Hur lyckas man engagera personer från hela Sverige till be tillsammans varje kväll via en app? Confessiones har intervjuat gruppens grundare och ordförande Fiorella Bastidas.

Hur startades gruppen? 
Marias obefläckade Rosenkrans föreningen startade då en grupp ungdomar åkte till Heliga landet i september 2015. Under resan började vi be rosenkransen varje dag. Vi diskuterade om vi kunde fortsätta att be tillsammans när vi kommer hem till Sverige och så blev det. Vi startade ”Marias obefläckade rosenkrans ” som är en grupp för alla som vill vara med och be rosenkransen. Föreningen startades inom Sveriges Unga Katoliker (SUK).

Hur går det till (hur går man tillväga om man vill gå med i gruppen?)
Man kan besöka vår facebook-grupp: ”Marias obefläckade rosenkrans” där finns all information om gruppen. Annars kan man direkt ladda ner en App vid namn ”ooVoo” som både går att ladda ner på datorn samt mobilen och så kan man adda mig: fiorellabastidas. Vi ber varje kväll 21:00 via ”ooVoo”.

Vilka fördelar ser du med den? 
Idag sker många sorgliga situationer och vi vill bidra med en förändring men ibland vet vi inte hur. Vi kan tillsammans be från djupet av våra hjärtan för att förändra oss själva och be för våra nära och kära men även för omvändelse och för fred. Rosenkransen hävdas vara en kraftfull vapenrustning mot ondskan i dagens samhälle och är ett sätt för oss troende att hålla tron stark. Det är en gåva att få be tillsammans och att få känna samt se den fina gemenskapen som skapas när vi ber. Varje dag upplever vi hur den gemensamma bönen verkar och stärker våra liv. Alla är från olika delar av Sverige och det finns en tidpunkt och speciell anledning som förenar oss, att be tillsammans och bli påminda om Jesus liv!

Hur många är ni som ber? 
Idag är vi cirka 25 aktiva bedjare. Där unga som vuxna ber varje kväll.

Vad brukar ni ha för intentioner? 
Vi har olika intentioner varje vecka som postas upp varje måndag på Facebook-gruppen. Om man inte kan vara med och be varje kväll så kan man ändå be för samma intentioner. Vi ber för Katolska kyrkan, för de utsatta, sjuka, arbetslösa och för Helige Andens vägledning. För alla döende, för alla som dör varje dag & för de ofödda barnen. Vi ber om Guds barmhärtighet över våra själar & för själarna som är i skärselden. För Världsungdomsdagarna och Sveriges Unga Katolikers aktiviteter, för segern över ISIS och omvändelsen av dess medlemmar.  Vi ber för allt!

Har du några tips till läsare som vill starta en egen böngrupp?
Gör det inte för komplicerat, börja bara! ” ”Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem .” - Matteusevangeliet: 18:19-20.
Bestäm en tidpunkt och ett valfritt kommunikationsmedel och kör!
Ett tips är att be om förbön från er kyrkoherde eller annan präst som även kan hjälpa er med eventuella funderingar.

Är det där biskop Anders Arborelius längst ner till höger?
Japp!

*Mic drops
Min mamma kommer från en Ö i Kroatien som heter Murter.
Under min uppväxt tillbringade jag nästan alla mina somrar på denna fantastiska ö. Jag umgicks med mina underbara morföräldrar, hjälpte till runt huset, och var helt enkelt med dom och mina släktingar. En sak jag älskar är att jag inte har internet hos mina morföräldrar, känns så underbart att komma bort från den stressen lite, MEN, mitt syfte med denna text är inte skriva om hur skönt det är utan internet. Jag ska skriva om bröllopstraditioner på denna ön.

Bröllopet firas i tre dagar. Den första dagen är gåvodagen, dvs, brudens respektive brudgummens gäster är inbjudna till fest redan kvällen innan. Under festen är det meningen att gästerna överlämnar gåvor, om de har möjlighet till det. Gästerna blir även bjudna på mat och dryck, men helst ska man vara taktisk och gå och lägga sig relativt tidigt för man måste ha mycket energi för dagen efter.

Själva bröllopsdagen börjar med att brudgummen hämtar upp bruden hemma hos henne, där brudens far lämnar över henne till brudgummen. Efter detta går brudparet, familjen, vittnena och alla inbjudna hela vägen upp till kyrkan. I kyrkan börjar så klart vigseln, och efter att paret vigt sig börjar festen. En tradition som funnits i generationer är processionen ner från kyrkan. Brudparet och alla bröllopsgäster är ackompanjerade av musiker. Tillsammans går man nedför Murters centrala gator och gångar, där folk som känner brudparet bjuder på dricka och något smått att äta. Alla i Murter känner i princip varandra, därför är gatan fylld av små bord och glada människor.
Brudparet hyllas, man sjunger runt dom, man stoppar trafiken, för att det är deras dag. Det är en dag paret aldrig kommer glömma. Jag tycker att denna traditionen är så vacker och det borde finnas på fler ställen. Att man verkligen firar bröllopsparet så som dom ska firas. Dom har hittat kärleken, och lovat varandra it's just you and me now. Vilken fantastisk känsla det måste vara.

