Kom närmare Gud med hjälp av plugget!



En vän skickade till mig texten "Reflexioner angående skolstudiernas nytta för tillväxten i kärleken till Gud" av Simone Weil.

Weil var en fransk filosof och politisk aktivist av judisk börd, som senare kom att konvertera till katolska kyrkan. Hon levde mellan 1909 - 1943. Weils liv präglades av en exceptionell medkänsla för andras lidande; vid sex års ålder vägrade hon att äta socker efter att ha hört att soldater under första världskriget var tvungna att gå utan. Hon dog av tuberkulos vid 34 års åldern, möjligen förvärrades hennes tillstånd av undernäring efter att ha vägrat att äta mer än de minimala ransoner som hon trodde var tillgängliga för soldater på den tiden. Weil hann under sitt korta liv producera flera böcker och texter, bland annat texten om skolstudiernas nytta som jag ska försöka kort sammanfatta här.

Vad är syftet med studier enligt Weil?

Syftet med studier är att förbättra sin uppmärksamhet och därmed förbättra sin förmåga att vara lyhörd under bönen vilket i sin tur leder till att man kommer närmare Gud. Weil lyfter fram att viljan att lära sig, ansträngning och sökande efter sanning är sådant som förbättrar vår relation till Honom.

Vad menar Weil med uppmärksamhet? 
Förmågan att "bromsa in tanken, hålla den i beredskap, tom och öppen för sitt föremål". 

Hon skriver:
"Att utveckla förmågan till uppmärksamhet är studiernas egentliga syfte och så gott som enda mening fast man nuförtiden inte tycks veta det. Det mesta av skolarbetet har också ett visst intresse i sig självt; men detta är sekundärt"
"Gymnasister och studenter som älskar Gud, borde aldrig säga "Jag tycker om matematik", "jag tycker om franska", "jag tycker om grekiska". De borde lära sig att tycka om alla dessa ämnen, därför att samtliga utvecklar den förmåga till uppmärksamhet som när den vändes mot Gud är bönens själva väsen." 
"Nyckeln till en kristen uppfattning av studier är att bön består i uppmärksamhet [...] Endast den högsta delen av uppmärksamheten träder i beröring med Gud, när bönen är tillräckligt stark och ren för en sådan beröring skall vara möjlig; men hela uppmärksamheten är vänd mot Gud."
Weil uppmuntrar studenter att inte ge upp eller känna att man har slösat bort sin tid när man misslyckas med att klura ut en uppgift. Hon skriver att det t.o.m. kan vara en fördel att inte direkt kunna lösa uppgiften.  
"Om man med verklig uppmärksamhet söker lösningen till ett geometriskt problem, och efter en timmes arbete inte har kommit något vart, så har man det oaktat gjort framsteg under varje minut av den förflutna timmen, i det utan att man vet det, har denna till synes resultatlösa ansträngning givit ökat ljus i själen. Frukten kommer att visa sig längre fram i bönen." 
För att inte tala om att man då får smaka på ödmjukhetens dygd som enligt Weil är "en skatt oändligt mycket dyrbarare än alla skolbetyg". 

Weil låter oss inte glömma att viljan att lära sig är också viktig. 
"Lärandets glädje är lika nödvändig för studierna som andningen är för löpare. Där den saknas, är det inte studerande man ser, utan beklagansvärda karikatyrer på lärlingar [...]. Det är denna lustens roll i studiearbetet som gör att detta kan bli en förberedelse till det andliga livet. Ty lusten eller önskan är - när den riktas mot Gud - den enda kraft som kan få själen att höja sig. Eller snarare, är det Gud ensam, som kommer och griper själen och lyfter den, men endast vår önskan förmår Gud att stiga ner. Han kommer bara till dem som ber honom komma; och de som ber honom ofta, länge och med glöd, till dem kan han inte låta bli att stiga ned.
Pipo