Jag heter Stefan, 23 år och pluggar. Jag är inte katolik dvs jag är inte konfirmerad i den katolska kyrkan men jag håller just nu på att läsa och lära mig om tron så att jag en dag ska kunna bli det. Texterna som jag skriver handlar om min väg till tron och känslan att som en okunnig döpt protestant får när man kommer in i den katolska kyrkans gemenskapen.

Texter jag har skrivit: 



Idag verkar det vara mer förvirring än någonsin kring vad det betyder att vara skapad till man och kvinna. Vår skapelse som sådan, och kallet för de två att bli ett är inte enbart någon metafor för Kristus kärlek till oss.  Som helige Johannes Paulus II bekräftade att det är det grundläggande sättet genom vilket det eviga kärleksmysteriet blir "synligt" för oss. Som påve Franciskus också anmärkte, "Evangeliets hjärta är livet i gemenskap" (EG 177). Och den grundläggande mänskliga gemenskapen är den mellan en man och kvinna som en.

Kanske är det därför sexualitet, äktenskap och familjen är under en sådan våldsam attack idag. Kanske finns det en fiende bakom allting som vill hålla oss borta från att förstå och ingå i "Evangeliets hjärta." Kanske finns det en fiende som riktar alla sina pilar mot det mänskliga livets fundament, mot Kyrkan och mot civilisationen självt.

De som förordar sociala experiment gillar inte det faktum, men när fakta och siffror talar, så blir det klart: civilisationen vilar på familjen - vilket betyder, på ett engagerat äktenskap mellan man och kvinna och deras naturligt resulterande barn. Men familjeliv av det slaget är bara möjligt om vi åtar oss den ofta svåra uppgiften att civilisera våra sexuella begär, orientera dem mot upprätthållandet av den mänskliga värdigheten, den osjälviska kärlekens sanning och fortplantningens storhet.

När de sexuella begärens njutning blir ett självändamål, blir samhället utilitaristisk. Du blir värderad efter hur nyttig och användbar du är. Och i detta fallet, är du "användbar" om du är sexuellt stimulerande. Om du inte är det, eller är i vägen för min njutning och lust, blir du ignorerad, förkastad, eller till och med tillintetgjord. När njutning blir huvudmålet för sex blir människor medlet och barn hindret. Så vi sliter åt oss njutning och dödar våra barn - och allt som kommer i vägen för mina "rättigheter" till att unna sig libido (hur jag än åtrår och utan några konsekvenser eller ansvar) är anathema (bannlyst).

Detta är ingen förskräcklig profetia om något apokalyptiskt samhälle. Detta är världen vi lever i nu. Om vi inte återfår vårt förstånd kan bara samhällelig kaos och kollaps bli resultatet. Om ett självisk "jag"är tillvägagångssättet för ett samhälleligt sammanbrott, så betyder osjälvisk sexualitet (och för att låna en akronym från fader Stan Fortuna) F.A.M.I.L.Y.—Forget About Me, I Love You.

Två tusen år sedan förändrade den första evangelisationen civilisationen genom att visa världen ett alternativ till självcentrerad sexualitet och barnamord och det kulturella sammanbrott som oundvikligen blir resultatet. Genom att följa Kristus exempel av osjälvisk kärlek "Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan" (Ef 5:25) -förändrade de första kristna världen genom att vittna om sann sexualitet, äktenskap och familj. Vi kan och måste göra det samma i den nya evangelisationen.


- Christopher West, genom Chastity project



Jesus kallar Hjälparen för "sanningens Ande" (Joh 16:13). Kanske kunde man vänta sig att han skulle kalla honom kärlekens Ande, eftersom den helige Ande ju är kärleken mellan Fadern och Sonen. Men Jesus kommer ofta med överraskande och oväntade uttalanden. 

Hjälparen är sanningens Ande. Han hjälper oss genom att leda in oss in i sanningen. Det är kanske vad vi allra minst önskar. Vi älskar ofta våra illusioner och skyddar oss mot den hårda och skrämmande verkligheten.

Vi längtar efter kärlek. Men längtar vi också verkligen efter sanningen? Flyr vi inte istället från den? Då förråder vi också kärleken, för kärleken kan aldrig blomma ut om den inte är grundad på sanningen.

Ingen kan gå in i en bestående relation med en annan människa, om han inte vet vem han själv är och inte kan lita på att den andre vet vem han är. Om vi verkligen vill göra något meningsfullt för varandra måste vi kliva ur våra roller och mötas som sanna människor. Om vi är utklädda dockor finns det ingen chans att vi någonsin når varandra och kan gå in i djupa relationer. Om vi vill lära oss att älska varandra måste vi öva oss i ärlighet och sanning, mot oss själva och mot varandra.
Kärleken kan inte byggas på känslor. Känslor är något subjektivt, och de kommer och går. Men låter vi oss ledas av sanningens Ande, träder vi ut ur vår subjektivitet och går in i den objektiva verkligheten - som är en evigt bestående kärlek.

