Under en fredagskväll ute på puben påminde en vän mig om en frenetisk diskussion vi hade haft något år tidigare. Diskussionen handlade om förlåtelse. Min vän undrade om man måste förlåta alla för att komma till himmelen (och skippa skärselden)? Hur kan Gud kräva det av en? Hur kan man förväntas förlåta sin våldtäktsman? Kan du förlåta någon som dödar ditt barn?

Vad menar vi med förlåtelse? Att förlåta är inte detsamma som att glömma, det handlar snarare om att släppa taget. Om att vända blad och gå vidare. Även om handlingen fortsätter väcka sorg och ilska så håller inte man det mot förbrytaren.

Vad säger katekesen?
I katekesen framhåller man att man bör ha förståelse för att det inte står i vår makt att sluta känna såret från skadan men vi kan offra vårt lidande som förbön.
"Så får Herrens ord om förlåtelse liv – den kärlek som älskar ända till kärlekens yttersta förmåga. Liknelsen om den oförsonlige tjänaren, som kröner Herrens undervisning om den kyrkliga gemenskapen, avslutas med följande ord: ”Så skall min himmelske Fader göra med var och en av er, som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder”. Av detta, av uppriktigt hjärta, beror allt. Det står inte i vår makt att inte längre känna något och att glömma oförrätten; men det hjärta som bär fram sig självt åt den helige Ande förvandlar såret till medlidande och renar minnet genom att omvandla oförrätten till förbön." - 2843
Gud är kärlek, och man kan inte möta kärleken utan att själv ge sig själv av kärlek till Honom. Att uppriktigt bära fram sitt hjärta som katekesen så fint skriver. Det finns ingen möjlighet för mig att kunna möta Gud om jag vägrar släppa taget om det hat jag bär på. Därför behöver jag skärselden, för att skära bort alla de delar som drar mig bort från Honom. Och visst det är enklare sagt än gjort, det var nog därför kyrkoläraren och bibelöversättaren den helige Hieronymus lär ha sagt "Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt". I katekesen kan vi dessutom läsa att det är genom Gud vi förlåter.
"Att hålla Herrens bud är omöjligt om det rör sig om att utifrån försöka bli en avbild av den gudomliga förebilden. Här rör det sig om en levande delaktighet som kommer ”från hjärtats innersta” av vår Guds helighet, barmhärtighet och kärlek. Endast Anden som är ”vårt liv” (Gal 5:25) kan göra det sinnelag som fanns hos Kristus Jesus till ”vårt” sinnelag. Då blir enheten i förlåtelsen möjlig, vi förlåter ”varandra, ’liksom’ Gud har förlåtit oss i Kristus” (Ef 4:32)."
När vi får förlåtelse för våra synder genom försoningens sakrament så försvinner inte våra synder, det är inte som om synden aldrig har skett - skadan är gjord, men Gud lider i vårt ställe. När någon syndar mot oss och vi sedan förlåter personen försvinner inte handlingen, den glöms inte heller bort, men Gud finns där och hjälper oss att bära smärtan, dvs om vi bara låter Honom få göra det.
"Förlåtelsen vittnar också om att kärleken i vår värld är starkare än synden" - 2844


Varför välja ett helgon till konfirmationen?
När kyrkohedern eller kateketen talar om för dig att du bör välja ett konfirmationshelgon, är det inte pga någon regel utan för det vore otroligt olyckligt att göra denna resa ensam. Det är viktigt att under konfirmationen lära känna sitt helgon, för helgonen har så mycket att lära oss och deras böner kan hjälpa dig genom livets olika skeden.

Välj helgon som talar till dig på något sätt. Lär känna dem och kraften i deras bön. Be om deras förböner som du skulle be dina vänner att be för dig. Lycka till!

