Människan har en märklig benägenhet att söka fel sak och söka på fel plats. Hon tror att hon ska bli nöjd och tillfreds om hon bara skaffar sig en ny bil eller ett sommarhus, om hon bara får mer tid för sina hobbies. Trots att hon om och om igen erfarit att dessa ting inte kan tillfredsställa hennes hjärta, fortsätter hon att söka vidare efter nya ting. Ständigt uppväcker hon nya förhoppningar som ändå bara leder till besvikelser.

Människans misstag är att hon tror att lyckan finns utanför henne medan den i själva verket finns i hennes eget inre. "Guds rike är inom er", säger Jesu (Luk 17:21). Tingen kan inte göra oss lyckliga. Tvärtom hindrar de oss ofta från att upptäcka himmelriket inom oss.

"Ert ljus ska lysa för människorna" (Matt 5:16). För att det ska kunna lysa för andra måste det allra först få lysa för dig själv. Bli medveten om att du djupt inom dig är ett Treenighetens tempel, där Fadern och sonen och Anden bor, där du är omsluten av kärlek. Du behöver inte "söka" lyckan. Det räcker att du blir medveten om den skatt som du bär inom dig. Den som den kristna tron lär oss, att Gud bor inom oss, bekräftar det som människan egentligen alltid har vetat och alla stora religioner förkunnat: det förlorade paradiset finns inom oss. Vi har glömt det. Men vi kan på nytt bli medvetna om att det finns och var det finns. Vi kan återfinna vår rikedom när vi är ensamma med Gud och slutar söka lyckan utanför oss själva.

/Wilfrid Stinissen

”Om ni hör hans ord idag, förhärda inte era hjärtan”


Detta Ord har en djup betydelse, och finns omnämnd i både Hebréerbrevet och Psaltaren. Det handlar om när israeliterna blev räddade ur Egypten, hamnade i öknen och där förstockade sina hjärtan och satte Herren på prov. Dessa ord förföljde mig på ett särskilt sätt förra året, då jag mer och mer började inse hur hårt mitt hjärta är och hur döv och blind jag varit för Ordet under alla dessa år, speciellt när det varit svårt. Jag började inse hur det var till MIG Gud talade i Mässan och allmänt när jag läste Bibeln. Att det var till mig, som kanske inte är den mest fromma katoliken i alla sammanhang, som Gud ändå ville nå ut till med sin kärlek. Det slog mig verkligen att de Heliga Sakramenten inte är något symboliskt och att Bibeln är inte bara någon bok med fina berättelser. Det finns bara en sann tolkning av Guds ord, men vi alla kan applicera detta på olika sätt beroende på vad vi går och har gått igenom. Det viktiga är att vi förstår att vi alltid behöver lyssna till Guds röst.

Jesus blev själv prövad av djävulen i öknen, och när djävulen sa att Jesus skulle bevisa Sin makt genom att omvandla stenarna till bröd så svarade Jesus: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun”.
(Matteusevangeliet 4:4)

Själv har jag insett att det är i dessa svåra stunder som jag har chansen att verkligen komma nära Gud. När jag känner att jag bara vill vila från allt som sker i livet, då har jag chansen att be eller öppna Bibeln istället för TV:n. Gör man detta även när man inte känner att man dras till det, så kan man erfara en stor nåd då man motsätter sig en väldigt stor frestelse.

Men när man blir mer öppen för att ta emot Guds Ord och är redo att göra Hans vilja i sitt liv, så kan man samtidigt mötas av många nya hinder. Man kan finna Ord i Bibeln som kan ”slå en”, och man kan inse hur långt ifrån Gud man egentligen är. Det är ju egentligen något bra, för då kan man urskilja Guds vilja. Men samtidigt kan det vara riktigt smärtsamt att behöva byta riktning på någonting i ens liv, det kan kännas rent av omöjligt... 