Sista dagen bjuds även då på middag. Då äter man rester, sjunger, dansar och snackar om allt skoj som hände under gårdagen.

Bilderna är från min systers bröllop i Kroatien, 2013, men om ni kan se en bild från 80 talet, så ska ni veta att det är mina föräldrar som hade likadant firande på deras dag, fast år 1984.
Jag tycker hela denna traditionen är så vacker, och jag vet att traditionen kommer att fortsätta en lång tid, maybe forever, på lilla ö:n Murter.




Efter helgens läger sitter jag hemma med en enorm läger-baksmälla, värre än många andra gånger. Sveriges Unga Katoliker (SUK) anordnade lägret i samarbete med Syster Sofie OP och Peter Wiberg – med temat kroppens teologi.

Jag genomförde en liten intervju med 20 deltagare mot slutet och den visar verkligen att fler än jag uppskattade helgen. För alla som missade lägret av olika anledningar, oroa er inte, föredragen spelades in och kommer att komma upp på hemsidan kroppensteologi.se

Frågan jag ställde var: ”Vad tar du med dig från denna helg?”

Honorine – ”Jag fick insyn i äktenskapet och dess betydelse. Att kunna förstå sig själv först innan man påbörjar ett förhållande och att det är okej att vara ensam.”

Fadi – ”Jag gillade hur det teoretiska vi lärde oss, som var så vackert, kunde beskrivas konkret med Peter Wibergs vittnesbörd så att det bildade en vacker klang.”

Helena – ”Att min sexualitet är något fint som är värt att ta hand om, den sanna betydelsen av vad ett kyskt liv är och vilka gåvor kyskheten kan ge. Att ett förhållande/äktenskap i sig aldrig kan vara meningen med våra liv - det är alltid Gud som är målet.”

Christoph – ”Gemenskapen, och alla nya kunskaper om kroppens teologi. Vi fördjupade oss i ämnet och det gav jättemycket. Jag förstår vad kyskhet innebär nu.”

Magdalena – ”Den sakramentala tillbedjan under natten, att vaka med Jesus. Det var fint att vi avlöste varandra och att någon alltid vakade.”

Carl – ”Jag fastnade speciellt för syster Sofies föredrag om Första Moseboken. Där hon talade om Guds plan med skapelsen i begynnelsen. Jag fick en djupare förståelse för varför vi känner den här saknaden av fullkomlighet och Guds plan med våra liv.”

Nadin – ”Möjligheten för tillbedjan var viktigt och man kom verkligen nära Gud på ett nytt sätt. Jättebra föreläsningar, men man skulle egentligen behöva en till helg med fördjupning av ämnet.”

Daniel – ”Kyrkans syn på kyskhet vilket är intressant och lärorikt. Man har fått perspektiv på saker.”

Amanda – ”Det är så lätt att glömma att ha Gud i sin närvaro och leva dagligen med Honom. Men det blir verkligen en påminnelse om det efter varje läger då man kommer ifrån allt det ytliga i världen och kan tänka klart. Man glömmer även att uppoffringar ger någonting bättre än vad man först var ute efter. Det jag tar med mig är att uppoffring är värt det och att det finns ett så mycket större syfte i saker och ting än vad man skulle kunna tro och förvänta sig. Man får istället något så mycket större, en gåva från Gud.”

Stefan – ”Kortfattat har jag fått en ny aspekt på sexualiteten. Hur det hör ihop med det kroppsliga och andliga. Det har varit väldigt givande.”

Valeria – ”Man fick mycket information om ett ämne som man inte visste så mycket om innan och det är sånt man verkligen kan ta med sig i framtiden.”

Meron – ”Sanningen bakom begäret och driften som vi människor har. Syftet med Guds plan för oss här på jorden.”

Mais – ”Man har förstått vad sex är för något från kyrkans perspektiv. Även äktenskapets betydelse.”

Daniel – ”Jag visste mycket om ämnet innan men har fått en djupare syn på det.”

Ruzica – ”Jag har fått en djupare insikt om äktenskapet och hur stort och heligt sakramentet faktiskt är. Hur Gud har en större mening med heligheten mellan man och kvinna inför äktenskapet. För mig har helgen varit en helande process och att Gud gör allting nytt.”

Mateusz och Mikael – ”Jag kommer ta med mig en djupare förståelse av kärlek. Inte bara som mekaniskt styrd av begär utan som ett djupare själsligt möte.”

