Hur dog Judas Iskariot? Enligt Matt 27:3-9 hängde han sig men Lukas skriver i Apg 1:18-20 att han föll på sin åker som han hade köpt för blodspengarna så att buken sprack och inävlorna rann ut. Hur ska man tolka dessa två motstridiga uppgifter? 

Man kan ju tänka att det finns någon underliggande symbolism här. Matteus beskriver det ju som ett självmord och Lukas som en olycka.

Den populäraste förklaringen är att Judas hängde sig, därefter repet gick sönder och han ramlade ner på sin buk så att den sprack. Detta är som du säkert redan reagerat på smått otroligt. Andra menar att han fick hänga då ingen jude ville röra hans lik och därmed bli oren enligt judisk praxis. Han skall till slut ramlat ner på åkern (många menar att han gjorde det pga. jordbävningen tillföljd av Jesu död vilket jag antar är troligt) och liket som redan de börjat ruttna slår upp magen. Andra menar att han legat och ruttnat med gasbildningar i hans kropp. Detta skulle senare ha gjort så att hans mage exploderade och inälvorna spreds över åkern. Nu är jag inte läkare, eller någon expert på lik, men vad jag förstått så är sådan gasbildning inte alls vanlig. Skulle det i så fall gått till på ett sådant sätt får man anta att Lukas faktiskt hade skrivit detta.

Andra förklarar det med att Matteus egentligen inte beskriver hur han dog, utan det grekiska ordet som Matteus använder apanchomai, som översätts med " hängde sig " även används inom den antika grekiska litteraturen för att beskriva hur någon kväver sig, eller att man "klämmer" sig själv utav stora emotionella kval. Tänk engelskans "all chocked up" som påminner om det jag är ute efter. Då menar man att han snarare ramlade och dog.

Den tredje förklaringen menar att han klättrade upp på en stor sten och hoppade ner på en stor spetsad påle och därmed "hängde" spetsad på pålen.

Den fjärde förklaringen är att folk bara missuppfattat hela inälvshistorien. Matteus förklarar bara att Judas dog kroppsligen medan berättelsen i apostlagärningarna förklarar hur han dog andligen. För att förstå den symbolismen måste man ha kännedom om hur dåtida judar tänkte kring inälvor. Dessa var nämligen ihopkopplade med medkänsla på samma sätt som vi kopplar ihop kärlek med hjärtat. Symboliken ligger därmed i hur Judas faller från Gud och förlorar sin medkänsla på blodsåkern.

Finns säkert fler förklaringar men dessa är de jag hittar.

Det är nog få som har lyckats missa "Snoppen och snippan", ett barnprogram med en sjungande penis och vagina som Sveriges television har låtit framställa.  I tidskriften Signum skriver Thomas Idergard: 
Barnkanalens nu aktuella filmsnutt har motiverats som ett sätt att uppmärksamma för barn att de har könsorgan, och kritik har påståtts visa att samhället behöver diskutera detta faktum.
Om du nu här uppger en suck är det helt sunt. Den som kan det minsta om barnpsykologi vet ju att få saker torde vara mer medvetna än just detta i vissa åldrar och utvecklingsstadier. Och vad en samhällelig diskussion om våra könsorgan skulle tillföra, eller hur den konkret skulle föras, övergår nog de flestas förstånd. 
Dagen publicerade en artikel i veckan om nätverket NfS - "Nätverket för samlevnad och sexualitet" som arbetar på att presentera skolorna med ett alternativt läromedel än det RFSU idag erbjuder. I artikeln citeras Johan Sendby, ordförande för organisationen NfS:
”Organisationer som RFSU och RFSL har fått en monopolliknande ställning i både skola och samhälle, något som är olyckligt inte minst för att deras vägledning sällan återspeglar den helhetssyn på relationer – inklusive kopplingen mellan kärlek och sex – som vi menar är avgörande för ett gott sexuellt samliv [...]. Vi vill ha ett material som på ett bättre sätt tar upp de här sakerna och där det inte handlar om ett politiskt ställningstagande"
Wohoo.. det va på tiden! 


Vad säger Kyrkan, och i synnerhet den syrisk-ortodoxa Kyrkan, om alkoholiserad dryck, som vin, egentligen?

Jag har på senare tid haft en del samtal och diskussioner gällande frågan fest och alkohol. Att berusning förkastas är knappast en fråga för den som läst Bibeln. Säger inte aposteln Paulus att vi ska "leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande." (Rom. 13:14) Och har vi glömt aposteln Paulus tydliga befallning: "Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång." (Ef. 5:18) Och har vi glömt att den välsignade aposteln Petrus, som av Kristus fick nyckeln till himmelriket, säger att "utsvävningar, liderlighet, fylleri, fester och dryckeslag," (1 Pet 3:3) hör inte till ett kristet liv! Och har vi glömt att Jesus Kristus själv, vår Gud och Herre, säger att vi ska vara på vakt så inte våra "sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap!" (Luk. 21:34)

Du kanske säger: "Ja, men självklart, man ska inte dricka för att bli packad, men man kan dricka så länge man har kontroll och inte blir full."
Låt oss undersöka den här saken. Det kommer bli en lite längre text, men jag är säker på att den intresserade kommer läsa...

(1) Först och främst bör klargöras att regler i kristendomen är inte ett självändamål! Alltså, syftet med det kristna livet är inte att hålla regler. Utan syftet med det kristna livet är att sträva efter en total förening med Gud, som innebär en fullkomlig kärlek och glädje och som varar i evighet. När vi älskar Gud då kommer vi naturligt att hålla alla regler, eftersom vi kommer att leva ut vår kärlek. Jesus Kristus har ju själv sagt: "Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud." (Joh 14:15:) Ingen kan hålla Kristus bud om inte av kärlek till Kristus. Detta visar oss alltså att det primära i kristendomen är kärleken till Gud och strävan efter föreningen med Gud.

(2) Människan har alltid sökt hitta på seder, bruk och kulturer som leder henne bort från föreningen med Gud. Och detta ser vi än idag. Därför har Kyrkan etablerat regler för att skydda vägen som leder till föreningen med Gud! Kyrkans regler vad gäller alkohol finns med andra ord för att skydda människan från att gå vilse och missa vägen som leder till föreningen med Honom!

(3) Som vi redan sett och läst säger Kristus, Paulus och Petrus att berusning av vin eller annan alkoholiserad dryck är fel, eftersom den leder bort från föreningen med Gud. Men visste ni att i Bibeln nämns att människan dels kunde offra vin (!) till Gud och att Gud tog emot denna gåva? "Du skall inte dröja att offra av din skörd av vin," (2 Mos 22:29) säger Bibeln. Det finns många sådana uppmaningar i Bibeln, och detta visar oss att vin i sig inte är ont eller ett problem. Och minns att Kristus säger att Han själv är "den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren," (Joh. 15:1) vilket visar oss att vin i sig självt är inte en ond sak. Problemet ligger inte i vinet eller i annan alkoholiserad dryck, utan i människan och människans förhållande till alkohol. Därför säger helige Johannes Guldmunnen: 

"Do not idly blurt out what comes into your head: wine is not evil, rather it is use in excess is evil." Den som dock tar den här senaste sagda informationen, och berusar sig med alkoholiserad dryck och fest har absolut hamnat på fel väg, eftersom berusning leder bort från föreningen med Gud. Den syrisk-ortodoxa kyrkorätten säger följaktligen:

"However, we do not say that they shall not drink (at all) for otherwise it would be an insult to that which has been made by the Godhead for joy, but that they shall not become intoxicated. For the Scripture has not said: 'Do not drink wine.' But what does it say? 'You shall not drink wine for drunkenness.' (Cf. Prov. 23:20; Eph. 5:18) And again: 'Thorns spring up in the hands of the drunkard.' (Cf. Prov. 26:9)

But this we do not say only concerning those how are in the clergy, but also concerning every lay Christian upon whom the name of our Lord Jesus Christ has been invoked..." (Synodicon I, VI: The order of the Apostles through Hippolytus Simon the Canaanite concerning the Ecclesiastical canons, s. 89)

Kyrkorätten förklarar även att vin användes ofta av hälsomässiga skäl och inte för berusning:
"We also use a little wine for the sake of our health and not for the drunkenness according to the commandment of the apostle to Timothy as he says: 'Drink a little wine for the sake of your stomach and you frequent ailments.' (1 Tim. 5:23)" (Synodicon I, Canons of the holy Mor Severus from the letter to Caesaria Hyptissa, s. 141)

(4) Kyrkorätten specificerar faktiskt hur mycket man ska dricka av vin, om man nu dricker vin. Anledningen till att de heliga fäderna specificerar intaget av vin är för att hjälpa den kristne att förstå hur han ska förhålla sig till det. Och notera att detta inte bara gäller den kristne lekmannen, utan även och främst ämbetsmän! Vi läser:
"Because he is weak in sickness he may drink three cups of wine in a day. If he again gets well—a monk may drink up to three cups of wine." (Synodicon I, Canon 23 of Mor Hananya, s. 240)
"The bishop, monks and presbyters are not allowed to use much wine, except the necessary three cups and those for the old and weak. He who adds more than this shall be condemned." (Synodicon I, Canon 19 of Johannan of Marde, s. 256)

Vi ser alltså att vinet fungerar främst, men inte uteslutande, som medel för dålig hälsa. Och det framgår tydligt att man aldrig får förtära mer än 3 koppar! (Och notera att en kopp varken är en flaska eller stora glas! Tänk även på en annan sak: mängden alkohol i vin är inte densamma som i starksprit. Jag ska inte gå in mer på de olika mängderna alkohol i alla olika sortera alkoholiserade drycker, men jag vet att ni förstått poängen.

