Meningen med livet - Hur jag (numera) vet vad jag vill


Under min ungdomstid har jag länge varit den där killen som inte varit så säker på vem jag är, och vad jag vill. Jag har haft en stor vilja, men ingen riktning. Extra osäker har jag varit inför att ”inte göra något speciellt”, tillståndet helt överlämna sig åt stunden och min (för det mesta en icke existerande) vilja. Detta kan ses mot det aningen paradoxala att jag inte väntat på att livet skulle slå mig i ansiktet, utan ofta hållit mig aktiv i orkestrar, körer, politik och kyrkliga aktiviteter.

Jag surfade på den moderna vågen av självhjälpslitteratur och psykologism. Detta trängde ända ner i min Gudsrelation, vilken psykologiserades till att vara en ren projektion, ett önskan om något större som hade positiva effekter. Jag försökte hitta det djupa självförverkligandet av ”jaget” eller ”självet” som skulle låta hela min person blomstra. Med dessa metoder fann jag också ett visst djup, och upplevde en viss personlighetsutveckling. Min säkerhet att veta vad jag ville blev känslorna, vilka ibland var mycket tydliga och annars långt borta. När jag inte kände dessa omvälvande uppfyllda känslor så föll jag mer eller mindre ihop, eftersom jag inte visste vad min vilja var. Med min befintliga självkunskap så verkade min person innebära många djupa dalar av stor förvirring, och även en växande känsla av meningslöshet.

Den mest omvälvande insikten för att ta mig ur detta (vad jag tror är ett) ”träsk”, har varit fem insikter om kärlek.
1.      Kärleken är i första hand viljan till den andres sanna väl.
2.      Kärleken är i sig sig självutgivande och inte enbart inåtvänd
3.      Kärleken är den högsta meningen med livet
4.      Gud är kärlek
5.      Gud har uppenbarat sin vilja för människan och katolska kyrkan förvaltar (rättfärdigt) denna uppenbarelse.
Då kärleken, istället för att vara känslornas tillfälliga nycker, blivit viljan till min medmänniskas sanna väl, så har ett skott slagit rot hos mig. Från att ha varit inrullad i mina tankar om mig själv så ser jag på min nästa, och vill denna person dess väl i alla situationer. Min spegel för vad detta är har blivit att spegla mig i kyrkans tradition och Bibeln.

När detta blir norm, så blir det också tydligt vad som är synd och vad som är gott. Det är egoismen, som i sig är upproret mot Gud och kärleken, som är roten till allt ont. Lögnen är att jag klarar mig på egen hand utan någon annan. Sedan jag förstått detta så har de övriga pusselbitarna i mitt liv också fallit på plats: en djup vila av rekreativt och uppbyggande läsande och behovet av bön – den intima närheten till den andre.

Med detta vill jag uppmana till eftertanke om vart vi vänder oss med våra problem och böner. Vill jag självförverkligas för mitt eget välbefinnandes skull, eller för att kunna älska andra? Ber jag för var jag vill eller för vad Gud vill? Det finns en liten men ack så viktig urskiljning mellan att rikta gärningen till egen tillfredsställelse eller till den objektivt existerande kärleken: Gud. När jag dag för dag vänder mig mer mot Gud ser jag mer och mer av min synd, mitt onda som kunde blivit bättre. I samma skeende får jag en stabilitet och en fördjupad kontakt med den djupa nåd som vilar i mitt hjärta. Stärkt av denna hatar jag mina dåliga gärningar och älskar det goda allt mer. Bollandes mellan den växande kraften från hjärtats rot och ögats rening för att se det dåliga växer jag mot heligheten; att alltid göra det goda. Kanske blir jag mest stärkt efter perioder av torka, då jag får öva på att komma ihåg de av den helige Ande givna infall och stärka den goda viljan än mer. Det bästa är att jag har så långt kvar, och så stor längtan att detta är (med min nuvarande kunskap) meningen med livet.


Släpp lös mitt hjärta från syndens grepp och förena den med din heliga vilja. Skänk mig den helige ande, så att jag kan vara ditt redskap och alltid vara förenad i dig Jesus, du som bor och verkar i mig som Gud faderns avbild.


- Anton