Ett vanligt misstag som en del kristna men också skeptiker gör är att tro att en religiös tro, eller en tro på Gud, är blind tro. Men att tro på Gud, på Evangeliet, är inte att gå in i något mörker utan snarare är det att ta steg ut mot ljuset. Att ha en tro är inte något önsketänkande trots bevis mot det. Faktum är att ingen av de som skrev Bibeln, eller de första kristna, förstod tro på det sättet. Jesus säger exempelvis till till de som inte tror på Honom:

Men om jag gör de gärningarna, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig. Då skall ni fatta och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern.
[Joh 10:38]

Petrus påminner också folket på den första pingsten att Jesus var en man som bekräftades för alla utav Gud genom under och tecken (Apg 2:22).

Paulus skriver att bevisen i denna värld för Guds makt och gudomliga natur blivit ”synliga” till den grad att de som förnekar ”finns det inget försvar för” (Rom 1:20). Han skriver även att för de som inte tror på Återuppståndelsen som en verklighet är ”de mest ömkansvärda bland människor” (1 Kor 15:19). Inget religiöst önsketänkande här inte.

Utan så här är det: tro är inte i ett motsatsförhållande till förnuft. Motsatsen till tro är icketro. Och tvärtom förnuft är inte i motsats till tro. Motsatsen till förnuft är irrationalitet. Finns det kristna som har en irrationell tro? Absolut! Finns det skeptiker som har en oförnuftig icketro? Minst sagt! Det fungerar åt båda hållen.

Do you ever think about how huge the word faith is? Imagine if you where told to pick up your faith and measure it on a weighing scale. Would you be happy with how much it weighs? Would you be satisfied? 

I do this every single time I go to church and have to believe that during the time of communion, I will see both the body and blood of Jesus in the bread and wine. I look up at the priest while he blesses the bread and wine, and deep in my heart see only the body and blood of the Son of God! That my dear brothers and sisters needs a lot of faith. The kind of faith our great grandfather Abraham exhibited when he was asked to sacrifice his son Isaac. The same faith that Daniel showed when his enemies casted him into the lion pit. Faith is to me the biggest and the most difficult essence in all humanity as it challenges everything that makes us human. The fact that people like Thomas could not believe that Jesus had risen from the dead tells you how difficult it is to have faith. In fact, Thomas went ahead to say that he could only believe if he could place his fingers in the wounds of Jesus. Thats how hard it is to believe until you see. I therefore employ all of you my dear friends not to wait for miracles to happen in your life before you actually feel like you believe in them. 

Faith in my Lord has really given me purpose in life because I have learnt to know that someone sacrificed himself for me and thus know that I have to use my faith in Him to spread his love to all my brethren. Jesus said: "I tell you the truth, if you have faith and do not doubt, not only can you do what was done to the fig tree, but also you can say to this mountain, 'Go, throw yourself into the sea,' and it will be done." Matt 21:21.

So let's try to follow what He told us, have faith! Amen.


- Frank
Bokrecension 
Till man och kvinna skapade Han dem. - En introduktion till Kroppens teologi av Syster Sofie O.P. 


I sin bok om kroppens teologi, som bygger på den helige påven Johannes Paulus II om sexualitetens teologi, utmanar dominikansystern samhällets sexnormer och fördomar.

Fick upp ögonen för "Till man och kvinna skapade Han dem" vid en workshop som systern höll i vid KPNs kongress förra hösten. Men det tog en stund innan jag beställde den. Hade ju tidigare försökt ge mig på den helige påvens sammanställda texter om kroppens teologi på engelska, trots att de var riktigt bra, gav jag så småningom upp.

Efter första kapitlet i syster Sofies översatta och mer personliga version, kunde jag inte släppa boken. Läste den på bussen, fiket, pendeltåget, tunnelbanan, till och med under lunchrasterna på jobbet (yes det uppstod några awkward moments). Markerade, vek sidor, skrev ner anteckningar, diskuterade den med mina vänner medan jag skakade dem. Har redan hunnit ge boken till tre av mina vänner och känner fortfarande ett eggande behov av att beställa den till fler. Yes, jag kan stolt proklamera att jag har blivit en av dem där "TOB" nördarna. Simon du är inte längre ensam i Sverige.

Vad är det som är såååå bra med Kroppens teologi?
Allt! Den förklarar vad kyskhet egentligen handlar om - om kärlek, på riktigt!
“Kroppen kallas att framstå i autentisk sanning: som gåva. Det är vad kyskheten handlar om. Kyskheten som dygd är därför inte samma sak som avhållsamhet, utan en inre hållning som värnar om kroppens värdighet och skönhet. Det är en förmåga behärska sina böjelser, att vara i besittning av sitt sanna jag.”


Vi har ofta hört och minns psalmistens ord då han säger, "Smaka och se att Herren är god!" (Ps 34:9) Den som har smakat vet om detta. Andra som hört och läser det vill smaka och går dit Han är för att se om psalmistens ord stämmer. Men mötet och närheten till Honom är djupare än så, ljuvligare. Många som mötte Herren genomgick en yttre förändring, lama gick, blinda såg och döda uppstod men hur mycket större förändring skedde det inte i deras inre? 

En spetälsk som blev förkastad av ett helt samhälle, bortjagad och tvingad att leva i övergivna grottor och på ödsliga platser blev rörd av handen som Skapade och älskad av Kärleken. Kan vi någonsin förstå hjärtat som mötte Honom? Kan vi se kärleken, tacksamhet och lättnaden i äktenskapsbryterskan blick som blev sedd av Herren. Med Kärlekens ögon såg Han på henne och sade milt att den man hon var med inte var hennes, att hon ska gå och inte synda mer. Hon som bedrev otukt och som redan var dömd av lagen, mötte Han som ser igenom hjärtats alla vrår och hemligheternas alla kammare. Hon blev sedd av Han som ser in i själens ögon.

Trots att många blev förföljda och mördade för Kristi skull, fortsatte de att hålla hårt i sin första kärlek, "Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att Han har gjort oss levande med Kristus. Av nåd är ni frälsta!" (Ef. 2:4). Paulus som utstod falska anklagelser, förföljelse, tortyr och fängelse sade, "Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som Han har gett oss." (Rom. 5:5)

De som möter Herren, möter sin första kärlek. Jesus lärjunge Petrus som var en av Herrens allra närmsta, bekräftade några utvaldas kärlek till Gud och den gäller än idag, ”Honom älskar ni utan att ha sett Honom, och fast ni ännu inte ser Honom tror ni på Honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning.” (1 Pet. 1:8)
"Själens första kärlek", skriven av C.S Lewis sammanfattar vår längtan efter den första kärleken och att den existerar för att Gud har lagt den i oss:

Var förvissad om att er individualitets hemligheter inte är något mysterium för Gud, och en dag skall de inte längre vara något mysterium för er heller.

Den form som en nyckel gjuts i skulle förefalla egendomlig om ni aldrig hade sett en nyckel, och nyckeln själv skulle förefalla egendomlig om ni aldrig hade sett ett lås. Er själ har en egendomlig form därför att den är ett hålrum skapat för att passa till en särskild utbuktning i den gudomliga substansens ändlösa konturer, eller en nyckel, avsedd att låsa upp en av dörrarna till huset med de många boningarna. Ty det är inte mänskligheten i abstrakt mening som skall frälsas, utan ni - ni, den individuella läsaren, John Smith eller Janet Johnson. Saliga och lyckliga varelser, era ögon och inte någon annans skall skåda Honom!

