Se ditt ansikte

Ofta maler vardagen i ett oavbrutet sus, som om det vore den inre fridens värsta fiende. När väl en oro brusat upp kan den slita med sig alla stötestenar som jag själv aldrig hade hittat, och de vaknar som bitska fiender. I ett sådant tillstånd tycker jag att allt verkar vara ett enda slit i detta liv. Som om det aldrig skulle ta slut. 

Ibland så lyckas jag i detta skede tänka: just det! bön! Jag kan t.ex be: "Herre dra mig till dig, öppna åter mitt hjärta för att ditt goda ska få styra mig. Kasta min egoism i graven med Kristus, och låt mig vara lika trofast som honom när vågorna står höga. Jag vill alltid tjäna dig, så låt din vilja ske i mig, ja ingjut din helige andes kraft så att jag leds tryggt på dina stigar. Du har dukat ett bord åt mig i mina fienders åsyn, och låter mig denna stund förenas med din lidande tjänare Jesus, för att i allt bli mer ett med honom."

Ofta kan detta vara en god början. Det tänder min längtan och lika långsamt som ett skepp vänder sig på havet börjar jag åter komma närmare den trygga hamn som finns i min frälsares famn. Men skeppet vänder långsamt och det är lätt att den ondes snaror åter griper tag i mig, och oron kommer åter. Om jag fortfarande har blicken mot Herren i detta skede blir jag lätt irriterad, vilket nog inte i sig är speciellt bra. Jag avskyr det högmodet som slår mig i ansiktet och jag vill verkligen visa kärlek till andra människor också i mina tankar!

Det starkaste medlet jag hittills hittat mot detta är den inre bönen. Detta är mycket liknande meditationen, och bygger på en stillhet som låter Gud verka. Det är enklare att hitta till detta inre rum om jag kontinuerligt mediterar. När jag gör det så kan jag i bästa fall sluta mina ögon i så kort tid som några sekunder, för att förnimma den högstes kärlek i mitt hjärta. Ofta återupprepar jag min meditationsbön: "(under inandning) Herre, Jesus Kristus Guds son (under utandning) förbarma dig över mig syndare". Det börjar med en utandning, ett överlämnande i Guds händer. Jag försöker erinra mig att jag med mina egna krafter är hjälplös, vilket går emot min egoism. Gud har givit mig livet. Bara av honom kan jag ta emot insikten av att vara skapad i Jesu avbild, för att lära mig likna honom. Sålunda förblir jag på egen hand syndare, ty synden är döden, och Gud har gett mig livet. I den efterkommande inandningen riktar jag ett öppet sinne inåt för att lyssna efter Andens rop, han som alltid ropar i vårt bröst. Jag låter mig förnimma Jesu ansikte. Han ser på mig, och i mig är jag han. Det heliga ljus, som Gud lät skapa för att förgöra mörkret, kan låta utforska hjärtats vrår. Om Gud vill låter han göra det. Stillhet råder i mitt tysta rum, som nu inte längre är mitt utan överlämnat åt min skapare. I mig tycks hans avbild etsad fast och av hans gudomliga kärleksljus ser jag åter vägen klart och tydligt.

I bästa fall kan jag snabbt inta ett stadium av frid och fred. Ibland kan det vara en längre stund, ibland några sekunder. Ganska ofta förblir det en torr vetskap om att Han korsfästes och dog för mig och genom hans kärlek har han besegrat döden. Detta hände på denna jord och utan denna faktiska händelse skulle jag leva i synd. Detta är en förnuftsbaserad kunskap som jag alltid kan glädja mig åt, för den är inte beroende av känslor. I den kan jag vara trygg av uppståndelsens seger på solen dag. Av denna kunskap så växer min viljestyrka att alltid verka för Herren, och av längtan gröps mitt hjärta ur för att kunna fyllas med mer kärlek till min a medmänniskor. Jag vet att jag en gång kommer se honom i en härlighet men också tydlighet som överträffar allt jordisk. När denna förnuftsbaserade kunskap (de gånger Gud vill) låter förenas med känslan av evig kärlek till honom, då är Gud i mig och jag i honom, och i mig hans heliga ansikte.


En likadan ikon som denna hänger framför mitt skrivbord.