Efter den heliga Birgitta har det ekat lite tomt för Sverige när det kommer till helgonförklaringar, men snart kommer påven att helgonförklara Maria Elisabeth Hesselblad. Det är 624 år sedan senast.

"Hon är verkligen en förebild på konkret barmhärtighet. Mitt under den tyska ockupationen av Rom gömde hon flera judar i klostret på Piazza Farnese och ordnade där en provisorisk synagoga," skriver biskop Anders Arborelius i ett pressmeddelande.

Maria Elisabeth Hesselblad föddes i Fåglavik den 4 juni 1870 och dog i Rom den 24 april 1957. Hon saligförklarades av den helige påven Johannes Paulus II 1980. Hon har bland annat arbetat mycket med att reformera Birigittinerordern med betoning på kontemplation, välgörenhet till behövande samt kristen enhet.

Ni kan läsa mer om henne på vatikanradions hemsida.
Påve Franciskus prisar många för sin ödmjukhet. Ödmjukhet är inte alltid den enklaste dygden att försöka leva upp till i sitt vardagsliv trots att vi skall växa i ödmjukhet för att mer och mer bli Kristuslika. Oftast är det snarare enklare att peka på bristen av ödmjukhet för att förstå var vi brister. Den helige Josemaría Escrivá hjälper oss på den punkten från ett av sina verk:


Låt mig påminna dig om några av många uppenbara tecken på bristande ödmjukhet:
1. att tycka att det man gör eller säger är bättre än det som andra gör eller säger.
2. att alltid vilja få som man vill.
3. att argumentera utan att ha rätt eller - om man har rätt - att insistera, envist och på ett otrevligt sätt.
4. att säga sin åsikt utan att någon har bett om den och utan att kärleken till nästan kräver det.
5. att förakta andras synpunkter.
6. att inte se alla sina talanger och goda egenskaper som lånade.
7. att inte erkänna att man inte är värd någon ära eller uppskattning, inte ens marken man går på eller sakerna man äger.
8. att anföra sig själv som exempel i samtal.
9. att tala illa om sig själv för att andra skall få en god uppfattning om en eller för att bli emotsagd.
10. att ursäkta sig när man blir tillrättavisad.
11. att undanhålla någon förödmjukande brist för sin föreståndare för att han inte skall upphöra att tänka väl om en.
12. att vara nöjd när man hör sig lovordas eller att glädjas över att ha blivit omtalad i positiva ordalag.
13. att det smärtar att andra är mer uppskattade än man själv.
14. att vägra utföra lägre sysslor.
15. att försöka eller vilja utmärka sig.
16. att smyga in självberöm i samtal eller antydningar om sin egen värdighet, klipskhet, kunnighet eller yrkesmässiga anseende.
17. att skämmas för att man inte äger vissa saker.

Helige Josemaria - Bed för oss!
På eftermiddagen onsdagen den 18 november invigdes ett bibliotek i Vatikanen helt och hållet tillägnat påven emeritus Benedictus XVI. Invigningsceremonin hölls av ordförande för det Påvliga Kulturrådet kardinal Gianfranco Ravasi under titeln: Från Bibeln till Bibilioteket: Benedictus XVI och ordets kultur.
Biblioteket innehåller fler än tusen böcker på 37 språk som ska ge studenter från hela världen möjlighet att läsa Benedictus XVI:s tankar. Biblioteket har färdigställts tack vare en donation från påven emeritus själv till Fondazione Ratzinger och Libreria Editrice Vaticana. Det innehåller katekeser och volymer om hans läror. Bland de mest värdefulla volymerna är missalet som påven Benedictus använde vid en av sina apostoliska resor.
Ordförande för Fondazione Vaticana Joseph Ratzinger Benedetto XVI msgr. Giuseppe Antonio Scotti berättade att de genom biblioteket vill hjälpa studenter som vill lära känna påven emeritus läror. Teologiska, filosofiska, politiska och kulturella läror, som kan bli en framtida skatt.
Det nya biblioteket kommer att berika det historiska i det påvliga tyska kollegiet i Vatikanen. Kardinal Gianfranco Ravasi sa vid invigningen att målen med biblioteket är tre: att bära fram Guds Ord, att man återgår till läsning av böcker och att föra fram påven Benedictus läror. Biblioteket påminner om påven emeritus teologi, som är relevant för den konciliära och post-konciliära perioden. Påven emeritus Benedictus XVI har skrivit en mängd texter som är grundläggande för teologin  men även för alla troendes tro.

Det är viktigt att höra skillnaden mellan syndens fader och kärlekens Fader, så att man med Guds hjälp förblir i kärleken. 

Fulton Sheen, som nu är med änglarna i himmelen, var en ärkebiskop i USA som var väldigt tydlig med att vi inte får tro att satan är en låtsaskaraktär, en kraft långt borta eller något diffust. Nej, satan är en distinkt person som med en tredjedel av alla änglar har gjort uppror mot Gud. Han hatar dig, han vill förgöra dig, han väntar på att du i svaghet ska synda om och om igen. Han gör allt detta på grund av sitt hat mot Gud, som skickade sin Son till att rädda människorna. Gud blev människa och detta avskyr Lucifer som vill förgöra oss. Mina vänner, var medvetna om att denna kamp inte är fiktiv, lägg därför ditt liv i Guds moder Marias händer och samtala dagligen med Gud genom bönen.