Gabriela – ”Jag tar med mig förnyad styrka att gå Guds väg och många underbara nya bekantskaper.”

Van – ”Jag tar med mig själva temat. Man visste att samlag innan äktenskap inte är tillåtet men man fick ett helt nytt perspektiv efter att ha lyssnat på alla föredrag. Det var bra att få höra bägge könens åsikter angående temat också.”

Marcela – ”Det jag kommer ta med mig är att man måste våga öppna sig för kroppens teologi, våga tro på omvändelsen. Gud har barmhärtighet för alla människor som tar emot Honom med hela sitt hjärta.”

Anonym – ”Det var skönt att det fanns tid för att bikta sig. Kändes som att livet började på nytt efter det.”

(TIPS FÖR DEN NYFIKNE! Klicka in på www.kroppensteologi.se och sedan ”Om kroppens teologi”  ”Kroppens befrielse”  ”Den ursprungliga människan”)!

Ett stort TACK till alla som deltog och gjorde helgen helt underbar!


Herdabrev för fastan 2016
 
Kära systrar och kära bröder i Stockholms katolska stift!
När vi idag får fira Herrens frambärande i templet, är det glada och eviga
budskapet att Jesus Kristus är det sanna ljuset för alla människor och i alla tider.
I honom blir frälsningen uppenbarad infor hela världens ögon. När Gud blir
människa i honom blir han ”en barmhärtig och trogen överstepräst” (Heb 2:17)
som vill ge oss del av försoningens nåd. Under fastetiden som snart börjar får vi
begrunda allt vad det kan innebära för oss som katolska kristna i Sverige idag.
 
Barmhärtighet är ett kristet grundord, som vill beskriva den kärlek som finns i
Guds innersta och får honom att sända sin enfödde Son till oss för att rädda oss
från synd och ondska. Gud böjer sig ner till de svaga och sårade för att hela och
försona. Vi är alla i oändligt behov av Guds barmhärtighet, som Jesus Kristus har
uppenbarat genom sitt liv och sina ord. Under detta Barmhärtighetens år vill
Kyrkan hjälpa oss att ta emot Gud på ett djupare sätt i våra liv. Då kan vi också
bli honom allt mer lika och i vår tur visa barmhärtighet mot dem som behöver den
allra mest. Ur Jesu genomborrade hjärta strömmar den gudomliga
barmhärtigheten ut – som vi ser på den heliga Faustinas berömda bild – och strålar
ut över hela världen. Men barmhärtigheten måste också tas emot av villiga hjärtan,
och därför måste vi alla öppna oss och låta den tränga in och förvandla oss.
 
Bikt är den gåva och det sakrament som hjälper oss ta emot Guds barmhärtighet
på djupet. Dit får vi komma med all vår synd och skuld och lägga av oss den
börda, som annars riskerar att göra livet omöjligt för oss. Jesus har just kommit
för att förlåta syndare och leta upp de förlorade fåren. Hans stora glädje är att få
förlåta oss och ge oss en ny chans i livet. I vår tid har syndamedvetandet ofta
försvagats och avlösts av mer vaga skuldkänslor. Man har svårt att se vilka de
konkreta synder är som man har begått, samtidigt som man är medveten om att
allt ändå inte står rätt till. Därför behövs undervisning och en biktspegel, där man
får hjälp att sätta ord på saker och ting. När vi får absolution, Guds förlåtelse, i
bikten får vi börja om vårt liv på nytt som Guds älskade barn i hans fulla nåd.
 
Barnaskap har vi fått del av redan i dopet, då vi blir Faderns älskade barn i Jesus
Kristus. Vi har blivit Jesu sanna bröder och systrar. Då måste vi också leva som
sådana. Bikten ger oss en möjlighet att förnya vårt liv, så att vi verkligen gör skäl
för att kallas Guds barn. Vi har också fått kallelsen att vittna om Guds
barmhärtighet genom vårt sätt att leva. Som döpta har vi fått Kyrkans uppdrag att
vara levande vittnen, som sprider det goda budskapet, och levande stenar, som
bygger upp Kyrkans gemenskap. Genom dopet har vi också fått del av Guds egen
helighet som ett litet frö som kan växa och utveckla sig. Därför måste vi också
leva ett heligt liv. De heliga är de sanna kristna. Vi är tacksamma att en svensk
kvinna under detta är kommer att helgonförklaras: Elisabeth Hesselblad som
grundade en ny gren av den heliga Birgittas orden. Vi får se på henne som en
pionjär för bönen och arbetet för den fulla kristna enheten.
 
