Var missionärer inte tjôtrôvar!

Följande är en predikan av diakon Lars Dahlander, som studerar på S:t Sigfrids prästseminarium, och just nu gör sitt pastorala år i S:ta Eugenia katolska församling:

Fjärde söndagen under året 2016. Årgång C
Jeremia 1:4-5,17-19. 1 Kor 12:31-13:13. Lukas 4:21-30


Jeremias kallelse är också en berättelse om vår egen kallelse. Vi är alla kallade att vara Guds profeter, var och en med de gåvor som vi har fått. Genom dopet är vi alla medlemmar i det som kallas det allmänneliga prästadömet. Det innebär att det är vi som skall ut och evangelisera på våra arbetsplatser, i våra skolor och bland våra vänner.

Det finns ibland ett utbrett missförstånd att det är de ordinerade prästerna, t ex de fem jesuiterna som finns här i huset, som skall ut och evangelisera hela Stockholm. Det är fel, hur skulle de hinna med det? Nej de är här för att serva er och ge er inspiration och kraft att missionera där ni är. Genom konfirmationens sakrament har vi alla fått del av Helig Ande och därmed har vi faktiskt tillgång till de gåvor vi behöver för vår viktiga insats för Guds rike. Underskatta aldrig de andliga gåvor du har fått. T ex gåvan att kunna lyssna på andra. Ibland kan en lyssnande medmänniska vara en väl så god, om inte bättre, evangelisatör än en aldrig så välutbildad teolog som har glömt att Gud har gett oss en mun men två öron, och två ögon, för att vi skall kunna se vår nästa och lyssna dubbelt så mycket som vi pratar.

Men innan du sätter igång med att omvända dina grannar, förbered dig. Be, studera, bli säker i din andlighet och ha gärna tillgång till andlig vägledning. Sen gäller det att ta reda på vilken som är just din gåva. Det kan du få hjälp med av din vägledare. Inte alla är predikanter, och en som pratar om Jesus, eller politik, eller vad som helst annat, hela tiden, utan att kunna göra sitt budskap intressant får ofta, i alla fall i Göteborg, epitetet ”Tjôtrôv”, med påföljd att ingen lyssnar på den personen alls, inte ens om denne skulle säga de magiska orden ”Ni kan gå på rast nu”.

Visst finns det personer som fått som sin gåva att predika, förklara, utlägga och vederlägga till trons försvar med hjälp av en gnistrande retorisk begåvning, men andra har fått som gåva att med sina handlingar och sitt sätt att vara göra budskapet om Kristus attraktivt och på så sätt påverkar de sin omgivning. En av de bästa evangelisatörerna som finns är faktiskt en vänligt leende dam vid kyrkkaffet som gärna pratar med någon nyfiken förstagångsbesökare och får denne att känna sig välkommen. Andra åter har fått gåvan att kunna be, och med sina förböner bereder de vägen för oss andra. Den ena gåvan utesluter inte den andra. Kyrkan behöver dem allihop, Helig Ande verkar i dem alla. Utnyttja därför den gåva som Helig Ande har gett just dig. Undvik att försöka rangordna gåvorna, som om till exempel talets gåva skulle vara viktigare än till exempel tjänandets gåva. Alla gåvor kommer från samma källa och tjänar samma syfte. Så fall inte offer för fåfänga utan använd det du har, inte det som ett eventuellt uppsvällt ego skulle vilja att du hade. När du använder den gåva just du har fått, det är då du blir ett trovärdigt vittne.

I dagens evangelietext ser vi att Jesus själv, som var begåvad med en sällsynt humor, retorisk briljans och pedagogisk begåvning - Guds son som han ju är - börjar sin förkunnelse om Guds rike i hemstaden Nasaret. Han har precis blivit döpt och prövad i öknen. Så har han samlat kraft för sin missionsgärning och nu är det dags för honom att gå ut i offentligheten, samla lärjungar och förkunna Guds rike med ord och gärningar. Det går inget vidare för honom hemma i hans egen stad. Alla tre synoptiska evangelier nämner att han där misslyckades med att väcka något intresse hos sina grannar. De kände ju honom alltför väl! ”Är det inte Josefs son” ropar de, vi känner ju den här grabben! Det är svårt att bli tagen på allvar bland sina vänner, som känner till alla våra svagheter och misslyckanden. Det är mycket lättare bland främlingar. Jag, till exempel, har märkt att det är rätt många av er stockholmare i Sankta Eugenia som tycker om mig. Och det är ju inte så konstigt heller, efter som jag kommer från västra Sverige och därför är det ingen här som känner mig.