Allt det ni är, frånsett synderna, är bestämt till att bli fullkomligt tillfredsställt om ni vill låta Guds goda vilja ske... Gud skall i varje själs ögon likna dess första kärlek, därför att Han är deras första kärlek. Er plats i himmelen kommer att synas vara gjort för er, och för er allena, därför att ni är gjord för den - gjord för den stygn för stygn, som en handske är gjord för handen.”

Prövningarnas och omvärldens tyngder kan få oss bort ifrån Honom som leder oss till vår frälsning. Därför uppmanar Herren oss att inte glömma Honom, "Men Jag har en sak emot dig: att du har övergett din första kärlek. Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och vänd om och gör dina första gärningar." (Upp. 2:4) Att komma tillbaka till vår första kärlek är en förutsättning för att kunna vandra med Herren. Kärleken fanns ingjutet i oss innan vi föddes och lagd som en slöja för vår själs ögon så att vi minns att den skall lyftas på bröllopet av den himmelske Brudgummen.

- Zakia
Bokrecension 
En löjlig människas dröm - Fjordor Dostojevskij


Novellens titel kallades ursprungligen "Son smesjnogo tjeloveka" - En författares dagbok och gavs ut redan 1877. 

Beställde boken efter att slaviskt ha kollat på wisecraks bokrecensioner. Jag fick kuta snabbt under min lunchrast för att hämta adlibrispaketet, svettig och andfådd öppnade jag den som när en fat kid letar efter choklad.  Det dröjde inte länge förrän jag fick dränka ögonen i den lilla pockettexten som senare varsamt placerades i min jackficka. 

Under tågresan till Göteborg (påväg till SUKs riksläger med temat Lidande) öppnade jag den (formellt) och läste:
Jag är en löjlig människa. De kallar mig numera för en dåre. Det hade varit att betrakta som en befordran om det inte varit så att jag i deras ögon förblivit lika löjlig som jag alltid har varit. 
Bästa inledning ever! Jag var hooked! 

Novellen handlar om en man som under sin promenad hem bestämmer sig för att dö: 
När jag ute på gatan kom att tänka på gaslyktorna såg jag upp mot himlen. Det var förfärligt mörkt, men man kunde urskilja molnens sönderdrivna trasor och däremellan avgrundsdjupa svarta fläckar. Plötsligt lade jag märke till en liten stjärna i en av fläckarna och började iaktta den. Stjärnan födde en tanke: Jag beslutade mig för att ta livet av mig den natten. Jag hade egentligen fattat beslutet redan två månader tidigare.
När han kommer hem placerar han sin revolver på sitt skrivbord, men somnar innan han hinner skjuta sig själv. I drömmen får han uppleva jorden innan arvsynden och börjar att älska den världen. 

Men han kommer även till insikt om vår "efter syndafallet" situation (detta var hur awesome som helst med tanke på att jag läste det på väg till "Lidande" lägret):
På vår jord kan vi älska i sann mening endast då vi lider och genom lidandet! Vi kan inte älska på annat sätt och vi känner inte till annat kärlek. Jag fordrar lidande, för att älska. 
Berättaren får genomleva syndafallet och hela världshistorien fram till han att vaknar upp i sitt rum, sittande vid sitt skrivbord, med revolvern placerad framför honom. 

Vem är den löjliga människan? 
Följande text är en översättning från en text skriven av Adam West på Chastity Project. Artikeln finner du här.



Mitt i en värld som porrifierar och vanhelgar den kvinnliga kroppen så är det väldigt läkande och återlösande att erkänna att julen firar det absoluta förhärligandet av den kvinnliga kroppen.

Maria avslöjar vad detta förhärligande är: Gud kommer till oss genom en kvinnas kropp.

Att erkänna att en kvinnas kropp är porten där Evigheten äntrar in i tiden, genom vilket det Oändliga äntrar in i det ändliga så att vi kan tas till Evigheten, till det Oändliga… att erkänna detta är att bli fylld utav vördnad och förundran över kvinnans mysterium. Det är att bli fylld utav ”andlig mogen fascination” skrev den helige Johannes Paulus II i sin Kroppens Teologi. Det är en helig fascination gällande kvinnans ”mysterium” som knyter upp den förvrängda fascinationen så vanlig i vår tid.

Den helige Johannes Paulus II säger oss att ”denna fascinations andliga mognad är inget annat är frukten född ur gudsfruktans [fromhetens] gåva, en av den Helige Andes sju gåvor.” Att låta den Helige Ande fylla oss med denna gåva, är att bli fylld med Kyrkans under som, skrev helige Johannes Paulus II: ”ärar och lovar genom århundradena ’det moderliv som har burit dig, och [de] saliga… bröst som du har diat” [Luk 11:27].  Dessa ord, menar den helige Johannes Paulus II, ”är ett lovtal för moderskap, för femininitet, för den kvinnliga kroppen i dess typiska uttryck för kreativ kärlek.”  

Genom julens mysterium, blir Gud kött för att återlösa vårt kött. Hur kan vi låta julens firande återlösa vårt synsätt på den mänskliga kroppen?



Lagom till jul kom påven Franciskus apostoliska brev Evangeliets glädje (Evangelii gaudium) ut på svenska. Inledningsorden i detta brev är verkligen ett passande budskap för julen, när Gud sänder sin Son till världen för att ge oss den glädje som bara han kan ge:

"Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever. De som tar emot hans erbjudande till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss" (nr 1).

När Gud blir människa i Betlehem börjar ett nytt kapitel i mänsklighetens historia. Gud kommer oss så nära som det bara går genom att själv bli människa. Han vill dela vår tillvaro, bli lik oss i allt utom synd, för att vi skall befrias från vår synd och kunna dela hans tillvaro i all evighet. Julens budskap är egentligen mycket omskakande och långt ifrån den idyll vi ibland har på näthinnan. Gud kommer till oss, men tas inte emot utan måste födas i ett smutsigt stall och hotas till livet av makthavarna från första början. Jesusbarnet delar den tragiska verklighet som många barn får dela även i dag.

Genom att bli människa identifierar Gud sig med de mest utsatta och förföljda. När vi verkligen tar till oss denna Guds barmhärtighet måste vårt hjärta fyllas med glädje och tacksamhet. Jesus vill visa oss att han är med oss i vår nöd och våra svårigheter. Vi kan känna oss övergivna av allt och alla, men han kan inte överge oss. Genom att bli människa har han visat sin solidaritet med varje människa, som inbjuds att dela hans gudomliga glädje i Jesus Kristus. Det borde också vara vår största glädje att hjälpa människor att ta emot denna glädje. I Kyrkan har vi alla kallelsen och ansvaret att dela med oss av evangeliets glädje. Julen är ett utmärkt tillfälle att göra slag i saken och sprida Guds kärlek och godhet till dem som bäst behöver detta - och oss - för att få möjlighet att ta emot detta glada budskap. Då blir också vår egen glädje sann och äkta. Delad glädje är dubbel glädje.

Till er alla vill jag önska en välsignad julhelg, där ni får ge Jesus möjlighet att glädja och styrka era hjärtan. Hoppas att många av er kan delta i helgens alla gudstjänster och så får ge Vår Herre sin tillbedjan och visa honom sin tacksamhet. I mässan får vi ta emot hans ord och styrkas av det och i sakramentet får vi ta emot hela hans verklighet och förvandlas av den. Då bli vi också i stånd att förvandla vår dagliga verklighet, så att den präglas av godhet och kärlek, medkänsla och värme. 

