Från ateist till troende - om resan till Gud

En tomhet i kroppen som fylls. Det är så jag skulle beskriva det. Att ha så länge vandrat runt i jakten på sig själv, att inte känna sig komplett är en av dom sakerna som har varit svårast i mitt liv. Känslan att hela tiden ha en bit av sig själv som man tappat men inte vetat vart man lagt den. I flera år såg jag mig själv som någonting mellan troende och icke troende eftersom jag brottades med mitt eget samvete också. Hur kan Gud låta ondska ske och oskyldiga få lida?

Då och då tittade jag upp på himlen och bad för att mitt liv skulle få en bättre riktning. Att jag skulle få hitta mig själv. Böner som jag ansåg inte besvarades. Jag var länge ensam, utan vänner och kärlek. Sen tog mitt liv en vändning. Jag sökte till universitetet och kom in. Något som var så till synes trivialt som en utbildning i en annan stad gav mig just det jag bett om, ett bättre liv med vänner som tyckte om mig för den jag var och ställde upp för mig lika mycket som jag ställde upp för dom.

När jag efter att det första läsåret var avslutat kom tillbaka till min gamla stad var jag rädd att jag skulle känna samma ensamhet men något sa till mig att jag inte skulle känna mig lika ensam längre. Jag gick under mitt nattjobb och funderade på just dom existentiella frågorna som jag nämnt innan. Gott och ont. Jag har tidigare haft en glimt mot katolicismen men aldrig vågat ta språnget och inte heller haft kännedom om vart jag ska vända mig. Men i höstas träffade jag mitt livs kärlek. Gud besvarade min bön om att hitta kärleken och med den kärleken kom också kontakten med den katolska kyrkan.

I december i höjd med julafton intensifierades min tro och då jag bad på juldagen kände jag för första gången en känsla av uppfyllnad. Det är svårt att beskriva på annat sätt än att jag kände mig fulländad för det att var just i bönen och i kontakten med Gud som jag kunde hitta den biten som jag så länge saknat hos mig själv. Efter att sedan gått i mässan för första gången kände jag att jag inte bara hittat tillbaka till min tro utan också förstod jag att jag inte var protestant utan katolik, pga. sederna och dom värderingar som katolska kyrkan står för.

När jag nu lär mig allt mer av katolska kyrkan och om min egen tro och hur jag ska förklara det för mig själv såväl som för andra, känner jag faktiskt inte någon fruktan eller rädsla eftersom jag nu förstår Guds plan när han lät mig tvivla i min tro och det var för att göra den starkare, så stark att ingen eller inget någonsin kommer att bryta ner den igen.

- Stefan