som en chock för henne. Hon hade insett att Hitler inte var en speciell landsledare utan en mördare. Det resulterade i att slutade tro på andra människor, på Gud och på hela världen.

En dag bröt Margareta ihop och tänkte att hon skulle testa be Gud om hjälp:
Gud, om du finns, ge mig ett litet tecken. 
Hon väntade inte passivt på svar utan sträckte sig efter Bibeln och läste hela. Det lämnade inte intryck på henne, så hon läste det igen, och fick liknande resultat. Bibeln åkte upp på hyllan, tills en natt då hon fick en känsla att hon måste slå upp Bibeln. När hon började läsa fick hon plötsligt en uppenbarelse. Hon skriver:
Något hände med mig när jag läste Jesu ord. Jag var säker på att han finns. Jag visste att han är här, även om jag inte kunde se eller höra honom. Jesus var mer verklig för mig än allt som omgav mig- möbler, böcker, blommor. Jag kände mig inte längre ensam, mitt liv ledde mig inte in i en återvändsgränd. 
Några år senare skulle bli hon nunnan i Franciskusorden. Idag är syster Margareta Mehren en missionär i Sydafrika, där hon undervisar i en katolsk skola. Hon hittade meningen med livet när hon byggde sin grund på Guds ord.

Det räcker inte med att bara lyssna till Jesu ord. För att låta dem utgöra grunden för en komplicerad byggnad (vårt liv), måste vi använda dem, införa dem i handling.
Tron utan gärningar är död, skriver Helig Jakob i sitt brev. På vilket sätt inför vi Guds ord i handling, vad måste vi göra?

För det första behöver vi ta Guds ord till hjärtat och fundera över dem och hitta sätt för hur de kan verka. Hand i hand med bön måste gärningarna göras. Det räcker inte att be för hälsan när du fortfarande röker cigaretter eller har problem med alkohol. Om du vill vara en god katolik, en Jesu lärjunge, behöver du kämpa med dig själv, varje dag bör du sträva efter att bli en bättre människa och ständigt omvända dig.

Guds ord är full av kärlek. Sträva efter att låta dem göra dig en god människa! Bli full av kärlek till andra! Bli en person som inte grälar med andra, som vänder bort från synd genom att försöka leva ett heligt liv.

Bygg inte ditt livshus på sand som består av svaga korn som är pengar, makt, jakten efter ett framgångsrikt arbete. Kristi lärjungarna bygger sitt hus på Gudsklippan, utan hänsyn till det att det kan bli svårt.

Helige Ignatius sade :
Lord Jesus Christ, take away my freedom, my memory, my understanding, and my will. All that I have and cherish you have given me. I surrender it all to be guided by your will. Your love and your grace are wealth enough for me. Give me these, Lord Jesus, and I ask for nothing more. Amen. - St. Ignatius Loyola (1491-1556)

Och du? På vad bygger du huset? På ostadig sand eller på en stark klippa?