”Visa fasthet” (Jak 5:8)
Kära Bröder och Systrar,
Fastan är en tid av förnyelse för
hela Kyrkan, för varje gemenskap och varje enskild troende. Framför allt är det
en ”tid av nåd” (2 Kor 6:2). Gud begär inte någonting av oss som han inte först
själv har givit oss. ”Vi älskar därför att han först älskade oss” (1 Joh 4:19).
Han är inte otillgänglig för oss. Var och en av oss har en plats i hans hjärta.
Han känner oss vid namn, han har omsorg om oss och han överger oss inte när vi
vänder honom ryggen. Han visar intresse för var och en av oss; hans kärlek hindrar
honom från att vara likgiltig inför det som sker med oss. När vi är friska och
har det bra brukar vi glömma bort de andra (något som Gud Fadern aldrig gör):
vi bryr oss inte om de andras problem, de andras lidande och de orättvisor som
de får utstå … Vårt hjärta blir kallt. Så länge som jag själv är tämligen frisk
och har det bra tänker jag inte på de som är mindre lyckligt lottade. Idag har
den här själviska likgiltigheten antagit globala proportioner så att vi till
och med kan tala om en globaliserad likgiltighet. Det är ett problem som vi som
kristna måste se i vitögat.
När Guds folk omvänder sig till
hans kärlek finner de svar på de frågor som historien ständigt ställer. En av
de mest brådskande utmaningarna som jag vill behandla i det här budskapet för
fastan är just den globaliserade likgiltigheten.
Likgiltighet för våra
medmänniskor och för Gud utgör en verklig frestelse för oss kristna. Varje år
under fastan behöver vi på nytt lyssna till profeternas röst som ropar på och
oroar vårt samvete.
Gud är inte likgiltig för vår
värld; han älskar den till den grad att han gav den sin Son för vår frälsnings
skull. Genom inkarnationen, genom Guds Sons jordiska liv, död och uppståndelse
öppnas porten en gång för alla mellan Gud och människa, mellan himmel och jord.
Kyrkan är som handen som håller denna port öppen, tack vare hennes förkunnelse
av Guds ord, hennes firande av sakramenten och hennes vittnesbörd om tron som
verkar genom kärleken (jfr Gal 5:6). Men världen tenderar att dra sig tillbaka
inom sig själv och stänga den dörr genom vilken Gud kommer in i världen och
genom vilken världen kan komma till honom. Därför får aldrig handen, som är
Kyrkan, förvånas om den förkastas, krossas och såras.
Guds folk behöver sålunda denna
inre förnyelse så att vi inte blir likgiltiga och drar oss tillbaka inom oss
själva. För denna förnyelse vill jag föreslå att vi reflekterar över tre
bibeltexter.
1. ”Lider
en kroppsdel, så lider också alla de andra” (1 Kor 12:26) – Kyrkan
Guds kärlek bryter igenom detta
vårt ödesdigra tillbakadragande inom oss själva som är vår likgiltighet. Kyrkan
erbjuder oss denna Guds kärlek genom sin undervisning och särskilt genom sitt
vittnesbörd. Men vi kan bara vittna om det som vi själva har erfarit. De
kristna är de som låter Gud klä dem med godhet och barmhärtighet, med Kristus
själv, så att vi blir, liksom Kristus, tjänare till Gud och människorna. Detta
framträder tydligt i skärtorsdagsliturgin med dess fottvagningsceremoni. Petrus
ville inte att Jesus skulle tvätta hans fötter, men han insåg att Jesus inte
bara ville vara en förebild för hur vi ska tvätta varandras fötter. Bara de som
först har låtit Jesus tvätta deras egna fötter kan sedan göra denna tjänst åt
andra. Det är bara de som har gemenskap med honom (Joh 13:8) som på så sätt kan
tjäna andra.