Helgon som jag är ganska säker på var superhjältar
Nej, deras superkrafter skapades inte i någon labb eller av utomjordningar på någon planet i universum, utan dessa hjältar tog emot den Heliga Anden på ett konkret sätt.




giphy (9)

Moderna helgon
Män och kvinnor som levde ett heligt liv under 1900-talet. Det är inte bara imponerande, men vackert. Vi har mycket att lära av dessa män och kvinnor.




318387_112347828914968_718627351_n
Markus Holmbom skrev en insändare till den kristna tidskriften Dagen med rubriken "Därför förblir vi protestanter", där han bland annat kritiserar katolska kyrkans syn på "Tradition" och menar att det är ett tecken på avfall. Martin Ekenvärn, fd. pingstpastor, tog till orda och svarade på Holmboms argument. 



--------------------------

Det viktigt att ha goda skäl för vad man tror på och för de livsval man gör. Jag har upptäckt att många protestanter som blir katoliker har en sak gemensamt: Vi upplever att många protestanter presenterar en bild av katolska kyrkan som inte riktigt stämmer. Låt mig få bemöta din insändare:

Katoliker menar inte att reformationen var ett uttryck för splittring i sig, man menar tvärtom att katolska kyrkan var i stort behov av en reformator som ville rätta till det moraliska förfall som kyrkan led av. När det skar sig mellan Luther och påven polariserades båda två i sin syn på varandra. Splittring var alltså en olycklig konsekvens av den hårda tonen under reformationen. Det var inte Luthers egentliga mål.

Kejsar Konstantin hade stor betydelse för kyrkan eftersom kyrkan under hans tid gick från förföljd till tolererad och sedan vidare till gynnad av staten. Detta fick flera effekter. En positiv effekt var att många fler kom till tro. Att flera av de nykristna var världsliga och att somliga inte var uppriktiga var naturligtvis en utmaning för kyrkan. En del tyckte inte om världsligheten, utan sökte sig till eremitlivet och bönen. Det har med tiden blivit en stor skatt för kyrkan. En annan positiv effekt var att kyrkan äntligen kunde få ihållande lugn och ro så att hon kunde organiseras. Problemen inom kyrkan var under denna tid flera, men tack vare att Konstantin sammankallade kyrkomötet i Nicaea kunde kyrkan äntligen (i enlighet med apg 15) fastställa en officiell tolkning mitt bland alla gnostiska strömningar som uppstått, för att sedan skicka ut denna till alla församlingar. Man kan kalla det toppstyrning, men man kan också se det som att ”de höll troget fast vid apostlarnas undervisning” och att de underordnade sig sina ledare i enlighet med nya testamentets uppmaningar.

Biskopssätet i Rom hade redan långt före Konstantin en auktoritet som kom ur den apostoliska successionen, även om påvedömet ännu inte hade fått den roll det har idag, vilken har växt fram och utvecklats. Det är riktigt att kyrkan med tiden kom att lida av maktkamper och korruption, men sådan är människans natur, inte bara katolska kyrkans. Det ser vi överallt och jag har sett det med all (o)önskvärd tydlighet även under min tid som pastor inom pingstkyrkan. Utan koncilierna och utan den apostoliska traditionens auktoritet hade vi idag sannolikt inte kunnat utskilja en officiell samfundsöverskridande linje i många teologiska frågor. De flesta samfund är idag överens om att våra kristna trosbekännelser är ett grundkriterium för att en tro ska kunna kallas kristen. En kort titt i Panarion/Adversus Haereses bör ge perspektiv, eftersom denna skrift från 300-talet beskriver runt 80 existerande kristna sekter. Därmed får vi också svaret på varför traditionen hade blivit viktig för kyrkan – för att bevara tron från läromässiga sidospår. Traditionen med det apostoliska läroämbetet är primärt ingen akilleshäl, utan grundskälet till att kristendomen har överlevt i 2000 år. Att det sedan finns katolska och ortodoxa läror som evangelikala kristna anser obibliska är en pedagogisk utmaning för kyrkan.