Brödraskap och systraskap råder mellan alla döpta. Som katoliker tror vi att den
katolska Kyrkan är det fulla uttrycket för denna djupa enhet mellan alla döpta.
Kyrkan är vår moder som har fått Jesu uppdrag att bevara hans budskap
oförvanskat och ge det vidare till hela världen. Jesus grundade sin Kyrka på Petrus
och fortsätter att leda henne genom Petri efterträdare, påven. Därför är det en stor
glädje för oss att påven Franciskus kommer att besöka Lund den 31 oktober.
Många av er vill säkert ha möjligheten att välkomna honom till vårt land och få
hans välsignelse. Han kommer hit för att betona det brödra- och systraskap, som
också förbinder oss med de döpta i andra kyrkor och samfund. Den 31 oktober
kommer katoliker och lutheraner att gemensamt minnas att det är 500 år sedan
reformationen ägde rum. Då gick vi skilda vägar, nu söker vi med den Helige
Andes hjälp att komma varandra närmare i dialog och samförstånd.
 
Botgöring är en viktig del av vårt kristna liv. I ljuset av historien, där vi kristna
stridit med varandra och gjort varandra så mycket ont, måste vi alltid gå vidare i
botens tecken. Reformationsminnet präglas därför av bot och besinning. Också i
vårt personliga liv måste vi göra bot. Varje gång vi går till bikt åläggs vi en bot.
Varje fredag är en bot- och fastedag, då vi minns Jesu lidande och död. I en tid av
ohämmad konsumtion och hänsynslös exploatering av naturen kan man hitta nya
former av botgöring. I sin encyklika Laudatio sí vill påven Franciskus hjälpa oss
att se detta på ett tydligare sätt. Genom att dela med oss, och inte bara av vårt
överflöd, kan vi bistå dem som lider nöd och ropar på vår solidaritet. Fastetiden
är en botens tid, då vi får nåden att avstå från våra pengar, vår tid, vår egenvilja.
 
Bön är alltid en mätare på om vi verkligen tillhör Gud. I dagens evangelium får vi
en underbar bild av detta i Hanna: ”hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud
dag och natt med fasta och bön” (Luk 2:37). Som döpta får vi dela Sonens
bönerelation till honom som är hans och vår Fader. Vi kan bli kvar i denna bönens
förtrolighet under arbete och fritid, eftersom Fadern alltid ser på oss med sin
barmhärtiga blick. Att be är mer att låta sig älskas och betraktas av Gud än att
själv söka koncentrera sig. Så stor är Guds barmhärtighet mot oss, sina älskade
barn. Låt oss därför finna vår stora glädje i att vara hans barn och få tillhöra Kristi
heliga kyrka.
 
Med min välsignelse till er alla, +Anders Arborelius ocd
Stockholm den 25 januari, Paulus’ omvändelse 2016
*Till er som medicineras med antidepressiva läkemedel, detta är bara mitt sätt att hantera min situation, fortsätt följa din läkares ordination*

Jag är en person som har haft, och som fortfarande kan ha mycket ångest. Jag har testat olika metoder för att få bort min ångest. Att be och meditera är det jag rekommenderar starkt då jag kände/känner att det hjälper mig mest, för att det går verkligen in på djupet in i hjärtat. Ibland under mina värsta perioder kunde jag ta tag i rosenkransen och kände en slags trygghet och säkerhet, att allt kommer bli bra igen.
Tidigare, innan jag började att be rosenkransen var jag helt ärligt för lat för att göra det. Min ångest växte och växte, vilket ledde till en depression. Så stark depression att jag inte kunde äta eller dricka något. Aptiten fanns inte. Man ser inte det goda. Och efter ett litet "roligt" besök på akuten fick jag antidepressiva tabletter (serotonin höjande).

Men jag frågade mig själv efter allt som hade hänt, är det en synd att ta antidepressiva medel?
Svaret är: nej, nope, ne, no. ALLTSÅ NÄ!
Jag hade ett samtal med en av prästerna under kroppens teologi lägret om just detta och då sade han såhär till mig:

Om du har brutit benet ska du inte gå runt med ett brutet ben. Utan man går och gipsar det tills det läker. Samma sak gäller medicinering mot ångest och depression. Varför finns medicinen om vi inte ska använda den?

Efter att fått höra dessa ord kändes det mycket lättare och om det finns fler katoliker här som äter antidepressiva medel och känner att det är "fel" så gör inte det! Det är lättare sagt än gjort, men försök! Det allra viktigaste är att du inte glömmer bort att fortsätta växa i din tro på Gud, vår allsmäktige Fader. Tabletterna hjälper en till en viss gräns, men sen är det ditt jobb och hitta och utveckla din relation till Honom. Men även finna tröst i att Han alltid kommer finnas där för dig. Låt din styrka komma från Honom. Tänk så här: Gud har satt mig på denna jorden för att jag ska leva! Innan han utformade dig i moderlivet utvalde han just dig! Hur häftig är inte det? Chosen from the big guy up stairs!
FIND THE JOY PEOPLE!
SEE YA!