God Jul! +Anders Arborelius ocd

Varför gifter man sig? 


Har alltid känt mig som en udda fågel bland mina vänner. Medan de pratade om dagen med stora "D", prinsen, och klänningen, fick jag ångest (YES ÅNGEST!). Gifta sig? Det håller ju inte... Mina föräldrar gav mig inte direkt en bra bild av äktenskapet. Jag växte upp bland arga skilda kvinnor och bittra skilda män (hoppas att de inte läser det här haha). Nä men seriöst det brukade samlas ett gäng kvinnor (varav några skilda), relativt ofta hemma hos oss. Utöver att diskutera maträtter, tillbringade de tiden tillsammans åt att jämföra vem som hade erfarit den allra värsta maken. De toppade varandras historier med hemska berättelser om "åsnan" (ett synonym till deras livs kärlek). Från männens håll kan det nog bäst beskrivas som ett ihärdigt dystert gnällande över hur illa de hade blivit behandlade av sina fruar. 

Som 16 åring ställde jag mig därför frågan: Varför i hela friden gifta sig? Vem i sitt rätta sinne utsätter sig för ett äktenskap? Frågan höll i sig ett bra tag... ganska länge... typ 10 år. 

Så varför ska jag gifta mig?
Äktenskapet är något Gud kallar en till, ett heligt sakrament. Det är något man bör säga ja till om man behöver det för att nå Honom bättre. 

En förälskelse bör övergå till kärlek, eros fullkomnas med agape. Den äktenskapliga föreningen är en verklighet där Gud vill att vi finner oss själva (och på köpet finner vi honom). 
Diakon Björn brukar säga att man inte ska vara rädd för att gifta sig, man måste inte ha en perfekt relation med Gud. Eftersom det är en kallelse är det 100% rätt väg att gå, bästa sättet att leva sitt liv för vissa människor. Men relationen till Gud måste ju vara grunden.

Det är viktigt att man inte gifter sig för fjärilarna i magen eller för att "han gör mig bara så lycklig". Känslor försvinner och om din lycka vilar på en annan ofullständig människa kommer du att bli olycklig, som kvinnorna och männen från min uppväxt. Din make kan tas ifrån dig, för han tillhör inte dig. Barnen tillhör inte dig. Du tillhör ju inte ens dig själv (se 1 Kor 6:19). Vi tillhör Skaparen och vårt hjärta, som den helige Augustinus sade, förblir orolig tills dess det finner vila i Honom. Äktenskapet är till för att hjälpa varandra att lära känna och älska Gud.

Du gifter dig för att ge ditt liv till Honom, likt prästen viger sitt liv till Gud genom att tjäna kyrkan. Med andra ord ska jag tjäna min make som prästen tjänar kyrkan. Vi ska helt enkelt underordna oss varandra i vördnad för Kristus (jmf Ef 5:21).

Kvinnor, här kommer äktenskapet i ett nötskal = Komma Honom närmare genom honom (med det lilla "h"). 

Nu efter 10 år har jag lämnats med en annan fråga:
Om man inte gifter sig för att älska Gud ännu mer, varför gifta sig över huvud taget? 

Detta tal höll jag under middagen efter min upptagning och konfirmation.

Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern. 
[Matt 13:44]
Jag tycker om att kasta mig utför mentala stup. Det är en svindlande känsla att slänga sig in i någonting nytt och se hur jag reagerar. Detta är en sida av min barnsliga hängivelse och nyckfullhet som har både sina för och nackdelar.

För snart ett år sedan kom jag hem. Jag hade under många år saknat en församling att känna mig hemma i, men när jag kom till berget i Rättvik vid nyår 2013 då visste mitt hjärta vart det ville bo. Jag hittade någonting, inte alls där jag själv trodde, men som inte gick att slita sig ifrån. Och från det goda ville jag ha mer och efter att ha beslutat mig för att avsluta min utbildning och börja  volontärjobba på berget så bestämde jag mig efter en månad för att bli katolik. Det går att återläsa livet, hur jag i Taize känt den bördiga myllan av två årtusendens kristna djup och hur jag genomströmmades av ande och kärlek när prästen i Vadstena bugade inför sakramentskåpet. Här fanns vägen, här fanns livet levande och jag hittade den form som människan är skapad för att växa i.

Ett av mina måtton är dagens episteltext:
Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus.  
[1 Tess 5:16-18]
Var alltid glada. Jag har under mitt vuxna liv alltid haft mitt hjärta som måttstock, även om jag över tid lärt mig att bli bättre på att lyssna på dess innersta längtan och mitt samvete. Hjärtat är genom kärleken i sig självt vänt mot nästan, mot vännen och där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Det var vad jag fann på berget, det var vad jag fann i Kyrkan. Det kan tyckas både naivt och högmodigt att den katolska kyrkan kallar sig den enda kyrkan, och för att för stunden kringå alla teologiska implikationer så vill jag idag berätta om min kärlek till henne, till kyrkan.

Hon är bruden som står inför sin brudgum Jesus Kristus. Kyrkan gestaltar Jungfru Maria, som själv avlad utan synd trycker syndare mot sin livmoder. Att få säga som jag idag sagt: ”allt vad den katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag” är så oerhört betryggande. Jag har trots min egensinniga nyckfullhet en moder i allt, ja kyrkans tradition har under tvåtusen år kommit fram till hur vi på bästa möjliga sätt ska vara i kontakt med Gud och på det viset kunna älska alla människor. Jag har under hela min konversionstid fyllts av lycka så fort jag tänkt på denna gemenskap av katoliker på hela jorden som jag delar tron med, många av dem så passionerade att de får tårar i ögonen när de tänker på sin älskade kyrka där de får möta Herren Jesus Kristus. Dettta faktum har varit en ständig glädje, ja var alltid glada! Hur kan jag egentligen inte vara det? Jesus har uppstått, dödat döden och lidit den största pinan för mina synders skull och älskar mig idag här och nu! Han bor i sitt heliga tempel, i denna: av Gud, genom den helige Ande och av Petri efterträdare styrda Kyrka. Jag har en trygghet att i min hänryckning alltid kunna gå till kyrkan och fråga hur jag ska leva livet bäst efter kärlekens bud, och vet att jag genom: henne, mina systrar och bröder i tron, mitt eget trosförnuft och hjärta inte kan ledas fel. Jag är i hennes famn och även om jag kommer ramla så kan jag inte ramla ur den. Min himmelska moder Maria håller mig i min hand, herren Jesus kristus bor i mig genom den helige Ande och tillsammans går vi mot Faderns eviga ljus, som när jag kontemplerar det lyser rakt in i mitt hjärta.

