Varför vördar den katolska kyrkan jungfru Maria? Vad är skillnaden att be om någons förbön och att tillbe denne? Vilken roll ska Maria ha i vårt liv? Det finns mycket att diskutera och samtala om kring Guds moder, och därför bestämde en av SUK's lokalföreningar, Marias Obefläckade Rosenkrans (förkortat MOR) att ordna ett Maria-läger i Göteborg.


På lägret deltog ungefär 30 ungdomar, från främst Göteborg, Stockholm och Skåne. Lägret började med att vi fick presentera oss själva vilket följdes av middag. Därefter inledde Meron lägrets första föredrag, som handlade om rosenkransens historia och de löften som Maria gett dem som ber rosenkransen. Efter det bad vi alla rosenkransen och efteråt avslutade vi med completorium.

Efter en natts sömn på en madrass i en gympasal var det dags att stiga upp tidigt på lördagsmorgonen för att fira mässan. Därefter kom kyrkoherden från Kristus Konungens församling i Göteborg, fader Tobias, till oss för att hålla ett föredrag med titeln: "Vad är Marias roll i vårt liv?". Vi fick höra om hur fr. Tobias kom till tro och om hur Maria hade lett honom till kyrkan. Fr. Tobias förklarade att Maria aldrig glömmer oss, precis som en mor aldrig glömmer sitt barn.  Maria är otroligt viktigt eftersom hon kom med frälsning till världen. Hon går före oss mot vägen till helighet. Precis som Maria var öppen inför Gud måste även vi vara öppna inför att ta emot honom genom eukaristin och låta oss förvandlas.

Vidare berättade fader Tobias om hur absurt det egentligen är att vi katoliker ofta behöver försvara vår vördnad för jungfru Maria. Ingen ska behöva försvara sin kärlek till sin mamma! Att vörda heliga personer har varit en tradition sedan urkyrkan och går långt tillbaka i tiden. Däremot får vi inte gå till överdrift, vilket människor kan ha lätt för att göra, och därför kontrollerar kyrkan noga vilka personer det är som vi vördar. Fader Tobias avslutade det intressanta föredraget med att berätta att för att kyrkan ska godkänna någon som helgon måste en lång kanoniseringsprocess först ha skett. Efter detta tog lägerdeltagarna en paus och lekte lekar i gympasalen.

Efter lunchen höll fader Tobias ytterligare ett föredrag om det spännande temat "Mariauppenbarelser". Vi fick lära oss att kyrkan har godkänt tolv stycken Mariauppenbarelser. Gemensamt för många av uppenbarelserna är att Maria inte visade sig för inflytelserika och mäktiga personer, utan för personer från enkla förhållanden, och oftast barn. För att en uppenbarelse ska kunna ske måste det finnas en mottaglighet, förklarade fader Tobias, och det kan ju vara en anledning till att just barn ofta är de som får uppenbarelser. Uppenbarelserna brukar även bara vara riktade till en enskild person eller en mindre, sluten grupp av personer. Uppenbarelserna finns för att hjälpa oss i vår tid. De tillför inget nytt till läran, och en uppenbarelse som gör det erkänns inte av kyrkan. Vidare berättade fader Tobias om några av de kriterier kyrkan använder sig av för att bedöma om det rör sig om en genuin uppenbarelse eller inte, vilket bland annat är ifall uppenbarelsen ger bärande frukter över en längre tid och om personerna som fått ta del av uppenbarelsen kan återgå till ett vanligt liv efteråt (ifall personerna inte klarar av det utan lever resten av sitt liv med till exempel depressioner och oro så ses det som ett varningstecken).

Sist ut för lägret var broder Stefan, en franciskanbroder från ett kloster i Jonsered strax utanför Göteborg. Han berättade om målet vi alla kristna ska ha; att bli helgon. Han började med att förklara att den lycka vi söker bara kan finnas hos Gud, och att inget annat i längden kan mätta oss. Djup lycka måste vara förankrad hos Gud, annars rör det sig bara om tillfälliga lyckokickar. Vidare pratade broder Stefan om att vi uppriktigt och hängivet måste följa Gud. Det är de små detaljerna i livet som visar vilka vi är. Han uppmanade oss att alltid vid småsaker och bagateller visa god vilja. För att Guds vilja ska kunna ske måste vi böja vår vilja för Gud. Men vår vilja blir inte på så sätt överkörd; om vår vilja är god är den att göra Guds vilja. Broder Stefan uppmanade oss att låta vårt hjärta bubbla av kärlek och tacksamhet. På så sätt blir vi lite mer den vi är tänkt att vara. Broder Stefan avslutade sitt föredrag med att säga att Gud belönar med frid i hjärtat, och att vi får syndernas förlåtelse när vi uppriktigt ser oss själva så som vi är.