Fulton Sheen sa att det är väldigt viktigt att urskilja mellan Jesus och satans röst. Rösten som innan du syndar säger "Ja, det är inte farligt, det är lugnt, tänk inte på det, bara gör det, kör bara… denna gång är det lugnt, kom igen" - det är djävulens röst som lockar som ormen gjorde mot Eva. Däremot den andra rösten som säger "Det är inte bra för dig, tänk efter, använd ditt förnuft"- det är Jesus som talar till dig. Sedan lägg märke till skillnaden nu hur det låter efter synden "Du är patetisk, du faller hela tiden, du kommer aldrig att bli stark, nu när du syndar kan du lika gärna fortsätta, du är inte värd något", detta är satan som vill knäcka dig, driven av hat. Sedan har vi Jesus röst efter synden "Du är stark, du kan, kom till mig så skall jag lyfta dig, jag älskar dig, tappa aldrig hoppet"

Kunskapen om Guds röst och nåd stärker mig så att jag inte faller för samma synder hela tiden. Genom att använda Fulton Sheens råd om att aktivt lyssna på vems röst det är som viskar i vårt öra, kommer vi träna oss på att höra Guds röst allt klarare så att vi genom Hans nåd återvänder till Honom.

- Fadi
"Saliga är de som inte har sett men ändå tror" - Joh 20:29


Oftast vill vi först se innan vi tror på något fullt ut. Det kan handla om fakta vi hör från media, saker vi lär i skolan men också i våra relationer. Logiskt tänkande i samband med våra sinnen, ger oss chansen att med vårt förstånd se saker för hur de verkligen är. Gud säger att Hans vägar inte är som våra. Han utmanar oss att försöka tänka ett steg längre. Att tro på en osynlig Gud i en synlig värld. Men är Han verkligen så osynlig som vi egentligen tror? 

I mitt liv har jag varit med om många situationer där jag undrat över ifall Gud varit med mig. Jag har ju inte kunnat se Honom, så hur skulle jag veta om Han var där? Gud ber oss inte att lita blint på Honom. Han har gett oss alla medel vi behöver för att kunna själva avgöra vad som är sanning eller inte. Det beviset är Hans ord, Jesus. Det är upp till oss att våga och vilja se Honom. Tron öppnar våra ögon och tar oss ut på djupt vatten, så som Petrus när han gick emot Jesus på öppna havet. Där har vi exemplet att Gud håller oss i sin hand och släpper inte så att vi drunknar ifall vår tro skulle ge vika. Sätter vi vårt fokus på Jesus så försvinner stormen. Han är drivkraften som för oss vidare på livets väg. Dit vi egentligen är kallade att gå, till slutmålet i himlen. 

Hade vi kunnat se Jesus som Han verkligen är, tror jag att vi inte hade kunnat leva normalt. Vi hade blivit så överväldigade av Hans härlighet att vi hade helt enkelt stannat upp från våra sysslor och plikter. Därför gav Han oss sig själv i Eukaristin, så att vi kan vara förenade livet ut tills vi möter Honom i fullhet vid tidens slut. 

Jesus är med dig hela tiden, både när du tänker på Honom och när du inte gör det. Han är din bäste vän. Därför när du känner dig ensam, är det bra att stanna upp och våga erkänna vad du känner för Honom. Det är inte lönt att gömma sig från Gud, Han vet hur du känner dig innerst inne. Oftast bättre än vad du själv gör. Att våga förtrösta på Honom fullt ut kommer ge dig den frid du behöver för att vara lycklig. Men först innan du gör det, behöver du öva dig i att ge Gud åtkomst till ditt hjärta bit för bit. Det är då man inser att Gud alltid ger det bästa, och mer än vad du kan tänka dig. Var inte rädd, Gud är med dig!

- Nathalie 



Nej, man blir inte en ängel när man dör! 

Människor och änglar är två skilda varelser. I katolska kyrkans katekes (329 och 330) hänvisar man till Augustinus när man förklarar vad änglar är för något:
’Ängel’ betecknar funktionen, icke naturen. Du frågar vad denna natur kallas. Jag svarar: ande. Du frågar efter vad denna natur gör. Jag svarar: den gör en ängels verk. Om man menar vad den är, så är det en ande; om man menar vad den gör, så är det en ’ängel’.” Änglarna är till hela sin varelse Guds tjänare och budbärare. Därför att de ”ständigt ser min himmelske Faders ansikte” (Matt 18:10), är de sådana som ”uträttar hans befallning, så snart de hör ljudet av hans befallning” (Ps 103:20).
Som rent andliga varelser har änglarna förnuft och fri vilja. De är personliga och odödliga. De överträffar i fulländning alla synliga varelser i skapelsen. Glansen av deras härlighet vittnar om detta.

När en människa dör, och förhoppningsvis kommer till himmelen, blir han eller hon inte en ängel, utan är ett helgon.

Ni kan läsa mer om änglar i f. Witolds text "Änglarnas hierarki och uppdrag" 
Det var den 9 mars 2014 som Ulf och Birgitta Ekman gav beskedet att de skulle lämna Livets Ord för att bli upptagna i den katolska kyrkan. Detta resulterade inte bara i kraftiga reaktioner som speglades i media, utan även mycket undran. Varför? Och varför just katolska kyrkan?
Om en vecka kommer en bok ut, skriven av Ulf och Birgitta Ekman tillsammans. Det är det svenska bokförlaget Catholica som har valt att publicera deras resa i boken ”Den stora upptäckten – vår väg till katolska kyrkan”. 


I en intervju med Vatikanradion berättar Ulf Ekman om sina tankar kring boken. 