Det gäller alltså att man läser Ordet med hjälp av den helige Anden som vägledare, och inte enbart med egna ögon för att finna de svar man själv vill ha. Man kan inte ta bort delar av den Heliga Skriften och man kan heller inte ta bort delar av Guds löfte till en! För Gud vill göra oss ALLA helgade men då kan vi inte ge oss in halvt, utan vi måste ge allt åt Honom. Det betyder inte att vi måste överge vårt liv, men att vi åtminstone låter våra tankar, gärningar och ord styras mer av Honom varje dag. Det är svårt att inse vissa synder vi haft, vissa avgudar eller dåliga vanor. Så ibland faller vi, men också Jesus föll ju med sitt kors; det viktiga är att vi reser oss igen. Men för mig har i alla fall allting blivit mycket enklare när jag på riktigt försökt lita mer på Gud i vissa perioder, och jag har sett allt med klarare ögon! Gud vill det bästa för oss; Han vill ge oss Sin kärlek, och frid, men det betyder också att vi ska tacka JA, utan att vi känner oss tvingade till det.

”Jesus svarade: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. 
(Markusevangeliet 12:29-30)

Det viktigaste är alltså att vi gör allt, stort som smått, med kärlek. Men vi ska inte fastna vid vår egen illusion av kärleken. Kärlek är att vilja det bästa för den andre, utan villkor. Det är därför vi till exempel också är kallade till att älska våra fiender, ta hand om de fattiga, inte älska världen. Det räcker alltså inte att ta del av Guds Ord på något sätt och bara tycka ”åh, så sant det där är”, ”åh, vad fint”, eller ändra oss tillfälligt. Vi måste varje dag försöka omvända oss. För det är möjligt!

Jesus sa:


”En man gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del på vägkanten, och folk trampade på det och himlens fåglar åt upp det. En del föll på berghällen, och när det hade kommit upp, vissnade det bort eftersom det inte fick någon väta. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp samtidigt och förkvävde det. Men en del föll i den goda jorden, och det växte och gav hundrafaldig skörd.” Sedan ropade han: ”Hör, du som har öron att höra med.”
”Vad liknelsen betyder är detta: Utsädet är Guds ord. De vid vägkanten är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, för att de inte skall tro och bli räddade. De på berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men som inte har något rotfäste. De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller de. Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt.”(Markusevangeliet 4:3-8, 10-12)

- Anonym 

Tips:

Be om vägledning av Helig Ande innan du går i Mässan eller tar emot något annat Heligt Sakrament, men också om du väljer att öppna Bibeln hemma. Tacka för det ord du får. Skriv ner det. Be över det. Helig Ande ger oss vishet och andra gåvor vi aldrig trodde skulle få. Ju mer vi förtröstar på Gud och ger Honom tid så kommer vi känna mer frid och glädje även när det är som svårast i våra liv, för vi vet att vi har våra ögon riktade mot Himlen.

Under de senaste två veckorna har USA:s största organisatör av abortkliniker och mest kända lobbyistorganisation för aborter, organisationen Planned Parenthood – som varje år erhåller mångmiljonbelopp i federala och delstatliga bidrag och som starkt backas upp av ledande demokratiska politiker som president Barack Obama och presidentkandidaten Hillary Clinton – varit i blåsväder på grund av ett lika vämjeligt som sensationellt avslöjande.

Aktivister från organisationen Center for Medical Progress, som genom medborgarjournalistik opinionsbildar i medicinsk-etiska frågor, har genom inspelningar med dold kamera visat att företrädare för Planned Parenthood är engagerade i försäljning av organ och vävnader från barn som har aborterats i ett sent stadium, genom den så kallade partial birth abortion-metoden, där barnet dödas genom att det delvis dras ut ur livmodern så att läkaren kommer åt att sticka en sax i bakhuvudet och punktera hjärnan. Metoden förbjöds av kongressen år 2003, ett förbud som sedan bekräftades av högsta domstolen år 2007, men det är sedan länge känt att Planned Parenthood vill se den metoden legaliserad. De nu publicerade avslöjandena tyder dock på att förbudet ingalunda efterlevs vid organisationens egna kliniker.

