Ekumeniskt Ungdomsläger


Ekumeniskt skare va. Intressant nog kom Påven till Sverige nu i höstas. Till lilla Lund kom han för att minnas reformationen tillsammans med Lutheraner. En historisk visit – minst sagt. Med anledning av att det snart gått 500 år sedan Martin Luther startade reformationen fick Vatikanen en inbjudan om att delta i en gemensam åminnelse. Och Påven tackade ja. Detta kan ses som nästa steg i den dialog som pågått i 50 år mellan Katolska Kyrkan och Lutherska Världsförbundet, alltsedan det bildades. Påven dök upp, firade en Katolsk-Luthersk gudstjänst i Domkyrkan, hängde på Malmö Arena på ett ekumeniskt event och firade Katolsk mässa i Malmö. Men det var inte allt som hände.

Några dagar innan Påven satte sin fot på Sturup (Malmös flygplats) träffades runt 80 unga kristna – hälften katoliker – hälften lutheraner. Från södra Sverige hade folk från Svenska och Katolska kyrkan rest för att träffas med anledning av allt spektakel. En overklig känsla av att vara mitt i historien tror jag många delade med mig när det sparkade igång. Det var lägerdags. Och inte vilket läger som helst.

Programmet hade sin utgångspunkt i det dokument som Vatikanen och Lutherska världsförbundet gemensamt tagit fram: ”From Conflict To Communion”. Schemat kretsade kring innehållet på olika sätt. Det var särskilt fokus på de fem ekumeniska imperativ som knyter ihop säcken och i princip avslutar dokumentet:

Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna.


Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga tros- och vittnesbördet.


Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål.


Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.


Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.


Som ung katolik kändes det spänt och hela grejen lite annorlunda. Ofta på katolska läger är vi som deltar rätt överens om det mesta. Här skulle det inte bli så, hur skulle det gå egentligen? Men trots detta lyckades vi hålla sams och ha rätt kul till och med. Skillnaderna blev ibland uppenbara (men är det alltid av ondo?) men vi kunde ändå mötas och finna god vilja hos varandra. Det kostar ibland att möta den andre – den som inte tycker som jag – att lyssna och att försöka förstå. Det handlar ytterst om Guds vilja. Jesus ber till Fadern att vi ska bli ett. Vill vi detta? Kan vi göra avkall på vår egen vilja och låta Guds vilja få vara det som styr våra liv? Vi måste söka Gud och hans vilja. När vi alltmer lär känna Honom kommer Hans vilja bli uppenbar. Då finner vi vägen till enhet. Hur vägen ser ut vet bara Gud – och jag tror Han vill visa oss den.

Simon