(5) En sak måste tydligt klarläggas. Informationen i (3) och (4) kan omöjligt rättfärdiga den mängden alkohol som serveras på en del fester, vare sig bröllopsfester eller andra. De människor som direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet, lär andra motsatsen bör tänka om med följande Kristus ord i åtanke: "Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket." (Matt. 5:19)

(6) Slutligen, vill jag nämna ett verk med instruktioner om det praktiska kristna livet, skrivet av den helige Klemens av Alexandria. Verket i sin helhet finns på engelska på "Newadvent". I ett kapitel, av detta verk, behandlar han just frågan om att dricka alkohol (nämligen i bok 2, kapitel 2). Där förmedlar han exakt det som redan har förmedlats ovan. Men därtill säger han att ungdomen ska hålla sig borta från alkohol, helt och hållet! Men varför ska just ungdomen hålla sig borta från alkohol? Jo, helige Klemens förklarar varför på följande sätt:

"Eftersom det inte är rätt att hälla den hetaste av alla drycker - vin - in i livets brinnande säsong, så att säga, eld på eld. Ty därmed tänds vilda impulser och brinnande lust och vanor; och ungdomar som upptänds från inifrån blir benägna att utföra onda böjelser så att skadornas tecken visas på deras kroppar, och lustens mognad kommer snabbare än när den borde.
[Den kropp som inflammeras med vin] tvingar den sårade själen att bli upphetsad och skamlösa svängningar följer i överflöd, som tvingar människan (som annars är av) korrekt beteende att överträda. Därmed överträder den annars välvilliga ungdomen anständighetens gräns. Vi måste därför, så gott vi kan, försöka släcka ungdomens impulser genom att ta bort bränslet som leder till stor fara [dvs. alkohol] och genom att hälla motgiftet mot den inflammerade kroppen..." (min översättning).

Vad är motgiftet om inte Guds sanna kärlek!
Jag hoppas, av djupet av mitt hjärta, att den här informationen tas väl emot även av dem som inte håller med. Jag hoppas, innerligt, att de som inte håller med inte omedelbart försöker argumentera emot, och skapa oändlig debatt, utan först sover över saken, ber över saken, reflektera även över texterna från Bibeln, kyrkofäderna och kyrkorätten, och rannsakar sina tankar innan de framför sina tankar.
- Charbel R

Mitt namn är William och kommer från Helsingborg! Jag är 15 år och ska börja på naturvetenskapsprogrammet till höst, väldigt intresserad av vetenskap och film! Lillebror till Carol, Michael och Amanda.  Min mor är uppväxt och född i Syrien och farsan är född och uppvuxen i Turkiet. Jag är väldigt intresserad av min religion och är öppen för diskussioner med mina ateistiska vänner. Detta ser jag som något positivt då jag växer och hoppas att jag hela tiden kan fortsätta att växa!

Texter jag har skrivit: 


Gång på gång hör man argument om att Gud inte existerar för att vi har så mycket lidande i världen. Jag skall försöka besvara detta argument. Låt oss klargöra att det finns två olika problem här, det intellektuella och det emotionella.

Intellektuella
Vad vi måste reda ut är: Hur kan den som argumenterar om det ovanstående påståendet säga att det är ologiskt att Gud existerar eftersom en Gud som är allsmäktig och älskar alla människor tillåter lidande? Vad den som argumenterar måste göra här är att visa att det är ologiskt att en Gud existerar pga. allt lidande, vilket dem inte kan göra. De vet och förstår inte varför Gud gör som han gör. Man måste också förstå att Gud skapade människor med fri vilja, mördare har ingenting med Gud att göra och när man diskuterar om detta ämne så brukar det handla om naturkatastrofer osv.
Till kristendomens försvar: När människan sattes på jorden blev hon en del av ändligheten, det vill säga livet blev skört och var inte ämnat att vara för evigt. Dvs, jorden är bara en tillfällig plats och en plats vi sattes på pga arvsynden. Det ultimata är ett liv i paradiset med Gud. Samtidigt etablerade Gud naturlagarna som styr universum och dess existens, det innebär också att naturkatastroferna är ett resultat av naturlagarna. Arvsynden hade effekt på allt, inklusive den värld vi lever i. Mörkret föll över världen.

Emotionella
För de flesta av de icke-troende är problemet troligen ett emotionellt problem och inte intellektuellt,
de gillar helt enkelt inte en Gud som tillåter lidande och ondska. Kristendomen kan svara på detta
genom att visa det bästa exemplet vilket är Jesus. Gud visade människorna att Han bryr sig och sände sin ende son till världen för att dö för människornas synder.  Jesus har lidit med oss och visar oss att vi inte går igenom lidandet ensamma.
“Our heavenly Father understands our disappointment, suffering, pain, fear, and doubt. He is always there to encourage our hearts and help us understand that He's sufficient for all of our needs. When I accepted this as an absolute truth in my life, I found that my worrying stopped.”  
-Charles Stanley



Förråder du Människosonen med en kyss? 

- Det är jag som syndar och det är Jesus som dör.
Jesus talar om för apostlarna att en av dem kommer att förråda honom. De tvivlar inte på hans ord. De ropar inte: "Herre, det är omöjligt!" Men de blir bedrövade och frågar, den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?" Den erfarenheten jag har av mina egna felsteg borde göra mig mycket ödmjuk. Jag kan aldrig vara säker på att jag inte kommer att synda på nytt. Med bävan måste jag fråga mig: "Kommer jag att svika om igen? Är det jag som blir nästa förrädare?"

Judas frågar prästerna: "Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?" Samma fråga ställer jag till Satan: " Vilka förmåner ger du mig? Om du ger mig det eller det så skall jag lämna ut honom åt dig..." Kanske vänder jag bort blicken när jag mumlar fram mitt förslag eller tvår mina händer - det sker inte utan en tagg i själen. Ändå kommer jag att förråda honom. Stackars själ, du vill mig... Du vill samtidigt förråda mig, därför att du vill något annat än mig. Du kan inte i sanning vilja mig, om inte jag är det enda du vill. "Men Jesus utlämnade han, så att de fick göra som de ville." Evangelistens ord om Pilatus kan tillämpas på mig varje gång, för min del, samarbetar med frestaren, varje gång jag ger anledning till någon annans synd.

"Förråder du Människosonen med en kyss?" Judaskyssen i mig är varje bön jag vågar be utan att dessförinnan ha jagat bort varje tanke på att ge efter för det onda. "Den där mannen var också med honom... Du hör också till dem." Den tanken blöder som ett öppet sår, den genomborrar mitt hjärta, så att jag inte ens då jag syndar förmår glömma den tid, då jag liksom Petrus följde Jesus. Min Frälsare, det är genom de hemliga såren i min själ, genom själva min synd som du banar dig väg fram till mig.