Tacka hela tiden Gud. Jag vill tacka svenska kyrkan där jag fått mitt dop och min tro. Jag vill  tacka berget: för all den andliga näring jag fått i er gemenskap, för att ha fått ta del av kyrkans dagliga bön och möjligheten mig formas av den. Jag vill tacka min gudmor Anna (Emdenborg) som jag lärde känna på berget. Hon var den som frågade, efter att ha sett mig några dagar på de katolska mässorna på berget, om jag var intresserad av den katolska kyrkan. Hon stötte till mig med lillfingret mot den nerförsbacke som jag så gärna ville springa utför. Vad jag har lärt mig av dig Anna, förutom att man bör ha vitlök och olivolja i allt, är att brinna för Herren. Jag har lärt mig en massa saker om teologi och filosofi, men framförallt har jag haft en förebild i att rusa in i Herrens famn. Jag vill också tacka min Gudfar Gustav (Ahlman) som fått representera en trogenhet och en fasthet som jag själv kommer få arbeta med, för mig till synes, en livstid. Ni har båda lärt mig många saker om tron och varit oerhört viktiga på Berget respektive Uppsala. Tack mina föräldrar för att ni har fostrat mig öppen för livets möjligheter och tack alla mina vänner som kommit hit idag för att glädjas tillsammans.


Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. 
[1 Tess 5:16-18]

- Anton 




Jag heter Anton, är 23 år gammal och bor för närvarande i Uppsala där jag studerar på Newmaninstitutet. Som hjorten trängtar efter vattenbäckar har jag trängtat efter Gud och hans närhet. Jag döptes av (numera fader) Thomas Andersson i Svenska kyrkan som barn, då han var präst i Svenska kyrkan. Jag blev kristen under min konfirmation i Svenska kyrkan och har i 6 år arbetat som konfirmandledare och ledare i Svenska kyrkans unga. Efter en längre tid med ett minimalt böneliv ebbade min Gudsrelation ut i någon slags teoretisk idésammansättning. Sakta började jag upptäcka värdet hos de mer traditionella källorna för tron, och ju närmare jag kom dem desto närmare kom jag Gud och kärleken. 

Nyår 2013-14 gjorde jag en provvecka på Berget reträttgård i Rättvik, och plötsligt var jag hemma.  Snabbt hungrade jag vidare och allt som var katolskt ville jag förstå och närma mig. Den 14 december 2014 togs jag upp och konfirmerades i St Lars församling i Uppsala. Jag ber om att på alla sätt få tjäna Gud och hans heliga kyrka på det sätt som vår Herre Jesus behagar, och jag gläds  ideligen över att få vara katolik.

Jag har hållit på mycket med musik där sång (klassiskt) är mitt huvudinstrument. Jag spelar också  trumpet, piano och lite fiol och gitarr. Vill man höra mer av detta finns det några inspelningar här:

https://soundcloud.com/anton-lindblom

Jag har också en egen blogg, som jag åtminstone håller på att komma igång med:

http://sedittansikte.wordpress.com/

Guds frid, välsignelse och allt gott!

Anton har skrivit:
Att älska kyrkan
Meningen med livet - Hur jag (numera) vet vad jag vill
Se ditt ansikte


Min första text "Maranatha" handlar om hur jag träffade Gud och blev troende. Som sagt, det var mitt under sommaren. Jag hade inte förberett mig. Hur skulle jag möjligen kunna göra det? Jag hade ju knappt en aning om att Han fanns, förutom långt borta i Himlen då, det visste jag ju. Men Han kom ändå. Inte utan att jag ville, men helt utan att jag hade gjort något för att bli redo.
Sen var det den där blinde från Johannesevangeliet kap. 9, som mötte Jesus vid Siloadammen. Hade han förberett sig på mötet? Efter att han återfick synen blev det (som vanligt) en massa tjafs bland fariseerna, eftersom Jesus gjorde sådant på en sabbat och inte respekterade den heliga dagen.

Just det. Jesus tittar inte i kalendern och ser till att komma 25:e december. Eller borde det vara 24:e eller 26:e kanske? Svårt att säga men ändå väsentligt, man vill ju inte missa den dagen, eller hur?! Ohh, vet ni hur många gånger jag har försökt, hela advent, att be, läsa Bibeln och förbereda mig på julen, på dagen Han skulle komma? Bara för att bli bittert besviken när juldagarna var över och ingen mirakulös förening mellan mig och Gud hade skett! Och kanske kunde jag ha träffat Honom under advent, men då var jag så upptagen med att förbereda mig för det stora mötet att jag inte ens skulle ha sett Honom om han ställde sig mitt framför mig... 

Jag har nyss lärt mig att adventus betyder ankomst på latin. Inte väntan. Jesus kommer till oss under advent, Han begär inte att vi ska förbereda oss hela advent på att Han sedan ska komma under en natt. Advent är en tid som ska hjälpa oss att öppna våra hjärtan för Jesus, så att han kan komma – oberoende av datum och oberoende av om vi har eller inte har fullgjort alla planerade förberedelser. Och dessutom är hela livet en enda stor advent! Låt oss inte bli besvikna och sluta leta – Han kommer när som helst!


/Magda
Hämtat ur Katolsk bönebok, utgiven av Catholica, 2012. 

BIKTEN

Aldrig är Jesus så nära oss som i eukaristin. Men vi är alla svaga och sårade av syndens verklighet. Vi drar oss undan och sluter oss inom oss själva. därför behöver vi omvändelse. Vi måste börja om på nytt.
I bikten, försoningens sakrament, får vi Guds förlåtelse för allt vad vi brutit. Kyrkan får förmedla denna pånyttfödelsens gåva till oss. När vi genom dödssynd avlägsnat oss från Gud, måste vi gå till bikt för att åter kunna gå till kommunion. Annars riskerar vi att göra oss skyldiga till blasfemisk kommunion, till hädelse. Men genom absolutionen renas vi från all vår synd och vår kommunion, vår gemenskap med Gud i Kristus förnyas. Vår bön föryngras!

FÖRBEREDELSEBÖN

Kom helige Ande in i min själ. 
Upplys mitt sinne så att jag vet av mina synder som jag skall bikta och giv din nåd att bekänna dem helt och fullt, ödmjukt och med ett ångerfullt hjärta. Hjälp mig att fast besluta mig för att inte göra dem igen. Heliga jungfru, min frälsares moder, bed för mig att jag med din Sons lidande och död skall vinna nåden att göra en bra bikt. 
Alla ni saliga änglar och helgon, bed för mig syndare, att jag ska göra bättring och att mitt hjärta alltid förblir förenat med vår Herre Jesu hjärta i evig kärlek.

BIKTSPEGEL

Förbered dig för bikten genom att tänka igenom dina synder och göra en fast föresats att med Guds hjälp inte synda igen:

* Första budet
Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
Har jag misslyckats med att älska Gud, att sätta honom först i livet, att tacka honom, lita på honom, älska honom såsom han förtjänar? Har jag tvivlat på eller förnekat tron? Slarvar jag med mina böner? Har jag varje dag gett Gud tid i bön? Har jag varit involverad magiska övningar såsom spådom, andeframkallelse, det ockulta?

* Andra budet
Du skall inte missbruka Herren, din Guds, namn.
Har jag förbannat någon eller svurit? Önskat ont över någon? Har jag använt Guds namn utan eftertanke, slarvigt, som hädelse? Har jag använt "fula ord" eller dåliga skämt. Har jag vanhelgat någon eller något?

* Tredje budet
Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
Har jag medvetet missat den heliga mässan på söndagar eller helgdagar? Har jag kommit för sent till mässan eller lämnat den för tidigt utan ett bra skäl? Har jag underlåtit att ta emot den heliga kommunionen åtminstone en gång per år vid Påsktiden? Har jag tagit emot kommunoinen medveten om en allvarlig synd? Har jag underlåtit att bikta mig en gång per år? Ljög jag eller dolde jag medvetet någonting för prästen i någon av mina tidigare bikter? Har jag i onödan arbetat på Herrens dag? Har jag underlåtit att försöka göra Herrens dag till en familjedag och dag av vila?

