Sentimentalism under synoden

I slutet av Familjesynodens andra vecka spreds en nyhet i media om att en biskop, berättade en historia från sitt stift, om hur en pojke vars pappa hade ett äktenskap före sin nuvarande familj, hade gett en bit av sin hostia  till pappan, då han tog emot sin första kommunion. Pappan som på grund av sin irreguljära äktenskapssituation inte kan ta emot kommunion, hade ändå gjort det av sin son. 
Biskopen ville genom att berätta denna historia driva sin sak, med andra ord, tala för att skilda omgifta ska få möjlighet att gå till kommunion. Han berättade mycket rörd om hur gripande pojkens gest var. Händelsen i synodshallen väcker många tankar. Är det acceptabelt att en biskop använder sig av ett barns oskuldfullhet för att känslomässigt manipulera och driva en fråga? Och framförallt: Är det sentimentalism som styr biskoparnas arbete?
När denna historia från aulan nådde media sa man att synodsfäderna hade blivit djupt rörda av biskopens ord. Media vet att dagens värld är känslostyrd, och spelar därför gärna på känslor. Vi lever i en värld där man urskiljer verkligheten genom att jämföra den med en Hollywood film fylld med känslokickar, och att man gärna vill att dessa kickar ska finnas med i det egna livet, som känns misslyckat när de saknas.
I dagens värld är ett äktenskap ett bra äktenskap om man är förälskad i sin make; om man känner en stark lust och attraktion, om man njuter och har kul tillsammans. Man känner efter, och både gör val och värdesätter sitt liv efter känslor. Saker är goda när de känns bra. Man är beredd att bryta upp en familj bara för att det inte känns bra, eller för att det känns bättre med en annan person. Men hur saker och ting känns är ofta både missledande och en riskabel faktor när det gäller val.
En äktenskaplig relation handlar väldigt lite om känslor, det är en ytterst osentimental verklighet. Det är en viljeakt som det mesta i livet. Naturligtvis är det trevligt om det känns bra, men det är inte det som är målet. Äktenskapet är att tillsammans med en annan person bygga en familj, ta ansvar och försörja den, ta hand om barnen, vara omtänksam mot sin maka/make och lägga allt i Guds händer. En avgörande ingrediens i receptet är att glömma bort att koncentrera sig på hur det känns, vilket nämligen resulterar i att det 'känns' väldigt bra.
Så istället för att använda sig av historien om pojken, för att med känslor försöka styra kyrkans gång, kanske stiftens familjer skulle behöva att biskoparna inte så mycket frågar dem hur det ’känns’, utan stöttar och uppmuntrar dem i det stora uppdrag som makarna och familjen har i samhället, och som kräver en ytterst osentimental inställning. 
Om pappan i fallet tar sin son till mässan, så är det för att han älskar kyrkan och vet att det är endast där som man kan finna frälsning. I sin kärlek till kyrkan förklarar han för sin son att han på grund av sina livsvals konsekvenser inte kan ta emot kommunion, att det inte handlar om en rättighet. Man förklarar för pojken att kyrkan inte friskriver människan från ansvar och att det är vackert, och ovanligt idag. Man förklarar för sitt barn att tron inte är bekväm, utan att det handlar om att bära sitt kors. ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig, kan inte vara min lärjunge.” (Luk 14,27); att kors är tunga, annars vore de inte kors, men att det även är befriande att bära dem.
Man talar mycket om medlidande under familjesynoden, som om man känslomässigt ska leva sig in i den andra personens smärta och lidande. Men medlidande är ju snarare ett faktum än en känsla. Ett faktum som leder till handling, att se och bära en annans lidande som om det vore ens eget. Det handlar inte om att tycka synd om och säga ’stackars dig’.
Att som präst se att en del av ens uppgift liknar en läkares, är inte fel. I läkarkoden står det ”trösta, lindra, bota, inte skada”. Men om man inte ser upp kan denna uppgift smittas av sentimentalism, och då omformas koden till: tycka synd om, istället för att trösta; kompensera, istället för att lindra; sjukförklara och medikalisera livet, istället för att bota …. och det skadar. Det skadar för att man förminskar människans autonomi, frihet och ansvar.
Så prästen bör vara övertygad om att han förvaltar den enda medicin som den troende behöver, oberoende vilket skick personen kommer till prästen i. Trösta med himmelriket, lindra genom att bära korset med den troende, bota, inte genom att medikalisera synden, utan genom just bot, omvändelse och förlåtelse. Då skadar prästen inte den troende.