Jag hade ett samtal med min bästa vän om bön. Samtalet gick lite så här:

"Hur kan man be en hel timme? Vad i hela friden har man att säga hela tiden? Jag tackar, ber för mina vänner och familj och sedan är jag klar. Vill Gud verkligen att jag ska tala hela tiden? "

Gode Gud, nej! Kan du ens föreställa dig?!?

Det skulle vara som ett dåligt möte där en person nervöst babblar om ingenting bara för att fylla tystnaden. Oroa dig inte, Gud blir inte obekväm av stillhet; Han snarare välkomnar det!

Föreställ dig att du besöker en vän och varje gång du träffar henne eller honom talar du non-stop i en timme, utan att låta din vän få ett ord sagt. Du kommer aldrig få reda på vad den andra personen tänker, känner eller ens få reda på vad de tycker om dina problem. Det skulle vara en tråkig, enkelriktad relation som snabbt skulle försvinna i tomma intet.

I dagens värld, där vi låtsas sms:a för att undvika en besvärlig tystnad i hissen och lämnar TV:n på som bakgrundsljud, blir tystnaden mer och mer obekväm.

Anledningen till att vissa människor kan be 1, 2, 3 timmar är att de inte bara talar under den tiden utan de LYSSNAR! Tro mig, denna typ av bön är inte lätt eller ens bekväm i början. Det kräver övning.

Nå, hur tränar man? 

Välj en dag där du ägnar dig åt en tyst minut i bön, successivt lägger du till en minut varje dag tills du i slutet av veckan är upp i sju minuter. Du kanske behöver stanna vid 7 minuter i ett par veckor eller så kanske du finner att denna typ av bön passar dig bra och förlänger den, det helt och hållet upp till dig. Jag minns själv alla otaliga gånger som jag i början försökte sitta i en slags medveten tystnad, men misslyckades. Jag började med bara några sekunder, som sedan växte till minuter, tills jag till slut kunde öppna mitt hjärta och mina öron till Kristus hela 30 minuter.

Det roliga är att jag efter en vecka insåg att Gud har försökt att prata med mig hela mitt liv! Jag har bara haft min musik alltför högt för att höra hans röst. Jag förklarade för min vän att vi kanske inte kommer att kunna höra hans röst den första veckan eller ens det första året, men med övning lär vi känna igen ljudet av hans röst och friden den för med sig till oss. Jag försöker alltid att komma ihåg att Gud ser våra ansträngningar, även när vi inte klarar av att gå hela vägen.

En av mina favorithelgon, den helige påven Johannes Paulus II, skrev i sin bok  Crossing the Threshold of Hope: “Man achieves the fullness of prayer not when he expresses himself, but when he lets God be most fully present in prayer.”

Min utmaning till dig är att börja i dag med en minuts tystnad. Gör inte det när du är i skolan eller åker bil med dina vänner, utan i stället på en lugn plats utan distraktioner. Ja, det kommer att vara obekvämt, men Kristus är redan i det tysta och väntar på att viska i ditt öra, om du bara tar av ditt headset tillräckligt länge för att lyssna.

I Matteusevangeliet berättas att Jesus efter att ha bespisat det hungriga folket tar avsked av dem och även lämnar sina lärjungar (14:22-23). Han drar sig tillbaka. Jesus visar sig och försvinner, han ger sig till känna och döljer sig sedan. Det tycks ingå i Guds pedagogik att ständigt låta ljus gå över i mörker och mörker i ljus. Gud doppar dig i ett varmt bad, men innan du haft tid att riktigt njuta av det varma vattnet drar Gud upp dig och doppar dig i ett kallt bad. 

Växling mellan varmt och kallt stimulerar blodomloppet. Så stimulerar Gud ditt andliga blodomlopp. Slå dig inte till ro, säger han. Tro inte att du känner mig helt och hållet därför att du sett något av mig. Det finns mer att upptäcka, mer att älska. 

Evangelierna nämner ofta att Jesus far över till andra sidan sjön. Det är inte endast en topografisk detalj. Jesus drar sig undan, han lämnar människorna, för att deras längtan efter honom skall stegras och för att de på så sätt skall förberedas till ett nytt möte med honom. 

Om du kunde förstå att denna växling av närvaro och frånvaro är naturlig och riktig, att den ingår i Guds sätt att uppfostra dig och få dig att växa, skulle du inte så lätt råka i panik, och mycket i ditt liv som ter sig gåtfullt skulle bli klart. 

Natten blir meningsfull när du vet att den förbereder dagens gryning. 

Det är av fundamental betydelse för människan att hon vet vem hon är, att hon känner sin sanna identitet. Sanningen om människan är att hon i sitt väsens djup tillhör en annan, att hennes liv inte är hennes egendom. När du söker dig själv, ditt sanna jag, kastar du dig i den andres - i Guds - armar.

Många, för att inte säga de allra flesta, har hamnat i en identitetskris. Psykologin, psykoterapin, pedagogiken erbjuder många möjligheter att övervinna krisen, och de kan säkert ha sin nytta. Men den djupaste identitetskrisen består i att människan förnekat sin samhörighet med Kristus, och den krisen kan psykologin inte lösa.

Din sanna identitet kan du endast finna genom att bejaka din fundamentala Kristus- tillhörighet. En riktig människa blir du bara om du om och om igen väljer att vara den du verkligen är. Det är med blicken fästad på sin Son som Gud skapade dig. Han har format dig efter Sonens bild. Den rena avbilden av honom i dig har blivit nedfläckad, och det krävs en del möda för att återställa den. Men innerst i dig finns ändå det ursprungliga originalet kvar, och det är där du verkligen är dig själv.