Broder Wilfrid Stinissen
Idag är Guds dag
Något som jag har lärt mig som barn och vuxen är vikten av ödmjukhet och hur viktigt den är för vår själ. Tyvärr har högmod en tendens att bråka med vår ödmjukhet. Man kan se det som att det är den onde som bråkar med oss och vill att vi ska falla medan Gud, vill att vi ska älska så mycket som möjligt för att vi ska överleva denna världen och komma hem till honom vid tidens slut.

Men hur blir det när högmod tar över? När dödssynden bestämmer sig för att vägleda oss? När vi med högmod ser ner på andra, trycker ner andra eller oss själva, eller bestämmer vad som är bättre för andra utan att se på våra synder först? Hur övervinns detta?

Det övervinns endast genom Gud, han som är större än något annat, kärlek och ödmjukhet är medicinen. Men hur går man tillväga dit? Jo man tittar på sig själv och frågar Gud och sig själv ”Är jag en bra kristen”? ”Gör jag mina medmänniskor gott?”, ”Anser jag mig själv vara bättre än andra?”. ”Har jag talat illa om andra människor?” ”Har jag sett ner på dem och satt mig själv på en pedistal?” ”Tror jag verkligen att den människan som syndar annorlunda än jag själv är sämre än mig?” Självrannsaka dig själv, hur ont det än må göra och öppna hjärtat för Guds kärlek och gå till bikt!

Det är många frågor vi får ställa oss för att kunna uppnå ödmjukhet, för att låta kärleken och den helige anden flöda inom oss. Gud vill att vi ska älska vår nästa, han vill att vi ska bli helgon, för han älskar oss oändligt mycket mer än vad vi själva tror.

Ödmjukhet, är också att ha respekt för en annan människa i vilken situation hon än befinner sig i, det fick jag lära mig när jag var liten. Jag anammar det i mitt yrke också, som socionom. En enda fin sak som du säger om eller till en annan människa kan göra så mycket, prova det. Att sprida kärlek det är ödmjukhet i sin största renhet, precis som vår alltid rena jungfru Maria, som älskade Jesus mer än någonsin när han med sin och vår smärta bar på korset hela vägen till Golgota. Ödmjukhet är att titta på en annan människa som den heliga Teresa gjorde och bara älska dem trots hemska sjukdomar som andra flydde från. Ödmjukhet är att ta till sig barn vars föräldrar inte vill ha och älska dem så mycket att det gör ont som Don Bosco gjorde. Men ödmjukhet är också att älska Gud så mycket att man genom hans kärlek älskar alla andra. För Guds kärlek är det enda som kan göra oss lyckliga på riktigt.

 Marcela
En tomhet i kroppen som fylls. Det är så jag skulle beskriva det. Att ha så länge vandrat runt i jakten på sig själv, att inte känna sig komplett är en av dom sakerna som har varit svårast i mitt liv. Känslan att hela tiden ha en bit av sig själv som man tappat men inte vetat vart man lagt den. I flera år såg jag mig själv som någonting mellan troende och icke troende eftersom jag brottades med mitt eget samvete också. Hur kan Gud låta ondska ske och oskyldiga få lida?

Då och då tittade jag upp på himlen och bad för att mitt liv skulle få en bättre riktning. Att jag skulle få hitta mig själv. Böner som jag ansåg inte besvarades. Jag var länge ensam, utan vänner och kärlek. Sen tog mitt liv en vändning. Jag sökte till universitetet och kom in. Något som var så till synes trivialt som en utbildning i en annan stad gav mig just det jag bett om, ett bättre liv med vänner som tyckte om mig för den jag var och ställde upp för mig lika mycket som jag ställde upp för dom.

När jag efter att det första läsåret var avslutat kom tillbaka till min gamla stad var jag rädd att jag skulle känna samma ensamhet men något sa till mig att jag inte skulle känna mig lika ensam längre. Jag gick under mitt nattjobb och funderade på just dom existentiella frågorna som jag nämnt innan. Gott och ont. Jag har tidigare haft en glimt mot katolicismen men aldrig vågat ta språnget och inte heller haft kännedom om vart jag ska vända mig. Men i höstas träffade jag mitt livs kärlek. Gud besvarade min bön om att hitta kärleken och med den kärleken kom också kontakten med den katolska kyrkan.

I december i höjd med julafton intensifierades min tro och då jag bad på juldagen kände jag för första gången en känsla av uppfyllnad. Det är svårt att beskriva på annat sätt än att jag kände mig fulländad för det att var just i bönen och i kontakten med Gud som jag kunde hitta den biten som jag så länge saknat hos mig själv. Efter att sedan gått i mässan för första gången kände jag att jag inte bara hittat tillbaka till min tro utan också förstod jag att jag inte var protestant utan katolik, pga. sederna och dom värderingar som katolska kyrkan står för.

När jag nu lär mig allt mer av katolska kyrkan och om min egen tro och hur jag ska förklara det för mig själv såväl som för andra, känner jag faktiskt inte någon fruktan eller rädsla eftersom jag nu förstår Guds plan när han lät mig tvivla i min tro och det var för att göra den starkare, så stark att ingen eller inget någonsin kommer att bryta ner den igen.

- Stefan