* Fjärde budet
Visa aktning för din far och din mor
Har jag hedrat och lytt mina föräldrar, respekterat mina syskon? Har jag visat omsorg om mina föräldrar? Respekterat andra som har att bestämma över mig? Har jag låtit bli att hjälpa till hemma eller struntat i att tillbringa tid med familjen? Har jag försummat min man/ hustru eller mina barn? Har jag varit ett gott exempel i tron? Har jag brytt mig om mina sjuka och åldrande släktingar? 

* Femte budet
Du skall inte dräpa
Har jag odlat ilska och avundsjuka? Har jag behållit hat i mitt hjärta? Har jag slagit eller skadat någon? Har jag skadat mig själv? Föregått med dåliga exempel eller förlett andra till synd? Har jag missbrukat alkohol eller andra droger? Undviker jag frosseri? Har jag gjort abort eller på något vis tillåtit eller uppmuntrat till abort? Har jag övervägt självmord? Har jag övervägt sterilisering? 

* Sjätte budet
Du skall inte begå äktenskapsbrott. 
Lever jag kyskt enligt min ställning i livet (som gift, ensamstående, präst eller ordensfolk)?  
Har jag visat andra personer respekt, eller har jag behandlat dem som objekt, i tanke eller handling.? Har jag underhållit orena (okyska) blickar? Har jag klätt mig eller agerat utmanande? Har jag tittat på pornografi, i böcker, tidningar, filmer eller på internet? Är jag skyldig till masturbation (onani)? Undviker jag att hamna i situationer, med en person jag finner attraktiv, som kan leda till synd? Passionerade kyssar? Syndfulla beröringar?  Har jag haft utomäktenskaplig sex? Är jag öppen för livet i mitt äktenskap, har jag använt preventivmedel? Inser jag att barn är en gåva från Gud, och att jag därmed inte har rätt att ta till omoraliska behandlingar för att uppnå graviditet?

* Sjunde budet
Du skall inte stjäla. 
Har jag stulit det som inte är mitt? Gav jag tillbaka eller kompenserade jag för det jag stulit? Har jag fuskat med läxor eller prov? Har jag slösat tid på jobbet eller i skolan? Har jag ägnat mig åt skadegörelse? Undviker jag slöhet och sysslolöshet? Ägnar jag mig åt spel på ett ansvarslöst sätt? Är jag generös mot de behövande?

* Åttonde budet
Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
Har jag ljugit eller skvallrat? Talat illa om någon, eller förtalat någon? Talar jag alltid sanning? Har jag, utan allvarlig skäl, avslöjat hemligheter som skulle förbli konfidentiella? Är jag kritisk, negativ eller obarmhärtig i mitt tal?

* Nionde budet
Du skall inte ha begär till din nästas hustru.
Har jag medvetet underhållit orena tankar? Har jag uppmuntrat dem genom att fortsätta att stirra, genom nyfikenhet eller okyskt prat? Har jag underhållit att kontrollera min fantasi eller lust efter andra människor?

* Tionde budet
Du skall inte ha begär till något som tillhör din nästa. 
Är jag girig eller självisk? Är jag avundsjuk över vad andra har? Är jag missunnsam mot andra för att de har vad jag inte kan ha? Är jag lynnig och dyster? Arbetar, studerar och håller jag mig aktiv för att undvika dagdrömmeri? Har jag satt mitt hjärtas hopp till jordiska ting eller till himmelska skatter? Intar materiella saker en viktig plats i mitt liv? Litar jag på att Gud kommer att se till mina andliga och materiella behov? 

AKT AV ÅNGER

Min Herre och min Gud! Jag ångrar av hela mitt hjärta alla mina synder, eftersom jag därigenom gjort mig skyldig till ditt rättvisa straff både i denna och i den tillkommande världen. Framförallt ångrar jag dem eftersom jag genom mina synder har förolämpat dig, min himmelske Fader, det högsta, fullkomligaste goda, som är värd all kärlek. Jag avskyr alla mina synder och fattar den uppriktiga föresatsen att bättra mig och inte synda mer. Ge mig, o Gud, din nåd för att klara detta! 

ORDNING FÖR BIKT

Prästen och den biktande gör korstecknet och säger:
P/BK: I Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Amen.

Prästen uppmanar den biktande att förtrösta på Guds barmhärtighet, t.ex. genom följande ord:
P: Gud har givit oss sitt ljus. Må du inse och bekänna din synd och så erfara hans barmhärtighet. 
BK: Amen

Därefter kan den biktande inleda sin syndabekännelse med följande (eller några andra) ord:
BK: Jag bekänner inför Gud allsmäktig och dig fader, att jag har syndat mycket i tankar och ord, gärningar och underlåtelser. Detta i min skuld, min stora skuld. Min senaste bikt var...

Den biktande bekänner sina synder.

Den biktande avslutar sin syndabekännelse med följande (eller andra) ord:
BK: Herre, rena mig från all min synd och förlåt allt vad jag har brutit. Skapa i mig Gud ett rent hjärta och giv mig på nytt en frimodig ande.

eller
BK: Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare!

Prästen säger några ord av förmaning, råd och uppmuntran samt anger en lämplig bot. 

Prästen ger avlösningen:
P: Gud, barmhärtighetens Fader, har genom sin Sons död  och uppståndelse försonat världen med sig själv och utgjutit den Helige Ande till syndarnas förlåtelse. Han give dig genom sin Kyrkas förmedling förlåtelse och frid. 
- Och jag avlöser dig från dina synder i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn, 
BK: Amen.
P: Tacka Herren ty han är god.
BK: Ty hans nåd varar i evighet. 
P: Vår Herres Jesu Kristi lidande, den saliga Jungfrun Marias och alla helgons förbön, allt gott du har lidit blive dig till läkedom för synden, tillväxt i nåden och det eviga livets lön. Amen. 

Till slut säger prästen:
P: Herren har förlåtit dig. Gå i frid. 
BK: Gud, jag tackar dig.

TACKSÄGELSE EFTER BIKT

Min Gud och Herre, jag tackar dig av hela mitt hjärta för den stora nåden att jag fått att gå till bikt och fått förlåtelse för mina synder. Hjälp mig att hålla mina föresatser. Jesus, du som älskat mig och dött på korset för att frälsa mig från synd och den eviga fördömelsen, hjälp mig att bli en bättre människa och din sanna lärjunge. Lär mig att älska dig av hela mitt hjärta nu och i all evighet. Jag ber dig, allsmäktige Gud, låt mig genom fasta mättas med din nåd och genom avhållsamhet bli starkare än min själs alla fiender.

BÖN FÖR PRÄSTEN SOM HÖRDE MIN BIKT

Herre Jesus Kristus, jag ber dig att välsigna din tjänare, som nu, i ditt namn, har förmedlat åt mig din förlåtelse och nåd. Hjälp mig att komma ihåg hans goda råd och andliga vägledning och att troget utföra den bot som han på ditt uppdrag har ålagt mig. Skänk honom din nåd och kärlek, så att hans egen själ får ny kraft till att troget tjäna dig. Låt honom en dag få träda in med glädje i ditt himmelska rike, för att få jubla inför ditt arbete. Du som lever och råder med Fadern och den Helige Ande, i en enhet, i all evighet.