Efter en fullspäckad och lärorik dag tog vi bilarna och åkte i väg till en kyrkogård i Göteborg. Eftersom det var Alla helgons dag så var kyrkogården full med ljus som anhöriga hade tänt. Även vi tände ljus, som vi höll medan vi vandrade på kyrkogården samtidigt som vi bad rosenkransen. Det var stämningsfullt och en stark stund som jag är väldigt tacksam över. Det var fint att få reflektera över alla som gått före oss och alla öden som var samlade på samma plats, och be för att de idag får vara tillsammans med Herren.

Dagen avslutades med ett bibeljeopardy, och jag tror inte att jag var ensam om att tycka att det var något kluriga frågor, dock väldigt lärorikt. Efter att ha suttit uppe till sent och pratat med de andra lägerdeltagarna sov jag gott efter en fullspäckad dag.

På söndagsmorgonen åt vi frukost, firade mässa, bad rosenkransen, städade och sen var det dags att säga hejdå till alla. Jag tror inte jag är den enda som tog med mig en stor dos av Maria-glädje hem!


- Carolina 







Abort är ett ingrepp som väcker starka känslor oavsett vilken sida man står på, det är därför ett ämne
som bättre lämpar sig att diskutera IRL (in real life) än på nätet, framförallt då människor lätt dras in i en slags pöbelmentalitet. Tror du inte på mig? Gå in på facebook, kommentera under någon nyhetsartikel eller i någon grupp att abort avslutar ett människoliv.... vänta några minuter. There you go!

Din kommentar kommer locka till sig följande typer:

Extremisten a.k.a. fundamentalisten

Den här typen av person har växt upp i en åsiktsskyddad miljö där världsbilden sällan blir ifrågasatt inom den egna kretsen, och är således inte van vid att argumentera sakligt. Man har sedan barnsben blivit indoktrinerad i “den enda sanna läran” och  skrämd med att allt avvikande från denna lära är farligt. Det gäller därför att slå ner avvikare snabbt innan de sprider sin onda ideologi som med all sannolikhet bygger på patriarkalt förtryck. Värt att notera är att denna person inte brukar ha någon självinsikt utan betraktar sig vara någon slags rättighet- och demokratikämpe. Dess val av metod brukar oftast innefatta personangrepp.

Att bemöta fundamentalisten med rationella argument kommer leda till att du anklagas för mord och får höra att du bör dödas för din åsikt. Ta det med en nypa salt och sjunk inte till samma nivå. Att få någon att lämna en politisk/ideologisk sekt är nästan omöjligt att göra via sociala medier, en diskussion med fundamentalisten kommer därför sällan vara fruktbar. Helige Judas Taddeus kan vara till hjälp om du ändå bestämmer dig för att ge diskussionen en chans.

* Varning - fundamentalister har en tendens att skicka privata meddelanden till dig.

Förnekaren

Förnekaren är den mest förekommande bland abortförespråkare, och det lär krylla av dem i din omgivning. Denne är full av motsägelser och gillar t.ex. att använda det traditionella argumentet att “det är kvinnans kropp” men tycker samtidigt inte att man ska få göra abort upp till 9- graviditetsmånaden (utan att reflektera över det faktum att barnet fortfarande är inuti kvinnans kropp oavsett vilken vecka eller månad modern är gravid). Han eller hon lär även använda “Men tänk om kvinnan blir våldtagen” för att få det att verka som att abort enbart används av personer som blivit utsatta för våldtäkt. När du har bemött dessa argument lär de slänga fram “men tänk om fostret är sjuk”,  med någon väääääldigt ovanlig smärtsam sjukdom eller kanske downssyndrom och kommer få det att låta som att du är hemsk som tycker att alla har rätt att födas oavsett funktionsnedsättning eller kön. I sin frustation kan vissa förnekare påminna om extremister och anklaga dig för att tro att sperma är människoliv, att din kritik av abort per automatik innebär att du är pro- dödsstraff, kreationist och att du hatar alla invandrare och fattiga. Hur kan du vara så iskall? När förnekaren kommer till detta stadium kan du känna dig trygg i att den inte längre har vettiga argument att presentera.