Det är klokt att inte främst rikta uppmärksamheten mot det som gått snett i dig: synden, det som skadat din Kristuslikhet. Det är mycket bättre om du först ser på allt det som ännu oförstörd finns kvar av Guds avbild i dig, och så försöker vara trogen den sannaste och bästa delen av dig själv.

Under Sveriges Unga Katolikers årsmöte (mars, 2015) passade Confessiones på att intervjua biskop Anders om hur vi ungdomar och våra församlingar kan välkomna personer som identifierar sig som homosexuella:
...

- Biskopen, under ditt tal tidigare talade ni om förföljelsen av kristna och att vi utgör en minoritet på många platser i världen. Men vi har även en minoritet inom kyrkan, nämligen personer som är troende katoliker och som identifierar sig som homosexuella, hur ska vi välkomna dem så att de inte känner sig exkluderade?

Biskopen svarade:
- Jag tror att det är det som vi ska göra med alla människor, att inte dela in dem i kategorier som vi ska klassificera sådär, utan att vi ska ta emot dem med samma omsorg, värme och kärlek som vi gör med andra människor. Jag tror att det är viktigt att vi har den attityden att varje människa är skapad till Guds avbild, varje människa har rätt till vår omsorg, vår kärlek och vårt intresse. Om vi har den här grundattityden då behöver det inte vara något problem, skulle jag säga. Och det gäller ju andra grupper också, för vi vet att vi människor har en tendens att utestänga vissa från vår kärlek. Det kan vara väldigt olika, det gäller att tänka efter vilka som inte känner sig hemma hos oss. Vilka är det som vi kanske medvetet eller omedvetet utestänger. 

Biskopen sade vidare:

- Just här måste man visa speciell omsorg, kärlek och omtanke eftersom det kan vara en utsatt grupp. Samtidigt har kyrkan en viss syn som för dem kan vara svår att acceptera, och därför behöver man hjälpa dem med extra pastoral själavård och omsorg så att de förstår att de är välkomna och är hemma i en kristen gemenskap. Så jag skulle säga här gäller det som gäller för varje människa, alla har rätt till vår omsorg och kärlek. Sen kan naturligtvis ske en diskussion om vissa saker, det får man vara medveten om att det blir ju det alltid, men att vi gör en extra ansträngning att visa dem och andra grupper som ibland kan känna sig utestängda att de är välkomna.
....

Kyrkan ser inte på homosexuella som "fel", en person kan aldrig vara fel. Alla är vi skapade till Guds avbild. Däremot anses homosexuella handlingar vara felaktiga eftersom de stänger av den sexuella akten från att ge liv. Kyrkan är dock tydlig med att man ska ta emot homosexuella med:
"respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor skall undvikas. Dessa personer är kallade att förverkliga Guds vilja i sitt liv, och om de är kristna är de kallade att med Herrens offer på korset förena de svårigheter de kan råka ut för på grund av sin läggning" (Katolska kyrkans katekes).

- Redaktionen
Natasha fick i uppgift att hålla ett tal av sin lärare i svenska och valde då att prata om abort.  Tack för ditt mod Natasha! / Redaktionen



Abort är en fråga som utan tvekan väcker känslor hos många av oss.
Både hos de som är för att abort ska vara lätt tillgängligt samt hos de som ifrågasätter det.
I dagens sekulära Sverige florerar det på nytt en debatt kring abort, där båda sidor, för och emot, kommer med tillsynes goda argument för sin sak. Jag kommer att komma in på detta lite närmare senare under talet, men först vill jag klargöra vad en abort går ut på: det handlar helt enkelt om att avbryta en graviditet genom att mamman tar läkemedel som stöter ut barnet eller genom att läkaren skrapar ut henne/honom. Vilken teknik man använder för att avbryta graviditeten beror på hur långt man har kommit i sin graviditet. I Sverige får man göra abort till och med 18 graviditetsveckan, alltså när man är ca 4 månader gravid. Ingreppet kan ta allt från några timmar till ett par dygn. Vid 18 veckor kan mamman redan känna barnets rörelser, barnet har hår på huvudet, har ett eget matsmältningssystem, hjärta, lungor, ja egentligen allt och väntar bara på att få växa till ännu mer. Väntar man ett par veckor till kan barnet överleva utanför magen med hjälp av olika vårdinsatser.    

När man införde fri abort i Sverige, argumenterade man för att det va kvinnans rättighet att själv bestämma över sin kropp. I USA hade man fram till 2001 rätt att genomföra abort vid 9 månaden, med motiveringen att barnet inte är ett liv förrän det har tagit sitt första andetag. Det här kan tyckas absurd för alla oss som har hållit ett nyfött barn eller som själva kanske blev för tidigt födda. I Sverige däremot införde man redan från början en lagstiftning som sade att så länge barnet kan överleva utanför magen får man inte göra abort. Alltså satte man redan där en gräns, och den gränsen dras ner ju mer forskningen går framåt. Förr visste man inte att barnet redan hade utvecklat allt den behövde redan tidigt under graviditeten, men med hjälp av vetenskapen blir människans utveckling allt tydligare för oss.