Det Jesus säger är dessutom utmanande. Det är inte bara det att han bara är Josefs grabb, han ger också budskapet från Gud en helt ny innebörd. Det börjar med att han har mage att påstå att texten från Jesaja, den som säger att Herren smort mig att förkunna frihet för de förtryckta och ett nådens år från Gud, att det skulle ha gått i uppfyllelse i och med att Jesus är där. Han använder faktiskt en verbform som innebär att löftet är uppfyllt och närvarade här och nu. Det är lika signifikativt att Jesus väljer att använda ordet ”idag”. Det betyder NU. Gud är trogen sina löften. Det han lovat genom sina profeter, det håller han också. Jesus själv är uppfyllandet av detta löfte, här och nu! Jesus själv är himmelriket på jorden. Förstå hur hans grannar reagerade på det! Jesus! Snickaren! Josefs son! Vet han inte nån som helst hut? Tror han att han är Gud nu?

Dessutom gäller Guds löften inte bara Israels folk. Nej det gäller alla folk! Till och med hedningarna! Jesus hänvisar till de gamla älskade profeterna Elia och Elisha och hur de hjälpte ett par hedningar. Och de hjälpte dem därför att de var i nöd, inte för att de tillhörde en viss tro eller etnisk grupp. Märk också att Jesus hänvisar till en man och till en kvinna: änkan i Sarefat och syriern Naaman. Guds löften gäller alltså alla människor. Rika, fattiga, sjuka, friska, hedningar, judar, kvinnor och män. Att Guds löften skulle vara uppfyllda i Jesus och dessutom utsträckas till att gälla alla människor blev för mycket för hans grannar och deras reaktion måste nog sägas vara helt normal. De vill spöa honom, men backar undan när de inser att konsekvenserna av att kasta honom från klippan blir att de dödar. Och dessutom någon de känner och säkert innerst inne tycker mycket om. Det finns inget skäl att anta att Jesus inte var en god och omtyckt granne och arbetskamrat, tvärtom!

Nasaret-bornas förkastande gäller också oss i vår egen mission. Vi måste alltid vara beredda på motstånd i vår gärning som Guds profeter. Även om vi lyckas undvika att stämplas som tjôtrôvar så är vårt budskap ända inte särskilt väl sett. Att tala om Gud är inte ok i dagens samhälle. Men minns då vad Gud lovar Jeremia. Var inte rädd för dem. Jag är med dig.

Några små råd bara för din kamp där ute: stå för din tro. Låt dig inte ryckas med om folk baktalar kyrkan, Jesus eller Påven. Markera på något artigt men vänligt sätt att du inte vill ta del av det där. Annars förlorar man i trovärdighet. Bär gärna ett kors eller något liknande runt halsen. Det kan väcka nyfikenhet bland dina vänner. Hur kommer det sig att du, som ju verkar vara trevlig, sympatisk och helt normal i övrigt, kan tro på Gud? Sist men inte minst: underskatta inte de frön som du med ditt vittnesmål sår i dina vänner och arbetskamrater. Låt Gud vattna, så kan de gro till sig och bära stor frukt senare i livet.

Helig Ande är alltid med oss, och glöm inte att bereda jorden för dina vittnesmål. Det gör du med din bön. Be alltid för dina vänner och arbetskamrater. Be och låt Guds frö gro i dem. Ber vi och står för vår tro i ord och handling, då är vi Guds profeter på våra skolor och arbetsplatser, bland våra vänner och i vår vardag. Det är så vi sprider Guds ljus och en kristusdoft i världen.