Läroämbetet har inte sin förebild i Sanhedrin, utan i apostlarnas framträdande roll i urkyrkan. Den apostoliska funktionen var inget avslutat kapitel i och med apostlarnas död eftersom apostlarnas lärjungar förde sina lärares tro vidare.

Angående Petrus eller bekännelsen som klippan i Matteus 16 så finns det flera saker att ta i beaktande i kontexten. För det första talade Jesus arameiska och inte grekiska. Jesus använde sig därmed av ordet kefas, inte av orden petros eller petra. Vidare finns det en direkt koppling mellan att Petrus får himmelrikets nycklar och mellan vad som står i Jesaja 22 om kungens ministers nyckelmakt. Rollbeskrivningen är tydlig för alla troende judar. Slutligen går det inte att blunda för Petrus betydelse som den främste genom hela nya testamentet jämfört med andra apostlar. Han nämns ofta först och ofta separat.

Det är helt korrekt att rättfärdiggörelsen genom tron inte är ett reformatoriskt påhitt. Däremot är rättfärdiggörelsen genom tron ALLENA en reformatorisk betoning. Det är riktigt att Abraham trodde Gud, men jag är säker på att om Abraham hade lyssnat till Gud, hållit budskapet för rimligt, men inte gjort som Gud sagt ifråga om offret, så hade det inte blivit något förbund. Romarbrevets huvudtema i Rom 1:17 samt Jak 2:24 bestrider även de att gärningar och livsstil är oviktiga. Jesus säger i evangelierna också flera gånger sånt som kan vara svårt att förstå utifrån tron allena. Några exempel på rak arm: Liknelsen om fåren och getterna. Vad Jesus säger fattas den unge rike mannen som vill ha evigt liv. Jesus ord om dem som säger ”Herre, Herre” men inte gör vad Herren säger. Jesus ord om att vara ordets hörare och görare. Rättfärdiggörelsen är för övrigt inte längre en stridsfråga mellan katolska kyrkan och evangeliska kristna. Läs den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen som gjordes under 90-talet av kyrkan tillsammans med Lutherska världssamfundet.

- Martin Ekenvärn
Från Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm till Monarkfjärilen i Mindo, Ecuador. Visste du att Monarkfjärilen reser tusentals mil från norra USA och Kanada till Mexiko. Några reser till och med som jag till Ecuador. 

Det var under mitt jobb på Naturhistoriska riksmuseet som jag såg filmen om Monarkfjärilen och dess otroliga resa tvärs över Amerika, bort till Mexikos höga toppar för att vila bland miljontals andra fjärilar. Inte förstod jag då, när jag helt fascinerad tittade på filmen och önskade om få vara med om detta, att Monarkfjärilen skulle sitta på min kind och att jag skulle flytta till Ecuador. Jag ler på bilden. Strax efter detta magiska möte gick det upp för mig hur stor Gud är och hur små vi är. Att Han har större planer för oss, tar oss till platser vi inte ens vågar drömma om och låter oss möta andra som vi aldrig drömde om att vi skulle möta. Hade någon sagt till mig för ett år sen  "Zakia en Monarkfjäril kommer sitta på din kind när du bor i Ecuador", hade jag gett dem min ökända "Vad-snackar-du-om" blicken!

Det är insikter som denna som gör att jag får större tillit till att Gud ser mig och mitt hjärtas önskan. Denna stund, liksom den vid Loch Ness, får mig att förstå att Han inte bara ser mitt hjärtas önskan utan Han ser även det jag inte ser och uppfyller önskningar som jag själv glömt bort för de förefallit mig som omöjliga eller fåniga. Jag tror vi upplever detta när vi följer Honom och går Hans väg trots rädslan för det okända.