- Anonym

I och med askonsdagen påbörjas, i alla fall i västkyrkan, en fyrtio dagars fasta, på latin quadragesima, som pågår fram tills påskafton. Denna fasta är en förberedelse inför årets största kyrkliga festhögtid, nämligen påsken och en åminnelse av de fyrtio dagar som vår Herre Jesus Kristus fastade i vildmarken och blev frestad av djävulen innan sitt offentliga framträdande (se Matt 4:1–11 samt Luk 4:1–13). Att fasta i 40 dagar likt vår Herre skrev den helige Gregorios Palmas: 

När du fastar så här lider du inte bara med Kristus och dör med Honom, du återuppstår också med Honom och regerar med Honom i evigheters evighet. Om du genom sådan fasta blir hoptvinnad med Hans död, skall du också dela återuppståndelsen med Honom och ärva evigt liv. 
[Predikan 13]

Gud uppmanar oss också att fasta rent allmänt då han förbjöd Adam och Eva att äta av frukten.

Herren Gud gav detta bud: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.” 
[1 Mos 2:16–17]

Basileios den store menade att fastan är lika gammalt som människan; det var föreskrivet i paradiset. [Om fastan, 1.3]

Vår Herre gav oss även instruktioner för hur vi skall fasta:

När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. 
[Matt 6:16–18]


Fastan är en tid av bön och bot. Fastan är en tid av förberedelse och helgelse genom frivilliga ändringar i sitt liv, botgöring och barmhärtighetsgärningar. Fastan lär oss att älska vår själ mer än våra kroppar. Alla kristna borde under denna period öva förödmjukelse och sträva mot helighet under dessa fyrtio dagar.

Hur man fastar är upp till en själv efter bästa förmåga.

Se upp så ingen lockar dig från denna läras väg, ty då för han dig med sin lära bort ifrån Gud. Om du förmår bära hela Herrens ok, är du fullkomlig, men om du inte är det, så gör vad du förmår. 
[Didache 6:1-2]


Man skall komma ihåg att riktig fasta är oskiljaktig från oupphörlig bön och genuin ånger.


Ånger utan fasta är fruktlös 
- Basileios den store (Om fasta, 1.3)


Fasta får aldrig bli reducerad till att avstå från viss mat. Fasta är fruktlös utan barmhärtighetsgärningar. 

Låt oss inte bli själviska när vi avstår från mat som är den ädla fastan. Låt oss fasta på ett acceptabelt vis, så det behagar Gud. En sann fasta är en sådan som ställs mot ondska, det är självkontroll över tungan. Det är kontroll över ilskan, avståndstagande från saker som lust, tala ont, lögner och falska löften. Självförnekelse från dessa saker är en riktig fasta. Så fasta från dessa saker är gott.
- Basileios den store (Om fasta 1.7)


För de som inte riktigt ännu har funderat över vad man kan göra eller avstå ifrån kommer här lite förslag uppdelat på tre punkter. Reflektera gärna över varje kategori och på vad du kan göra på varje punkt.

1. Frivillig förändring i livet
Ge upp saker som vi tids nog ändå måste ge upp nämligen dåliga vanor. Målet här är att bryta med de dåliga vanorna för evigt och fastan är ett mycket bra tillfälle för detta. Älska din själ mer än din kropp!
Exempelvis: Skvallra, slösurfa, se på TV, äta för mycket, småäta, äta och dricka skräpmat (som att dricka läsk), dåliga alkoholvanor, att beklaga sig, använda vulgära ord, inte gå upp i tid, snooza, slösa tid spela TV-spel, gå på bio, värdelöst skrivande på facebook, bloggar, twitter osv.

2. Botgöring
Gör någon form av bot. Målet här är att lära sig säga nej till de små sakerna nu så att du kan säga ”NEJ” till de stora frestelserna senare. Du kan återuppta detta efter att fastan är över. Älska din själ mer än din kropp!
Exempelvis: Undvik att äta eller dricka sådant som du gillar, som desserter, ge upp att äta ute, att ta varma duschar, dricka alkoholhaltiga drycker osv.

3. Barmhärtighetsgärningar
Utför goda och heliga gärningar. Målet här är att stärka din relation med Kristus och med Hans älskade Kyrka. I bästa fall kan man starta något här som man fortsätter med när väl fastan är över. Älska Gud mer än dig själv!
Exempelvis: Be rosenkransen varje dag, gå i daglig Mässa så ofta det är möjligt, läs Bibeln i ett visst antal minuter varje dag, spendera mer tid med din familj, läs en helgonbiografi, läs mer andlig litteratur, besök varje dag vår Herre i tabernaklet osv.



Glöm inte bort att gå till bikten under fastan och låt inte denna tid av ökad helighet gå dig förbi!


