Varför jag inte är arg på påven Franciskus


Ekumenik är svårt att förstå. Att en påve uppmärksammar reformationen likaså. Vet ni vad som är ännu svårare att förstå? Katoliker som är arga på sin egna påve.

Jag vet, jag vet. Jag var också lite skeptisk i början. Jag var skeptisk för att detta var någonting som översteg mitt lilla förstånd.  Men jag är inte klokare än påven själv och denna insikt hjälpte mig att istället för att vara arg och skriva om saker som upprör mig med allt det här (jag tittar på er, folket som stod utanför arenan och delade ut arga häften) så satte jag mig ner och lyssnade på vad som sades. Alla (verkligen alla) säger jämt att det bästa med vår nuvarande påve är att han är så ödmjuk. Jag klädde mig därför i denna attraktiva dygd och lyssnade.

Saker jag hörde som jag gjorde att jag inte är arg:

1. Detta var inget firande utan en åminnelse. Och detta är otroligt anmärkningsvärt. Om jag var Lutheran så skulle jag väl ta vara på femhundraårsdagen och verkligen  fira frigörelsen från en kyrka som jag inte tycker om. (Var ärlig nu,  skulle inte du?) Det är ju lite så det har gått till i Tyskland varenda år. Att istället bjuda påven till det största officiella åminnelsen  är egentligen ofattbart. Det är helt emot mot vad man borde förvänta sig. Det visar på stor mognad och eftertanke från Lutheranernas sida och det har jag enorm respekt för.

2. Man bad varann om förlåtelse och detta är ingenting man kan vara arg över. Igen, kom ihåg att detta är Lutheranernas ”stora dag”. Man visade sorg över splittringen. Kanske ångrade en och annan att det blev så här. Svenska Kyrkans ärkebiskop sade i en intervju att det hon beundrar hos katolikerna är att de ser Kyrkan som en familjemedlem som de bara inte kan lämna ”så där”. Man jobbar istället på att förändra inifrån. Kanske ångrar man att man inte ändrade inifrån.

3. Vi tackade för frukterna av reformationen. Katoliker Kyrkan lär ju att Gud kan bringa gott ur allt ont och här har vi ett konkret exempel av ord som blir gärning. Så svårt att svälja men ack, så viktigt.

4. Mognaden, klokheten och  insikten som både Katolikerna och Lutheranerna utstrålade under dessa dagar visar tydligt att den Helige Anden är närvarande och jobbar på i båda kyrkorna. Det ger mig hopp och gör mig glad.

5. Påven kom! Han firade den heliga Mässan med oss och välsignade oss! Den lilla Katolska Kyrkan i Sverige kan verkligen ropa med Maria: ”Han har sett till sin ringa tjänarinna”!

6. Jag fick åka samma  buss som systrarna från Omberg.

Det finns fortfarande saker som jag inte förstår. En strulig sak är vi inte kan förvänta oss att någon av parterna ska ändra sina övertygelser, främst när det gäller moralfrågorna. Skillnader i strukturer verkar också omöjliga att överkomma. Men jag tänker inte vara arg, jag tänker överge det här till Gud. Det som vi skådat under de här dagarna är frukten av 50 år av dialog och bön. Jag tycker att vi har växt och mognat otroligt mycket. Det behövs säkert dubbelt så mycket tid till eller ännu mer för att vi ska nå full gemenskap. Men vi måste arbeta och gå framåt – vi får absolut inte stanna upp, stampa med foten i marken och säga att vi vill hellre att allt förblir som det var.

Jag uppmanar er därför  till att glädjas med mig över dessa konkreta tecken på Guds närvaro här, idag, precis i denna stund. Utan Hans vilja skulle inte den här dialogen vara möjlig, för från ett mänskligt perspektiv är den här situationen – en påve som kommer och minns reformationen under vad som borde vara Lutheranernas stora fest – paradoxal och omöjlig. Jag upprepar: utan Guds vilja skulle det här inte vara möjligt. Må vi forma vår vilja efter Hans vilja även när den är svår att förstå.