Jesus, du är närvarande i min synd. När jag syndar är du fortfarande kvar hos mig, tyst och stilla. Själva din närvaro fördömer det jag gör. Men samtidigt förstår du både mig och min synd på ett djupare sätt än jag själv gör. Ty du är mig närmare än jag är mig själv. Du dömer mig inte som en främling. Du identifierar dig med den syndare som står framför dig. Och ändå är du i den stunden raka motsatsen till det jag är. Du omsluter mig med din närvaro och med en barmhärtighet, som är omätlig. Herre Jesus, det är denna närvaro och denna barmhärtighet som gör att jag, mitt i syndens ögonblick, när jag syndat, och utan att kunna förmå mig att sluta, ger till ett rop av avsmak, ånger och fasa – jag ropar på dig, åkallar ditt namn: 
Jesus! Min Frälsare, det är en stor nåd att du är närvarande i min synd. Du räcker ut handen för att dra mig bort från avgrunden. Men om jag vägrar att ta emot den nåd som ger sig till känna i själva synden, vad blir det då av mig?

Du uttalar ingen formell dom. Själva din person, Herre Jesus, är domen som fäller mig. Men din person är också tillkännagivandet om nåd, själva benådandet. Hur syndigt mitt liv än är eller har varit är det ändå en del av nådens ordning, eftersom varje människoöde är knutet till Guds frälsningsplan. Mina personliga dissonanser utgör trots allt inslag i nådens universella symfoni. Detta är inget försvar för dissonanserna eftersom de på en bestämd punkt vill sätta sig upp mot nåden – och det betyder döden. Men så länge min ånger och din nåd förmår verka kan motståndet mot nåden, de falska tonerna, synden, alltjämt vara en del av nådens ordning. För detta vare du välsignad, Herre!

Förkastelsen finns i Kristus, men också utväljandet. Förenad med Kristus blir jag mottagen genom honom och i honom, den älskade. Som syndare är jag dömd i Jesus, eftersom han, som inte visste vad synd var, blev gjord till ett med synden för vår skull. På Golgata skedde ”det saliga bytet” mellan syndaren och hans Gud. Det är jag som syndar och det är Jesus som dör. Synden har blivit fånge i Jesu hjärta. Guds son blir själv den förkastade, den dömde. För en troende själ finns det ännu mycket att utforska i detta mysterium (i den mån det går att utforska ett gudomligt mysterium.) Mästare, låt mig tala med dig om detta.

- Utdrag ur Jesus – enkla betraktelser över frälsaren av en munk från östkyrkan, s. 77-79.

Finns det en biblisk grund för att be om helgonens förböner?

Absolut! Ingen ber till ett dött helgon, våra helgon lever. Och de som är med Kristus i paradiset (bland andra helgon) är mer levande än var och en av oss på jorden. Vår Gud är de levandes Gud, inte de dödas! Helgonen lever, liksom alla som är i Kristus famn i paradiset. De rättfärdigas böner är mycket mäktiga (Jakobsbrevet 5:16). Och de som är med Kristus är onekligen mycket rättfärdiga!, för att ingen oren kan vara med Kristus (Uppenbarelseboken 21:27). De som är med Kristus i paradiset är del av den himmelska Kyrkan och har alltså inte separerats från oss genom deras jordiska "död", utan de är med oss och omger oss som en stor skara vittnen (Hebréerbrevet 12:1). Dessa står inför Guds tron och ber för oss (Uppenbarelseboken 5:8) och är med oss i vår jordiska kamp i vilken vi strävar för att komma till himlen. 

Förböner som utförs av kristna som är Kyrkan behagar Gud (Timotheusbrevet 2:1-4) och dessa förböner är även något Gud har begärt från de kärleksfyllda kristna som utgör Kyrkan på jorden och himlen (Johannesevangeliet 15:17). De som är med Kristus i paradiset har stor kärlek, så hur kan de då inte be för oss! Helgonen är kristna, lever i paradiset med Kristus i den himmelska Kyrkan, och ber för oss i den jordiska Kyrkan så vi ska segra och nå den plats där de nu står segrande!
- Charbel Rizk

Du vet aldrig vem du möter, eller?
Vi går förbi många hemlösa men lika snabbt som vi ser de, tittar vi bort innan de möter vår blick - "Det är jobbigt att se dem i ögonen". Många av oss blir tom arga när vi ser de hemlösa? Hur kan de hemlösa väcka sådan ilska om det inte är samvetet som kväver och kräver något av mig som är jobbigt?

För oss är det jobbigt i en sekund men för den hemlöse är det en verklighet. Det viktigaste av allt, precis allt, är att det är en människa som sitter där och ber om några mynt. En människa med känslor, med familj eller avsaknad av familj, med minnen, sorg, förtvivlan, glädje, ovisshet och saknad. En människa som ber andra om att överleva. Ibland ser jag människor som tigger vars blickar är tomma, det är som om de inte är där, det gör ont att se det. Hur skulle det kännas att sitta ute i kylan på gatan, i flera timmar, och tusentals och åter tusentals går förbi och undviker vår blick och vädjan? Vore det inte förkrossande efter en dag, två dagar, en vecka eller två månader? Skulle inte vi, förutom pengar till vårt levebröd, vilja och inombords längta efter mänsklig värme, ett leende och omtanke?
“If you can't feed a hundred people, feed just one.”
― den saliga Moder Teresa
Vi vet inte hur de hamnat där men visst kan vi ge en hjälpande hand och skänka lite pengar som vi slösar på en fika. Om inte jag har lite pengar just då i fickan så kan jag i alla fall ge kärlek. Kärlek är ett leende, kanske prata med den hemlöse, kanske fråga om han/hon har ätit. Kärlek kan ge sig till uttryck på många olika sätt. Plötsligt blir Jesu ord levande, ”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” (Matt 23:35-40).

Du vet aldrig vem du möter, eller?
“Each one of them is Jesus in disguise.”
― den saliga Moder Teresa
- Zakia
Emm rekommenderade för ett tag sen "The Pope App", den är riktigt bra! Man kan bl.a. läsa påvens predikningar där.

Vid en morgonmässa den 8/1 talade påven om kärlekens väg till att lära känna Gud. Han betonade att den kristna kärleken måste ge uttryck i konkreta upprepade handlingar, inte endast med ord. Det räcker inte heller att komma Gud nära genom ett utvecklat intellekt.


"Gud är kärlek! Det är bara på kärlekens väg, som du kan lära känna Gud. Förnuftig kärlek, men kärlek! Men hur kan jag älskar någon jag inte känner? Älska de i din närhet. Detta är läran om två budorden. Det viktigaste är att älska Gud, eftersom han är kärlek. Men älska även din nästa, för att nå den första måste vi klättra stegen via den andra: det vill säga, genom vår kärlek till vår nästa lär vi känna Gud, som är kärlek. Endast genom att älska förnuftigt, men att älska, kan vi nå denna kärlek.”

”Den som älskar känner Gud, den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Men det handlar inte om kärlek som i en tv-serie. Nej vi talar om att älska fast - om stark, evig kärlek, kärlek som uppenbarar sig. Konkret kärlek; kärlek i handling och inte i ord. Det krävs ett liv för att lära känna Gud, en resa, en resa i kärlek, i vetskap, en resa i kärlek till vår nästa, kärlek till dem som hatar oss, kärlek till alla."
Påven Franciskus förklarade sedan att när vi närmar oss honom med vår välgörenhet, vår bön, i eukaristin och i Guds Ord, kommer vi att finna att han redan väntar på oss och älskar oss.
Häromdagen tittade jag på en mycket stark och intressant film om helgonet helige Moses den svarte. Han levde på 300 talet i Egypten, men var av etiopiskt ursprung. Jag tänker inte skriva särskilt mycket om helige Moses liv i detta inlägg, men rekommenderar att ni tittar på filmen.

Jag nämner helige Moses eftersom hans liv från en stor syndare till helgon exemplifierar vad jag vill dela med mig av i detta inlägg. Ja, precis: från syndare till helgon! Helige Moses var under sin tid vad man idag skulle kalla maffialedare. Han spred terror, var en våldsman och en del säger att han även var en mördare. Det som fascinerade mig med helige Moses liv var inte bara det faktum ATT han förvandlades från syndare till helgon, utan snarare HUR han gjorde det. Helige Moses svarar med sitt liv på frågan: Hur slutar jag göra det onda? Eller: Vad ska jag göra för att sluta synda?

Och vi svarar inte på frågan genom att säga, "jo, sluta göra det onda bara, sluta synda...," eftersom det är just det jag har problem med! Denna jobbiga situation påminner om det som aposteln Paulus skriver om i ett av sina brev när han skriver: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." (Rom. 8:19) Alltså, aposteln Paulus säger att i människan finns ett allvarligt problem, nämligen oförmågan att göra det goda trots att jag vet och vill göra det goda! Jag vet att det är ondska och synd att ljuga, ändå ljuger jag. Jag vet att det är ondska och synd att lusta, ändå lustar jag. Jag vet att det är ondska och synd att hata, ändå hatar jag. Jag vet att det är ondska och synd att prata illa om folk, ändå pratar jag illa om folk. Jag vet att det är ondska och synd att begå äktenskapsbrott och otukt, ändå begår jag äktenskapsbrott och otukt! Och allt detta gör jag trots att jag vet att det är ondska och synd att göra dem och trots att jag dessutom inte vill göra dem! Så igen: Vad ska jag göra för att sluta göra det onda och synda?

