Den som går ofta i kyrkan löper mindre risk till en för tidig död än den som inte går lika ofta. Det är en slutsats i en ny undersökning.

De amerikanska forskarna bakom undersökningen har studerat 75 534 kvinnors hälsa och livsstil under en period på sexton år, fram till 2012.

En av de drygt två dussin faktorer som observerats, är hur ofta dessa kvinnor gick i kyrkan. Efter att ha jämfört dessa olika faktorer upptäckte forskarna skillnader mellan kyrksamma och icke kyrksamma.

För dem som gick till kyrkan mer än en gång i veckan minskade risken att dö i förtid med 33 procent. För dem som gick i kyrkan en gång veckan var motsvarande risk 26 procent och för dem som gick i kyrkan färre än en gång i veckan 13 procent.

Risken att dö i hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer följde samma mönster, rapporterar New York Times.

Möjligheten att människor med en hälsosam livsstil är mer benägna att gå i kyrkan än de som inte lever lika hälsosamt, vilket skulle kunna motbevisa studiens påstående, stämmer inte, enligt forskarna. Något sådant omvänt orsakssamband föreligger inte, menar de.

Också andra livsstilsfaktorer, som till exempel ett bra socialt nätverk och benägenhet att inte röka, bidrog positivt. Men den enskilt allra viktigaste faktorn som påverkar livslängden tycks, om forskarna har rätt, vara kyrksamheten.

– Den religiösa erfarenheten i en människas liv verkar vara något mycket kraftfullt, säger Harvard-professorn Tyler J VanderWeele, som är en av forskarna bakom studien som presenteras i Jama Internal Medicine.


Confessiones lyckades intervjua Pernilla Neamatallah, styrelseledamot i SUK och ansvarig för SUKs sociala medier angående SUKs senaste engagemang för jordbävningsoffer i Ecuador. 

Den 16 april drabbades Ecuador av en kraftig jordbävning, sedan dess har det skett över 200 skalvar, och ytterligare två jordbävningar. Jordbävningar skakade även om Japan under samma tidsperiod. Många blev levande begravda under ruiner, men detta uppmärksammades knappt i Sverige. På grund av den akuta situationen drog SUK igång en bönekedja och en insamling. 91 personer skrev upp sig på bönekedjan och ännu fler bad utan att registrera sig. SUK har hittills samlat in 6250kr, vilket har skickats till SUKs kontakt som befinner sig i Ecuador. 

SUK har tidigare organiserat en bönekedja för förföljda kristna, vilket även uppmärksammades i svensk media. Vad var det som gjorde att ni ville göra det igen? 

Det som hände i Ecuador och Japan uppmärksammades inte tillräckligt här i Sverige och vi kände att vi behövde göra någonting åt saken. Insamlingen startades då vi hade en kontakt i Ecuador som kunde hjälpa till direkt på plats. Bönekedjan skapades särskilt för att de som var begravda under byggnader skulle räddas. En bön är värd så mycket för de drabbade och det har alla möjlighet att bidra med.

Hur gick bönekedjan till? 

Bönekedjan varade i 24 timmar och man kunde skriva upp sig under ett eller flera ”20-minuterspass” under det dygnet. Det gjorde man via ett Doodle-formulär. Sedan bad man under sina pass med de drabbade i sina böneintentioner. Jag vet att vissa bad en rosenkrans medan andra bad fritt som de själva önskade.

Förväntade ni er att så många skulle skriva upp sig? 

Vi ville ju verkligen att det skulle vara en obruten bönekedja så att det alltid skulle vara minst en person i Sverige som bad för de drabbade. Personligen vågade jag nog inte hoppas att det skulle bli fullt på alla pass, särskilt inte under nattens timmar. Vi som drog igång det var beredda på att ta de passen som ingen annan ville ha. Det behövde vi dock inte göra, hela 91 personer skrev upp sig och ännu fler bad utan att skriva upp sina namn!

Nu har Caritas också dragit igång en insamling för jordbävningsoffren, hur länge kommer SUKs insamling att pågå?

Insamlingen till de drabbade i Ecuador höll på fram till den 10 juni. Eftersom att vår kontakt var kvar i Ecuador lite längre så fortsatte insamlingen men pengarna gick då till barn på barnhemmet Hogar Santa Lucía.

Finns det funderingar på att ha något ständigt pågående ideellt projekt från SUKs sida framöver?

Funderingarna finns absolut. SUK har sedan förra årsmötet någonting som vi kallar utskott. Vi i styrelsen har diskuterat om man kanske ska införa ett välgörenhetsutskott så att några personer fokuserar på just detta och möjliggör bestående projekt för att hjälpa våra medmänniskor världen över.

