Att leta efter Gud


I början av februari firar kyrkan Herrens frambärande i templet. Symeon ser Jesus och prisar Gud med orden: ”Mina ögon har skådat frälsningen.” Frälsningen finns i Jesus, i Gud som tagit sin boning ibland människorna. Var får jag se den här frälsningen i mitt liv?

Sedan adventstiden håller jag på att läsa Egied van Broeckhovens (1933-1967) andliga dagbok. Han var en belgisk Jesuit och arbetarpräst som jobbade i en fabrik. 1967 omkom han i en arbetsplatsolycka. Dagboken publicerades efter hans död och finns översätt på ett flertal språk. Vänskapen är ett viktigt tema för Egied och boken fick på svenska titeln ”Vänskapens sakrament”. Vänskapen är för Egied en mötesplats med Gud, en plats där Gud är närvarande, där han kan upplevas och erfaras.

Särskilt inspirerade är för mig vad han skriver om bönen, hur han förstår bönen. Han skriver till exempel: ”Om vi inte ber beror det inte på att vi inte firar mässan tillsammans, inte heller på att vi inte har något kapell eller några fasta bönetider utan snarare på att vi är för självcentrerade.”
Bön är alltså en öppning till andra. Att öppna mig själv där jag är. Det är den ram bönen behöver. Den ram som är viktigare än själva platsen eller en bestämd tid för bönen. Dessa saker kan förstås hjälpa men de är inte avgörande. Att be misslyckas på grund av min hållning, på grund av att jag är för självcentrerad. Att be förstås som öppenhet för andra, för den andre och det andra.
Egied skriver på ett annat ställe: ”Bönelivets problem är inte: Hur ska jag be? När ska jag be? Utan: Hur når Gud mig? När når Gud mig?” Jag tycker det spännande med det här citatet är perspektivväxlingen. Det är inte jag som är aktiv under bönen utan Gud som försöker nå mig. Gud är den för vilken jag öppnar mig under bönen, på vilken jag blir uppmärksam när jag ber.
Om jag öppnar mig för Gud under bönen, så blir bönen ”det existentiella sökandet efter Guds närvaro” som Egied definierar det.

Egied jobbade i en fabrik. En arbetsvardag som jag knappast kan föreställa mig. Sannolikt var den präglad av en stor ansträngning och å en sida i viss mån entonig och å andra sidan fanns det också oron att något skulle kunna hända. Han själv omkom ju också i en arbetsplatsolycka.
Mitt i vardagen lyckades han med att öppna sig och leta efter Guds närvaro. Han kunde tolka sina vänskaper och möten med andra människor på så sätt möta Gud i dem.
Gud finns ju inte bara i kyrkan och i den explicita bönen. Var och en kan göra sin vardag till en bön genom öppenhet för Guds perspektiv i livet. Gud är det som vill nå oss och som vill meddela oss något.

Året 2015 är än ungt. Kanske kan öppenhet och även tacksamhet för särskilda möten och ögonblick i vår vardag hjälpa att vidga perspektivet: Från mig själv till de andra och fram till Gud.
Gud är närvarande i vår värld, i vår vardag: Det gäller att finna den här närvaron och att skåda hans frälsning. För mig är det en hjälp att vid dagens slut bli medveten om det som var: vilka möten som uppstod, vad hände, vilka känslor jag har haft under dagen. Så kan jag medveten säga till Gud: ”Jag är här, du kan tala till mig, jag är öppen för dig, visa mig din närvaro idag.” Så kan min vardag och mitt liv bli min bön. Så kan min vardag och mitt liv bli mitt existentiella sökande efter Guds närvaro och bli präglat av denna närvaro.

Guds välsignelse och hans närvaro för det som kommer oss till mötes!
Dag Heinrichowski