Det praktiska svaret på denna frågan bygger på det teoretiska svaret. Vad betyder ondska och synd egentligen?

Kyrkans fäder är mycket tydliga med att ondska inte finns som en egen substans, dvs. som en självständig existens, utan är avsaknaden av godhet. Med andra ord: lögn är helt enkelt avsaknad av sanning, och hat är avsaknad av kärlek. Så förhåller det sig med exempelvis mörkret: mörkret är inget annat än avsaknaden av ljuset. Den här insikten är mycket viktig, och likaså implikationerna. Om det är sant att ondska är avsaknad av godhet så betyder det i förlängningen att vi lämnar ondskan endast när vi närmar oss godheten! Endast genom att springa till och mot sanningen kan vi lämna lögnen! Vi kan alltså inte lämna ondskan genom att irra runt kring den. Vi måste gå raka vägen till och mot godheten för att kunna lämna ondskan.

Vad betyder ordet "synd"? Ordet används många gånger i Nya testamentet, och det grekiska ordet för "synd" är "hamartano". Slår man upp ordet i en ordbok ser man att ordet "hamartano" betyder "to miss the mark," alltså, "att missa märket/målet." Synd handlar alltså om att i någon mening gå fel eller vilse. Helige Afrem skriver något intressant i en av sina hymner som lämpar sig att citera i detta sammanhang:
"Då Adam ännu inte fanns skapades han genom Sonen [dvs. Jesus Kristus] och när Adam syndat och gick vilse kallades han tillbaka genom honom [dvs. Jesus Kristus]." (Hymnerna om Tron, 6:16)
Helige Afrem menar alltså att när människan syndar så handlar det om att hon går vilse! Och människan som går vilse hittar tillbaka genom att Vägen kallar henne tillbaka!
Vad ska jag göra för att sluta synda? Svaret är: Det enda sättet att sluta synda är genom att vända tillbaka till Jesus Kristus. Endast genom att närma mig Godheten, lämnar jag ondskan. Det finns inget annat sätt! Jag som är tyngd av massa synder ska inte inbilla mig att jag kan sluta upp med dem genom att bråka med dem, utan jag slutar upp med dem först när jag närmat mig Godheten, Jesus Kristus. Därför säger Jesus Kristus: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila." (Matt 11:28)

Jag började med helige Moses och slutar med ett råd från honom till en munk som frågade honom om vad man ska göra för att sluta synda. Helige Moses svarade: "Man bör närma sig Gud och gråta inför Guds godhet så att Han kommer till ens hjälp." (Ur Ökenfädernas tänkespråk)



- Charbel R
Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand. - Jes 41:10

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.  Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. - Matt 11:28- 30


Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. - Fil 4:6- 7


Kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. - 1 Pet 5:7


Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen. - Joh 16:33


Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. - Matt 6:31- 34


Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. - Rom 5:1


Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. - 1 Joh 4:18


Kasta din börda på Herren, han skall sörja för dig. - Psalm 55:23


Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. - Joh 14:27



I sitt brev till korintierna skriver Paulus:
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. [1 Kor 13:4-7]
Jag hade en intressant diskussion om kärlek med en vän medan vi käkade middag förra veckan. Hon sade: Kärlek är att ta det smutsiga glaset, framför det rena, så att någon annan kan få det rena glaset. Hon har en poäng. Gud ber oss att vara trogna i det lilla (se Matt 25:21).

Kärleken ligger i de små, tillsynes obetydliga handlingarna, som att lägga fram en ny toalettrulle när man har tagit slut på den gamla, så att den som kommer efter dig in till toaletten slipper få panik.  
Att fråga hur din vän/bror-syster/förälder mår innan du börjar berätta om din dag. Att hålla hissdörren för grannen. Att springa ner till kiosken för att köpa choklad till din vän som till sin enorma förskräckelse precis upptäckt att chokladförrådet är helt uttömt och kommer att börja gråta när som helst. Att be Gud skänka dig nåden att ärligt kunna rannsaka dig själv och modet att gottgöra dina fel. Att ge bort din favorit tröja till den som ber om den. 

Du förstår nog vart jag är på väg. Sträva alltid efter att sätta andra framför dig själv, för att genom att älska dem älskar du Gud. Tänk om det var Gud som bad dig om det? Om han skulle komma till dig och säga något i stil med "Kära Confessiones läsare, vilken vacker tröja du har på dig, skulle jag kunna få den?" Skulle du svara "Nej Gud, den är min"? 
Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. [Matt 25:49]

Sittandes på miljoner i form av guld, sedlar och värdepapper, är Louis en mycket välsituerad man. Louis familj försöker att omyndigförklara honom för att rädda sitt arv då han vill hämnas på sin familj efter att hans fru var otrogen mot honom i början av deras äktenskap i form av att göra dem arvlösa. Efter årtionden av hat inom denna halvt katolska familj bestämmer sig Louis att skriva ett sista brev till sin fru, och övriga familjemedlemmar för att be om förlåtelse för all denna osämja som familjen fått uppleva. Denna sista bikt som han skriver, får ett abrupt avslut då döden avbryter honom…

Ormboet (Le Noeud de Vipéres, 1932) – Mauriac, Francois

Francois Mauriac (1885-1970) föddes i södra Frankrike och fick en sträng katolsk uppväxt av enbart sin mor då fadern dött vid ringa ålder. Det var en förmögen familj. Ekonomiskt oberoende studerade Francois litteraturhistoria i Paris, men tröttnade och valde att börja skriva istället. Parallellt studerade han synden ytterst nära, vilket märks i hans romaner som är präglade av starka passioner och mörka drama. Le Baiser au lépreux (1922) blev debutromanen. Efter det släppte han en rad olika litterära verk av varierande kvalitet. Le Noeud de Vipéres (1932) blev ett av hans mest hyllade verk. I mitten av nittonhundratalet gick han över till att skriva dramatik och journalistik. Francois Mauriac blev själv överraskad då han fick ta emot nobelpriset i litteratur 1952. Avslutningsvis så skrev han Un adolescent d’autrefois (Ung på den tiden, 1970) vilket anses som det bästa han har skrivit. Det är en religiös roman fast lika nervkittlande som en detektivroman.

Romanen har fått namnet ormboet eftersom familjen det handlar om lever som i ett ormbo. Hopslingrade, de vet inte var de har varandra, gift från alla håll, ni förstår.

Det märks tydligt att det är en troende katolik som skriver. Jesuiter, kyrkor, präster, böner och även ett fåtal bibelcitat, är bara få av många kristna saker som nämns i romanen. Den gamla girige gubben, Louis, är dock väldigt ateistisk och hatar allt som har med religion att göra – till en början. Hans fru, Isa, säger sig dock visserligen vara katolik, och går varje söndag till kyrkan och avstår från kött på fredagar bland annat. Trots allt detta religiösa vill hon också åt dessa pengar som ligger och väntar på att utlämnas. Jesus säger själv att man inte kan både tjäna Gud och pengar. Med sin fru som sin värsta fiende och resten av familjen bakom henne är det i princip hela denna stora familj mot honom, som gör allt för att få tag i hans förmögenhet.

Louis gör verkligen allt för att göra sina barn och barnbarn arvlösa. Hans kärlek till pengarna är större än kärleken till sin familj. Detsamma gäller barn och barnbarnen, den enda anledningen till att de umgås med varandra är arvet. Han väljer tillslut att skriva detta brev adresserat främst till sin fru, en sista bikt, en lång förlåtelse. Han kommer till insikt i och med detta brev att pengarna inte är något värda jämfört med sin familj. Hinner han försonas med sin familj och få förlåtelse för över 30 år av hat?

Svårläst, men oerhört spännande med en touch av kristendom.
- Gabriel, Göteborg



När man hör ordet pilgrimsfärd tänker man på platser som Lourdes, Fatima, Jerusalem, Santiago de Compostela m.m. Idag, i den digitala eran, har vi möjlighet att göra en pilgrimsfärd utan att behöva lämna hemmet. De amerikanska biskoparna bjuder in oss till att delta i den digital pilgrimsfärden, med avsikt att be för de mest utsatta - de små barnen som riskerar abort. 