Jag kom att tänka på kärleken och hur Jesus är kärlek och att han dog för oss så att vi kunde leva. Sen slog det mig att äktenskapet faktiskt innebär att man och kvinna blir till ett i Kristus, i kärlek. Jag fascinerades över detta gemenskap och hur underbart det är att inför Herren lova varandra trohet tills döden skiljer en åt.

Ett äktenskapslöfte består inte bara av ord utan det upprättar ett evigt förbund med Kristus, där man bjuder in Honom till att vara en aktiv del i förhållandet, och till att skänka paret sin nåd och välsignelse. En äktenskapsrelation kan inte jämföras med att skriva på ett papper och sen när man tröttnar på det riva sönder det. För oss utgör äktenskapet en helig förening där Gud fogar samman makarna (se Matt 19:6).

Att få relationen att fungera är lätt så länge man har det bra och man är kär och hjärtat skuttar av glädje, men vad gör man när kriser, lidanden, sorg och allt annat börjar peta på en? När ens fru eller make blir ens kors? Överger man sitt kors eller väljer man att likt Jesus omfamna det? Ber man Gud om hjälp eller springer man bort med motiveringen att "nu är gränsen nådd!" Din gräns? Vart gick gränsen för Jesus?

Vår Herre begränsade inte sin kärlek till oss utan lät den föra Honom till korset, och t.o.m. till döden för vår skull. Under ett samtal med en italiensk präst slog det mig att Jesus vill att vi ska vara villiga att göra allt för den andre och att det är och kan vara att ständigt dö ifrån sig själv, sitt ego, sin stolthet, sitt jag i äktenskapet för att kunna se den andra, leva för sin make/maka, göra allt för honom/henne. Att dö för sin egen vilja är omöjligt utan Gud. Om inte ett äktenskap är byggt på Kristus så kommer det falla så fort stormen kommer. Relationen kommer ta skada av vinden, kylan och regnet. Genom Herren kan paret få styrkan att tillsammans bära sina kors, att bära varandras bördor, därför bör han alltid vara nummer 1 i förhållandet. Det är först när de älskar Honom som de kan älska varandra helt och fullt.

Efter några år in i äktenskapet så kanske man inte längre är "high on feelings" och just då kan vi med Guds nåd och hjälp lära oss att älska varandra på nytt. Vi kan bli kära i varandra varje dag och ödmjukt tjäna varandra och Herren när vi ger vårt hjärta helt och hållet till Honom. Djävulen prövar alla och vill föra oss bort från kärleken, men med hjälp av sakramenten och genom förlåtelse och uppoffring svetsas man samman med sin älskade. Genom de heliga sakramenten, som kommunion och bikt kan makarna leva upp till sin uppgift är att föra varandra och sina barn till himmelen, till det eviga livet hos Kristus, till en kärlek som är starkare än döden.

"Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den" - Ef 5:24






Påven Franciskus predikar under morgonmässan i Sankta Marta.

I sin predikan under fredagens morgonmässa i Casa Sankta Marta uppmanade påven Franciskus oss att be Gud att den svaghet som leder oss till synd aldrig leder till korruption.

De korrupta är de som inte tycker att de behöver förlåtelse
Utifrån den första läsningen om kung David och Batseba så talade den helige fadern om skillnaden mellan syndare och korrupta, och sa att de korrupta är de som inte tycker att de behöver förlåtelse.

Man kan synda många gånger, och alltid återvända till Gud och be om hans förlåtelse. Tvivla aldrig på att den kommer att ges! Men det är när man blir korrupt, när man tycker att man inte behöver bli förlåten, som problemen börjar.

Den korrupta tycker inte att hon behöver Gud
Det är det som händer med kung David när han ser Batseba, Urias hustru. Efter att David har förfört Batseba får han höra att hon väntar barn. David kommer då på en plan för att dölja sitt äktenskapsbrott. Han kallar hem Uria ifrån fronten och försöker få honom att besöka sin hustru. Men Uria går inte till henne, utan stannar hos de andra officerarna i kungens palats. David försöker då göra honom berusad, men inte heller denna plan lyckas.

”Detta försätter David i en svår situation,” sa påven Franciskus. ”Men han säger till sig själv, ’Jag kan klara det här’ Han skickar ett brev, som lyder: ’Ställ Uria längst fram, där striden är som häftigast, och dra er sedan tillbaka från honom, så att han blir ihjälslagen.’ Han dömer honom till döden. Denne man, denne trofaste man, som är trogen lagen, trogen sitt folk, trogen sin kung, får bära sin egen dödsdom.”

Korruptionens trygghet
”David är ett helgon, men han är även en syndare.” Det är lusten som fäller honom, säger påven Franciskus. Ändock älskar Gud honom väldigt mycket. Samtidig påpekar påven att ”den store, ädle David” känner sig så trygg, ”eftersom kungariket var starkt.” Efter att ha begått äktenskapsbrott gör han allt i sin makt för att arrangera en trogen mans död, genom att maskera det som en förlust i strid.

