Fastetiden: ett gyllene tillfälle att låta sig brännas av elden


Häromdagen var jag på ICA och handlade. När jag gick därifrån hade jag tre tunga matkassar i mina händer. Liten och klen som jag är, tyckte jag självklart det var tungt att bära de hem. Jag fick kramp i mina händer och tyckte det var jobbigt att gå de ca 600 meter upp till min lägenhet. I mitt huvud tänkte jag att mitt körkort inte har kommit till någon nytta alls och när taxibilen på gatan körde förbi mig var det enda jag önskade att chauffören skulle stanna och köra mig hem till min port. Mitt önsketänkande gick så långt att jag ville att han skulle bära mina kassar upp till min dörr.

Jag kände mig till slut oerhört patetiskt och påminde mig själv om det jag alltid försöker göra när jag gör något jobbigt. Jag stannade upp, la ner påsarna, vilade och tänkte: ”Jag gör detta för dig Gud, jag frambär det jobbiga som offer till Dig”.

Samma dag, fick jag ett sms från en vän. Han tyckte något var jobbigt och jag gav honom samma råd. Men det fick mig att tänka till… Vad innebär det jag ger som råd egentligen? Om någon frågade mig vad det betyder att frambära något som offer, eller sig själv som offer för andra lidande människors skull, hur skulle jag förklara det konkret, men ändå andligt?

Jag började söka lite på nätet för att se vad det står om detta. Jag hamnade på sidan katolik.nu och hittade en text skriven av vår egne fantastiske käre biskop. Texten handlar om karmelitnunnan och helgonet, Sankta Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897).  Hon var känd för sin ”lilla väg” till helighet. Hon menade att det inte krävs stora handlingar av oss för att bli heliga. Hon ansåg att helighet handlar om det lilla, att leva i kärlek och ödmjukhet, att fullständigt lita på Guds barmhärtighet och kärlek. I texten som biskop Anders skrev, sammanfattar han det den heliga Thérèse av Jesusbarnet lärde ut; 
"När vi kommer Gud nära, bränns vi av hans kärlek. Guds kärlek är en förtärande eld, läser vi. Vi kan bäst ta emot Guds kärlek, när vi låter oss brännas och förtäras av den. Ofta vill vi ha Gud på lite tryggt avstånd. Han får inte komma för nära. Vi vill ha vårt eget oberoende, vår egen sfär, där vi styr och ställer. Egentligen är vi livrädda för, att Gud skall komma oss in på livet. Ingenting är värre för den gamla människan. Vi ser då mer Gud som ett tankeobjekt än som den, som helt och fullt skall bestämma i vårt liv, den som skall styra, den som skall leda, den som skall förtära oss. Det språk, som Thérèse använder, kan hjälpa oss att förstå, vad det egentligen kommer an på. Om vi verkligen tar Gud på allvar, är vi ett brännoffer [...].
Vi är ett litet vedträ, som läggs på elden, för att hans kärlek skall förtära all själviskhet, all synd, all svaghet, och vi skall bli genomglödgade av hans nåd och kärlek. Johannes av Korset (1542-1591) använder denna bild av människan. Han talar om vedträet, där Gud kommer in, först lite försynt. När vedträet börjar brinna, då sprids först ganska illaluktande doft. När Gud kommer in i vårt liv, då kommer även vårt motstånd, vår synd, våra avigsidor fram i ljuset. Men så småningom, när han får tränga in och genomglödga oss och genomströmma oss med sin kärlek och sin eld, kan vi bli mer och mer förvandlade av denna kärlek. Men det fordras beredvillighet att vara detta offer, att stå med tomma händer, att låta honom förfoga över oss. Det är här som de flesta lider skeppsbrott, även bland fromma, aktiva kristna. Man vill inte släppa Gud så nära inpå sig, att det gör ont, att det bränns. Här kommer ofta vårt livs avgörande punkt i mötet med Gud, som den förtärande elden. Accepterar jag att han får bränna mig, även om det gör ont, att han har rätt att få mig, och att jag skall lämna över allt till honom?”
Det är viktigt att ställa sig själv frågan varför vi egentligen är rädda och väljer att rymma ifrån lidandet, ifrån allt det jobbiga vi ställs inför. Det handlar inte endast om att bära tunga matkassar, utan det handlar om allt tufft vi alla måste gå igenom i livet; sjukdomar, någon närståendes bortgång, separationer i all form, frestelser och svagheter, arbetslöshet, olyckor, ensamhet, you name it!

Det är inte alltid lätt och även om det är läskigt och svårt att gå igenom något jobbigt och bära vårt kors eller någon annans, så måste vi påminna oss själva om att vi aldrig är ensamma. Jesus led själv, Han blev korsfäst för oss, för mina och dina synder. Gud av alla vet vad vi går igenom, och hur intensiv vår smärta kan vara. Så låt oss därför tillsammans nu under fastan, låta oss brännas av elden, låta Gud genomglödga oss med sin kärlek. Låt oss försöka lita på Honom, på Hans barmhärtighet och kärlek. Det kommer bli lättare att bära våra bördor.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. (Matt 11:28-30). 
Vi kan avsluta denna läsning med Heliga Thérèses offerakt till den barmhärtiga kärleken: 
"För att leva i ett tillstånd av fullkomlig kärlek frambär jag mig själv som brännoffer till din barmhärtiga kärlek och ber dig att oavlåtligen förtära mig och låta den oändliga ömhet, som finns hos dig flöda över i min själ, så att jag må bli din Kärleks martyr, o min Gud. Vid varje hjärtslag vill jag, o min Älskade, förnya denna invigning otaliga gånger, till dess skuggorna flyr och jag kan bedyra dig min Kärlek i det eviga skådandet."


- Carol