BOT

Utför boten som prästen har givit utan dröjsmål och med hängivelse. Även om det är tillåtet att ta emot den heliga kommunionen innan du har utfört din bot, så är det tillrådligt att göra den så snart som möjligt.


My 3rd funeral yet, but as my faith in God has grown a lot since the first funeral 5 years ago I can say that this one was bit easier, and for some odd reason I didn't cry. For I know that Grandmother suffered a lot during her last years and I knew she wasn't all that happy unless we were there. 

All her life she was very active, ending up in a wheelchair is not an easy thing to grasp for a strong woman like her and with the death of my grandfather she was now alone, with her children in another country except my father, me and my mother who tried to visit as often as possible, but it's hard to when we live so far away. And for Grandmother, well, life wasn't all that worthy. We thought moving her to a smaller apartment, with caregivers in the same building would be better. But she was still, alone. It was hard seeing her becoming more old, she was still as beautiful, but the speaking wasn't so good, she could no longer write, and as a painter and a poem writer, that also is a hard thing to grasp.

I prayed to God each and every time after we visited her, to give her peace, to take away her pain, to, when the time is right, take her soul into His hands. Because of my faith in God, my faith in knowing that there is heaven, that there is eternal life, I could not be sad during the funeral, because I now knew that she was no longer in pain, no longer in sorrow, no longer alone.
The last time we visited her my father and mother were planning when the weather was better, to take her out on a stroll and read her poems. 

But something told me that that wouldn't happen, I was sure that it was the last time I would see her alive. She was just laying there in her bed so gently. She didn't have her fake teeth in so it was hard to understand what she was saying, but I could see in her eyes that she was ready to go. When I went to say goodbye, I kissed her and held her hand, she smiled and nodded at me like some sort of understanding. When I went out I bursted out in tears.

The following night I had a terrible nightmare. Where I was in my bed, not being able to move, nor able to talk, I tried to scream but nothing came out, the dream ended with me laying in bed, not able to do anything, with my mother and father next to me just watching me as if they could not see me looking at them. 

When I woke up I knew, that Grandmother had passed away. 
With no news from my father and mother I knew the whole day. Around 2pm I checked my facebook wall and saw a message from my cousin, "Condolences".

We can be sad for that her physical presence is no longer with us, but we should also be happy for the life she lived, the memories and joy that we got to experience with her. 
Spend time with your loved ones, even if it feels like a burden sometimes, those moments are the ones you will cherish at the end. Life on this earth is not forever, life is short, so make the best out of it. 
Love your family!
For now she is no longer in pain, no longer in sorrow, but with God in the heavens above, in peace.

I Love you so much Grandmother Else, may your soul rest in peace.
Amen.


/Jacques


Frivilliga och Schweizergardet körde runt i Rom i en minibuss och delade ut gåvorna från Franciskus. 

"Detta är en gåva till dig från Påven med anledning av hans födelsedag", sade frivilliga och schweizergardister till hundratals hemslösa, i samband med att de delade ut sovsäckar i onsdags. Sovsäckarna delades ut från en minibuss som lämnade Vatikanen runt kl. 18 och som körde runt i Rom och sökte upp hemlösa som hade ett behov utav dessa. Sovsäckarna, som var av bra kvalité, hade med en huva och var dekorerade med påvens symbol. 

"Detta är en gåva till dig, snälla bed för Påven", sade de frivilliga, bland annat en nunna och några schweizergardister. De leddes utav påvens officiella allmoseutdelare ärkebiskop Konrad Krajewski. Minibussen åkte runt till olika järnvägsstationer innan den åkte till området runt Campo Verano-begravningsplats som huserar många hemlösa. Den stannade också vid Via Nazionale. "Nästan fyrahundra sovsäckar delades ut" sade de. "Vi delade ut en till varje hemlös person som vi träffade på."

Detta skedde på Påvens födelsedag och var över efter kl. 23 på kvällen.


Catholic News Agency rapporterar om brevkorrespondensen mellan påven och några intagna som sitter fängslade i Sing Sing fängelset i USA. 

Inne i krimminalvårdens kapell som heter "Lady of Hope" sitter Denis Martinez, en dömd brottsling som tjänar en 11 års dom. Martinez skickade en teckning där han ritade de tre krucifixen på Golgata som gåva till påven Franciskus, ihop med meddelanden och hälsningar från sina medfångar. Till det intagnas förvåning fick de gåvor i gengäld från den Helige Fadern, som skickade rosenkrans, välsignade kort och ett löfte om att han bad för dem. 

Martinez säger i en intervju med The New York Times
“I can’t believe one of my drawings was given to the pope, while I’m here, trapped” 
Och vidare:
 “His message is one I believe in, one of social justice. Those of us who’ve been on the floor, like I’ve been on the bottom, we know about the struggle.”
Ritningen var en idé som föranledes av en av fängelsets volontärerna, Betty Woodward. I hennes möten med fångar som deltar vid mässan och bibelstudier, talar hon ofta om Franciskus och hans kärleksbudskap. Woodward säger i intervjun: 
“They were blown away by the fact that one of the first things Pope Francis did was go to a prison and wash the feet of prisoners on Holy Thursday”
“My personal reflection on this is that Pope Francis is like a father figure to them. He is not a distant person. He is warm, understands things and talks about mercy, love and not judging. These guys devour that message.”


Det var sommaren 2007 vi träffades. Jag tänker alltid tillbaka på den sommaren som något speciellt, fascinerande och nästintill magiskt. Inget var sig likt efter denna Träff... Egentligen var ju allt precis som förr: jag hängde med familjen, jag åt mat, jag gick promenader, jag deltog på söndagsmässan, jag skrev brev till mina kompisar och efter sommaren började jag skolan igen. Men ändå var ingenting som förr, allting hade förändrats, jag var en annan människa, allt hade en annan betydelse – familjen, maten, naturen, Mässan, kompisarna, skolan – Han fanns överallt!

Det var en galen tid, tänker jag idag, kanske som ett gammalt par som ser tillbaka på sin första tid som förälskade – inte som något bättre än det som är nu, men dock något alldeles speciellt och magiskt underbart!

Now back to earth: Vad har egentligen förändrats? Blev jag ett helgon som inte har ögon för någon eller något annat än Jesus? Nope, tyvärr inte! Jag har träffat Honom några fler gånger sedan dess –  det har varit mindre dramatiska möten än det första. Men inget av dem är ett annat likt. Alla har öppnat mina ögon – eller kanske öron, mun, hjärta, sinne – på något sätt, ibland mer, ibland mindre, ibland för en längre och ibland för en kortare tid.

Ni vet den blinde i Johannesevangeliets nionde kapitel? En man som varit blind hela sitt liv och som fick tillbaka synen när Jesus sade till honom att gå och tvätta sig i Siloadammen. Det känns ibland så, som att man plötsligt ser allt med helt nya ögon – samma gamla saker händer i livet, men man betraktar dem helt annorlunda. Men oj vad mycket blindhet det finns kvar... Så många aspekter i mitt liv där jag fortfarande är helt blind. Det krävs många tvättar till. Dessutom blir det lätt dimmigt för ögonen när jag inte tvättat mig på ett tag. Jag behöver ständigt söka Jesus och få mina ögon tvättade.