”Detta är ett ögonblick i Davids liv genom vilket vi ser ett ögonblick som kan inträffa i allas våra liv: det är steget ifrån synd till korruption. Det är här som David tar det första steget mot korruption. Han har makten, han har styrkan. Och därför är korruption en väldigt enkel synd att begå för alla oss som har någon form utav makt, oavsett om den är kyrklig, religiös, ekonomisk, politisk… För djävulen får oss att känna oss trygga: ’Jag kan klara det här.’”

Syndare, ja, men inte korrupta

Korruption, vilket David räddas ifrån genom Guds nåd, har sårat hjärtat hos den modige unge mannen som mötte Goliat med en slangbella och fem små stenar. ”Idag vill jag särskilt understryka en sak,” avslutade påven. ”Det finns ett ögonblick där syndens attityd, eller ett ögonblick där vår situation tycks så trygg och vi ser att vi har makten” där synden ”slutar” och blir ”korruption.” Och ”något av det allra värsta” med korruption är att den som blir korrupt tänker att han ”inte behöver förlåtelse.”

”Låt oss idag be för Kyrkan. Först för oss själva, och sedan för påven, biskoparna, prästerna, de gudsvigda männen och kvinnorna, för lekfolket: ’Herre, beskydda oss, beskydda oss från korruption. Ja, vi är alla syndare Herre, allihopa, men låt oss aldrig bli korrupta!’ Låt oss be om denna nåd.”


Följande är en predikan av diakon Lars Dahlander, som studerar på S:t Sigfrids prästseminarium, och just nu gör sitt pastorala år i S:ta Eugenia katolska församling:

Fjärde söndagen under året 2016. Årgång C
Jeremia 1:4-5,17-19. 1 Kor 12:31-13:13. Lukas 4:21-30


Jeremias kallelse är också en berättelse om vår egen kallelse. Vi är alla kallade att vara Guds profeter, var och en med de gåvor som vi har fått. Genom dopet är vi alla medlemmar i det som kallas det allmänneliga prästadömet. Det innebär att det är vi som skall ut och evangelisera på våra arbetsplatser, i våra skolor och bland våra vänner.

Det finns ibland ett utbrett missförstånd att det är de ordinerade prästerna, t ex de fem jesuiterna som finns här i huset, som skall ut och evangelisera hela Stockholm. Det är fel, hur skulle de hinna med det? Nej de är här för att serva er och ge er inspiration och kraft att missionera där ni är. Genom konfirmationens sakrament har vi alla fått del av Helig Ande och därmed har vi faktiskt tillgång till de gåvor vi behöver för vår viktiga insats för Guds rike. Underskatta aldrig de andliga gåvor du har fått. T ex gåvan att kunna lyssna på andra. Ibland kan en lyssnande medmänniska vara en väl så god, om inte bättre, evangelisatör än en aldrig så välutbildad teolog som har glömt att Gud har gett oss en mun men två öron, och två ögon, för att vi skall kunna se vår nästa och lyssna dubbelt så mycket som vi pratar.

Men innan du sätter igång med att omvända dina grannar, förbered dig. Be, studera, bli säker i din andlighet och ha gärna tillgång till andlig vägledning. Sen gäller det att ta reda på vilken som är just din gåva. Det kan du få hjälp med av din vägledare. Inte alla är predikanter, och en som pratar om Jesus, eller politik, eller vad som helst annat, hela tiden, utan att kunna göra sitt budskap intressant får ofta, i alla fall i Göteborg, epitetet ”Tjôtrôv”, med påföljd att ingen lyssnar på den personen alls, inte ens om denne skulle säga de magiska orden ”Ni kan gå på rast nu”.

Visst finns det personer som fått som sin gåva att predika, förklara, utlägga och vederlägga till trons försvar med hjälp av en gnistrande retorisk begåvning, men andra har fått som gåva att med sina handlingar och sitt sätt att vara göra budskapet om Kristus attraktivt och på så sätt påverkar de sin omgivning. En av de bästa evangelisatörerna som finns är faktiskt en vänligt leende dam vid kyrkkaffet som gärna pratar med någon nyfiken förstagångsbesökare och får denne att känna sig välkommen. Andra åter har fått gåvan att kunna be, och med sina förböner bereder de vägen för oss andra. Den ena gåvan utesluter inte den andra. Kyrkan behöver dem allihop, Helig Ande verkar i dem alla. Utnyttja därför den gåva som Helig Ande har gett just dig. Undvik att försöka rangordna gåvorna, som om till exempel talets gåva skulle vara viktigare än till exempel tjänandets gåva. Alla gåvor kommer från samma källa och tjänar samma syfte. Så fall inte offer för fåfänga utan använd det du har, inte det som ett eventuellt uppsvällt ego skulle vilja att du hade. När du använder den gåva just du har fått, det är då du blir ett trovärdigt vittne.