Fastan är en gynnsam tid för att
låta Kristus tjäna oss så att vi i vår tur kan bli mer lika honom. Det sker när
vi hör Guds ord och tar emot sakramenten, särskilt Eukaristin. Där blir vi det som
vi tar emot: Kristi kropp. I den kroppen finns inte plats för den likgiltighet
som så ofta tycks behärska våra hjärtan. Ty var och en som är av Kristus, hör
till en kropp, och i honom kan vi inte vara likgiltiga för varandra. ”Lider en
kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig
också alla de andra” (1 Kor 12:26).
Kyrkan är de heligas gemenskap,
inte bara på grund av hennes helgon, utan därför att hon är en gemenskap av
heliga ting: Guds kärlek uppenbarad för oss i Kristus och alla hans gåvor.
Bland dessa gåvor finns också svaret hos dem som låter sig beröras av denna
kärlek. I denna de heligas gemenskap, i detta delande av heliga ting, äger
ingen något ensam, utan delar allt med de andra. Och eftersom vi är förenade i
Gud kan vi göra något för dem som är långt borta, för dem som vi aldrig kan nå
av egen kraft, eftersom vi tillsammans med dem och för dem ber Gud om att vi
alla ska öppna oss för hans frälsningsplan.
2. ”Var
är din bror?” (1 Mos 4:9) – Församlingar och gemenskaper
Allt som vi har sagt om den
universella kyrkan måste nu tillämpas i våra församlingar och gemenskaper. Kan
dessa kyrkliga strukturer hjälpa oss att erfara att vi är delar av en och samma
kropp? En kropp som tar emot och delar det som Gud önskar ge? En kropp som
vidkänner och bryr sig om dess svagaste, fattigaste och obetydligaste
medlemmar? Eller tar vi vår tillflykt till en universell kärlek som omfamnar
hela världen, men som är oförmögen att se Lazarus som sitter framför vår
stängda dörr (Luk 16:19-31)?
För att ta emot det som Gud ger
oss och få det att bära riklig frukt måste vi gå bortom den synliga kyrkans
gränser på två sätt.
Först genom att förena oss i bön
med den himmelska kyrkan. Kyrkans böner på jorden bildar en gemenskap av ömsesidig
tjänst och godhet som stiger upp inför Guds åsyn. Tillsammans med helgonen som
har fullkomnats i Gud, är vi en del av den gemenskap där kärlek har övervunnit
likgiltighet. Kyrkan i himlen triumferar inte för att hon skulle ha vänt ryggen
åt världens lidanden och för att hon skulle jubla i ensamhet. Det är snarare så
att helgonen med glädje redan betraktar det faktum att de en gång för alla
vunnit över likgiltighet, hjärtats hårdhet och hat genom Jesu död och
uppståndelse. Tills denna kärlekens seger kan genomsyra hela världen fortsätter
helgonen att följa oss på vår pilgrimsväg. Kyrkoläraren, den heliga Teresa av
Lisieux, var övertygad om att glädjen i himlen över den korsfästa kärlekens
seger förblir ofullbordad så länge som det finns en enda man eller kvinna på
jorden som lider och ropar i smärta: ”Jag är övertygad om att jag inte blir
sysslolös i himlen; min önskan är att fortsätta att arbeta för Kyrkan och för
själarna” (Brev 254, 14 juli, 1897).
Vi delar helgonens förtjänster
och glädje, liksom de delar vår kamp och vår längtan efter fred och försoning.
Deras glädje över den uppståndne Kristi seger styrker oss när vi strävar efter
att bemästra vår likgiltighet och vårt hjärtas hårdhet.
För det andra, är varje kristen
gemenskap kallad att gå ut ur sig själv och vara engagerad i det större
samhällslivet som den är en del av, i synnerhet de fattiga och de som är långt
borta. Till sin grundläggande natur är kyrkan mission i sig själv; hon kan inte
vara inåtvänd utan är sänd till alla länder och alla folk.
Hennes mission är att tålmodigt
vittna om den Ende som vill dra hela skapelsen och varje man och kvinna till
Fadern. Hennes mission är att till alla visa en kärlek som inte förblir tyst.