Kvinnan har rätt till sin egen kropp, hon får göra vad hon vill med den, men när hon är gravid så handlar det inte längre bara om en kropp utan om två kroppar, två hjärtan. Om vi verkligen tror på vårt eget argument att hon ska få göra abort för det är hennes kropp och barnets inte är lika viktig, ja, då ska hon få göra abort upp till 9 månaden, för det är ju fortfarande hennes kropp då. Men hur många av er skulle gå med på att knivhugga ett nyfött barns lungor, för att mamman inte vill ha honom eller henne? Ja det var så man gjorde i USA, och som man idag diskuterar om att återinföra där. För om man verkligen tror på sitt argument, då måste man tro på det hela vägen. Men vi gör inte det i Sverige, vi erkänner att barnet också har rätt till liv. Med hjälp av vetenskapen har vi sett att livet börjar betydligt tidigare än vad man trodde förr, och därför säger vi att om vi kan rädda det utanför magen har vi inte heller rätt att döda det när den är i magen.

Om man ska gå till botten med abort så handlar det om vem som har rätten att avgöra när man får avsluta någon annans liv. För liv är det ju, det har vetenskapen fastställt.

Resultaten av den fria aborten ser vi idag i länder som Indien och Kina där kvinnor utgör en minoritet, eftersom de fråntas rätten att få födas bara pga. sitt kön. Är inte det diskrimminering? I Danmark är personer med Downssyndrom snart helt utrotade eftersom de anses inte vara lika värda som ett friskt barn. Hej då ICA – Jerry, du är inte lika mkt värd som oss andra… men vi låtsas att du är det men om vi hade chansen skulle vi inte låta dig få födas. Den fria aborten säger också att du som lyssnar på mig kan lika gärna dö, dig kan man fräta sönder, skära av armar och ben på och skrapa ut som straff för att din far var en våldtäktsman.

Mina vänner, vi kan inte fortsätta låtsas som om abort bara handlar om kvinnans rätt till sin egen kropp. Gör vi det förminskar vi oss själva som människor. Abort är en komplicerad fråga som måste diskuteras, inte något som vi skakar av oss och sen faller tillbaka på gamla vanor i rädsla att ifrågasätta.

När du var 18 dagar gammal i din mammas mage började ditt hjärta att slå, det är samma hjärta som slår idag. Tack!


- Natasha

I slutet av Familjesynodens andra vecka spreds en nyhet i media om att en biskop, berättade en historia från sitt stift, om hur en pojke vars pappa hade ett äktenskap före sin nuvarande familj, hade gett en bit av sin hostia  till pappan, då han tog emot sin första kommunion. Pappan som på grund av sin irreguljära äktenskapssituation inte kan ta emot kommunion, hade ändå gjort det av sin son. 
Biskopen ville genom att berätta denna historia driva sin sak, med andra ord, tala för att skilda omgifta ska få möjlighet att gå till kommunion. Han berättade mycket rörd om hur gripande pojkens gest var. Händelsen i synodshallen väcker många tankar. Är det acceptabelt att en biskop använder sig av ett barns oskuldfullhet för att känslomässigt manipulera och driva en fråga? Och framförallt: Är det sentimentalism som styr biskoparnas arbete?
När denna historia från aulan nådde media sa man att synodsfäderna hade blivit djupt rörda av biskopens ord. Media vet att dagens värld är känslostyrd, och spelar därför gärna på känslor. Vi lever i en värld där man urskiljer verkligheten genom att jämföra den med en Hollywood film fylld med känslokickar, och att man gärna vill att dessa kickar ska finnas med i det egna livet, som känns misslyckat när de saknas.
I dagens värld är ett äktenskap ett bra äktenskap om man är förälskad i sin make; om man känner en stark lust och attraktion, om man njuter och har kul tillsammans. Man känner efter, och både gör val och värdesätter sitt liv efter känslor. Saker är goda när de känns bra. Man är beredd att bryta upp en familj bara för att det inte känns bra, eller för att det känns bättre med en annan person. Men hur saker och ting känns är ofta både missledande och en riskabel faktor när det gäller val.
En äktenskaplig relation handlar väldigt lite om känslor, det är en ytterst osentimental verklighet. Det är en viljeakt som det mesta i livet. Naturligtvis är det trevligt om det känns bra, men det är inte det som är målet. Äktenskapet är att tillsammans med en annan person bygga en familj, ta ansvar och försörja den, ta hand om barnen, vara omtänksam mot sin maka/make och lägga allt i Guds händer. En avgörande ingrediens i receptet är att glömma bort att koncentrera sig på hur det känns, vilket nämligen resulterar i att det 'känns' väldigt bra.
Så istället för att använda sig av historien om pojken, för att med känslor försöka styra kyrkans gång, kanske stiftens familjer skulle behöva att biskoparna inte så mycket frågar dem hur det ’känns’, utan stöttar och uppmuntrar dem i det stora uppdrag som makarna och familjen har i samhället, och som kräver en ytterst osentimental inställning. 
Om pappan i fallet tar sin son till mässan, så är det för att han älskar kyrkan och vet att det är endast där som man kan finna frälsning. I sin kärlek till kyrkan förklarar han för sin son att han på grund av sina livsvals konsekvenser inte kan ta emot kommunion, att det inte handlar om en rättighet. Man förklarar för pojken att kyrkan inte friskriver människan från ansvar och att det är vackert, och ovanligt idag. Man förklarar för sitt barn att tron inte är bekväm, utan att det handlar om att bära sitt kors. ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig, kan inte vara min lärjunge.” (Luk 14,27); att kors är tunga, annars vore de inte kors, men att det även är befriande att bära dem.
Man talar mycket om medlidande under familjesynoden, som om man känslomässigt ska leva sig in i den andra personens smärta och lidande. Men medlidande är ju snarare ett faktum än en känsla. Ett faktum som leder till handling, att se och bära en annans lidande som om det vore ens eget. Det handlar inte om att tycka synd om och säga ’stackars dig’.
Att som präst se att en del av ens uppgift liknar en läkares, är inte fel. I läkarkoden står det ”trösta, lindra, bota, inte skada”. Men om man inte ser upp kan denna uppgift smittas av sentimentalism, och då omformas koden till: tycka synd om, istället för att trösta; kompensera, istället för att lindra; sjukförklara och medikalisera livet, istället för att bota …. och det skadar. Det skadar för att man förminskar människans autonomi, frihet och ansvar.
Så prästen bör vara övertygad om att han förvaltar den enda medicin som den troende behöver, oberoende vilket skick personen kommer till prästen i. Trösta med himmelriket, lindra genom att bära korset med den troende, bota, inte genom att medikalisera synden, utan genom just bot, omvändelse och förlåtelse. Då skadar prästen inte den troende. 