Den först offentliggjorda videon visade bland annat hur Planned Parenthoods medicinske chef diskuterade ”donation” av intakta kroppsdelar från aborterade foster mot en ”skälig” ersättning, vilket skulle röra sig om mellan 30 och 100 dollar per ”exemplar”. I den andra videon talar ordföranden i Planned Parenthoods medicinska råd om betydelsen av att välja abortmetod så att vävnader och organ kan hållas intakta och att förslag om en god, konkret ekonomisk uppgörelse kan få henne att tala med kirurgen om att använda ”mindre knastriga” abortmetoder än de vanliga, för att kunna erhålla ”fler hela exemplar”. Hon talar vidare om möjligheten att ”pressa upp” priserna utöver vad som kan anses vara en kompensation för en donation – trots att det i detta fall inte föreligger något samtycke från det aborterade fostret till ”donationen” av dess kroppsdelar – och hon skojar dessutom utifrån ett bedömt stort intresse för fostervävnader att ”jag vill ha en Lamborghini”.

Center for Medical Progress har i den nu påbörjade kampanjen utlovat ett dussintal videoinspelningar som osminkat beskriver Planned Parenthoods inställning och metoder. Efter den första videon, som bara inom någon dag hade setts av mer än två miljoner människor, inleddes flera statliga undersökningar av Planned Parenthood i den amerikanska kongressen och i flera delstater (medan justitiedepartementet i Obama-administrationen har inlett en undersökning om huruvidaCenter for Medical Progress metod med dolda videokameror kan anses vara legal), med risk för indragna offentliga bidrag i förlängningen. Flera storföretag, som till exempel Coca-Cola, Ford och Xerox, som tidigare av Planned Parenthood har angivits som donatorer för exempelvis projekt för kvinnohälsa, har nu bett att få sina namn borttagna från organisationens offentliga listor på sponsorer.

I ett kort uttalande har Planned Parenthoods vd Cecile Richards kommenterat den första videofilmen. Hon tar avstånd från ”tonen” hos de i videon förekommande företrädarna (personer som hon själv tidigare offentligt har hyllat), men hon tar inte avstånd vare sig från de misstänkta illegala abortmetoderna eller från försäljning av organ och vävnader, och hon utlovar heller inte att organisationen ska utreda vad som skett. Från Planned Parenthood har man senare krävt att Center for Medical Progress publicerar videofilmen i sin helhet, vilket man har gått med på.

Avslöjandena har väckt uppmärksamhet i de stora amerikanska medierna (för övrigt utan att detta har återrapporterats av medier i Sverige) och väckt upprörda reaktioner i breda lager av befolkningen.  Nu återstår att se hur kommande avslöjanden i de videofilmer som ännu kommer att publiceras kommer att påverka de påbörjade undersökningarna och den bredare debatten. Det ryktas till exempel om att det finns inspelat material som tar upp rasfrågor kopplat till aborter och som visar bilder inifrån anläggningar där vävnad från aborterade barn processas för försäljning.


"Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting." - 1 Kor 13:2


Jag tycker att det här stycket sammanfattar varför Gud sände sin son till oss, Jesus, för att Han skulle dö för oss - för att han älskade oss, kärleken gör oss till Guds avbild. För att göra en lång förklaring kort, stycket berör mig väldigt mycket eftersom den visar att det spelar ingen roll hur "kristen" man är, om man är högt uppsatt eller verkligen tror på Gud och aldrig tvivlar - visar man ingen kärlek till sina medmänniskor, sig själv eller Gud så spelar det ingen roll. Det är vår kärlek till Gud som gör oss lika och det som avspeglas i hur vi handlar, alltså det som gör oss till kristna. Men vad är kärlek egentligen? 1 Kor 13 säger "Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont /.../" Och det är egentligen en annan femma, men om man har svårt med att veta hur man ska använda kärleken i sin tro så finns alltid Gud en bön bort. 

Kallelse är för mig inte något ögonblick utan en process. En relation till Jesus som måste växa och fördjupas, och som får mig att upptäcka vem jag verkligen är...

