Varför leva i detta elände?


Här yrar jag runt och tycker att livet är så svårt. Dömer alla dem som har kränkt mig och förvissar dem till ett liv i helvetet.  Jag anklagar alla för att ha förhärdat mitt hjärta och omvandlad min själ till sten. Med mitt pekfinger pekar jag på dem, utan att veta att tre andra fingrarna pekar tillbaka på mig.

Varför just jag? - frågar jag Han som har skapat mig och hoppas på att få ett snabbt svar. Tålamod har aldrig varit en nära vän. Varför leva i detta elände? Vad finns det för mening egentligen? Utan svar på den första frågan, förväntar jag inte heller svar på de miljoner frågor som stormar i mitt inre.  Jag känner mig trasig, som om världen har avvisat mig. En stor mur har rest sig upp omkring mig med tegelstenar som cementerats fast med mina synder. Muren når till himlen, jag är fast, ensam, lämnat i mörkret åt döden. Ingen kan komma in. Men plötsligt sipprar en ljusstråle genom ett litet titthål. Genom den lilla ström av vit ljus ser jag dem. "Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila" - Matt 11:28.
Mitt hjärta hoppar ett slag, jag är inte ensam. Han har gett mig sitt löfte och Han kommer att hålla det. Jag drar sakta tillbaka mitt finger från alla de jag fällde domar över, och låter den peka på mig. Från den stunden besvaras alla mina frågor. Allt handlar om Dig Jesus. Du är mitt liv, min mening, mitt syfte. Tack för att du renar mig! Tack för att du bröt dig genom och befriade mig från muren som höll mig fången.

- Frank