Är vi tillräckligt svaga för att följa Jesus?


En sjukdom i vår tid är bedömningar av oss själva. Vi lyfter gärna fram våra styrkor. Kanske våra goda betyg. Vi bygger upp våra CV med alla våra tidigare arbeten, studier och annat som vi har i vårt bagage. Det pratas hela tiden om dessa styrkor i positiva termer. Detta är mänsklig logik. Guds logik är helt annorlunda.

I jultid begrundar vi och mediterar mycket över det lilla Jesubarnet. Jesubarnet som ligger i krubban ”behäftigad med svaghet” som Hebréerbrevet uttrycker det. Även vi är svaga på olika sätt. Kanske i ren underlåtelse hjälper vi inte de svaga. Kanske har vi brist på självförtroende. Kanske är vi skadade känslomässigt och därför inte kan hantera relationer på ett bra sätt. Kanske handlar vi ofta impulsivt. Vi kanske är utbildningsmässigt svaga med dåliga betyg i skolan som följd. Trots att vi har alla våra svagheter, vilka de nu är, så vill vi själva och samhället säga till oss att dessa svagheter är något negativt. Paulus, eller troligare lärjungar till honom, skriver i 2 Kor 11:30:
Om det ändå skall skrytas vill jag skryta med min svaghet.

Gud gjorde sig svag i och med sitt människoblivande. Varför är vi då rädda för att visa oss svaga? Vår bristfällighet och otillräcklighet är inte ett misslyckande. Svaghet är inte erfarenhet av synd utan en lidelse till lidandet.
Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.
[Heb 2:18]

Det är i svagheten vi hittar vår kallelse. Det är i svagheten som vi finner Gud. Svagheten förenar oss med Gud, det är där Gud kan visa sin makt och härlighet. Det är därför Paulus säger i 2 Kor 12:10:
Ty när jag är svag, då är jag stark.

Låt oss därför fråga oss själva: Är vi tillräckligt svaga för att följa Jesus?