När du möter motsägelsefulla påståenden med logik blir det tyst. Förnekaren kommer hålla sig i bakgrunden under resten av kommentarstråden och ägna sig åt att lajka fundamentalistens kommentarer. Men här finns det hopp då förnekaren som i det "vanliga" livet är en vettig person, kan få en och annan tankeställare.

* Tips --> kolla på dessa klipp där Ben Shapiro diskuterar abortfrågan här, här och här.

Dr. Mengele

Den här typen är inte vanligt att man stöter på men kan förekomma oftare inom vissa kretsar. Personen tenderar att arbeta med abort eller “sexual upplysning”och har till skillnad från “Förnekaren” och “fundamentalisten” en mer faktagrundad förståelse för vad abort egentligen innebär, men den bryr sig helt enkelt inte om barnet och gör sig inga bekymmer att dölja det. Den anser att modern har rätt att döda sitt barn så länge barnet befinner sig i moderns kropp eller i nära anslutning till moderns kropp (läs – även utanför). Till exempel anser en Mengele att barn som överlever abort ska lämnas att dö långsamt på ett kallt bord med motiveringen att ingen ska tvingas på ett föräldraskap (Du kan läsa hur RFSUs förbundsordförande försöker argumentera för detta här). Mengele föredrar att använda termen “börda för samhället” och tycker likt förnekaren att det är “mer humant” att abortera personer med funktionsnedsättning.

Träffa du på en Mengele så be ärkeängeln Mikael om skydd, för du argumenterar mot ondskan själv.

Miljökämpen 

Denna stackars själ eftersträvar att göra allt den kan för att rädda planeten och är övertygad om att abort är lösningen för överbefolkning och indirekt föroreningar. Personen är inte särskilt insatt i statistik och ekonomi utan drivs snarare av en genuin (dock missriktad) strävan att göra gott. Miljökämpen är känslostyrd och blir lätt sårad. Han/hon brukar undvika att ge sig in i abortdiskussioner om flera har uttryckt kritiska åsikter. Var varsam och tänk på att miljökämpen inte vet bättre.



Den döda fisken


Denna typ av abortförespråkare hoppas man att man aldrig stöter på, men dessvärre förekommer de främst i kristna kretsar. De basunerar stolt att de är “Catholics for choice” eller "Bro-choice" och har som utgångspunkt att kyrkan ska anpassa sig efter samhället man lever i. På grund av deras smörgåsbordsapproch till kyrkan, tradition och Bibeln kommer argument inom dessa fält inte leda någonstans. Den döda fisken betraktar sig vara den bästa representanten för kristendomen och skäms över sina konservativa trossyskon som ger kristendomen ett dåligt rykte. En diskussion med den döda fisken kommer sluta med att du anklagas för att vara en bakåtsträvande farisé. För att kunna få liv i den döda fisken behöver man träffa dem över en kopp kaffe. En diskussion via sociala medier kommer definitivt sluta med att ni båda lämnar tråden irriterade.