Den 10 juni rullade minibussen med 9 glada personer från Göteborg ut mot Stockholm. Vi var påväg till ett riksläger som SUK höll med tema "Att försvara din tro". Efter att först ha bett rosenkransen så sjöng vi alla för full hals med i "500 Miles" medan vi dundrade fram på motorvägen. Väl framme på Marielund, Ekerö så firade vi mässan, efter att ha hälsat på alla saknade vänner från hela Sverige som man inte sett på länge. Senare på kvällen satte programmet igång. Först ut var ett föredrag om kyrkans betydelse för den västerländska civilisationen. Vi fick lära oss att kyrkan i Europa har stått för stor del av all sjukvård och forskning, högre utbildningar samt jordbruksutveckling. Efter detta intressanta föredrag bad vi rosenkransen, en litania och avslutade med completorium.

Lördagen började med ett föredrag om abort. Vi fick grundläggande fakta om vad en abort innebär, och sedan en förklaring till varför kyrkan är för livet och därmed mot abort. Dessutom fick vi flera användbara argument man kan använda ifall man hamnar i debatt med en abortförespråkare. 

Föreläsningarna fortsatte, och vi fick höra om tre spännande helgon: Maria Goretti, Maximilian Kolbe och Den Helige Thomas More. Dessa helgon är alla fantastiska förebilder för vad det innebär att försvara sin tro, och har fått omsätta detta i praktiken. 

Efter lunch så kom pater Reine Carls SJ och pratade om det är rationellt att tro på Gud. Därefter pratade pater Ulf Jonsson SJ om tro och vetenskap och hur dessa hänger samman. Som han själv uttryckte det, "så ska de helst vara goda grannar, men inte alltför nära familj". 

Sedan var det dags för deltagarna själva att jobba lite. Vi blev indelade i grupper och fick olika ämnen att debattera. Min grupp debatterade om varför man ska tro på Gud och om aktiv dödshjälp. Mot slutet av kvällen fick grupperna debattera mot en panel bestående av ledarna, med övriga deltagare som åskådare. Debatterna gav verkligen flera infallsvinklar på hur man kan möta kritik mot kyrkan och tron. På kvällen begav vi oss till Mariagrottan för att be rosenkransen, och vi avslutade med completorium i kapellet. Natten fortsatte med sakramental tillbedjan, och ungdomarna turades om att vaka med Herren i kapellet. 

Söndagen började med en frågestund med fader Morgan och pater Ulf Jonsson SJ. De besvarade bland annat på frågor om Svenska kyrkan godkänner tron på helgon, ifall ortodoxa och katoliker kan ta del av kommunionen tillsammans och ifall Jesus ger folk möjlighet att omvända sig efter döden. Därefter firade vi mässa, packade och sa hejdå till alla våra vänner. Jag hoppas alla har haft en fin och lärorik helg. Vi ses på nästa SUK-läger!


Det kryllar med kristna hemsidor och bloggar på nätet, därför kan bra sidor ibland försvinna i mängden. Här är en lista på 10 bloggar/hemsidor som vi hoppas att du kommer tycka om:


The Catholic gentleman

Blessed is She 

Chastityproject

Lifeteen

Theyoungcatholicwoman

Focus

Biblical Evidence for Catholicism 

Bad Catholic

Why I'm Catholic

Brev från Rom 


Confessiones lyckades intervjua Kefas ungdomsledare Roberto di Pace och ställde några nyfikna frågor:

Vad är Kefas?
Svar: Kefas är en ungdomsgrupp i Kristus Konungens katolska församling i Göteborg.

En grupp där unga katoliker träffas och umgås med varandra. Vi hittar på olika saker tillsammans, allt ifrån att spela pingis och biljard till att spela minigolf eller kubb i någon park. Vi har även träffat och umgåtts med andra unga katoliker från andra städer. Tanken är att man ska som ung katolik känna trygghet när man kommer till kyrkan och lära känna andra som är unga och praktiserande katoliker.

Hur bildades Kefas och varför?
Svar: Kefas tog över en annan ungdomsgrupp som hette "Crazy Tuesdays". Men vi bytte helt enkelt dag och namn. Det behövdes en ungdomsgrupp i församlingen och med Guds hjälp lyckades vi dra igång detta.

Hur många brukar delta på era aktiviteter?
Svar: Det brukar vara lite olika, vi har varit från 6 till ungefär 30 st, men vi brukar genomsnitt vara mellan 15-25 personer. 

Vem får komma?
Svar: Alla är välkomna, men vi riktar in oss framförallt på konfirmander. Åldern kan variera, allt ifrån 14 till 30 år.