Ett av mina favorit helgon är St. Judas Thaddeus. Han är en av de helgon som blandas ihop med Judas Iskariot han som förrådde Jesus. Det har gjort att katolska kyrkan fått jobba för hans helighet och vikten av att han inte var den som förrådde Jesus.

St. Judas Thaddeus benämns som Judas, son av Jakob i Luk 6:16 men i både Matt 10:3 och Mark 3:18 kallas han endast för Thaddeus. Thaddeus var en av Jesus tolv lärjungar som dog martyrdöden 65 e.Kr. i Beirut. Där blev han halshuggen tillsammans med en annan av Jesus apostlar, Simon Seloten.

Det som gör Thaddeus så speciell är att han är helgonet för de hopplösa fallen. Det har mycket att göra med att han blivit ihopblandad med Judas Iskariot och därför har väldigt få katoliker inte bett om hans förböner för att de tidigare trott att han var förrädaren. Därför blev han skyddshelgonet för de hopplösa fallen.

Nu undrar ni säkert, vadå hopplösa fall? När man ber om hopp då har man tänt gnistan för att det som är hopplöst ska lösas. Idag ser vi på världens krig, särskilt det krig som sker i Syrien som nu blivit en humanitär katastrof. Det känns hopplöst att det ska lösas. Därför kan vi nu be om den helige Thaddeus förböner för Syrien och för alla kristna bröder och systrar som flyr från sina hem och som fortfarande förföljs.

Den 19 oktober börjar nämligen St. Judas Thaddeus Novena. Alltså intensiv bön i 9 dagar där ni kan be med särskilda intentioner. Och eftersom oktober också är rosenkransens månad kan ni be rosenkransen tillsammans med novenan.

Varje dag kan ni be om en särskild intention som ni känner starkt för. Något i ert liv, någon som ni känner som har det svårt eller världens problem som ni kanske tycker känns hopplöst och där ni känner att det behövs hopp. Ge det till Thaddeus och be om hans förböner.

Här har ni länken till St: Judas Novena J låt oss be den tillsammans.


/ Marcy
Gud överger inte de rättfärdiga, medan de som sår ondska är som främlingar, himlen kommer inte ihåg deras namn. Det sa påven Franciskus under sin predikan i Sankta Martas kapell på torsdagsmorgonen. Idag ställde påven den stora frågan 'varför'. Varför får en mamma med tre barn en elakartad tumör? Varför avrättar maffian sonen till en kvinna som tillbringar dagarna i bön?
Påvens gav röst till frågan som får många människor med djup tro att vackla i sina övertygelser, när den allvarligt skakas av livstragedier. Varför händer detta?
Eller med profeten Malakis ord i första läsningen: ”Det är meningslöst att tjäna Gud. Vad har vi för nytta av att rätta oss efter vad han har befallt och gå i säck och aska inför Herren Sebaot? Nej, nu är det de fräcka vi skall prisa lyckliga: de handlar orätt men frodas ändå, de klarar sig fast de sätter Gud på prov!”
"Varför ska man följa Guds bud när prövningarna ändå är många, och när de som gör ont förblir ostraffade? Hur många gånger ser vi inte denna verklighet om elaka människor, människor som gör onda saker, och som det verkar gå bra för i livet: de är glada, de har allt de vill ha, de saknar inte något. Varför Herre? Det är en av våra många ”varför?” Varför har denna orättvisa och elaka person allt i livet när han inte bryr sig om Gud det minsta? Varför har vi som vill göra gott stora problem?
Svaret på detta varför ger påven Franciskus ur dagens psaltarpsalm, som proklamerar ”salig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg, utan har sin lust i Herrens lag, och läser den dag och natt” (PS 1) . Han förklarade
"Nu ser vi inte frukterna av detta folks lidanden, detta folk som bär korset, precis som man på långfredagen och påskaftonen inte hade sett frukterna av den korsfäste Guds Son, av Hans lidanden.
Psaltarpsalmen säger att den gudlösa, som vi ser som vinnare som lyckas med allt, ”liknar agnar som vinden för bort”, därför att ”Herren är med på de rättfärdigas väg, men de gudlösas väg leder till intet”.
Påven Franciskus hänvisar till evangelietexten, när han säger att undergången symboliserar misären utan återvändo, som han som  förnekade även smulorna som föll från hans bord:
"Det är märkligt att man aldrig nämner den mannens namn. Endast ett adjektiv: det är en rik man. De gudlösa har inget namn i Guds minne, utan beskrivs endast med adjektiv som en ond, en bedragare, en utnyttjare ... De har inget namn, bara adjektiv. Men de som försöker vandra Herrens väg, kommer att vara med hans Son, som har ett namn, Jesus Frälsaren. Men det är ett namn svårt att förstå, oförklarligt med tanke på korset och allt som han har lidit för oss.” 
Där satt jag med min bok, helt uppslukad av Scott Hahns djupa insikter om försoningens sakrament, när en ung kvinna steg på bussen i Jönköping. Hon pratade högt i sin telefon, satte sig bakom mig samtidigt som hon beklagade sig över att Jönköping är en "kristen jävla håla som bara har öppet till kl 2". Jag tänkte för mig själv... "Oh no she did not just insult my faith...". Ja, det lever en lättkränkt afroamerikansk kvinnas röst i mitt huvud.
Hon började snart därefter att berätta till sin vän om en man hon träffat under en fest, som bjöd henne hem:

