Måste man förlåta alla?


Under en fredagskväll ute på puben påminde en vän mig om en frenetisk diskussion vi hade haft något år tidigare. Diskussionen handlade om förlåtelse. Min vän undrade om man måste förlåta alla för att komma till himmelen (och skippa skärselden)? Hur kan Gud kräva det av en? Hur kan man förväntas förlåta sin våldtäktsman? Kan du förlåta någon som dödar ditt barn?

Vad menar vi med förlåtelse? Att förlåta är inte detsamma som att glömma, det handlar snarare om att släppa taget. Om att vända blad och gå vidare. Även om handlingen fortsätter väcka sorg och ilska så håller inte man det mot förbrytaren.

Vad säger katekesen?
I katekesen framhåller man att man bör ha förståelse för att det inte står i vår makt att sluta känna såret från skadan men vi kan offra vårt lidande som förbön.
"Så får Herrens ord om förlåtelse liv – den kärlek som älskar ända till kärlekens yttersta förmåga. Liknelsen om den oförsonlige tjänaren, som kröner Herrens undervisning om den kyrkliga gemenskapen, avslutas med följande ord: ”Så skall min himmelske Fader göra med var och en av er, som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder”. Av detta, av uppriktigt hjärta, beror allt. Det står inte i vår makt att inte längre känna något och att glömma oförrätten; men det hjärta som bär fram sig självt åt den helige Ande förvandlar såret till medlidande och renar minnet genom att omvandla oförrätten till förbön." - 2843
Gud är kärlek, och man kan inte möta kärleken utan att själv ge sig själv av kärlek till Honom. Att uppriktigt bära fram sitt hjärta som katekesen så fint skriver. Det finns ingen möjlighet för mig att kunna möta Gud om jag vägrar släppa taget om det hat jag bär på. Därför behöver jag skärselden, för att skära bort alla de delar som drar mig bort från Honom. Och visst det är enklare sagt än gjort, det var nog därför kyrkoläraren och bibelöversättaren den helige Hieronymus lär ha sagt "Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt". I katekesen kan vi dessutom läsa att det är genom Gud vi förlåter.
"Att hålla Herrens bud är omöjligt om det rör sig om att utifrån försöka bli en avbild av den gudomliga förebilden. Här rör det sig om en levande delaktighet som kommer ”från hjärtats innersta” av vår Guds helighet, barmhärtighet och kärlek. Endast Anden som är ”vårt liv” (Gal 5:25) kan göra det sinnelag som fanns hos Kristus Jesus till ”vårt” sinnelag. Då blir enheten i förlåtelsen möjlig, vi förlåter ”varandra, ’liksom’ Gud har förlåtit oss i Kristus” (Ef 4:32)."
När vi får förlåtelse för våra synder genom försoningens sakrament så försvinner inte våra synder, det är inte som om synden aldrig har skett - skadan är gjord, men Gud lider i vårt ställe. När någon syndar mot oss och vi sedan förlåter personen försvinner inte handlingen, den glöms inte heller bort, men Gud finns där och hjälper oss att bära smärtan, dvs om vi bara låter Honom få göra det.
"Förlåtelsen vittnar också om att kärleken i vår värld är starkare än synden" - 2844