Den Göteborgske Observatören – Recension av Star Wars: The Force Awakens



Då var det dags igen. Ny Star Wars-film, ny hysteri. Ingen kan väl ha undgått att missa hypen inför premiären, och The Force Awakens förväntas välta alla kassor likt en tsunami. Med tanke på hur otroligt oinspirerade de tre prequel-filmerna kändes så var min förhoppning att J.J Abrams skulle få det rätt den här gången.

Hur gick det då? Jo, The Force Awakens är absolut ingen dålig film. Effektmässigt är det riktigt lyckat. Det finns en tyngd i lightsaberstriderna som saknades i de tidigare filmerna. Detta gäller särskilt episod I – III där dessa snarast såg ut som någon nordkoreansk danskoreografi. Även rymdstriderna är mäktiga och när Stormtroopers rusar ut ur sina transportfarkoster för att storma en by med laserstrålarna vinandes åt alla håll är det svårt att inte bli imponerad. Faktum är att striderna är filmens stora behållning. Tillsammans med Adam Driver som spelar Kylo Ren, en instabil och stundtals riktigt obehaglig (tänk rymd-Daesh) ledare för Rymdimperiets spillror.

Storyn var dock inte mycket att hänga i granen. Mycket känns som en upprepning från tidigare filmer och det förekommer en del rejäla logiska luckor. Dessutom har filmen ett för snabbt tempo i berättandet, det hinner knappt byggas upp någon stämning innan finalen är över. Och. Jag irriterade mig konstant på John Boyega. Killen ska spela en stenhård elitsoldat, tränad sedan barnsben för strid. Ändå tjuter han i falsett så fort det börjar skjutas. Han ger mer intryck av Kevin Hart än av Andy McNab vilket sänker inlevelsen ett antal snäpp.

Det är intressant att se vilken kult det skapats kring Star Wars. Folk köar i dagar för att få tag på en premiärbiljett utklädda till Wookies, Darth Vaders och Stormtroopers. Jag har svårt att tänka mig något annat popkulturärt fenomen som har en sådan hängiven fanskara. Star Wars frammanar sådana känslor att vissa fans mordhotat andra fans i heta diskussioner om filmerna och deras karaktärer. Jag tycker att det är lite märkligt. Star Wars är egentligen en ganska alldaglig saga om kampen mellan gott och ont. Stoppa in lite lasersvärd och rymdskepp i soppan så är vi hemma. Svaret kanske vi finner i ”Kraften”? Detta i alla fall en av anledningar enligt Star Wars-experten Dale Pollock som intervjuats av DN (Dagens Nyheter 3 december 2015):

”Men Star Wars gör inte bara biopubliken glad. Enligt Pollock fyller filmen ett andligt tomrum som sekulariseringen av västvärlden har gröpt ur.
–  Detta är ytterst medvetet av Lucas. Han har noterat att en hel generation växt upp utan något förhållande till religion. Därför utformar han konceptet med kraften, vilket påminner om en religion. Det handlar om att vi alla bär på en inre kraft som vi kan manifestera genom våra handlingar. Det talar direkt till en ung och desillusionerad publik över hela världen, säger Dale Pollock.” 

Det finns något tragiskt över det faktum att en rymdsaga har blivit många människors andliga näring. Nu tycker jag visserligen att Star Wars-filmerna är bra. Men som ett substitut för tro? Inte riktigt så bra...