Var och en måste finna sin kallelse, sin väg att leva i Jesu sällskap. Alla som vill ha sällskap med Jesus måste förstås inte vara jesuiter. Men jag känner mig tacksam och glad över att till hösten få börja som novis i Jesuitorden, och få bli medlem i Jesu sällskap.

Min kallelse, min relation till Jesus är förbunden med mitt liv och börjar med min familj i Hamburg. En vanlig katolsk familj, inte särskilt from men tron har en naturlig plats i vårt familjeliv. Jag var mycket aktiv i min församling och i en katolsk scoutgrupp. Som ministrant fick jag lära mig mycket om tron och att leva den. Som scout kunde jag diskutera och ifrågasätta, ja till och med försvara min tro. Det var en utmärkt kombination!

Jag tog studenten 2010 och många med mig undrade vad jag skulle göra sedan. Jag sa alltid att jag inte hade någon idé. Det var inte helt sant. Jag tänkte läsa till präst. Teologi är ju spännande och
församlingsarbete tycker jag mycket om. Dessutom hade jag träffat en rad unga präster som var glada och nöjda.

Men ändå, knappast någon i min egen ålder ville bli präst. Jag vågade helt enkelt inte börja min väg. Istället jobbade jag under ett år som volontär i ett soppkök för hemlösa. Frågan: Vad ska jag göra med mitt liv? dök ofta upp, och tanken på prästseminariet fanns kvar. Jag tänkte: Okej, du måste ge det en chans. Annars får du aldrig veta om det är din väg. Så jag flyttade till Frankfurt hösten 2011 för att börja på prästseminariet och vid jesuiternas högskola Sankt Georgen. Jag trivdes med studierna och kände alltmer att detta var min väg. Redan i  Hamburg, och på min egen skola, hade jag träffat jesuiter. Men jag förstod inte hur så olika människor kan bli en gemenskap och vad de egentligen ville göra. Det fanns jesuiter jag tyckte om och sådana jag inte tyckte om. Men jag tilltalades av deras spiritualitet och de Andliga övningarna hjälpte mig att fördjupa min relation till Kristus.

Efter två år på prästseminariet får man under ett år pröva sin väg utanför seminariet. Eftersom jag ville lära mig ett nytt språk bestämde jag mig för Sverige och Uppsala. Italien var också ett alternativ, men det kändes inte lika unikt för en katolsk prästkandidat.

Under året i Uppsala väcktes några frågor om min väg: Hur ska jag leva som kristen, som präst? Vad är mitt sätt att följa Kristus? Vad vill han egentligen att jag ska göra?

På Newmaninstitutet mötte jag jesuiterna på ett nytt sätt, ofta i vardagliga sammanhang. Jag blev imponerad av deras positiva attityd och öppenhet och hur bra koll de hade på varandra - utan ett tidsödande kommunitetsliv. Kunde det vara ett alternativ för mig? Idén fascinerade mig men det fanns många aber: Varför skulle jag ändra någonting? Det var ju inget fel på att bli stiftspräst. Kanske är det bara en fascination för Sverige och Kyrkan här och har inte så mycket med jesuiterna att göra. Jag pendlade mellan alternativen stiftspräst och jesuit. Kunde Gud inte tala klarspråk med mig?

Mot slutet av tiden i Uppsala talade jag med pater Dominik om hur bra jag trivdes i Sverige. Han föreslog att jag skulle stanna. Vilken galen idé! Men tanken slog mig: ”Om jag stannar en termin till försvinner säkert tankarna på att bli jesuit.” Till min egen förvåning fick jag tillstånd av rektorn för prästseminariet att stanna ytterligare ett år i Sverige och praktisera i S:ta Eugenia.

Mitt år i Uppsala avslutades med en reträtt. Frågan om att bli jesuit hade jag lagt åt sidan. Men mitt under en meditation över Jesu dop i Jordan kom tanken tillbaka, och mer än så: Johannes döparen vägrar att döpa Jesus! Men Jesus säger: Låt det ske. Och plötsligt förstod jag att orden var riktade till mig. Låt det ske, låt förändringar och överraskningar ske! Gud visar mig min kallelse inte som en färdig plan ovanifrån utan jag måste ta ställning och bestämma mig. Gud vill överraska mig!