- Pipo



Varför är människan så självupptagen? Varför har vi denna eviga stolthet, som gör att vi tror att vi är bättre än andra, och att vi klarar av att leva utan Gud? Det egna egot är för många människor en ständig kamp, om det inte tyglas tar det i överhand. Jaget är för frestande, min vilja ska alltid fram. I forskning som gjorts har det gått att se att personer med narcissistiska personlighetsdrag ökat mycket den senaste tiden. Varför finns ingen entydig förklaring, men det är troligt att det bland annat beror på sociala medier, som i mångt och mycket enbart handlar om självbekräftelse. I en tid där många, i alla fall i västvärlden, har möjlighet att göra precis som de själva vill blir det egna självförverkligandet det enda och viktigaste målet. Antalet singelhushåll i Stockholm, som för övrigt är bland de högsta i världen, är även det en indikator på att i dagens samhälle är det inte önskvärt att behöva anpassa sig efter någon annan. Ensam är stark. Men är man kristen kan man inte vara sin egna gud. Det är inte vi som dikterar livsreglerna i våra egna liv. Som kristen bör man alltid i första hand finnas för sina medmänniskor, och leva ett liv i kärlek till dem. Vi ska bära varandras bördor, och göra allt gott för de minsta i samhället. Som kristen flyttas fokus bort från dig för att istället riktas till Gud; vår Fader som led och dog för att sona våra synder. I Andra Filipperbrevet kan vi läsa att vi ska vara fria i självhävdelse och fåfänga. Vi ska vara ödmjuka och sätta andra högre än sig själv. Jesus själv kom för att tjäna oss, trots att han egentligen är den som ska bli tjänad. Inom psykologin finns det de som hävdar att människan bara gör goda gärningar för att vi själva tjänar på det. Antingen rent konkret, genom att andra till exempel får ett gott öga till oss vilket i framtiden kan komma att gynna oss, eller helt enkelt för att vi mår bra av att göra gott. Det finns alltså inga helt och hållet oegoistiska gärningar, även de som till det yttre verkar självuppoffrande görs för att det gynnar oss själva. Den här åsikten är inte helt ovanlig, men det är skadligt att tänka så om människan. Vi är skapade till Guds avbild, och Gud är kärlek. Han är helt och hållet syndfri. Människan är visserligen skadad av synden, men vi bär på så mycket gott inom oss. Den individualism som så starkt präglar det här samhället splittrar människor. Vi är inte menade att leva så, vi är kallade till att leva i gemenskap för att föra varandra närmare Gud. Men hur gör man egentligen för att bli fri från sitt ego? Hur ska vi göra för att bli revoltera mot vår egna natur, som gör att vi sätter oss själva i främsta rummet? Alla människor syndar. Synden som för oss längre bort från Gud finns hos alla. Men om vi ska kunna bli helgon måste vi böja vår egen vilja inför Guds. Eller snarare; vår vilja måste bli Guds vilja. Det är de små sakerna i livet som berättar vilka vi är och hur mycket kärlek vi har i vårt hjärta. Väljer vi illvilja framför godhet? Bråkar vi om småsaker för att få vår vilja igenom? Broder Stefan, en franciskanbroder, berättade så fint om att när vi väljer att göra gott så blir vi inte överkörda. För när vi gör allt av god vilja så blir hela vår intention att göra gott, och på så sätt blir vi inte svaga individer utan tvärtom otroligt starka. Det gör att vi bli mer lik den vi är tänkt att vara. 

Finns det, förutom alla av kyrkan erkända helgon, människor i modern tid som verkligen levt för att göra hela sitt liv till Guds vilja? Det gör det verkligen! Det finns exempel på fantastiska personer som levt i vår nutid och som svalt sin egoism och istället levt för att göra gott. En sådan person var Desmond Boss, en sjundedagsandventist från USA som på grund av sin tro vägrade att bära vapen och döda fienden under andra världskriget. Trots det ville han ändå tjäna sitt land, och han visste att han kunde ha en annan roll i kriget än att döda; nämligen att jobba som sjukvårdare för att rädda sårade i kriget. Under blodiga slag var Doss ute på slagfältet, utan något som helst vapen att skydda sig med, för att kunna föra undan skadade och ge dem vård. Det är verkligen ett bevis på att när Guds vilja går före din egen, för han dig på vägar du aldrig trodde du skulle våga vandra. Så låt oss välja den ödmjuka vägen framför det egna jagets vilja, så kan Guds kärlek förvandla oss.

"Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
 och ge mig på nytt
 en frimodig ande."
Psaltaren 51:12





I många år så har tanken på camino de Santiago lockat mig. När man får ta del av folks upplevelser så har dragningen varit stor. Att lämna vardagen och få vandra och bara koncentrera sig på nuet och fokusera på själen och andligheten. I våras så bestämde vi oss för att det är nu i sommar det ska ske och i somras begav vi oss därför till Spanien för caminon!