Följ med i denna andliga resa genom att ladda ner appen "9 days for Life". Den börjar den 17 januari och pågår fram till 25 januari. 

Appen finns både till android och iOS telefoner.


Sommaren 2014 besökte jag London under en långhelg. London förknippas kanske i första hand med sevärdheter som Big Ben, Buckingham Palace och London Eye, och när det gäller religiösa inslag är det förmodligen först och främst de anglikanska kyrkorna Westminster Abbey och S:t Paul’s Cathedral som kommer på tal. Men Englands huvudstad erbjuder även en hel del besöksmål med katolsk anknytning som kan ligga till grund för en pilgrimsresa. Här kommer katolikens guide till London.


S:t Thomas More
Första dagen av min pilgrimsresa gick i mitt skyddshelgon S:t Thomas Mores tecken. Thomas More levde 1478-1535, och blev martyr för den katolska tron då han vägrade erkänna kung Henrik VIII som överhuvud för Kyrkan istället för påven. På tomten där S:t Thomas bodde i stadsdelen Chelsea ligger numer det katolska prästseminariet Allen Hall, som erbjuder förmånlig bed & breakfast under juli månad då prästkandidaterna är på semester, och där bodde jag alltså. Ett stenkast från prästseminariet ligger den numer anglikanska kyrkan Chelsea Old Church där S:t Thomas brukade ministrera, och intill den finns en vacker staty av honom med texten Statesman – Scholar – Saint. Inte mycket längre bit bort ligger den katolska kyrkan Church of Our Most Holy Redeemer and St Thomas More. Nästa plats med anknytning till S:t Thomas är Tower of London där hans kropp är begravd. Det vita tornet där han satt fängslad under det sista året av sitt liv är tyvärr som regel inte öppet för allmänheten, men det går i alla fall att läsa lite om honom på en skylt utanför. Den guidade turen i kyrkan St Peter in Vincula nämner dessvärre inte ett ord om Thomas More, men man kan i alla fall läsa hans namn i listan vid ingången över alla avrättade personer som ligger begravda på okända platser i kyrkan.

Brompton Oratory
Ett annat helgon som föddes i London är den salige John Henry Newman. Han grundade den engelska grenen av S:t Filippo Neris oratorium, och dess kyrka i London är väl värd ett besök. I stadsdelen South Kensington ligger Church of the Immaculate Heart of Mary, allmänt känd som Brompton Oratory. Detta är en traditionell barockkyrka, och här firas den heliga liturgin på det vördnadsfullaste och vackrast tänkbara sätt. På söndagar firas både traditionell mässa på latin, familjemässa med deltagande av ungdomskören, samt högmässa på latin enligt den ordinarie formen av mässan. Den sistnämnda firas intill förväxling likt en högmässa enligt den traditionella, extraordinarie mässformen, med allt vad det innebär i form av mässkrudar, rökelse och gemensam böneriktning för prästen och församlingen under Mässans centrala delar. Istället för att sitta halva mässan igenom med näsan i en psalmbok får man här möjlighet att delta aktivt genom att lyssna till körens framförande av de gregorianska mässproprierna som har sjungits i katolska mässor över hela jorden i mer än tusen år, liksom till himmelskt vackra flerstämmiga mässordinarier av mästerkompositörer som Mozart, Haydn och Allegri. Var man inte övertygad om att den heliga Mässan är himmelriket på jorden så blir man det när den firas på det här sättet. Men Kyrkans liturgi utgörs inte bara av den heliga Mässan, och som avslutning på söndagseftermiddagen välkomnas man åter till kyrkan kl. 15 för att fira högtidlig vesper med sakramental välsignelse. Däremellan kan man förslagsvis göra ett besök i det intilliggande Victoria and Albert Museum och bl.a. beskåda Rafaels originalmålningar för de vävda tapeterna i Sixtinska kapellet.

Westminster Cathedral
Bromptonoratoriet hade utan tvekan varit min favoritförsamling inte bara i London utan över huvud taget, om det inte hade varit för den oerhört hårda konkurrensen från Westminster Cathedral, moderkyrka för den Katolska Kyrkan i England och Wales. Katedralens egentliga namn är The Metropolitan Cathedral of the Most Precious Blood, och den är byggd i bysantinsk stil med många vackra mosaikutsmyckningar. Utöver det vanliga utbudet av mässor firas här dagligen sjungen mässa på latin, och dessutom laudes (morgonbön) med katedralens präster samt sjungen vesper. Det finns dessutom över sex timmar schemalagda bikttillfällen varje dag. Söndagens högmässa och högtidliga vesper missade jag tyvärr eftersom jag då var i Bromptonoratoriet, men enligt en präst som jag träffade vid frukostbordet på Allen Hall så verkar det som att dessa gudstjänster firas i liknande stil som hos oratorianerna. Westminster Cathedral erbjuder kort sagt ett oerhört rikt liturgiskt liv som har alla förutsättningar att starkt bidra till församlingsmedlemmarnas helgelse, och jag kan bara hoppas och be att fler församlingar världen över låter sig inspireras av detta.

Sammanfattningsvis finns det många intressanta katolska pilgrimsmål i London, och detta är bara några av mina personliga favoriter. Och jag tror inte man redan på förhand måste ha en särskild devotion till S:t Thomas More eller vara specialintresserad av Kyrkans liturgi för att uppskatta dessa.

"En enda människas olydnad gjorde alla till syndare" - Rom 5:19

I första Moseboken kan vi läsa om syndafallet: 

"Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna." 1 Mos 3:1- 7

Katekesen (396) lyder "Människan är en andlig varelse och kan bara leva i denna vänskap genom att i frihet underordna sig Gud. Det är detta som förbudet att äta av kunskapens träd på gott och ont uttrycker, 'ty när du äter av det skall du döden dö' (1 Mos 2:17). 'Kunskapens träd på gott och ont' (1 Mos 2:17) antyder symboliskt den okränkbara gräns som människan som skapad varelse i frihet skall erkänna och förtroendefullt respektera."

Människan lät sig frestas av djävulen och lät därmed "förtroendet för sin Skapare att dö i sitt hjärta" (katekesen 397). I denna olydnad mot Guds bud ligger den första synden. Människan föredrog sig själv framför Gud.

Hur påverkar det här dig?
Genom den första synden krossades själens andliga krafter över kroppen och förhållandet mellan mannen och kvinnan tog skada. Relationen utsattes för spänningar och präglas hädanefter enligt katekes (400) av "lystnad och makthunger". En annan konsekvens som kom tillföljd av människans egoistiska ambitioner var att döden gjorde sitt intåg, människan "skall vända åter till jorden, ty av den är hon tagen" (1 Mos 3:19).

"Arvsynden innebär att människan är berövad sin ursprungliga helighet och rättfärdighet, men den mänskliga naturen är ändå inte helt fördärvad: den är skadad när det gäller dess egna naturliga krafter, den är underkastad okunnighet, lidande och dödens herravälde, den är böjd för synd (denna böjelse för synden kallas 'begär'). Dopet ger Kristi nådeliv, utplånar därmed arvsynden och låter människan vända sig till Gud, men följderna för naturen, som är försvagad och hyser en böjelse för det onda finns kvar i människan och manar henne till en andlig kamp" (katekesen 405).

Hur blev Adams synd till allas synd?
Enligt Thomas av Aquino är hela människosläktet som en enda kropp av en enda människa. Genom denna enhet är vi alla en del av Adams synd på samma sätt som vi alla är inneslutna i Kristi rättfärdighet. Men kyrkan erkänner dock att hur det verkligen går till är ett mysterium som vi inte helt och hållet kan förstå (se katekesen 404).

Paulus skriver "Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor, därför att alla syndade" (Rom 5:12). Vidare skriver han "Liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor" (Rom 5:18).

I Summa theologia III, skriver Thomas av Aquino: 
Det ligger ingen motsägelse i att hävda att den mänskliga naturen var avsedd att nå ett högre mål efter synden. Gud tillåter verkligen att det onda sker för att ur sådant göra något som är bättre. Därför säger Paulus: 'Där synden blev större, där överflödade nåden än mer' (Rom 5:20).

