Vad jag lärde mig genom att misslyckas med evangelisation



”Gud, du säger att ingenting är omöjligt, så snälla, ge mig Thomas av Aquinos hjärna just nu”

Jag bad min stressade bön samtidigt som jag lyssnade på mannen som satt bredvid mig på planet. Du förstår, tidigare i samtalet hade jag nämnt att jag var på väg hem från en katolsk konferens, vilket besvarades med en hostning och ett lyft ögonbryn. Jag borde också nämna att innan boardingen så hade jag bett ”Gud, sätt mig bredvid någon som du vill att jag ska älska under denna 48 minuters långa flygresa.”

Jag trodde att jag bad för någon som jag kunde, du vet, bara vara trevlig mot i 48 minuter. Kanske få sitta bredvid någon som hade en dålig dag. Men nej, det visade sig vara en farlig bön. Jag varnar er alla. För efter att jag berättade för honom att jag var katolik, så satt jag inte längre bredvid en tjugo-något år gammal kille från Arizona State University. Jag satt bredvid en uppretad man som inte gillade den Katolska kyrkan. Han började ifrågasätta tron. Varför skulle en allt igenom älskande Gud låta människor lida? Varför ska man vänta med sex? Du tror väl inte på allt det som kyrkan lär eller hur? Era präster är pedofiler... Jag började ge mig själv ett inre pep talk. Okej Julie. Du är en smart person. Du är 100 procent säker att Gud och hans kyrka är sann. Du vet kanske inte exakt hur du ska få fram det eller har alla svar, men sanningen är på din sida. Ta ett djupt andetag. Du kan göra detta!

Jag försökte att minnas alla samtal och varje bok jag läst. Jag bad min stressade Thomas av Aquinobön. Och jag försökte ställa en massa frågor som skulle leda honom till sanningen. Men det ledde ingen vart. Han hade en sådan tydligt uppfattning att han bara svarade argare och inte släppte in mina åsikter. Han lyssnade inte. Så för att hänga med i hans tempo, så började jag också svara argare och snäsigare. Folk började stirra på oss. Kvinnan bredvid oss flikade in att hon också hade lämnat kyrkan. Jag kände mig som att jag långsamt brann upp. Jag kände mig så besegrad. Jag kunde inte övertyga den här killen. Jag började verkligen ångra att jag inte hade läst mer böcker till försvar för tron. Allt jag kunde tänka var ”Jag förlorar honom. Åh hjälp. Och snälla Gud, varför ger du mig inte St Thomas av Aquinos hjärna just nu?” Så jag gav upp. Jag slutade försöka övertyga honom. Och den här gången så avbröt jag honom med en annan fråga. ”Förresten, vad heter du? Jag heter Julie.”
”Jag heter Matthew.” Och vi skakade hand. Resten av flyget så pratade vi bara om livet. Vi lärde känna varandra. Vi skrattade. Han berättade om saker han hade lärt sig i skolan. Och hur han tycker stränderna i Kalifornien är hemska. Matthew blev min vän. När flyget landande gick vi ut för att hämta vårt bagage. Innan vi sa hejdå så bytte vi nummer och lade till varandra på sociala medier. Han hjälpte mig till och med med att bära mina väskor.

Den kvällen, innan jag skulle somna, så låg jag i min säng och tänkte tillbaka på flygresan. Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Min nya vän vägde tungt i mitt hjärta. Min sista bön för dagen var, ”Gud, varför satte du mig bredvid honom? Du visste att jag inte skulle klara av att övertyga honom.” Men i den stunden så påminde mig Gud om min första bön, ”Sätt mig bredvid någon som du vill att jag ska älska”. Från början så hade jag inte älskat honom. Jag försökte vinna en debatt och inte en själ. Allt handlade att jag skulle vinna över honom.

Det var inte medvetet från min sida, men genom att ge upp och sluta argumentera så hjälpte det mig att fokusera på det viktiga – Gud och Matthew – och inte mig.
Jag vet inte riktigt, och jag kanske aldrig får veta, men kanske var det precis vad Matthew behövde. Kanske han behövde träffa en katolik som var (nästan) normal, som älskar, som är passionerad i sin tro och inte 90 år gammal. Kanske jag behövde honom. Han lärde mig honom något ovärderligt. Han lärde mig att evangelisation handlar om relationer. När evangelisation bara handlar om att övertyga så missar vi poängen. Det blir som att vi objektifierar människor, och inte ser dem som dem de verkligen är och speciellt inte så som Jesus ser dem. Vi behöver skapa relationer med folk. Vi behöver veta deras namn och historia. Vi behöver bygga relationer där vi säger ”Jag bryr mig så mycket om dig. Även du aldrig kommer att komma närmare Gud, så kommer jag fortfarande att älska dig. Varför? För att Jesus säger ”Jag älskar dig” till oss, även när vi är besvärliga. Inget får människor så långt bort från Gud som när vi tvingar honom på dem. Som Johannes Paulus II sa, ”Kyrkan tvingar inget, hon bara erbjuder.” Så var tålmodig. Erbjud dem den katolska tron. Om vi lever ut vår tro som det var tänkt, så kommer folk som en naturlig följd bli intresserade av den. De kommer att undra var vår starka kärlek, outtröttliga glädje och inneboende frid kommer ifrån. Och förresten, om du undrar så har jag och Matthew fortfarande kontakt. Jag slår vad om att en dag så kommer vi båda att skratta åt det här.

- Fritt översatt från lifeteen.com