Camino de Santiago är en av de äldsta pilgrimsvandringar som existerar och var under medeltiden en av de mest populära. Legenden säger att aposteln Jakob som spenderat en tid med att missionera i Spanien sedan återvände till Jerusalem där han led martyrdöden. Hans kvarlevor blev sedan förda med båt till Spaniens norra kust men under resan drog en hård storm in och Jakobs kropp försvann från båten och förlorades i havet. Efter en tid återfanns kroppen vid stranden täckt av snäckskal. Aposteln Jakob begravdes i staden Santiago i Galicien. Snäckskalet kom sedan att bli en viktig symbol för pilgrimskapet. Fårorna i snäckan som alla utgår från samma punkt kom att symbolisera alla olika vägar som pilgrimerna vandrar till Santiago. De har också blivit en metafor för pilgrimen. Som havet spolar upp snäckan på land ska också Guds hand guida pilgrimen till Santiago.

Snäckan har sedan dess blivit en symbol som syns överallt. Pilgrimerna bär snäckan på sina ryggsäckar. Det är också formen av en snäcka som är utsatta längs vandringsvägen för att visa den rätta vägen till Santiago. Påven Callixtus II var en av de viktigaste förespråkarna för att vandra till Santiago och han startade tanken med compostelas heliga år vilka inträffar de år då St Jakobs dagen, som är den 25 juli, infaller på en söndag.

Nuförtiden så får man även hämta ut ett diplom, compostela, som bevis på att man vandrat till Santiago. Det som krävs är dock att man måste ha gått minst 100km och för att bevisa att man gjort det hämtar man också ut speciella pilgrimspass, credencial, där man i varje stad eller by man passerar kan stämpla en stämpel som bevis på att man faktiskt vandrat och inte bara tagit bussen till Santiago.

Eftersom det finns många vägar att vandra så bestämde vi oss för att börja i staden Sarria ca 118 km ifrån Santiago. Att vandra från Sarria är bara en del av den rutt som kallas Camino francais och som börjar vid pyreenerna i Frankrike och som är den populäraste vägen att vandra. För att komma till Sarria tog vi flyg till Santiago och sedan buss med ett byte. Väl i Sarria så hade vi redan bokat ett pensionat för vår första natt. Det är annars vanligt att man som pilgrim sover i såkallade albergues. Där sover man i större sovsalar tillsammans med andra pilgrimer och betalar en symbolisk summa på ungefär 10 euro per person. I Sarria fick vi också vårt pilgrimspass, credencial, men dessa går också att beställa hem innan resan.

När vi kom fram till Sarria var vi extremt trötta och vi somnade tidigt den kvällen med tanken att gå upp tidigt nästa morgon. Nästa morgon vaknade vi tidigt och packade våra väskor. Vi bar våra ryggsäckar och hade försökt hålla vikten till ca 8 kg, man fick helt enkelt välja med omsorg vad man skulle ta med sig. När vi började vandra genom byn så började det ljusna. Vi gick bland flera pilgrimer från andra länder och den första biten genom Sarria var det uppförsbacke och vi undrade hur vi skulle klara av att gå hela vägen. Med tiden så lärde man sig att det bara gällde att hålla ett jämnt tempo och att de första 45 minuterna på morgonen var de värsta och tyngsta, sedan anpassade kroppen sig och man reflekterade inte kring den extra vikt man bar. Vi hade planerat att gå ca 25 km varje dag och visste därför vilken stad eller by som skulle vara vårt stopp för dagen. Vandringen gick genom berg och dalar och överallt såg man pilgrimer. Det var inte svårt att veta vart man skulle gå för överallt fanns det pilar och vägvisare. I svåra stunder var vi imponerade över de cyklande pilgrimerna som tog sig upp för de branta bergen. Vi lärde oss snabbt att det var bra att ha bokat upp ett boende för nästa kväll i förväg för att vara säkra på att ha någonstans att sova. Detta är kanske mest viktigt om man vandrar i slutet på juli som vi valde att göra. Det gjorde att vi inte behövde skynda på vår vandring och därmed kunde ta mer tid till att verkligen uppleva omgivningen, stanna på härliga platser och få tid till reflektion och bön.

Vi lyckades ganska snabbt få till rutiner. Vi började vandra tidigt på morgonen när solen började gå
upp. Ofta hade vi med oss något ätbart i väskan för att få i oss någonting tidigt på morgonen för vi föredrog att komma igång på morgonen för att senare stanna till vid något hus i någon by som erbjöd frukost. Just frukosten kan vara ett av mina bästa minnen från resan. Att börja vandra tidigt och sedan få sätta sig ute i solens tidiga strålar när luften fortfarande är frisk och njuta av god spansk frukost och där även få stämpla den första stämpeln för dagen i pilgrimspasset.