I mitt jobb träffar jag i princip bara egen-företagare och idag träffade jag en mycket glad och framgångsrik företagare som bedriver hemtjänstverksamhet. Under vårt möte kom det fram att personen var ortodox och vi kom ganska snart att diskutera relationen mellan den kristna tron och företagandet eller arbetet i allmänhet. Personen berättade i sammanhanget något för mig som satte ett leende på mina läppar, glädje i mitt hjärta och hopp i min själ. Personen startade sitt företag för att en i personens familj led av en allvarlig sjukdom och personen upplevde inte att dennes familjemedlem fick ordentlig och riklig hjälp (eller "tjänst" som personen uttryckte det). Därför valde personen att starta sitt företag och arbeta med att tjäna de sjuka och gamla. "Vi bor i världen men tillhör inte den, vi arbetar i den men inte för den, utan vi arbetar för att tjäna den skapelse som är Guds skapelse och på så sätt växer vi i vår kristna tro samtidigt som vi lever i världen."

Jag kunde inte annat än att bara luta mig tillbaka, se på personen och tacka Gud i mitt hjärta för att min egen kund påminde mig om varför jag går till jobbet varje dag och sliter 8-17! Alltså: tjänsten behöver inte sluta när vi är utanför Kyrkan, utan tvärtom: den fortsätter - allt handlar om hur vi vill förstå och förhålla oss till vårt arbete.

- Charbel R

Att det är svårt för katoliker att vara troende i ett land som Sverige, som gärna påminner oss om vilken tabu det är att vara katolik, är ingen nyhet. Att växa upp med en kristen tro och katolskt influerade tankar bland en befolkning som till största del inte delar samma kristna levnadssätt är inte lätt. Att gå emot strömmen är inte lätt. Att vara annorlunda är INTE lätt. Men vad är lätt då? 

Jo, det är lätt att tänka som alla andra tänker och att tycka som alla andra tycker. Det är lätt att följa med strömmen och vara likgiltig för diverse etiska frågor. Det är lätt att vara en ROBOT.

I dagens samhälle är vi väldigt influerade av media, vilket både ökar våra kunskaper om världen runtomkring men samtidigt begränsar vår ”fria tänkande”. Hur mycket av våra tankar är egentligen våra? Vi kallar gladeligen oss själva för liberaler och alla står vi bakom människans lika värde, jämställdhet, rätt till yttrandefrihet etc, men någonstans på vägen gick det snett. Någonstans på vägen blev vi så neutrala vad gäller kön, åsikter och samhällsfrågor att vi nästan har blivit extremister i liberalismens namn. Vi har skapat ett samhälle där vi är likgiltiga inför abort, skilsmässor, homosexuella äktenskap m.m. Vi är flockdjur som gör allt för att bli accepterade och passa in med resten av flocken. 

Det är lätt att bli tagen av det materiella och världsliga livet som vi varje dag vaknar upp i. Ibland glömmer vi bort att livet på jorden är en tillfällig ”mellanlandning” i väntan på planet som tar oss till den slutliga destinationen. Låt oss göra det bästa av tiden och leva så gott vi kan efter hans ord. Gud vår Fader, odla i våra hjärtan kärlekens frö, och låt det växa så stort att folk vi möter på denna jord ser DIG i oss. Vi alla bär på våra kors, och vi lider i Jesu namn, men vår belöning kommer sen när vi får träda in i Guds palats.
”Lycklig är den som lyckas rädda sig själv” – St. Hardini of Lebanon
Peter H. 

Jag hade en dialog med en vän till mig och vi diskuterade tron på Gud. Hon sa, "Jag tror på Gud men inte på kyrkan för den gör många fel, den står för makt och jag tror inte det är det Jesus ville." Då frågade jag, "Okej, vad ville Han då?" Hon svarade "Jag vet inte men inte kyrkan. Jag tror på Gud, det är det enda logiska och jag känner det här inne. Jag vet att Gud gav oss samvetet att skilja på fel och rätt så jag tror inte Han dömer mig om jag följer den. Kristus är inte en fördömande Gud som förbjuder saker som kyrkan förbjuder (hon syftade på homosexualitet)."

Jag förstod hennes poäng. Kyrkan har i historien gjort fel, vi får inte glömma att det är människor med brister som finns där men även Gud själv är där, i Hans kropp = kyrkan.

"Du sa att du följer ditt samvete, tror du inte att samvetet och din bild av rätt och fel kan påverkas av samhället du lever i?" - "Jo, det kan det." "Så om du kan bli påverkad av samhället, som i sin tur säger att något är rätt och fel, vad får dig att tro att det är Guds röst och inte världens som du lyssnar på? Kan du skilja dom åt?" "Nej, det kan jag inte", medgav hon. "Det kan lika gärna vara så att ditt samvete är påverkad av världen att du inte känner igen Guds röst även när du hör Honom. Kyrkan instiftade Han av en anledning, för att vara förankrade i Honom och leda oss på vägen och inte förlita oss på vår egna tolkningar av Kristus. För hur vet du att det du tror är sant?"

Detta fick mig att tänka på Kyrkans betydelse, som för mig var en skatt men jag insåg inte att den är en hamn. Om du inte jämför din tro med just Honom, som finns och verkar i Hans församling hur kan du då vara säker på att du tror rätt om Honom? Inte förrän i dialog med henne insåg jag att Kyrkan är en ankare i detta stormiga hav: världen.

Jag avslutar med Påve Franciskus som sa,
"Kristus och Hans mor var oskiljaktiga. De var tillsammans såsom de var vid Golgata, därför att Kristus och Hans mor är oskiljaktiga. Det finns en väldigt nära relation mellan dom, som för varje barn och sin mor. Och såsom Kristus och Maria är oskiljaktiga, går det inte att skilja Kyrkan från Kristus. Det är en motsägelsefullt att säga sig vilja tro på Jesus men inte på Hans Kyrka. Utan Kyrkan är Jesus Kristus reducerad till en ide, en moralisk lära, en känsla. Utan Kyrka skulle vår relation med Kristus bygga på vår fantasi, våra tolkningar, vår sinnesstämning."
- Zakia

I ett tidigare inlägg "Kvinna du är vacker! 21 unga män förklarar varför" ställde vi frågan "Vad gör en kvinna vacker" till unga kristna män.  Men vad tycker kvinnor om män? Tänk på att detta inte är en kravlista på egenskaper man söker hos en partner utan snarare vad man uppskattar hos det motsatta könet. Nedan har 22 kristna unga kvinnor svarat på frågan:


Vad gör en man vacker?

* Ärlighet och humor, att han får en att skratta.  Hans tro gör honom vacker - Att han går till kyrkan, att man kan be tillsammans. När han kan prata om allt mellan himmel och jord och inte brusar upp vid en konflikt eller när man inte kommer överens.

* Hans kärlek till Gud gör honom vacker - när han bevarar Herren i sitt hjärta, och lever efter sin kallelse. När han är Kristuslik.

* Män är vackra! Ja, de är verkligen vackra när deras ord & handlingar inte sker i syfte att föra oss närmare dem, utan närmare Herren. När de strävar efter att efterlikna Kristus dagligen, på jobbet, universitetet, bland vänner och familj men även när de är hemma helt själva.

* En man som inte låter stolthet komma i första hand, en man som kan se till sin medmänniskas behov och som kan uppoffra sin tid och kraft för andras välbefinnande, det är en vacker man. Någon ödmjuk som har ett stort hjärta och som ser sin uppgift i livet att hjälpa andra när de är i behov av det. Någon som vill vara en bra förebild för andra och som känner att han har ett kall i livet att leda andra närmre Sanningen, genom att vara en fin människa och förebild. En vacker man är någon som uppskattar det goda en medmänniska gör, som kan tänka sig vilken energi och kraft den lagt ner för att åstadkomma det den gör i livet. En vacker man är någon som inte ser ner på andra. Någon som är tacksam mot livet och som alltid tackar Gud för vad den har och som alltid försöker vara nöjd och se det goda i livet och i andra människor. En vacker man är någon som är redo att kämpa och lägga ner hela sin själ för det han brinner för och för det som är hans plikt att göra.

* En man är vacker när han har nära till skratt, vågar visa sina känslor, och bryr sig och tar hand om andra.

* Han är vacker när han är trött men ändå samlar kraft för att ställa upp för andra.

* En man är vacker när han tänker både med hjärtat och hjärnan innan han gör något och när han vågar vara sig själv.

* Givmildhet och godhet gör honom vacker.

* Det är extremt vackert med en man som ber. Alltså verkligen ber. Såg en man när jag var i Polen i julas. Jag gick in i en kyrka under tillbedjan för att be en liten stund, och då var det en ung man som också bad där, så kom hans tjej/fru och ville att han skulle följa med henne, då svarade han "ja ja, jag kommer strax" och fortsatte liksom vara heeelt inne i bönen - det tyckte jag var riktigt vackert. Tänkte wow vilken kille!