Vad är det för typ av frågor som brukar diskuteras vid era träffar?
Svar: Kefas har blivit mer av ett fritidsställe för unga att komma till.  Eftersom de flesta är konfirmander så får de sin undervisning under kristendomsundervisningen. Men under tiden som Kefas har funnits så har vi bl.a. haft "Fråga prästenstunder". Inbjudna talar har även fått dela med sig av sitt vittnesbörd. Vi har dessutom kollat på t.ex Catholicism och Pure Love och diskuterat avsnitten därefter.

Har ni något specifikt helgon för gruppen? 
Svar: Nej det har vi tyvärr glömt. Det är dags att utnämna ett specifikt helgon för gruppen. Tack för den här frågan så att jag kom att tänka på det :))

Vad har ni för planer inför framtiden?
Svar: Kefas ska bli mer andlig, vi ska införa mer bön. Vi brukar be innan vi fikar tillsammans och sen innan vi avslutar, men vi ska börja med completorium och tillbedjan.
Kefas kommer i fortsättning vara öppen för alla som vill komma och finnas där för våra unga. Förhoppningen är  att ungdomar fortsätter att komma, att konfirmander stannar i kyrkan och i Kefas även efter att de har konfirmerat sig, att de ska känna att det är ett ställe dit de kan komma och ta det lugnt, vara sig själva och känna att de är en del av kyrkan och gemenskapen.
Jag tänkte först döpa inlägget till mitt kristna liv, men vissa saker händer bara katoliker, som denna:

1. När man träffar sin vän i kön till bikten



2. Och denna: När man är sist kvar i kön men prästen hinner inte höra på fler bikt:


3. Efter påskvakan: 


4. När någon säger något elakt om jungfru Maria


5. När man läser om helgon som dog när de var yngre än en själv


6. När man försöker förklara de fyra evangelierna i Nya testamentet


7. När man hinner till kyrkan precis innan prästen kommer ut för att fira mässan



8. När samhället är emot det mesta som har med kristendomen att göra påminner jag mig själv...


9. Känslan när man inte visste vad Gud ville med ens liv  



10. När man försöker lämna allt åt Guds försyn men ens kontrollbehov kommer i vägen 


11. Min strategi för att stå emot frestelser


12. När man hamnar i debatt med andra katoliker i katolska forum

13. När det bjuds på kyrkkaffe


14. När du försöker intala dig själv att du inte behöver gå till bikt

15. När ens omgivning tycker att man tar sin tro på för stor allvar

16. När man upptäcker att man har dagdrömt genom hela predikan


17. Tröttheten man upplever som ungdomsledare efter ett SUK event: 


18. När du funderade på att lämna facebookgruppen "Katoliker i Sverige"


19. Ibland känns det såhär haha:
“Lord, if this isn’t meant to be, give me a sign…”

Om du gillade detta inlägg lär du tycka om "En katolsk kvinnas vardag"





I Indien förföljs många kristna för sin tro av extrema hinduer. Istället för att möta hat med ännu mer hat väljer en katolsk biskop att under barmhärtighetens år donera sin njure till en fattig hinduisk man. Biskop Mar Jacob Muricken tillhör Palai stiftet, en del av den syro- malabariska katolska kyrkan i staten Kerela i södra Indien.

Njuren kommer att gå till E. Sooraj, en 30 årig hinduisk man som tillhör en lägre kast inom hinduismen. Sooraj diagnosticerades med njursvikt för två år sedan, och har varit på dialys sedan dess. Han är den enda som försörjer för sin familj och sin mor. Hans far dog av ett ormbett för fyra år sedan och hans yngre bror dog av en hjärtinfarkt. Han har tvingats sälja sitt hus och mark för att kunna betala för operationen.

Det är genom organisationen "Kidney federation of India" som man har hittat en donator till Sooray. Fader Davis Chiramel, styrelseledamot i "Kidney Federation of India", fick en inbjudan till att tala under en konferens där biskop Muricken närvarade. Fader Chiramel berättade då om sin egen njurdonation till C. G. Gopinathan, en hinduisk man år 2009.
Muricken ringde senare upp Chiramel och bad om att få sättas som donator. Biskopen säger i en intervju med tidningen Crux:

"Jag informerades om denna unga man via fader Chiramel, och bestämde mig för att räcka ut en hjälpande hand, framförallt med tanke på att det är barmhärtighetens år".

Enligt fader Chiramel är det första gången en biskop donerar sin njure till en hinduisk man. Muricken har fått stöd i sitt beslut från andra biskopar och säger till Crux:
"påve Franciskus har upprepade gånger bett oss att göra vår Herre Jesus mer synlig genom barmhärtighetsgärningar."

Transplantationen ägde rum den 1 juni 2016.