Nu visste jag att jag måste bli jesuit. Jag hade en längtan efter det, efter ett obestämt mer. Förståndet hängde inte med men inom mig var det klart. En djup, okänd glädje fyllde mig.

Men snart följde frågor: Hur blir det nu? Varför ska jag alls stanna i Sverige? Borde jag inte studera klart och sedan börja novitiatet? Men om det är min väg, min kallelse, då ska det funka och jag behöver inte vara orolig. Det brådskar inte.

I S:ta Eugenia har jag kunnat pröva min kallelse på olika sätt och leva tillsammans med andra jesuiter. I slutet av mars blev jag antagen som novis. Jag är glad och tacksam för det och tackar särskilt jesuiterna i Sverige men även alla i församlingen som bistått mig på olika sätt. Jag ber om er förbön! Men varför nu Jesu sällskap? Vad ligger i denna längtan efter mer? Helt och hållet kan jag inte besvara frågan men jag försöker:

1. En gemenskap med gemensam kärna, vänner i Kristus, samtidigt utrymme för den enskilde och hans gåvor.

2. En spiritualitet som hjälper mig att fördjupa min Gudsrelation och som tar hänsyn till den verkligenhet jag lever i.

3. En radikalitet som innebär en strävan efter mer – att inte stanna utan gå vidare med optimism. Det är svårt att vara öppen för Guds vägar – men det lönar sig. Han älskar oss och vill få oss att växa. Han talar inte alltid klarspråk men väver in en röd tråd i våra liv. Vår uppgift är att upptäcka den, att bli dem vi är skapade till.

- Dag
De självförvållade såren inom familjelivet och nödvändigheten att lägga undan ilska och konflikter för att skydda parets barn var hjärtat i påvens budskap till tusentals pilgrimer som var samlade på Petersplatsen för onsdagsaudiensen.
Påven reflekterade över Matteusevangeliet då lärjungarna kom fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sa: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.” ”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.”
”Kära bröder och systrar”, sa påven i den engelska sammanfattningen av hans katekes, ”vi vet mycket väl att varje familj ibland lider stunder när en familjemedlem kränker en annan. Genom våra ord, handlingar eller vår underlåtenhet, i stället för att uttrycka kärlek till vår make eller barn, kan vi ibland minska eller förnedra den kärleken. Att dölja dessa skador fördjupar endast sådana sår, som leder till ilska och konflikt mellan nära och kära.”
”Om dessa sår är särskilt djupa, kan de även leda en make till att söka förståelse på annat håll, till skada för familjen, i synnerhet barnen. Genom att vara ett kött, delar barnen, födda av deras kött, alla sår som makarna lider under. När vi kommer ihåg hur Jesus varnade vuxna att inte förleda de små (jfr Matt 18: 6), kan vi bättre förstå det viktiga ansvaret att bevara och skydda äktenskapets band som är grunden för den mänskliga familjen. Vi tackar Gud att även om dessa sår kan leda några till separation, förblir även många män och kvinnor trogna sitt äktenskapliga band, som stöds av tro och kärlek till sina barn.” Men för dem som separerar, sa påven ”måste vi fundera över hur man bäst kan hjälpa och ledsaga dem i deras liv. Låt oss be Herren om en stark tro för att se med hans ögon familjelivets verklighet, och för en djup kärlek för att kunna närma sig alla familjer med hans barmhärtiga hjärta.”
”Jag erbjuder en kärleksfull hälsning till alla engelsktalande pilgrimer och besökare som är närvarande vid dagens audiens, inklusive de från England, Skottland, Wales, Irland, Sverige, Australien, Indonesien, Japan, Filippinerna, Vietnam, öarna i Bahamas, Kanada och USA. Må Jesus Kristus läka alla sår som finns i era familjeliv, och må han göra er till vittnen om hans nåd och kärlek. Må Gud välsigna er alla!”