* Hans tålamod och respekt gör honom vacker!

* Jag älskar när någon är så djupt troende att det leder till långa och lärorika diskussioner där man själv växer i tron och får en stark gemenskap helt enkelt. Kristna män är oftast kärleksfulla: De respekterar, de är omtänksamma och älskar sin nästa precis som sig själva (I hope). De förstår oftast, är stöttande igenom alla möjliga situationer. Ärliga och trygga i sig själva. Last but not least, humooooor! Det är vackert när de sätter ett leende på andras läppar.

* Ödmjukhet!

* Hans sätt att uttrycka sina känslor, beteende och tankar om mig och andra, berör mig och påverkar min uppfattning och syn om honom. Är det Kärlek så är det vackert!

* En man är vacker när han i hela sin personlighet alltid handlar med ödmjukhet i allt han åtar sig. Hans sätt att skratta, prata, tänka, be, läsa ja allt han gör, gör han med ett ödmjuk hjärta, då vet man att den helige Anden är närvarande i honom och då är han som vackrast.

* Jag tycker det är vackert att se en troende man, att se mannen be och vara på mässan. Känns som om det varit för kvinnodominerat, iaf genom min barndom.

* Det är vackert med unga män som ministrerar. Som gör korstecknet, faller på knä under mässan och som är starka i tron. Beslutsamhet, mod och självuppoffring är vackert hos en man.

* Jag tycker att det är vackert när en man ber...  det kanske låter creepy men man kan se när han helhjärtat lägger ner sin själ i något som han tror på. Det gör honom fridfull och vacker.

* Ödmjukheten i en man gör han otroligt vacker, i synnerhet om han är kristen. För med ödmjukhet kommer allt annat gott!

* Det som gör en man vacker är när han vågar visa sin ärliga kärlek till sina medmänniskor och till Gud, oavsett vad andra kanske kan tycka. Det är vackert att se en man leka med barn och göra dem glada.

* En man som är vacker i mina ögon är en man som har Gud i centrum av sitt liv.

*  Det "vackra" eller vad man ska säga, är att de delar samma värdegrund som en. Det är ändå ganska basic så men det är det viktigaste för mig i alla fall.

* Det som gör en man vacker är hans själ, hans relation till Gud. All skönhet bleknar om inte det finns. Allt bra humor försvinner. Det är det som är inuti som utstrålar som gör att han inte är en i mängden. En mans relation till Gud gör honom ödmjukt och samtidigt väldigt stark och självsäker. 


Christina MeadLifeteen skrev en artikel där hon intervjuade unga män kring vad de ansåg vara vackert hos en kvinna, vilket inspirerade oss på Confessiones till att ställa en liknande fråga till unga kristna män. Efter en kort undersökning på facebook fick vi fram följande svar:

(Klicka här för kvinnornas svar på vad som gör en man vacker).


Vad gör en kvinna vacker? 

* Det vackra finns redan i kvinnor. De är Guds avbild, bara det gör att de är vackra i sig själva. Därför är kvinnor vackra när de vågar just vara sig själva. Helt naturliga, trogna sin egen humor och personlighet, för då är de unika på riktigt! De kan vara nördar, ha en annorlunda humor, konstig skratt, kanske udda intressen eller vanor m.m. Allt detta är vackert!

* Hon är vacker när hon tar sin tro på allvar och deltar regelbundet vid mässan. Hon är vacker när hon är försjunken i bön och vågar be om hjälp. När hon älskar sin familj. En kvinna som är trygg i sin femininet.

* Du är vacker, när du är dig själv, när du verkligen vågar visa vem du är och inte blir en i mängden.

* Faktiskt är det ärligheten hos kvinnan som lockar mest av allt.

* Att man kan gå till kyrkan tillsammans med henne (fint om det är ens flickvän).

* Hennes personlighet gör henne vacker. När hon hittar små saker i hennes vardag som gör henne glad - hennes glädje gör henne attraherande. 

* För mig handlar det väldigt mycket om att man hjälper andra, en hjälpsam kvinna är oftast väldigt vacker samt en kvinna som älskar sina barn och har den fina moderliga sidan. En kvinna som älskar att dela med sig och berätta om sin tro och visar att hon verkligen förstår och älskar sin tro på Gud.

* För mig, att en tjej i just Sverige väljer kyskheten och att behålla sin oskyldighet, genom att ta den rätta vägen (dvs den svåra vägen), det är en stor "hatten av" för tjejens självrespekt. 

* Du är vacker genom den kärlek du delar i Kristus.

* En tjej är framförallt vacker när hon kan vara sig själv och tar sin tro på allvar. 

* Du är så vacker när du skrattar och ler, sluta aldrig med det! 

*Du är vacker när du försöker förstå mig. Du är vacker när jag ser hur rent ditt hjärta och sinne är. Du är vacker i din oskyldighet. Du är vacker när du leder mig till Gud.

* Tycker att det vackraste hos en kvinna är ödmjukhet och godhet...

* Du är vacker när ditt leende får mig att hisna. Du är vacker när du leker Beyoncé. Du är vacker när du står på egna ben och bär ditt kors. Du är en ädelsten när jag får komplettera den sista pusselbiten i ditt liv.

* Du är vacker, inte bara för att DU är DU, men också för att mannen inte är hel utan dig.

* Du är vacker under söndagsmässans mjuka ljus. 

* Du är fin/vacker när du är den du är menad att vara, när du bryr dig om andra, när du ler och när du knäfaller framför Gud och delar med dig av dina bekymmer. Var den du är och det kommer alltid finnas många som anser att du är vacker och fin. Att vara vacker är något varje människa har i sig, titta på dina egna ögon och du kommer se hur vacker du är. Du är älskad!

* Hennes personlighet och hur hon behandlar andra.

* Du är vacker när du ler.  Det finns få saker som så lätt gläder mitt hjärta som ditt skratt. 
Du är vacker när du ser.  Det finns få saker som öppnar mitt hjärta så som dina frågor. 
Du är vacker när du ger. Det finns få saker som uppfyller mitt hjärta så som ditt tjänande i det lilla. 
Du är vacker när du ber. Det finns få saker som får min själ att darra som att se Skapelsens Krona fylld av Guds närvaro.

* Du är vacker i ... Sättet du vill hjälpa andra, även om du är trött och inte har haft en bra dag. När du skämtar och bara älskar livet. När du inte bryr dig vad andra tycker om dig, för du vet att Gud skapade dig perfekt precis som du är.

* Du är vacker när du fortsätter att visa ödmjukhet, även när jag inte förtjänar det.


En sjukdom i vår tid är bedömningar av oss själva. Vi lyfter gärna fram våra styrkor. Kanske våra goda betyg. Vi bygger upp våra CV med alla våra tidigare arbeten, studier och annat som vi har i vårt bagage. Det pratas hela tiden om dessa styrkor i positiva termer. Detta är mänsklig logik. Guds logik är helt annorlunda.

I jultid begrundar vi och mediterar mycket över det lilla Jesubarnet. Jesubarnet som ligger i krubban ”behäftigad med svaghet” som Hebréerbrevet uttrycker det. Även vi är svaga på olika sätt. Kanske i ren underlåtelse hjälper vi inte de svaga. Kanske har vi brist på självförtroende. Kanske är vi skadade känslomässigt och därför inte kan hantera relationer på ett bra sätt. Kanske handlar vi ofta impulsivt. Vi kanske är utbildningsmässigt svaga med dåliga betyg i skolan som följd. Trots att vi har alla våra svagheter, vilka de nu är, så vill vi själva och samhället säga till oss att dessa svagheter är något negativt. Paulus, eller troligare lärjungar till honom, skriver i 2 Kor 11:30:
Om det ändå skall skrytas vill jag skryta med min svaghet.

Gud gjorde sig svag i och med sitt människoblivande. Varför är vi då rädda för att visa oss svaga? Vår bristfällighet och otillräcklighet är inte ett misslyckande. Svaghet är inte erfarenhet av synd utan en lidelse till lidandet.
Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.
[Heb 2:18]

Det är i svagheten vi hittar vår kallelse. Det är i svagheten som vi finner Gud. Svagheten förenar oss med Gud, det är där Gud kan visa sin makt och härlighet. Det är därför Paulus säger i 2 Kor 12:10:
Ty när jag är svag, då är jag stark.

