I Sällskap med Jesus

Kallelse är för mig inte något ögonblick utan en process. En relation till Jesus som måste växa och fördjupas, och som får mig att upptäcka vem jag verkligen är...

Var och en måste finna sin kallelse, sin väg att leva i Jesu sällskap. Alla som vill ha sällskap med Jesus måste förstås inte vara jesuiter. Men jag känner mig tacksam och glad över att till hösten få börja som novis i Jesuitorden, och få bli medlem i Jesu sällskap.

Min kallelse, min relation till Jesus är förbunden med mitt liv och börjar med min familj i Hamburg. En vanlig katolsk familj, inte särskilt from men tron har en naturlig plats i vårt familjeliv. Jag var mycket aktiv i min församling och i en katolsk scoutgrupp. Som ministrant fick jag lära mig mycket om tron och att leva den. Som scout kunde jag diskutera och ifrågasätta, ja till och med försvara min tro. Det var en utmärkt kombination!

Jag tog studenten 2010 och många med mig undrade vad jag skulle göra sedan. Jag sa alltid att jag inte hade någon idé. Det var inte helt sant. Jag tänkte läsa till präst. Teologi är ju spännande och
församlingsarbete tycker jag mycket om. Dessutom hade jag träffat en rad unga präster som var glada och nöjda.

Men ändå, knappast någon i min egen ålder ville bli präst. Jag vågade helt enkelt inte börja min väg. Istället jobbade jag under ett år som volontär i ett soppkök för hemlösa. Frågan: Vad ska jag göra med mitt liv? dök ofta upp, och tanken på prästseminariet fanns kvar. Jag tänkte: Okej, du måste ge det en chans. Annars får du aldrig veta om det är din väg. Så jag flyttade till Frankfurt hösten 2011 för att börja på prästseminariet och vid jesuiternas högskola Sankt Georgen. Jag trivdes med studierna och kände alltmer att detta var min väg. Redan i  Hamburg, och på min egen skola, hade jag träffat jesuiter. Men jag förstod inte hur så olika människor kan bli en gemenskap och vad de egentligen ville göra. Det fanns jesuiter jag tyckte om och sådana jag inte tyckte om. Men jag tilltalades av deras spiritualitet och de Andliga övningarna hjälpte mig att fördjupa min relation till Kristus.

Efter två år på prästseminariet får man under ett år pröva sin väg utanför seminariet. Eftersom jag ville lära mig ett nytt språk bestämde jag mig för Sverige och Uppsala. Italien var också ett alternativ, men det kändes inte lika unikt för en katolsk prästkandidat.

Under året i Uppsala väcktes några frågor om min väg: Hur ska jag leva som kristen, som präst? Vad är mitt sätt att följa Kristus? Vad vill han egentligen att jag ska göra?

På Newmaninstitutet mötte jag jesuiterna på ett nytt sätt, ofta i vardagliga sammanhang. Jag blev imponerad av deras positiva attityd och öppenhet och hur bra koll de hade på varandra - utan ett tidsödande kommunitetsliv. Kunde det vara ett alternativ för mig? Idén fascinerade mig men det fanns många aber: Varför skulle jag ändra någonting? Det var ju inget fel på att bli stiftspräst. Kanske är det bara en fascination för Sverige och Kyrkan här och har inte så mycket med jesuiterna att göra. Jag pendlade mellan alternativen stiftspräst och jesuit. Kunde Gud inte tala klarspråk med mig?

Mot slutet av tiden i Uppsala talade jag med pater Dominik om hur bra jag trivdes i Sverige. Han föreslog att jag skulle stanna. Vilken galen idé! Men tanken slog mig: ”Om jag stannar en termin till försvinner säkert tankarna på att bli jesuit.” Till min egen förvåning fick jag tillstånd av rektorn för prästseminariet att stanna ytterligare ett år i Sverige och praktisera i S:ta Eugenia.

Mitt år i Uppsala avslutades med en reträtt. Frågan om att bli jesuit hade jag lagt åt sidan. Men mitt under en meditation över Jesu dop i Jordan kom tanken tillbaka, och mer än så: Johannes döparen vägrar att döpa Jesus! Men Jesus säger: Låt det ske. Och plötsligt förstod jag att orden var riktade till mig. Låt det ske, låt förändringar och överraskningar ske! Gud visar mig min kallelse inte som en färdig plan ovanifrån utan jag måste ta ställning och bestämma mig. Gud vill överraska mig!

Nu visste jag att jag måste bli jesuit. Jag hade en längtan efter det, efter ett obestämt mer. Förståndet hängde inte med men inom mig var det klart. En djup, okänd glädje fyllde mig.

Men snart följde frågor: Hur blir det nu? Varför ska jag alls stanna i Sverige? Borde jag inte studera klart och sedan börja novitiatet? Men om det är min väg, min kallelse, då ska det funka och jag behöver inte vara orolig. Det brådskar inte.

I S:ta Eugenia har jag kunnat pröva min kallelse på olika sätt och leva tillsammans med andra jesuiter. I slutet av mars blev jag antagen som novis. Jag är glad och tacksam för det och tackar särskilt jesuiterna i Sverige men även alla i församlingen som bistått mig på olika sätt. Jag ber om er förbön! Men varför nu Jesu sällskap? Vad ligger i denna längtan efter mer? Helt och hållet kan jag inte besvara frågan men jag försöker:

1. En gemenskap med gemensam kärna, vänner i Kristus, samtidigt utrymme för den enskilde och hans gåvor.

2. En spiritualitet som hjälper mig att fördjupa min Gudsrelation och som tar hänsyn till den verkligenhet jag lever i.

3. En radikalitet som innebär en strävan efter mer – att inte stanna utan gå vidare med optimism. Det är svårt att vara öppen för Guds vägar – men det lönar sig. Han älskar oss och vill få oss att växa. Han talar inte alltid klarspråk men väver in en röd tråd i våra liv. Vår uppgift är att upptäcka den, att bli dem vi är skapade till.

- Dag