"Han sa till mig att jag måste följa med honom hem, då tänkte jag 'äh jag gillar väl honom ändå' och gick in för att säga till tjejerna att de kunde åka hem utan mig, men när jag kommer ut igen var han borta. Det va väl ödet. Man måste väl tänka att det var ödet, annars klarar man det inte...."småskrattade hon åt sig själv. Sedan fortsatte hon med att hon har haft ögonen på en vältränad man med många snygga muskler och beskrev sig själv som "sugen" på honom. Utan att gå in på närmare detaljer omvandlade konversationen mig till en mannist, typ som en feminist men för män. "Han är mer än bara en kropp din tönt..." tänkte jag för mig själv. Men jag satt tyst, för att jag är inte socially awkward.

Telefonsamtalet tog ännu ett steg närmare avgrunden. Hon avslöjade att hon har en pojkvän som går henne på nerverna eftersom han inte förstår att de inte är "exclusive". Så nu skulle hon dumpa honom med motiveringen: "Han ger mig dåligt samvete för saker jag inte har lust att ha dåligt samvete för". ARE U KIDDING ME?!?! Whaaaat? Giiirl you need Jesus! okej lugn.... ja jag vet, jag överreagerar.

Plötsligt öppnade hon upp om sin ensamhet, och med det byttes mitt dömande (mea culpa) till sorg. Hon är ensam. Kom att tänka på Augustinus ord om Herren "Ty Du, o Herre, har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i Dig". Hon är ständigt på jakt, men hon letar på fel ställen. Tillfälliga förhållanden kommer aldrig att fylla tomrummet som bara Gud kan fylla.

Utan vidare självinsikt om vad hon precis snuddade vid beklagade hon sig över att män bara hör av sig under helger, de har aldrig tid för att fika med henne. Hon skakade snabbt av sig det med "Hur jävla tragiska är inte de? Jag lever enligt livsfilosofin att man lever bara en gång, jag borde kanske leta efter någon med samma livsfilosofi".

Sedan tre veckor tillbaka anländer många flyktingar, framför allt från Mellanöstern, till Stockholm. De flesta vill inte stanna här utan åker helst vidare till andra städer och länder.
Det finns ett stort behov av temporära övernattningsplatser för flyktingarna. S:ta Eugenia katolska församling vid Kungsträdgården i Stockholm har därför bestämt sig för att ta emot flyktingar under två nätter i veckan (torsdagar och fredagar).
Kyrkoherden, jesuitpater Dominik Terstriep, har samlat en grupp med 45 volontärer som tar hand om mottagandet. Förutom kyrkoherden ingår församlingsmedlemmarna Muje Thibblin och Sofia Rosshagen i samordningsgruppen.
Den 1 oktober övernattade de första 20 gästerna på kyrktorget. Till var och en hade våra volontärer bäddat med madrass, filt och kudde. Kvällsmat och frukost ordnades. Flyktingarna kom från Stockholms Centralstation vid elvatiden på kvällen och lämnade kyrkans lokaler kl. 7 nästa morgon.
Fler volontärer behövs för detta angelägna engagemang. Om du kan tänka att dig medverka eller bidra med någonting hör av dig till följande mejladress: eugeniaflykting@gmail.com
Vi behöver fler frivilliga som kan ställa upp på ett kvälls-, natt- eller morgonpass i kyrkan. Man kan bidra med mat, dryck och andra förnödenheter eller en penninggåva. För att koordinera hjälpen är det viktigt att du först frågar vad som behövs och vad du kan bidra med.
”Jag var främling och ni tog emot mig …” (Matteusevangeliet 25:35)
Synod (grek. synodos - församling, sammankomst) är ett annat ord för kyrkomöte. Biskopssynoden instiftades år 1965 av påven Paulus VI, som efter andra Vatikankonciliet ansåg att man bättre kan ta tillvara biskopars erfarenheter genom att bjuda dem till ett gemensamt möte.

Hösten 2014 sammankallade påven Franciskus katolska biskopar till ett möte där man diskuterade "familjen". Syftet med sammankomsten var att definiera de nuvarande problemen, samt samla erfarenheter och förslag från de närvarande biskoparna. Under synoden lyftes bl.a. frågan om "omgifte" för skilda, kvinnors roll i kyrkan och homosexuella äktenskap. Synoden är inte beslutsfattande och omröstning som sker under dessa möten är inte avgörande för påvens val. Du kan läsa ett sammanfattande dokument från förra mötet här.

Den 4 oktober började andra delen av synoden om familjen, som skall pågå fram till den 25 oktober. Temat har väckt många känslor även bland icke- katoliker, som har flikat in med sina åsikter i olika debattforum, däribland Sveriges f.d. ambassadör till den heliga Stolen Ulla Gudmundsson som i dagarna skrev artikeln "Slut på tålamodet med katolsk sexism".

