Att vandra med Gud



Att försöka höra Guds tilltal och åt vilket håll som Guds Ande blåser en mot är inte alltid det enklaste att urskilja. Många stunder lämnar Gud oss tomma. Utan svar. I ett mörker. Det kan kännas frustrerande. Teresa av Avila uttryckte det som att Gud behandlar sina vänner illa. Det kan emellanåt kännas som så. Att följa det som man tror är Guds vilja är kanske inte alltid Guds vilja. Man kan aldrig vara helt säker på det då det är väldigt få förunnat att träffa Gud i en brinnande buske som berättar för oss hur vi skall göra eller att Han sänder bud genom en ärkeängel. Finns det för oss ödmjuka tjänare något annat som vi kan göra? Även om vi inte vet att den vägen vi tar, i enlighet med vad vi tror är Guds vilja, så kan vi aldrig veta var den slutar.

Det vi istället bara kan göra är att hoppas. Vi kan ha hopp om att vår egen vilja att behaga Herren faktiskt gör det. Att hålla sig till denna vilja är nog det viktigaste. Inte vilken väg vi faktiskt tar. Har vi viljan så kommer Herren leda oss in på rätt väg. En väg som vi kanske inte vet något om. Vi kan vandra i dödsskuggans dal och vara vilse. Men med Herren behöver vi inte vara rädda. För Herren kommer hela tiden vara med oss. Och Herren kommer aldrig låta oss möta faror ensamma. 

Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud. /  Mika 6:8 

- Patrik