I dagens evangelietext ser vi att Jesus själv, som var begåvad med en sällsynt humor, retorisk briljans och pedagogisk begåvning - Guds son som han ju är - börjar sin förkunnelse om Guds rike i hemstaden Nasaret. Han har precis blivit döpt och prövad i öknen. Så har han samlat kraft för sin missionsgärning och nu är det dags för honom att gå ut i offentligheten, samla lärjungar och förkunna Guds rike med ord och gärningar. Det går inget vidare för honom hemma i hans egen stad. Alla tre synoptiska evangelier nämner att han där misslyckades med att väcka något intresse hos sina grannar. De kände ju honom alltför väl! ”Är det inte Josefs son” ropar de, vi känner ju den här grabben! Det är svårt att bli tagen på allvar bland sina vänner, som känner till alla våra svagheter och misslyckanden. Det är mycket lättare bland främlingar. Jag, till exempel, har märkt att det är rätt många av er stockholmare i Sankta Eugenia som tycker om mig. Och det är ju inte så konstigt heller, efter som jag kommer från västra Sverige och därför är det ingen här som känner mig.

Det Jesus säger är dessutom utmanande. Det är inte bara det att han bara är Josefs grabb, han ger också budskapet från Gud en helt ny innebörd. Det börjar med att han har mage att påstå att texten från Jesaja, den som säger att Herren smort mig att förkunna frihet för de förtryckta och ett nådens år från Gud, att det skulle ha gått i uppfyllelse i och med att Jesus är där. Han använder faktiskt en verbform som innebär att löftet är uppfyllt och närvarade här och nu. Det är lika signifikativt att Jesus väljer att använda ordet ”idag”. Det betyder NU. Gud är trogen sina löften. Det han lovat genom sina profeter, det håller han också. Jesus själv är uppfyllandet av detta löfte, här och nu! Jesus själv är himmelriket på jorden. Förstå hur hans grannar reagerade på det! Jesus! Snickaren! Josefs son! Vet han inte nån som helst hut? Tror han att han är Gud nu?

Dessutom gäller Guds löften inte bara Israels folk. Nej det gäller alla folk! Till och med hedningarna! Jesus hänvisar till de gamla älskade profeterna Elia och Elisha och hur de hjälpte ett par hedningar. Och de hjälpte dem därför att de var i nöd, inte för att de tillhörde en viss tro eller etnisk grupp. Märk också att Jesus hänvisar till en man och till en kvinna: änkan i Sarefat och syriern Naaman. Guds löften gäller alltså alla människor. Rika, fattiga, sjuka, friska, hedningar, judar, kvinnor och män. Att Guds löften skulle vara uppfyllda i Jesus och dessutom utsträckas till att gälla alla människor blev för mycket för hans grannar och deras reaktion måste nog sägas vara helt normal. De vill spöa honom, men backar undan när de inser att konsekvenserna av att kasta honom från klippan blir att de dödar. Och dessutom någon de känner och säkert innerst inne tycker mycket om. Det finns inget skäl att anta att Jesus inte var en god och omtyckt granne och arbetskamrat, tvärtom!

Nasaret-bornas förkastande gäller också oss i vår egen mission. Vi måste alltid vara beredda på motstånd i vår gärning som Guds profeter. Även om vi lyckas undvika att stämplas som tjôtrôvar så är vårt budskap ända inte särskilt väl sett. Att tala om Gud är inte ok i dagens samhälle. Men minns då vad Gud lovar Jeremia. Var inte rädd för dem. Jag är med dig.

Några små råd bara för din kamp där ute: stå för din tro. Låt dig inte ryckas med om folk baktalar kyrkan, Jesus eller Påven. Markera på något artigt men vänligt sätt att du inte vill ta del av det där. Annars förlorar man i trovärdighet. Bär gärna ett kors eller något liknande runt halsen. Det kan väcka nyfikenhet bland dina vänner. Hur kommer det sig att du, som ju verkar vara trevlig, sympatisk och helt normal i övrigt, kan tro på Gud? Sist men inte minst: underskatta inte de frön som du med ditt vittnesmål sår i dina vänner och arbetskamrater. Låt Gud vattna, så kan de gro till sig och bära stor frukt senare i livet.

Helig Ande är alltid med oss, och glöm inte att bereda jorden för dina vittnesmål. Det gör du med din bön. Be alltid för dina vänner och arbetskamrater. Be och låt Guds frö gro i dem. Ber vi och står för vår tro i ord och handling, då är vi Guds profeter på våra skolor och arbetsplatser, bland våra vänner och i vår vardag. Det är så vi sprider Guds ljus och en kristusdoft i världen.