Överallt träffade vi på pilgrimer och det som var fint att uppleva för oss var att se människor i alla åldrar som vandrade av individuella anledningar. Vi träffade på barnfamiljer med små barn och barnvagnar. Unga par som var nygifta. Stora grupper med ungdomar som pratade, skrattade och sjöng. Ensamma kvinnor och män försjunkna i sina tankar och äldre män och kvinnor som gjort denna vandring många gånger förut. Extra roligt var också att vi ofta träffade på de personer vi pratat med flera gånger under resans gång. Vi träffade bland annat en kvinna i medelåldern från Belgien. Hon hade barn och var skild och hade aldrig vandrat förut men valde att göra vandringen av spirituella själ och för upplevelsen. Trots att caminon uppkom av religiösa skäl har den fått global spridning genom bland annat författaren Paulo Coelhos bok pilgrimsresan och därför träffar man på många som vandrar av ickereligiösa skäl också.

Ofta valde vi att göra endast korta stopp under dagarna för att sedan när vi kommit fram till stoppet för dagen kunna lämna av oss våra ryggsäckar och sedan äta på något av de ställen som erbjöd pilgrimsmenyer. På dessa menyer kunde vi spara bra med pengar. För 10 euro fick vi förrätt, varmrätt och efterrätt, till maten serverades antingen en flaska vin eller vatten. På eftermiddagarna valde vi ofta att vila en stund men också att se oss om kring staden eller byn där vi befann oss. I Portomarin fanns en vacker flod där pilgrimer samlades för att svalka sig. I Palas de Rey hittade vi en vacker kyrka och deltog i mässan. Ibland stannade vi i byar där vi upplevde total avkoppling och träffade andra pilgrimer att umgås med på kvällarna. Kvällarna avslutades dock någorlunda tidigt för att få en välbehövlig natts sömn inför nästa dag. Omgivningarna vi vandrade i var fantastiska. Djupa dalar, höga berg och floder. Vandring på stigar genom gamla medeltida byar och djupa vackra skogar som gav svalka och skydd från solen. När vi valde att vandra i juli månad så var vi oroliga för värmen men eftersom Santiago de Compostela ligger långt upp i nordvästra Spanien så är det inte samma extrema värme som längre ner i Spanien och vi blev välsignade med fantastiskt väder hela veckan som vi vandrade. Under vandringen så finns caféer på många ställen, små butiker och privatpersoner som säljer frukt, kakor och dricka. På många ställen finns också små stopp där du kan ta del av det som erbjuds mot donationer. På dessa ställen står ofta frivilliga volontärer och några av våra mest fina upplevelser fick vi av att prata med dom. Dom sitter ofta inne på bra information och kunde visa oss kyrkor och berätta mer ingående historia om platsen som avslutades med en gemensam bön, en väldigt fin upplevelse.

Vår sista dag av vandring bestod av endast ca 15 km men ändå kändes dessa kilometer långa, vi var så nära men ändå långt ifrån. Att komma in i den vackra stadskärnan ökade spänningen, trängseln blev större och vi följde slaviskt snäckformarna på gatan som skulle ta oss till den stora katedralen. Fram mot en tunnel där en ung man klädd i typisk traditionell klädsel spelade fantastiskt på sin säckpipa och genom tunneln ut på det stora torget som ligger placerat framför katedralen. Vi var framme! Vi gick ut på det stora torget vände oss mot den pampiga katedralen och föll ner på marken med tårar i ögonen. Vi hade klarat av det! I Santiago firade vi med god middag, hämtade ut våra diplom och deltog i söndagsmässan i katedralen. Självklart träffade vi på många av de människor vi mött under resans gång, många skulle vandra vidare till havet ”världens ände”. Den här resan är definitivt någonting vi kommer göra om!


- Natalina
Tror du att medeltiden var en mörk, inskränkt period utan vetenskapliga framsteg? Tror du att Kyrkan ofta stått i vägen för utveckling? Tror du att de värderingar som byggt upp vårt samhälle inte har så mycket med kristendomen att göra? Då tror du fel!

Dessa och flera andra föreställningar motbevisar den katolske historikern Thomas E. Woods i sin bok Katolska Kyrkan och den västerländska civilisationen. På punkt efter punkt argumenterar han för att Katolska Kyrkan som byggt västerlandet så som vi känner det, och att grundstenarna till denna civilisation lades under den kristna medeltiden snarare än under antiken.

