Biskop Anders herdabrev för fastan 2016


Herdabrev för fastan 2016
 
Kära systrar och kära bröder i Stockholms katolska stift!
När vi idag får fira Herrens frambärande i templet, är det glada och eviga
budskapet att Jesus Kristus är det sanna ljuset för alla människor och i alla tider.
I honom blir frälsningen uppenbarad infor hela världens ögon. När Gud blir
människa i honom blir han ”en barmhärtig och trogen överstepräst” (Heb 2:17)
som vill ge oss del av försoningens nåd. Under fastetiden som snart börjar får vi
begrunda allt vad det kan innebära för oss som katolska kristna i Sverige idag.
 
Barmhärtighet är ett kristet grundord, som vill beskriva den kärlek som finns i
Guds innersta och får honom att sända sin enfödde Son till oss för att rädda oss
från synd och ondska. Gud böjer sig ner till de svaga och sårade för att hela och
försona. Vi är alla i oändligt behov av Guds barmhärtighet, som Jesus Kristus har
uppenbarat genom sitt liv och sina ord. Under detta Barmhärtighetens år vill
Kyrkan hjälpa oss att ta emot Gud på ett djupare sätt i våra liv. Då kan vi också
bli honom allt mer lika och i vår tur visa barmhärtighet mot dem som behöver den
allra mest. Ur Jesu genomborrade hjärta strömmar den gudomliga
barmhärtigheten ut – som vi ser på den heliga Faustinas berömda bild – och strålar
ut över hela världen. Men barmhärtigheten måste också tas emot av villiga hjärtan,
och därför måste vi alla öppna oss och låta den tränga in och förvandla oss.
 
Bikt är den gåva och det sakrament som hjälper oss ta emot Guds barmhärtighet
på djupet. Dit får vi komma med all vår synd och skuld och lägga av oss den
börda, som annars riskerar att göra livet omöjligt för oss. Jesus har just kommit
för att förlåta syndare och leta upp de förlorade fåren. Hans stora glädje är att få
förlåta oss och ge oss en ny chans i livet. I vår tid har syndamedvetandet ofta
försvagats och avlösts av mer vaga skuldkänslor. Man har svårt att se vilka de
konkreta synder är som man har begått, samtidigt som man är medveten om att
allt ändå inte står rätt till. Därför behövs undervisning och en biktspegel, där man
får hjälp att sätta ord på saker och ting. När vi får absolution, Guds förlåtelse, i
bikten får vi börja om vårt liv på nytt som Guds älskade barn i hans fulla nåd.
 
Barnaskap har vi fått del av redan i dopet, då vi blir Faderns älskade barn i Jesus
Kristus. Vi har blivit Jesu sanna bröder och systrar. Då måste vi också leva som
sådana. Bikten ger oss en möjlighet att förnya vårt liv, så att vi verkligen gör skäl
för att kallas Guds barn. Vi har också fått kallelsen att vittna om Guds
barmhärtighet genom vårt sätt att leva. Som döpta har vi fått Kyrkans uppdrag att
vara levande vittnen, som sprider det goda budskapet, och levande stenar, som
bygger upp Kyrkans gemenskap. Genom dopet har vi också fått del av Guds egen
helighet som ett litet frö som kan växa och utveckla sig. Därför måste vi också
leva ett heligt liv. De heliga är de sanna kristna. Vi är tacksamma att en svensk
kvinna under detta är kommer att helgonförklaras: Elisabeth Hesselblad som
grundade en ny gren av den heliga Birgittas orden. Vi får se på henne som en
pionjär för bönen och arbetet för den fulla kristna enheten.
 
Brödraskap och systraskap råder mellan alla döpta. Som katoliker tror vi att den
katolska Kyrkan är det fulla uttrycket för denna djupa enhet mellan alla döpta.
Kyrkan är vår moder som har fått Jesu uppdrag att bevara hans budskap
oförvanskat och ge det vidare till hela världen. Jesus grundade sin Kyrka på Petrus
och fortsätter att leda henne genom Petri efterträdare, påven. Därför är det en stor
glädje för oss att påven Franciskus kommer att besöka Lund den 31 oktober.
Många av er vill säkert ha möjligheten att välkomna honom till vårt land och få
hans välsignelse. Han kommer hit för att betona det brödra- och systraskap, som
också förbinder oss med de döpta i andra kyrkor och samfund. Den 31 oktober
kommer katoliker och lutheraner att gemensamt minnas att det är 500 år sedan
reformationen ägde rum. Då gick vi skilda vägar, nu söker vi med den Helige
Andes hjälp att komma varandra närmare i dialog och samförstånd.
 
Botgöring är en viktig del av vårt kristna liv. I ljuset av historien, där vi kristna
stridit med varandra och gjort varandra så mycket ont, måste vi alltid gå vidare i
botens tecken. Reformationsminnet präglas därför av bot och besinning. Också i
vårt personliga liv måste vi göra bot. Varje gång vi går till bikt åläggs vi en bot.
Varje fredag är en bot- och fastedag, då vi minns Jesu lidande och död. I en tid av
ohämmad konsumtion och hänsynslös exploatering av naturen kan man hitta nya
former av botgöring. I sin encyklika Laudatio sí vill påven Franciskus hjälpa oss
att se detta på ett tydligare sätt. Genom att dela med oss, och inte bara av vårt
överflöd, kan vi bistå dem som lider nöd och ropar på vår solidaritet. Fastetiden
är en botens tid, då vi får nåden att avstå från våra pengar, vår tid, vår egenvilja.
 
Bön är alltid en mätare på om vi verkligen tillhör Gud. I dagens evangelium får vi
en underbar bild av detta i Hanna: ”hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud
dag och natt med fasta och bön” (Luk 2:37). Som döpta får vi dela Sonens
bönerelation till honom som är hans och vår Fader. Vi kan bli kvar i denna bönens
förtrolighet under arbete och fritid, eftersom Fadern alltid ser på oss med sin
barmhärtiga blick. Att be är mer att låta sig älskas och betraktas av Gud än att
själv söka koncentrera sig. Så stor är Guds barmhärtighet mot oss, sina älskade
barn. Låt oss därför finna vår stora glädje i att vara hans barn och få tillhöra Kristi
heliga kyrka.
 
Med min välsignelse till er alla, +Anders Arborelius ocd
Stockholm den 25 januari, Paulus’ omvändelse 2016