Låt oss därför fråga oss själva: Är vi tillräckligt svaga för att följa Jesus?




Har vi inte alla haft stunder där vi känt oss ensamma? Där vi önskat att vi hade någon som orkade lyssna på allt jobbigt man gått runt och burit på? Någon som förstår, någon som älskar oss ovillkorligt? Någon som är en vän, en hjälpande hand, en räddning och en tillflykt?

Gud. Vi har Gud att vända oss till. Han vet om dina bekymmer, sorger och besvär. Han vet hur du känner, vad du tänker och vad du tycker. Han bara väntar på att du ska vända dig till Honom. Han vill hjälpa dig. Han vill att du ska må bra. Han lyssnar, förstår dig och älskar dig mer än vad någon annan gör. Han vet vad det innebär att vara utanför, Han vet hur det är att känna sig ensam, att inte vara omtyckt, hur det är att bli bedragen, att bli pratad om bakom ryggen, Han vet hur det är att bli spottad på, hur det är att förlora en närstående, Han vet hur det är att älska någon som inte älskar en tillbaka. Han vet hur det är att vara människa.

Det kan vara svårt att se Gud som en vän, någon man kan prata med. Man kanske känner att man behöver någon som håller om en när det blir för jobbigt, någon som torkar ens tårar. Men det finns ingen bättre tröst än den Gud kan ge, Han är Kärleken själv. Man kan känna att man behöver vägledning. Gud är Vägen, följ Honom. Man kanske behöver råd. Gud är Sanningen, lyssna till Honom.

Du kommer bli tröstad, du kommer få hjälp, du kommer må bättre, det kommer lösa sig. Allt du behöver göra är att be om det och ha tillit.
 ”Let us throw ourselves into the ocean of His goodness, where every failing will be canceled and anxiety turned into love.” - St. Paulus av Korset.
- Maria 


Epifania 2015

Över dig uppgår Herren, och hans härlighet uppenbaras över dig” (Jes 60:1). Redan i det gamla förbundet strålar glimtar av Guds härlighet fram, ja, i själva skapelsen kan Skaparens skönhet anas och skymtas. Guds härlighet går helt enkelt inte att dölja. Ljuset är alltid starkare än mörkret och själva mörkret pekar alltid fram mot ljuset. Aldrig längtar vi så mycket efter det strålande ljuset som under den mörka årstiden. När Gud blir människa i ett fattigt litet barn i Betlehem, är ljuset så starkt att de Vise från Österlandet måste lämna allt och bege sig till denna föraktade lilla håla i Israel. Guds oskapade härlighet, hans gloria (lat.), kabod (hebr.) följer med honom till jorden när han antar vår skapade, mänskliga natur. Därför måste både de fattiga, föraktade herdarna av Israels folk och de högt uppsatta vise männen från den hedniska världen falla ner i tillbedjan för detta Barn, som i sig förenar vår mänskliga natur med sin gudomliga natur. Och så fortsätter det i alla tider och miljöer: människor från samhällets alla skikt förenas i tillbedjan inför detta Barn. Himlen kommer ner till jorden för att förvandla jorden till himlens farstu och förrum, skulle vi kunna säga. Alla sociala, politiska och kulturella skillnader tonar bort när vi gemensamt lovsjunger och gläder oss över Guds härlighet, som blir uppenbar i detta Barn.

Också vi som är Guds barn samlade här i dag från en stor del av världens länder vill falla ner i tillbedjan inför detta Barn, den Ende som kan leda oss fram till den fulla härligheten i himlen. ”Led även oss, som redan känner dig i tron till att skåda hans härlighet i himlen”, bad vi i dagens kollektbön. Idag gläder vi oss speciellt över alla barn som har kommit hit för att fira ett annat Barn, Jesusbarnet, deras bäste bror och vän. Inför detta Barn blir vi alla barn, Faderns älskade barn i Jesus Kristus. Ålder och bakgrund spelar ingen roll när han som är den Evige träder in i tiden för att helga den och låta det eviga ljuset lysa upp oss mitt i den tidsbundna verklighet där vi ofta är fångna. Vi behöver verkligen dessa glimtar av den eviga Härligheten i en tid, där mörker och näthat, förtryck och krig, förföljelse och motsättningar tycks breda ut sig. Men vi vet att detta Barn kan hjälpa oss att bli kvar i ljuset, i sanningen, i kärleken, om vi av hela vårt hjärta vill efterfölja honom som är Fredens furste och själva Kärleken. Inför detta Barn måste vi alla omvända oss från mörkrets gärningar till ljusets väg. ”Att bli ett Guds barn är ovillkorligen förbundet med omvändelse”, säger påven Franciskus.

Barnet i krubban verkar så svagt och försvarslöst. Liksom varje spädbarn är det helt utlämnat till de storas välvilja och omsorg. Inför varje litet barn måste vi ta ställning, antingen kapitulera och ge det all vår kärlek eller vända det ryggen. Så är det också med Jesusbarnet, vi måste stiga ner från våra höga hästar och ge det allt vad vi är och har. Vi måste låta oss besegras av detta Barn och låta det få styra vårt liv, för ingen är allsmäktig utom detta Barn. I honom blir hela Guds allmakt och härlighet tydliga och synliga. I sin outgrundliga vishet och godhet väljer Gud att komma till oss i ett svagt och utsatt litet Barns gestalt för att inte skrämma slag på oss. Han döljer sin makt i spädbarnets ömkliga lilla gestalt. Han låter sin härlighet bara anas och skymta fram för att inte blända oss med dess fulla glans. Gud vill inte tvinga oss till överlåtelse och tillbedjan utan vädja till det djupaste inom oss och locka fram den äkta kärlek, som finns inom oss, ofta utan vår egen vetskap. Gud har så stort tålamod med oss och i sin försyn vet han att vi behöver tid för att växa ut ur vår själviskhet och mogna fram till att bli äkta människor som leds av tron, hoppet och kärleken. Därför gör han sig liten för att vi så att säga skall växa samtidigt som han växer upp till sin fulla mänskliga mognad.

Som kristna är och förblir vi alltid barn, Faderns älskade söner och döttrar. I Sonen får vi del av hans förtroliga gemenskap med hans himmelske Fader. Treenighetens fördolda härlighet är ingjuten i oss genom dopets nåd. Inom oss bär vi den fulla verkligheten. Men det härlighetens frö som har lagts ner i oss genom dopet måste få växa upp och mogna fram. Vi måste växa i tro, fördjupa vår kunskap och vår efterföljelse. Liksom vi utbildar oss och växer i jordisk kunskap under hela vårt liv, måste också vår kunskap och inlevelse i tron växa och förvandla oss till allt trognare lärjungar till Jesus Kristus. Hur gamla vi än blir, så förblir vi alltid lärjungar som vill lära oss mer av detta Barn som har fötts för vår skull i Betlehem.

Som kristna är vi alltid Ljusets Barns som vill sprida Guds härlighet och sanning, speciellt till dem som sitter i mörker och dödsskugga. I sitt årliga fredsbudskap till nyårsdagen, Guds Moders Högtid, som har som rubrik ”Inte längre slavar utan bröder och systrar”, pekade vår helige fader Franciskus speciellt på vår tids slaveri. Vi glömmer ibland att slaveriet inte är avskaffat utan att det tvärtom ständigt uppstår nya former av slaveri också i vår del av världen. Kvinnor och barn missbrukas som sexslavar också i vårt land. Byggnadsarbetare från fattiga länder arbetar under slavkontrakt för att bygga idrottsarenor för världsmästerskap. Mörkrets makt är stor i våra hjärtan och i våra samhällen. Vi får inte göra oss några illusioner att vår upplysta tid har gjort slut på slaveriet, utan vi måste medvetet och engagerat göra allt vad vi kan för att bekämpa detta. Om vi vill efterfölja Barnet från Betlehem, som har uppenbarat Guds eviga härlighet och ljus för oss, måste vi också kämpa mot alla former av mörker och befria dem som förslavats av det. Påven varnar oss ständigt för ”likgiltighetens globalisering” och för girighetens försåtliga frestelse: ”när personen byts ut mot mammon, kastas våra värderingar omkull”. I stället måste Barnet, Jesusbarnet som har identifierat sig med varje människobarn, med varje person på hela jorden, stå i centrum och få lysa upp hela tillvaron med sitt ljus och sin härlighet, med sin kärlek och sanning. ”Kom alla trogna, kom att tillbe Herren Jesus Krist”.

+ Biskop Anders Arborelius OCD
den 6 januari 2015