Kyrkan följer Jesu Kristi egna vägar som leder till varje man och kvinna, ända
till jordens yttersta gräns (jfr Apg 1:8). Därför måste vi i varje medmänniska
se en broder eller syster för vilken Kristus har dött och uppstått. Det som vi
själva har tagit emot, har vi också tagit emot för dem. På samma sätt, är allt
det som våra bröder och systrar äger en gåva för Kyrkan och för hela
mänskligheten.
Kära bröder och systrar, jag
önskar verkligen att alla de platser där kyrkan är närvarande, särskilt våra
församlingar och gemenskaper, blir barmhärtighetens öar mitt i ett
likgiltighetens hav!
3. ”Visa fasthet!” (Jak 5:8) – Enskilda
kristna
Också som individer frestas vi av
likgiltighet. Överskölda som vi är av nyhetsreportage och upprörande bilder av
mänskligt lidande, känner vi ofta en oförmåga att kunna hjälpa. Vad kan vi göra
för att undvika att fastna i denna spiral av bedrövelse och maktlöshet?
För det första kan vi be i
gemenskap med Kyrkan på jorden och i himlen. Vi får inte underskatta kraften i
så många röster som är förenade i bön! Initiativet ”24 timmar för Herren” som
jag hoppas kommer att äga rum 13 – 14 mars i hela kyrkan, också på stiftsnivå,
vill vara ett sådant uttryck för detta behov att be.
För det andra kan vi göra
barmhärtighetsgärningar och genom Kyrkans många hjälporganisationer nå både de
som är nära och fjärran. Fastan är en gynnsam tid för att visa denna omsorg om
andra genom små men konkreta tecken på att vi hör till en och samma mänskliga
familj.
För det tredje, kallar de andras
lidande oss till omvändelse, eftersom deras behov påminner mig om mitt eget
livs osäkerhet och mitt beroende av Gud och av mina bröder och systrar. Om vi
ödmjukt ber om Guds nåd och erkänner våra egna begränsningar kommer vi att lita
på de oändliga möjligheter som Guds kärlek erbjuder oss. Då kan vi också stå
emot den djävulska frestelse som ligger i att vi tror att vi kan frälsa världen
och oss själva av egen kraft.
Som ett sätt att övervinna
likgiltighet och våra anspråk på självtillräcklighet vill jag inbjuda alla att
göra denna fastetid till en tid då vi ger oss hän till det som Benediktus XVI
kallade en hjärtats fördjupning (jfr Deus Caritas Est, 31). Ett barmhärtigt
hjärta betyder inte ett svagt hjärta. Alla som vill visa barmhärtighet måste ha
ett starkt och beslutsamt hjärta, stängt för frestaren men öppet för Gud. Ett
hjärta som låter sig genomborras av Anden för att sprida kärlek längs med
vägarna som leder till våra bröder och systrar. Och, slutligen, ett hjärta som
är fattigt, ett som inser sin egen fattigdom och i full frihet utger sig självt
till andra.
Bröder och systrar, låt oss under
denna fasta be till Herren: ”Fac cor
nostrum secundum cor tuum”: Gör våra hjärtan likt ditt hjärta (Jesu Heliga
Hjärtas litania). På så vis kommer vi att få ett hjärta som är fast och
barmhärtigt, uppmärksamt och generöst, ett hjärta som inte är slutet,
likgiltigt eller offer för den globaliserade likgiltigheten.
Det är min förhoppning och bön
att denna fastetid ska bära andlig frukt hos varje troende och i varje kyrklig
gemenskap. Jag ber er alla att be för mig. Må Herren välsigna er och må Vår Fru
bevara er.
Vatikanen, 4 oktober 2014
Den Helige Franciskus festdag
Franciskus
Översättning: Sr Madeleine
Fredell OP
 Kära Bröder och Systrar, Fastan är en tid av förnyelse för hela Kyrkan, för varje gemenskap och v...){kind=link}