För några månader sen deltog jag på ett fantastiskt läger anordnat av SUK; ett läger om ”Kroppens teologi”. Lägret leddes bland annat av syster Sophie, känd för boken ”Till man och kvinna skapade Han dem – en introduktion till Kroppens teologi". Kroppens teologi är en rad predikningar som den helige påven Johannes Paulus II ägnade sig åt och som syster Sofie beslöt sig för att sammanfatta på svenska. Rekommenderar varmt att ni kollar upp detta!

Men nu till poängen med detta inlägg.
Jag beslöt mig för att sätta mig med syster Sofie och prata en stund med henne, och vi kom in på min kallelse. Det finns nämligen en önskan i mig som jag inte vet om jag bäst uppfyller i ett ordensliv eller som gift, så hon gav mig 3 punkter jag skulle använda mig av medan jag granskar vad min kallelse är.

1. Känsla eller längtan
Vad känner jag att jag brinner för? Vad längtar jag efter?
Ibland kan man tänka att känslor är sådant man ska trycka ned eftersom de inte alltid är så rationella. Men det finns de känslor och önskningar som Gud sätter i våra hjärtan av en anledning. Han vill att vi ska längta efter att få göra Hans vilja. Det ska inte bara vara en plikt, Han vill att vi gör det helhjärtat och med glädje. För det är endast så vi kan uppfylla det kall som vi alla egentligen har, nämligen kärlek.

”My vocation is love.” –Saint Thérèse de Lisieux.

2. Förnuft
Är det rimligt för mig? Är jag redo? Är det en självisk tanke? Kommer jag kunna vägleda också andra med hjälp av denna kallelse? Vill kanske Gud något annat med mitt liv först?
Ingenting är omöjligt för Gud; Han jobbar främst med de svaga, så det som man kan tycka känns omöjligt nu kan vända helt och hållet en dag.
Men ibland kan vi vara inriktade på saker som inte alls passar oss. Vi är trots allt olika och bör inte jämföra oss alltför mycket med andra.

Vi behöver dock inte vara gifta eller vara i kloster för att göra Herrens vilja. Vi kan tjäna Honom i det minsta lilla, hela tiden, oavsett vad vi bestämmer oss för att göra med vårt liv!

3. Yttre tecken
Kanske har Gud talat genom specifika händelser, platser eller framförallt, personer?
Ibland kan man i en sekund känna något speciellt när man besöker något kloster eller bli inspirerad av olika vittnesbörd och andra människors sätt att leva.
Våra erfarenheter formar oss också en del.
Tänk på det: vad är det som gör att du är där du befinner dig idag? Om man tänker tillbaka kan vissa saker verkligen kännas som ett pussel som lades på plats. Pusselbitar håller på att läggas i våra liv just nu med, men vi förstår det ännu inte bara.

Sedan tänkte jag ut ytterligare 2 punkter som jag vet har haft en inverkan på mig:

4. Bön & Sakramentalt liv
Alla dessa punkter ovan kräver en slags kraft; en kraft som ger en förmåga att urskilja mellan olika situationer bättre. Och denna kraft är naturligtvis bön och att ta emot sakramenten – ofta! Vill man verkligen att Gud ska tala till en, måste man ge tid åt att lyssna, och det gör man bäst i ärlig och djup bön. Det är alltså viktigt att läsa Bibeln, be rosenkransen men självklart även gå i Mässan och bikta sig oftare. Det är bara på det här sättet som vi verkligen kan växa till det Gud först skapat oss till. Det är så här vi går mot att bli helgon, som ju är vårt slutgiltiga mål. Vi får inte glömma det!

Målet är inte att leva i kloster eller vara gift – båda dessa kallelser ska i sin tur leda oss och andra till himlen.

5. Ha människor runtomkring som vägleder dig
Det är viktigt att ha någon i sitt liv, vare sig det är en vän eller någon i familjen, som delar ens tro och som vill det bästa för en. Någon som man kan prata seriöst med om dessa djupare saker när det behövs så att man kan lyfta upp varandra. Det kan vara viktigare än man tror.

Det kan även vara en bra idé att regelbundet samtala med någon präst eller någon ordensvigd tex en nunna, de kan vägleda en på ytterligare ett annat sätt. Helst ska man kunna prata med denna person regelbundet så att han/hon kan följa ens utveckling. Kanske ha en biktfader man kan känna sig trygg med?

Det är inte lätt att veta vad som är rätt för en. Vi kanske aldrig helt kommer veta, men låt oss ha tålamod och lita på att Gud vet vad som är bäst för oss.
En sak är säker: att göra Hans vilja i allt är det som ger sann lycka!

- Anonym