Boken tar avstamp i den kollaps Västeuropa upplevde efter Romarrikets fall, och beskriver hur Katolska Kyrkan med sin internationella och enhetliga struktur blev hörnstenen i den nya civilisationen. Under flera århundraden var det Kyrkan som drev all utbildning och forskning (Kyrkan var till exempel med och grundade universiteten). I klostren skrevs böcker och kunskap från antika författare bevarades och utvecklades. Han beskriver också hur den kristna tron uppmuntrar till utforskande av skapelsen, vilket banar vägen för vetenskapliga upptäckter.

Inte minst ägnas en stor del av boken åt hur de kristna värderingarna färgat hela vårt sätt att tänka. Tanken på ett individuellt människovärde, som de flesta idag ser som en självklarhet och som deklarationen om de mänskliga rättigheterna bygger på, var inte vanligt bland förkristna i Europa. Kyrkan stod också för fattigvården (något som inte fanns tidigare), och gör det än idag i vissa länder.
Kort och gott så är Katolska Kyrkan och den västerländska civilisationen ett måste för alla som är intresserade av europeisk historia och som vill veta hur viktig kristendomen varit för världen!

- Märta

Märta har även skrivit "Forskning på embryon"
Gud har kallat mig till ett stressigt liv. Jag går tredje året av läkarlinjen i ett av Polens tuffaste universitet. Det är känt i hela landet för sin usla behandling av studenter. Det visste inte jag. När jag flög ner för tre år sen från mysiga Sverige hade jag ingen aning vad som väntade mig, var lite nervös och väldigt positivt inställd. När jag flyger ner nu vet jag vad som väntar mig och är lite positivt inställd (det kallas hopp) och väldigt väldigt nervös. Att vara där är ibland som att se ondskan i ögonen.
Jag vet vad kronisk stress är, tro mig. Jag vet också hur man kan leva ett rikt kristet liv i denna stress. Här är mina bästa tips.

1. Urskilj om detta är din kallelse
Du måste vara säker att det är din kallelse. Tre kriterier jag brukar efter är: kan jag tänka mig att göra någonting annat och har jag möjlighet att göra detta? Vilken påverkan har detta mitt böneliv och min tro? Kan jag se slutet denna stress?
Om
du är helt säker att du är precis där du ska vara och att din relation med Gud blommar och att det hela kommer att ta slut någon gång kommer du att hitta krafterna att stå ut.
Fråga
gärna andra människor om råd men bara du i ditt hjärta kan avgöra vad du är kallad att göra. En ordenssyster frågade mig en gång varför jag bara inte kunde byta studier. När jag hörde det gjorde hela mitt inre uppror, jag var 100% säker att även om det är svårt är det ändå här jag ska vara. Den systerns fråga har gett mig motivation och styrka i flera år.

2. Be
Be om hjälp med det du måste göra och be om inre och fysisk styrka. Be till Gud. Be också alla du kan om förbön: helgon (jag är VIP nu hos den heliga Rita och den helige Judas Taddeus), ärkeänglar, skyddsänglar, själar i Skärselden, livs levande människor. Sjung Taizélåtar.
Här
är en bön jag hittade i år som har hjälpt mig otroligt mycket för det känns som om hela Himlen är med mig:
God, our Lord, King of ages, All-powerful and All-mighty, You Who made everything and Who transform everything simply by Your will. You Who in Babylon changed into dew the flames of the ‘seven-times hotter’ furnace and protected and saved the three holy children. You are the doctor and the physician of our soul. You are the salvation of those who turn to You. We beseech You to make powerless, banish, and drive out every diabolic power, presence, and machination; every evil influence, malefice, or evil eye and all evil actions aimed against Your servant [name of person/s]. Where there is envy and malice, give us an abundance of goodness, endurance, victory, and charity. O Lord, You Who love man, we beg You to reach out Your powerful hands and Your most high and mighty arms and send the angel of peace over us, to protect us, body and soul. May he keep at bay and vanquish every evil power, every poison or malice invoked against us by corrupt and envious people. Then, under the protection of Your authority may we sing, in gratitude, ‘The Lord is my salvation; whom should I fear? I will not fear evil because You are with me, my God, my strength, my powerful Lord, Lord of peace, Father of all ages."
Yes, Lord our God, be merciful to us, Your image, and save your servant [name of person/s] from every threat or harm from the evil one, and protect him/her by raising him/her above all evil. We ask You this through the intercession of our Most Blessed, glorious Lady, Mary ever Virgin, Mother of God, of the most splendid archangels and all Your saints. Amen!