Inför synoden har biskopar från olika länder bekänt färg genom att publicera böcker där de argumenterar för sin sak. Exempelvis har biskopar från Frankrike, Tyskland och Schweiz släppt böcker som "Familjemångfald i den katolska kyrkan" och "Äktenskapet i brytpunkten. Den katolska kyrkans kamp om familjen", där man ifrågasätter äktenskapets oupplöslighet samt att det kristna äktenskapet bara är möjlig mellan en man och kvinna. Biskopar från afrikanska stift har i sin tur gett ut boken "Afrika - Kristus nya hemland" där de kritiserar de europeiska biskoparna och varna för att låta den katolska trosläran påverkas av västerländska sekulariserade värderingar.

Vi på Confessiones kommer att följa synoden och hålla er uppdaterade!

Du kan läsa mer om biskopssynoden här.





I USA pågår just nu en nationell debatt om abortorganisationen "Planned Parenthood", som det i en rad avslöjanden har framkommit att de säljer aborterade barns kroppsdelar. Jag råkade snubbla över ett brev som skådespelerskan Megan Fox skrev till Starbucks, gällande deras finansiering av Planned Parenthood. 


Dear Starbucks,
I am a Gold Card member of Starbucks. I love your products and have for many years, specifically the grande mocha with coconut milk, no whip, extra hot. That’s my drink. I am two stars away from receiving a free drink on my Gold Card. I worked hard for that. It’s not easy to earn your rewards and your coffee ain’t cheap. But I almost have a free mocha out of it and I was looking forward to it.
Then I discovered that Starbucks is subsidizing Planned Parenthood, which has recently been caught on video tearing apart the bodies of fully formed human beings and selling off their organs to the highest bidder. So, not only does my tax money go to fund these inhuman butchers, but now my coffee money does, too. Not anymore. I don’t usually support advertising boycotts because it hurts businesses that are just trying to market a product, but this time I can’t wrap my head around why on earth Starbucks is giving money to Planned Parenthood. Don’t you want more customers? Do you realize Planned Parenthood is killing off millions of potential Starbucks customers and selling them off for spare parts?
With all the sanctimonious garbage on your website and in your stores about “ethical growing” and “ethical harvesting” I would think you’d care about the completely UNETHICAL and hideous practice of harvesting human organs in the name of medical research. These babies are so big their sex can be determined! (“It’s another boy!” says the abortion doctor as she chuckles while ripping his legs off.) These are no clumps of tissue, but babies with lungs and livers and hearts they’re haggling over. I will no longer be supporting Starbucks (and that pains me because I was truly addicted) until you stop funding this monstrous organization with my money.
It makes me sick that I have given to this organization through you. What right do you have to give my money to child killers? No more. You won’t see another dime. Dunkin’ Donuts is good enough for me and they aren’t actively supporting crazed political organizations bent on exterminating human lives.
Here’s another thought for you. Remember a few months ago when Starbucks wanted to discuss race? You were so concerned about racial issues in America, right? Guess who is responsible for the systematic extermination of the black race — happening right now? Planned Parenthood. The majority of abortions they perform are on blacks and minorities (by design, if one is to believe Planned Parenthood founder Margaret Sanger, who called blacks “human weeds”). If Starbucks really cared about racial discrimination, they would pull their donations from the racists at Planned Parenthood.
I would like to hear a response to this letter. I will await a public statement that Starbucks is pulling all funding from Planned Parenthood before I ever darken your doors again.
Disgusted,
Megan Fox


“What can we do to keep our heart from going numb? GO FORTH and PROCLAIM the Joy of the Gospel.”

“In the face of unjust and painful situations, faith brings us the light which scatters the darkness.”

“There are many unjust situations, but we know that God is suffering with us, experiencing them at our side. He does not abandon us.”

“The joy of men and women who love God attracts others to him.”

Love is shown by little things, by attention to small daily signs which make us feel at home. Faith grows when it is lived and shaped by love. That is why our families, our homes, are true domestic churches.”

“For all the obstacles we see before us, gratitude and appreciation should prevail over concerns and complaints.”

“Life is a journey, along different roads, different paths, which leave their mark on us. We know in faith that Jesus seeks us out. He wants to heal our wounds, to soothe our feet which hurt from traveling alone, to wash each of us clean of the dust from our journey.”

“All that is good, all that is true, all that is beautiful brings us to God. Because God is good, God is beautiful, God is the truth.”

“A Christianity which ‘does’ little in practice, while incessantly ‘explaining’ its teachings, is dangerously unbalanced.”

“But the most beautiful thing that God made, the Bible says, was the family.”

 "...the family is — forgive the term I’ll use — it is a factory of hope, of hope of life and of resurrection. God was the one who opened this path.”

“Division of hearts doesn’t overcome any difficulty. Only love is capable of overcoming difficulties. Love is a festival. Love is joy. Love is to keep moving forward.”

“We cannot understand Christ without his Church, just as we cannot understand the Church without her spouse, Christ Jesus, who gave his life out of love, and who makes us see that it is worth the price.”


“Perfect families do not exist. This must not discourage us. Quite the opposite. Love is something we learn; love is something we live; love grows as it is ‘forged’ by the concrete situations which each particular family experiences. Love is born and constantly develops amid lights and shadows.”

“God is living in our cities.”


För fler citat från påvens resa till Kuba och USA, klicka här.