Jag blir stolt över att vara katolik!

Nu var man hemkommen efter att ha varit på Världsungdomsdagarna i Polen. Jag hade stora förväntningar innan resan, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur utmattad man skulle vara efter resan. Eller kanske inte riktigt utmattad, egentligen har jag personligen fått med mig mer energi hem, men ändå är VUDen en upplevelse som är svår att smälta. Vad är det man egentligen har fått uppleva under denna resa?

Första veckan fick vi uppleva stor gästfrihet hos våra värdfamiljer. Det är inte vilka människor som helst som kan ta emot ett gäng galna ungdomar från Sverige och sen ta hand om dem som om de vore deras egna barn och vägrade låta oss hjälpa till med saker som att diska en tallrik. Om någon var barmhärtig under resan så var det värdfamiljerna. ”Saliga de barmhärtiga” var alltså denna VUDs tema, vilket man verkligen under flera tillfällen fick känna av.

Under första veckan besökte vi också Jasna Góra där den svarta madonnan finns. Redan här fick vi prova på det här med att vara på VUD. Massa ungdomar med samma tro som överallt sprider stor glädje. Tillsammans firade vi mässa, bad barmhärtighetens rosenkrans på flera språk, sjöng och dansade. Det kändes som om himmelriket var på jorden.

Veckan efter började VUD-festligheterna på riktigt. Jag var fullt medveten om innan resan att det kommer vara väldigt mycket folk på inte så mycket plats. Vad jag inte hade tänkt på var vad det där med ”mycket folk” innebar, som till exempel de ständigt överfulla spårvagnarna man fick med ”våld” se till att alla i gruppen kom på. Det kanske lite konstiga med detta är att detta är en del av det man saknar mest. Överallt, var man än gick, kände man stor gemenskap och denna gemenskap fann man bland annat på dessa spårvagnar. På spårvagnarna lärde man känna nya människor. Var man ute och promenerade träffade man nya människor som man bytte ”presenter” och tog bilder med. Helt plötsligt var alla barriärer mellan människor man i vanliga fall har när man är ute bland främlingar borta. Under Världsungdomsdagarna fanns det så stor gemenskap av dess like jag aldrig tidigare hade sett. Detta saknar jag något enormt.

När man är från ett land från som Sverige där den katolska tron inte är så vanlig var detta något helt otroligt att tillsammans med miljontals andra ungdomar från världens alla hörn sova ute på ett fält, alla med samma tro och alla i väntan på att få fira mässan tillsammans med påven.  Det får mig att känna mig så tacksam och stolt över att få vara katolik. Tänk om mina föräldrar aldrig hade gjort valet att konvertera till den katolska tron när de var unga. Då hade jag inte alls haft samma vänner som idag och med dessa vänner hade jag aldrig fått uppleva något som Världsungdomsdagarna.
   
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om alla roliga, konstiga och hemska saker vi varit med om. Allt ifrån att få ha en VIP plats under öppningscermonin med påven till att mitt i natten köpa 132 kycklingvingar från KFC. Men som ni kanske förstår är det svårt att få ner VUDen i ett blogginlägg så därför är nog detta den rörigaste texten jag skrivit i hela mitt liv och nu kanske ni också förstår varför hela denna resa är svår att smälta. Alla dessa upplevelser, alla dessa intryck, alla jobbiga tröttsamma stunder man minns får mig att bara längta ännu mer till Panama 2019.