Att vittna med våra liv


Alla möten med människor ger intryck, vissa starkare än andra. Ett sådant möte hade jag nyligen på vår ungdomsträff i kyrkan. Vi hade då förmånen att få besök av sex stycken amerikanska ungdomar som var i Göteborg på missionsresa. De var en grupp av olika ungdomar från olika delar av USA, men en sak hade de gemensamt; kärleken till Jesus. 
Vi fick höra på deras vittnesbörd, och jag tror inte jag var den enda som blev väldigt berörd av deras starka berättelser. De berättade om tonår fyllda av tomhet, sorg, ensamhet, tristess, självförakt, egoism… Men de berättade också om år fyllda av längtan efter kärlek, tillit, trygghet och respekt och glädjen när de till sist fann allt detta hos Gud. Det var väldigt fint att se dessa ungdomar som alla var levande bevis på Guds existens. Så mycket glädje de spred! 

De fick mig verkligen att fundera över vad det innebär att vara ett vittne, att låta tron avspegla sig i våra liv. Vi är ju den enda Bibel som många av våra vänner läser. Låt oss ta vara på den möjligheten som det innebär! Att missionera behöver inte vara att stå i ett köpcentrum och skrika ”Jesus älskar dig!” så att folk förskräckt flyr därifrån. Låt istället dina val och handlingar visa människor rätt väg. Och du behöver inte vara rädd att det är ett för stort uppdrag eller för att man behöver en massa kunskap för att vara ett bra vittne för Gud. 

I Jeremia kan vi läsa 

”Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!” Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren. (Jer 1:6-8). 

Gud tror på oss, så varför gör vi inte själva det?