Under min ungdomstid har jag länge varit den där killen som
inte varit så säker på vem jag är, och vad jag vill. Jag har haft en
stor vilja, men ingen riktning. Extra osäker har jag varit inför att ”inte göra
något speciellt”, tillståndet helt överlämna sig åt stunden och min (för det
mesta en icke existerande) vilja. Detta kan ses mot det aningen paradoxala att
jag inte väntat på att livet skulle slå mig i ansiktet, utan ofta hållit mig
aktiv i orkestrar, körer, politik och kyrkliga aktiviteter.
Jag surfade på den moderna vågen av självhjälpslitteratur
och psykologism. Detta trängde ända ner i min Gudsrelation, vilken
psykologiserades till att vara en ren projektion, ett önskan om något större
som hade positiva effekter. Jag försökte hitta det djupa självförverkligandet
av ”jaget” eller ”självet” som skulle låta hela min person blomstra. Med dessa
metoder fann jag också ett visst djup, och upplevde en viss
personlighetsutveckling. Min säkerhet att veta vad jag ville blev känslorna,
vilka ibland var mycket tydliga och annars långt borta. När jag inte kände
dessa omvälvande uppfyllda känslor så föll jag mer eller mindre ihop, eftersom
jag inte visste vad min vilja var. Med min befintliga självkunskap så verkade
min person innebära många djupa dalar av stor förvirring, och även en växande
känsla av meningslöshet.
Den mest omvälvande insikten för att ta mig ur detta (vad
jag tror är ett) ”träsk”, har varit fem insikter om kärlek.
1.
Kärleken är i första hand viljan till den andres
sanna väl.
2.
Kärleken är i sig sig självutgivande och inte
enbart inåtvänd
3.
Kärleken är den högsta meningen med livet
4.
Gud är kärlek
5.
Gud har uppenbarat sin vilja för människan och
katolska kyrkan förvaltar (rättfärdigt) denna uppenbarelse.
Då kärleken, istället för att vara känslornas tillfälliga
nycker, blivit viljan till min medmänniskas sanna väl, så har ett skott slagit
rot hos mig. Från att ha varit inrullad i mina tankar om mig själv så ser jag
på min nästa, och vill denna person dess väl i alla situationer. Min spegel för
vad detta är har blivit att spegla mig i kyrkans tradition och Bibeln.
När detta blir norm, så blir det också tydligt vad som är
synd och vad som är gott. Det är egoismen, som i sig är upproret mot Gud och
kärleken, som är roten till allt ont. Lögnen är att jag klarar mig på egen hand
utan någon annan. Sedan jag förstått detta så har de övriga pusselbitarna i
mitt liv också fallit på plats: en djup vila av rekreativt och uppbyggande
läsande och behovet av bön – den intima närheten till den andre.
Med detta vill jag uppmana till eftertanke om vart vi vänder
oss med våra problem och böner. Vill jag självförverkligas för mitt eget
välbefinnandes skull, eller för att kunna älska andra? Ber jag för var jag vill
eller för vad Gud vill? Det finns en liten men ack så viktig urskiljning mellan
att rikta gärningen till egen tillfredsställelse eller till den objektivt
existerande kärleken: Gud. När jag dag för dag vänder mig mer mot Gud ser jag
mer och mer av min synd, mitt onda som kunde blivit bättre. I samma skeende får
jag en stabilitet och en fördjupad kontakt med den djupa nåd som vilar i mitt
hjärta. Stärkt av denna hatar jag mina dåliga gärningar och älskar det goda
allt mer. Bollandes mellan den växande kraften från hjärtats rot och ögats
rening för att se det dåliga växer jag mot heligheten; att alltid göra det
goda. Kanske blir jag mest stärkt efter perioder av torka, då jag får öva på
att komma ihåg de av den helige Ande givna infall och stärka den goda viljan än
mer. Det bästa är att jag har så långt kvar, och så stor längtan
att detta är (med min nuvarande kunskap) meningen med livet.
Släpp lös mitt hjärta från syndens grepp och förena den med
din heliga vilja. Skänk mig den helige ande, så att jag kan vara ditt redskap
och alltid vara förenad i dig Jesus, du som bor och verkar i mig som Gud
faderns avbild.
- Anton