Det jag vill säga, till mig själv och till er, är ge inte upp! Vi måste envist leta efter Honom och söka bot för vår blindhet. Med små steg kan vi återfå synen, se vissa aspekter i våra liv med nya ögon och säga, om än om en liten grej, att ”jag som var blind nu kan se” (Joh 9:25)

/Magda

Adventstiden är snart slut och julen närmar sig, men den livslånga adventstiden är inte över och därmed är det aldrig för sent att börja fokusera på Gud ännu mer. Förr tänkte jag att advent skulle bli en tid då jag skulle vara ”extra duktig” på att be, gå i mässa, läsa bibeln, vara där för människor i min närhet med mera. Det slog mig att man egentligen borde anstränga sig hela livet med att sätta Gud först, och inte välja perioder som exempelvis under fastan eller advent för att komma närmare Gud.

Vi ska heller inte bara förbereda oss för Jesu ankomst inför jul och sen aldrig mer. Hela livet är en slags väntan, en väntan på Jesu andra ankomst på jorden. Det är upp till oss hur vi vill göra det möjligt för oss att alltid på nytt omfamna Guds mysterier, hur mycket nåd och kärlek vi vill ta emot samt ge vidare till andra.

Här kommer några tips dessa nu sista dagar innan en av de finaste högtiderna på året inträffar:

  • Stanna upp! Vad som än sker i ditt liv just nu, något jobbigt eller något bra (det är faktiskt svårare att vända sig till Gud i tacksamhet än i plågor), så uppskatta allt du har för en stund och blicka varken bakåt eller framåt för mycket. Lägg allt i Guds händer.
  • Ge lite extra mycket tid och kärlek till dem runtomkring dig, särskilt de som går dig mest på nerverna. Även till exempel jobbiga människor på stan som inte ser sig för eller tiggare som bara känns som att de är i vägen. Försök att inte hela tiden sätta dig i centrum.
  • Läs Bibeln, vilken sida som helst. Gud kan tala till en på många sätt, men särskilt genom de Heliga Skrifterna.
  • Be en julnovena, dessa beds 9 dagar innan jul vilket det nu är ungefär perfekt läge för. Annars finns det många andra bra böner som man kan be till jungfru Maria, den helige Josef och så vidare för att förbereda sig.
  • Stressa inte över julklapparna och julmaten – det ska vara en fin del av denna tid!!! 
  • Uppskatta allt ljus som nu är tänt överallt, alla julgranar med mera, som är som tecken på ljuset (Jesus Kristus) som kommer in i våra mörka liv.
  • Lyssna inte enbart på jullåtar som handlar om tomten eller kolla på filmer som bara handlar om den världsliga synen på julen. Jag själv älskar allt sådant, för det är ju så otroligt mysigt, men det kan bli för mycket fokus på fel saker. Ta tid till att fokusera på det mysteriet som är ännu större under denna tid. Vi har faktiskt privilegiet att hoppas på något som är mycket större än vad tomten.
  • Baka något med familj eller vänner, gör något kul, och ta det bara lugnt!


– Självklart, Gud skapade bådadera.

”Jag har aldrig förnekat Guds existens. Jag tror att evolutionsteorin mycket väl kan förenas på ett harmoniskt sätt med tron på Gud som en personlig skapare”
Vem har uttalat dessa orden? Det är inte någon mindre än Darwin den lille rackaren, grundaren av evolutionsteorin. 

Som grädde på moset:
”Vetenskap utan religion är blind. Religion utan vetenskap är lam”.
Detta råkar vara en av världshistoriens skarpaste skalle, den gamle räven Einstein som yttrat dessa ord.

Vänta lite nu, nu får vi spola tillbaka. Ta två djupa andetag, möjligtvis tre. Läste jag rätt? Japp, du ser helt rätt! Damma av bibeln från vinden, leta reda på din bortglömda rosenkrans och gör mässan till din nya hobby. Jesus är återfunnen i templet!

Vi måste sluta låta oss tro att det är en skam för den moderna människan att vara troende, tvärtemot, skammen ligger i själva tanken att det är en skam. Desto djupare man gräver in sig i vetenskapen desto djupare förundran och vördnad får man för skaparen! 

Min personliga favorit på Guds existens baserad på vetenskap är termodynamikens första huvudsats som lyder ”energi kan inte skapas eller förstöras, utan bara omvandlas från en form till en annan”. Alla vetenskapliga experiment människan någonsin genomfört påvisar detta. Mina vänner, vi lever i en värld fylld av energi, naturens lagar kan av egen kraft inte vara skapare av denna energi, ty den då paradoxalt skulle bryta mot sin egen lag. Detta för mig säger att det enda som kunnat skapa denna energi, är något som står över naturens lagar! För mig är denna någon, Fadern, Sonen och den Helige Anden. Amen!

Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! 



I vår moderna värld är det svårt att inte falla för frestelsen att lyfta upp mobilen och ta en bild på sig själv. Man ju snygg liksom, eller ja åtminstone söt så varför inte dela med sig av Guds uppenbara gåva till mänskligheten? Det kan väl inte vara något fel med att dela bilder på "Selfiecity", Instagram, Facebook och den store Selfie boven av dem alla - Snapchat (erkänn du har ingen aning vad selfiecity är för något). När man väl har lyft upp armen, vridit på huvudet till "rätt" vinkel och tagit bilden, använder man sig av en massa mirakelfilter för att göra bilden mer intressant - för man är ju helt enkelt ful och tråkig utan filter.

Jag är nog inte den som lägger upp flest selfies bland mina vänner (försöker jag intala mig själv iaf), men jag är icke desto mindre skyldig till detta brott. Jag går fram till giljotinen fullt medveten om mina egocentriska synder (tack Patrik för påminnelsen).

Vart kommer all denna självcentrering ifrån? När blev jag så viktig? När blev andras likes av mitt filtrerade ansikte något som jag värderar? När började alla dyrka sig själva?


Du skall inte ha andra Gudar vid sidan av mig. - 2 Mos 20:3

Finns nog en vits med att den ligger högst upp på listan över de tio budorden. Första budordet är bland de enklaste att bryta. Selfies gör mig till ett föremål som ska likas och beundras, jag tar bort fokus från Gud och riktar det mot mig själv. Blir min egen Gud. 


Men Gud vill något bättre för mig, Han vill låta mig leva i Hans kärlek. Fri från självhävdelse och fåfänga (Fil 2:3). Det står skrivet "människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” 1 Sam 16:7. Vems "like" värderar man mest? För de som är kvar i sin köttsliga natur kan inte behaga Gud (Rom 8:8). Min Selfie behagar inte Gud, för det är människornas godkännande jag strävar efter inte Hans, för Han ser ju inte ens till det yttre. Ska nog försöka (med Guds hjälp) att lägga selfien på hyllan.


- Det är väldigt ironiskt att en text om självcentrering använder ord som "Jag" och "Mig" i vart - vartannat mening. But it's freakin hard att skriva om det utan att utgå från sig själv. Så jag bjuder på ironin. 