3. Läs Bibeln
Överge inte Bibeln bara för att du inte har tid. Du hinner. Läs den varenda dag. I tider av kris finns inget som hjälper mig mycket som psalmerna. Psalm 131 är en riktig pärla.
Psalm 131
En
vallfartssång av David.
Herre, jag är inte övermodig,
har
inga stolta later.
Jag
ägnar mig inte åt stora ting,
åt
det som övergår mitt förstånd.
Nej,
jag har lugnat och stillat min själ, jag är som ett litet barn,
som barnet i moderns famn. Hoppas Herren, Israel, nu och för evigt.

4. Du måste till Mässan.
Eukaristin och Guds frid i välsignelsen är vad som kommer att hålla upp dig hela veckan. Om ditt liv gör att du inte hinner till söndagsmässan måste du än en gång fundera över punkt nummer 1: hur påverkar min livsstil min relation med Gud? Jag pratar inte om speciella yrken med söndagsjourer vilket är en helt annan grej man kan till Mässan på lördagskvällen till exempel. Jag pratar om människor som tycker att de har mycket att göra att de inte hinner till kyrkan. Du hinner. Om inte, ändra ditt liv att du hinner.

5. Din stress är till för Gud, inte tvärtom
Se den svåra situationen som ett offer till Gud. Du lever i denna stress för att den är en del av din kallelse. Ha ögonen målet, vilket är helighet. Stress, precis som lidande, är ingenting som är bra i sig självt men vi kan använda det till att bli heliga. Gud är inte till för att hjälpa dig i stressen att du kan göra mer och hinna mer. Han hjälper dig med det du behöver åstadkomma för att leva ett heligt liv. Om jag behöver klara mina studier för att bli helig kommer Han att hjälpa mig, annars gör han med mig som han gjorde med den heliga Elisabeth Hässelblad, avbryter mina studier och skickar mig till att bli världens häftigaste nunna och stå emot nazister. Eller något annat.

6. Läs Livet Måste Ha Mening av Victor Frankl
Jag vet att du inte har tid men den är tunn. Victor Frankl var en judisk psykiatriker som överlevde Auschwitz. Under tiden i lägret undersökte han den inre kraften hos människor som får dem att överleva extrema förhållanden. Han fann till exempel att människor som hade en mening med sina liv inte begick självmord. Otrolig bok, otrolig människa, otroliga fynd, läs den!

7. Låt din själ vara stilla
Ha fasta principer. Min huvudprincip är att Gud och människor kommer först. När det känns som om allt omkring dig är kaos ska din själ vara hårt rotad i dina principer att den inte rycks med. Låt inte stressen bli orsak till att du till exempel slutar respektera människor eller sårar andra. Ha ett välformat samvete (formas bäst genom regelbunden bikt) och gör aldrig saker som strider mot det. Din kropp kan springa runt men ditt hjärta ska vara ett och samma ställe hela tiden.

8. Vila
Till och med Gud vilade. Urskilj noggrant ifall din stress är ett naturligt resultat av yttre omständigheter eller om du själv stressar upp dig och hittar tusentals av uppgifter att göra. Om du inte kan vila och bara springer runt fastän du har ledigt bör du undersöka detta närmare. Är det någonting inom dig själv som du försöker undvika? Har du skuldkänslor när du inte arbetar 24/7? Har du inga intressen förutom arbete? Lär dig att vila. Du måste vila. Utbrändhet är inte bra för din fysiska hälsa, din psykiska hälsa, dina relationer och din relation med Gud. Något med sådana effekter kan möjligtvis inte vara din kallelse.

Hoppas dessa tips hjälper. Avslappningsmetoder, kamomilltevarma bad och promenader hjälper bara till en viss grad. Vad som bär en människa är en funnen meningsfullhet i det han eller hon måste utstå eller göra. Som katoliker behöver vi inte söka länge efter meningsfullhet, meningen för alla oss är att bli helgon.
Gud välsigne ditt stressiga liv! 


Paula