Guds väg är okänd och många gånger går vi vår egen väg för den känns tryggare. Man tänker att man vet vart man går och med det kanske även tanken om att det innebär en mindre risk för besvikelse. Men vi går miste om Guds plan för oss som är så mycket större än det vi ens kan föreställa oss. Vår väg som Han skapat innan vi ens föddes. Hans väg leder till ställen där vårt förnuft säger stopp. Jag behövde denna resa, dessa människor, dessa platser & dessa insikter. Den här tiden har berikat mig mer än någon annan period tidigare. Denna resa har bidragit till att jag ser på saker och människor omkring mig ur ett nytt ljus.
Om Han ger mig det jag själv inte visste om att jag behövde, så tror jag att Han ser och ger det jag själv inser att jag behöver när tiden är inne. Våga tro...

- Zakia


Då var det dags igen. Ny Star Wars-film, ny hysteri. Ingen kan väl ha undgått att missa hypen inför premiären, och The Force Awakens förväntas välta alla kassor likt en tsunami. Med tanke på hur otroligt oinspirerade de tre prequel-filmerna kändes så var min förhoppning att J.J Abrams skulle få det rätt den här gången.

Hur gick det då? Jo, The Force Awakens är absolut ingen dålig film. Effektmässigt är det riktigt lyckat. Det finns en tyngd i lightsaberstriderna som saknades i de tidigare filmerna. Detta gäller särskilt episod I – III där dessa snarast såg ut som någon nordkoreansk danskoreografi. Även rymdstriderna är mäktiga och när Stormtroopers rusar ut ur sina transportfarkoster för att storma en by med laserstrålarna vinandes åt alla håll är det svårt att inte bli imponerad. Faktum är att striderna är filmens stora behållning. Tillsammans med Adam Driver som spelar Kylo Ren, en instabil och stundtals riktigt obehaglig (tänk rymd-Daesh) ledare för Rymdimperiets spillror.

Storyn var dock inte mycket att hänga i granen. Mycket känns som en upprepning från tidigare filmer och det förekommer en del rejäla logiska luckor. Dessutom har filmen ett för snabbt tempo i berättandet, det hinner knappt byggas upp någon stämning innan finalen är över. Och. Jag irriterade mig konstant på John Boyega. Killen ska spela en stenhård elitsoldat, tränad sedan barnsben för strid. Ändå tjuter han i falsett så fort det börjar skjutas. Han ger mer intryck av Kevin Hart än av Andy McNab vilket sänker inlevelsen ett antal snäpp.

Det är intressant att se vilken kult det skapats kring Star Wars. Folk köar i dagar för att få tag på en premiärbiljett utklädda till Wookies, Darth Vaders och Stormtroopers. Jag har svårt att tänka mig något annat popkulturärt fenomen som har en sådan hängiven fanskara. Star Wars frammanar sådana känslor att vissa fans mordhotat andra fans i heta diskussioner om filmerna och deras karaktärer. Jag tycker att det är lite märkligt. Star Wars är egentligen en ganska alldaglig saga om kampen mellan gott och ont. Stoppa in lite lasersvärd och rymdskepp i soppan så är vi hemma. Svaret kanske vi finner i ”Kraften”? Detta i alla fall en av anledningar enligt Star Wars-experten Dale Pollock som intervjuats av DN (Dagens Nyheter 3 december 2015):

”Men Star Wars gör inte bara biopubliken glad. Enligt Pollock fyller filmen ett andligt tomrum som sekulariseringen av västvärlden har gröpt ur.
–  Detta är ytterst medvetet av Lucas. Han har noterat att en hel generation växt upp utan något förhållande till religion. Därför utformar han konceptet med kraften, vilket påminner om en religion. Det handlar om att vi alla bär på en inre kraft som vi kan manifestera genom våra handlingar. Det talar direkt till en ung och desillusionerad publik över hela världen, säger Dale Pollock.” 

Det finns något tragiskt över det faktum att en rymdsaga har blivit många människors andliga näring. Nu tycker jag visserligen att Star Wars-filmerna är bra. Men som ett substitut för tro? Inte riktigt så bra...