Att vittna om andra människors livsberättelser och dagliga svårigheter lär en ödmjukhet och tacksamhet för livet man har men framför allt: kärlek till sin nästa. Det är därför det är så viktigt att se utanför sin egen bubbla, bortom sig själv, och titta på hur andra människor har det. Först då kanske man för första gången kan ta sitt kors i livet med tacksamhet. När man verkligen reflekterar, för en stund sätter sig in i andras situation och, om än hypotetiskt, prövar att bära deras bördor så tror jag att många av korsen kommer att kännas oumbärligt tunga. Att få bära andras bördor får en att inse att vi alla är bärare av bördor men med olika lotter i livet. Om vi kunde se på vår nästa med kärlekens ögon, av medkänsla för kampen vi alla måste föra, då skulle vi snart tyda något vi inte trodde fanns där. När vi närmar oss så kommer vi snart att upptäcka att vi ser tillbaka på oss själva, din nästas ögon reflekteras ditt ansikte. Vi är alla lika, vi är alla systrar och bröder. Allt utmynnar i detta: att låta kärleken för din nästa uppta det främsta rummet i dig istället för att låta ditt ego uppta den platsen. Att älska sin nästa såsom sig själv är en Gudomlig kärlek.
/ Zakia

5 ways to love your wife, en artikel skriven av Sam Guzman från The Catholic Gentleman. Här kommer en fritt översatt version. Om jag gifter mig så vore det trevligt om min man gjorde som Sam (just sayin)! ;)/ Pipo


"Den som älskar sin hustru älskar sig själv." Efesierbrevet 5:28

Jag är gift med en underbar kvinna. Hon är vacker, rolig, generös, och otroligt stark. (Jag har sett henne föda barn. Tro mig, hon är stark.) Ju längre jag är gift med henne, desto mer inser jag hur lycklig jag är att ha henne i mitt liv.

Men trots att jag älskar min fru väldigt mycket måste jag erkänna att jag fortfarande kan vara ganska självisk i mitt vardagliga beteende. Med andra ord, visar jag inte henne alltid den kärlek jag borde.

Eftersom vi av naturen är självcentrerade, kräver kärleken till vår fru en viss ansträngning. Att dagligen fatta beslutet att sätta henne och hennes behov före våra egna. Som sagt, här kommer fem steg på hur du kan visa din fru kärlek.

1. Lyssna, på riktigt!

Vill du lyssna på din fru? Jag menar inte höra henne prata. Vill du verkligen försöka förstå henne? Jag kommer att vara helt ärlig här. Av alla sätt att visa min fru att jag uppskattar henne, så tycker jag att detta är det svåraste. Jag är av naturen inåtvänt. Jag älskar lugn och frid, att läsa och reflektera. Min drömkväll består av att läsa en bra bok utan avbrott.

Men min fru, som de flesta kvinnor, gillar att prata. Hon berättar om de roliga sakerna barnen gjorde, om en räkning som måste betalas, eller om något hennes vän sa. Är allt det intressant för mig? Ibland nej, och alltför ofta ger jag grymtar av bekräftelse snarare än att delta i en riktig konversation. Min fru uppfattar min brist på intresse naturligtvis, och det är sårande för henne.

När jag låtsas lyssna, men egentligen är distraherad och ointresserad, är det otroligt själviskt. Jag säger princip till min hustru, "Det är trevligt, älskling, men ärligt talat, vem bryr sig." Det är ett slag i ansiktet. Om det är viktigt för henne, bör det vara viktigt för mig. Vad jag vill göra kan vänta.

Var uppmärksam på den vackra kvinnan som du har lovat att ge ditt liv till och bry dig om vad hon har att säga. Denna lilla gigantiskt svåra förändring kan göra en dramatisk skillnad i ditt äktenskap.

2. Hjälp henne
Fruar och mödrar har ett otroligt tufft jobb. De flesta män inser att deras fru jobbar hårt. Man uppskattar det, men stanna inte vid uppskattning. Leta efter konkreta sätt som du kan lyfta bördan från hennes axlar, genom att ex. dammsuga, diska, ta ut soporna, eller byta blöjor. Tro mig, det finns massor av små sätt du kan älska din fru på. Hitta några, och gör dem utan att bli tillfrågad.

3. Titta på en tjejfilm 
Hur många av er ser fram emot att titta på Stolthet och fördom eller Sömnlös i Seattle? Inte, jag heller. Men gissa vad, min fru tycker om dessa filmer, och din hustru gör förmodligen det också. Svälj din stolthet och visa din fru att du älskar henne genom att titta på något som hon gillar.

Syftet här är att göra något din fru tycker om, som en kärlekshandling, även om du tycker att det är helt ointressant.

4. Överraska henne 
Alla gillar överraskningar. Ge henne en massa rosor. Köp henne en bok eller en chokladask. Ta ut henne på en middag utan anledning.

Med andra ord, lär dig vad hon gillar mest, och överraska sedan henne med det när hon minst anar det. Du behöver verkligen inte vänta tills er årsdag för sånt!

5. Säg att du älskar henne 
De flesta män, med undantag för de romantiska av oss, är inte så mycket för att uttrycka kärlek verbalt. "Min fru vet jag älskar henne, varför behöver jag säga till henne?" tänker man. Jag bryr mig inte om du gör allt annat rätt, din fru behöver fortfarande höra att hon är älskad. Berätta för henne ofta att du älskar henne, och tala om för henne vad du älskar om henne. Det kommer att ge liv åt din fru att veta att du bryr dig om henne för den hon är, inte vad hon kan göra för dig.


Det är få som har missat att Påven Franciskus besökte Turkiet i helgen, och då passade på att träffa aposteln Andreas efterträdare den ekumeniske Patriarken Bartholomaios. Vid mötet sade Påven följande:

”Varje kväll ger mig en blandad känsla av tacksamhet för dagens slut och hoppfull förtröstan när natten faller på. Denna kväll är mitt hjärta fullt av tacksamhet mot Gud, som låter mig vara här i bön tillsammans med ers Helighet, efter en händelserik dag i detta mitt apostoliska besök. Samtidigt väntar mitt hjärta på morgondagen, som redan börjat liturgiskt, då vi skall fira den helige Andreas, kyrkans skyddspatron.
Med profeten Sakarjas ord ger oss Herren i denna kvällsbön den grund som ger oss möjlighet att gå framåt från en dag till en annan, en solid klippa på vilken vi kan stå tillsammans i glädje och hopp i enlighet med Herrens löfte, ”Se, jag skall rädda mitt folk ut ur österns länder och västerns […] i trohet och rättfärdighet” (8:7–8).
Ja, min vördade och käre broder Bartholomaios, jag vill av hjärtat tacka er för ert broderliga välkomnande. Jag känner att vår glädje är så mycket större, då dess upphov ligger bortom oss och inte i oss, i våra ansträngningar – som är nog så viktiga – utan i vår inre förtröstan på Guds trofasthet, som bildar grunden för återuppbyggnaden av hans tempel. […] Andreas och Petrus hörde detta löfte och mottog denna gåva. De var visserligen blodsbröder, men deras möte med Kristus förvandlade till bröder i tron och kärleken […] vilken nåd och vilket ansvar att få vandra tillsammans i detta hopp, med stöd av förböner från de heliga apostlarna och bröderna Andreas och Petrus! Vi vet att detta hopp inte kan svika, då det inte är grundat på oss eller våra svaga ansträngningar, utan snarare på Guds trofasthet.
Med detta glädjefyllda hopp, full av tacksamhet och ivrig förväntan, vill jag till ers Helighet och alla närvarande och kyrkan i Konstantinopel uttrycka mina allra varmaste och broderliga önskningar på er helige skyddspatrons fest.”