Tradition tecken på avfall? Svar på Holmboms debattartikel

Markus Holmbom skrev en insändare till den kristna tidskriften Dagen med rubriken "Därför förblir vi protestanter", där han bland annat kritiserar katolska kyrkans syn på "Tradition" och menar att det är ett tecken på avfall. Martin Ekenvärn, fd. pingstpastor, tog till orda och svarade på Holmboms argument. 



--------------------------

Det viktigt att ha goda skäl för vad man tror på och för de livsval man gör. Jag har upptäckt att många protestanter som blir katoliker har en sak gemensamt: Vi upplever att många protestanter presenterar en bild av katolska kyrkan som inte riktigt stämmer. Låt mig få bemöta din insändare:

Katoliker menar inte att reformationen var ett uttryck för splittring i sig, man menar tvärtom att katolska kyrkan var i stort behov av en reformator som ville rätta till det moraliska förfall som kyrkan led av. När det skar sig mellan Luther och påven polariserades båda två i sin syn på varandra. Splittring var alltså en olycklig konsekvens av den hårda tonen under reformationen. Det var inte Luthers egentliga mål.

Kejsar Konstantin hade stor betydelse för kyrkan eftersom kyrkan under hans tid gick från förföljd till tolererad och sedan vidare till gynnad av staten. Detta fick flera effekter. En positiv effekt var att många fler kom till tro. Att flera av de nykristna var världsliga och att somliga inte var uppriktiga var naturligtvis en utmaning för kyrkan. En del tyckte inte om världsligheten, utan sökte sig till eremitlivet och bönen. Det har med tiden blivit en stor skatt för kyrkan. En annan positiv effekt var att kyrkan äntligen kunde få ihållande lugn och ro så att hon kunde organiseras. Problemen inom kyrkan var under denna tid flera, men tack vare att Konstantin sammankallade kyrkomötet i Nicaea kunde kyrkan äntligen (i enlighet med apg 15) fastställa en officiell tolkning mitt bland alla gnostiska strömningar som uppstått, för att sedan skicka ut denna till alla församlingar. Man kan kalla det toppstyrning, men man kan också se det som att ”de höll troget fast vid apostlarnas undervisning” och att de underordnade sig sina ledare i enlighet med nya testamentets uppmaningar.

Biskopssätet i Rom hade redan långt före Konstantin en auktoritet som kom ur den apostoliska successionen, även om påvedömet ännu inte hade fått den roll det har idag, vilken har växt fram och utvecklats. Det är riktigt att kyrkan med tiden kom att lida av maktkamper och korruption, men sådan är människans natur, inte bara katolska kyrkans. Det ser vi överallt och jag har sett det med all (o)önskvärd tydlighet även under min tid som pastor inom pingstkyrkan. Utan koncilierna och utan den apostoliska traditionens auktoritet hade vi idag sannolikt inte kunnat utskilja en officiell samfundsöverskridande linje i många teologiska frågor. De flesta samfund är idag överens om att våra kristna trosbekännelser är ett grundkriterium för att en tro ska kunna kallas kristen. En kort titt i Panarion/Adversus Haereses bör ge perspektiv, eftersom denna skrift från 300-talet beskriver runt 80 existerande kristna sekter. Därmed får vi också svaret på varför traditionen hade blivit viktig för kyrkan – för att bevara tron från läromässiga sidospår. Traditionen med det apostoliska läroämbetet är primärt ingen akilleshäl, utan grundskälet till att kristendomen har överlevt i 2000 år. Att det sedan finns katolska och ortodoxa läror som evangelikala kristna anser obibliska är en pedagogisk utmaning för kyrkan.

Läroämbetet har inte sin förebild i Sanhedrin, utan i apostlarnas framträdande roll i urkyrkan. Den apostoliska funktionen var inget avslutat kapitel i och med apostlarnas död eftersom apostlarnas lärjungar förde sina lärares tro vidare.

Angående Petrus eller bekännelsen som klippan i Matteus 16 så finns det flera saker att ta i beaktande i kontexten. För det första talade Jesus arameiska och inte grekiska. Jesus använde sig därmed av ordet kefas, inte av orden petros eller petra. Vidare finns det en direkt koppling mellan att Petrus får himmelrikets nycklar och mellan vad som står i Jesaja 22 om kungens ministers nyckelmakt. Rollbeskrivningen är tydlig för alla troende judar. Slutligen går det inte att blunda för Petrus betydelse som den främste genom hela nya testamentet jämfört med andra apostlar. Han nämns ofta först och ofta separat.

Det är helt korrekt att rättfärdiggörelsen genom tron inte är ett reformatoriskt påhitt. Däremot är rättfärdiggörelsen genom tron ALLENA en reformatorisk betoning. Det är riktigt att Abraham trodde Gud, men jag är säker på att om Abraham hade lyssnat till Gud, hållit budskapet för rimligt, men inte gjort som Gud sagt ifråga om offret, så hade det inte blivit något förbund. Romarbrevets huvudtema i Rom 1:17 samt Jak 2:24 bestrider även de att gärningar och livsstil är oviktiga. Jesus säger i evangelierna också flera gånger sånt som kan vara svårt att förstå utifrån tron allena. Några exempel på rak arm: Liknelsen om fåren och getterna. Vad Jesus säger fattas den unge rike mannen som vill ha evigt liv. Jesus ord om dem som säger ”Herre, Herre” men inte gör vad Herren säger. Jesus ord om att vara ordets hörare och görare. Rättfärdiggörelsen är för övrigt inte längre en stridsfråga mellan katolska kyrkan och evangeliska kristna. Läs den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen som gjordes under 90-talet av kyrkan tillsammans med Lutherska världssamfundet.

- Martin Ekenvärn