Jesus befaller sina lärjungar i samband med sin uppstigning till himlen en sak:

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.
(Matt 28:19-20)

Detta avslutar Matteusevangliet. Det är en väldigt stark symbolik. Jesu sista ord till sina lärjungar är alltså en befallning att missionera. Jesus beordrar inte bara de lärjungar som var på plats då detta. De lydde såklart vad Herren hade sagt till de att göra och apostlarna var verkligen över hela världen och spred glädjebuskapet: Anástasis! Herren är uppstånden!

Detta är lika mycket en befallning till var och en av oss. Herren kallar oss alla som bekänner Jesus som vår Herre att gå ut och gör alla folk till lärjungar. Jesus vill att Hans folk skall vara på offensiven och inte på defensiven.

På 1930-talet så byggde fransmännen Maginotlinjen som försvar gentemot tyskarna. Det var den mest moderna och imponerande försvarsanläggningen för sin tid bestående av mängder av befästningsfort. Man ansåg denna gigantiska försvarsanläggning vara ointaglig då betongen var tjockare och beväpningen var större än allt vad man innan sett. Det som man inte hade räknat med var tyskarnas taktik vilket bestod utav snabbhet och mobilitet. Maginotlinjen blev en värdelös betonghög 1940 när tyskarna attackerade.

Det som är sant i krigsföring är lika sant när det kommer till evangelisering. Jesus verkade förstå detta. Vi kan inte enbart sitta i våra kyrkor och tro att vi kommer att vinna slaget om själarna. Låt oss alltid vara på offensiven!
Jag kan inte förstå hur den här myten fortfarande lever? Nej, katoliker avgudar inte den heliga moder Maria! Katoliker tillber endast den heliga Treenigheten - Fadern, Sonen & den heliga Anden. Vi har inga andra Gudar än den enda sanna Guden. 

Den katolska kyrkan ärar och hedrar däremot vår heliga Moder, som vi även betraktar vara den nya Eva. I Luk 1:26-27 kan vi läsa om hur den första personen i Treenigheten, Fadern, skickar sin ängel till henne
"I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria.” 

Vidare, Luk 1:35, finner vi den andra och tredje personen i den heliga Treenigheten: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.”

I den stund hon säger ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt” blir den heliga Treenigheten närvarande inte bara andligt utan fysiskt inom henne. Förstår ni hur stort det här är? 

Många av våra trosfränder väljer att betrakta jungfru Maria som en helt vanlig kvinna som ”bara” födde vår Herre och Skapare Jesus Kristus. Men hallå? Va? "Bara"? 

Många förstår inte varför kyrkan ärar och hedrar henne. Vi älskar jungfru Maria väldigt mycket och ja vi ger henne en gigantisk plats i våra hem, just pga. av att vår Herre och Skapare själv gav henne den vackra tronen som världens drottning. 
  
När vi ber är det väldigt tydligt att vi inte tillber vår Moder utan vi ber om hennes förböner.
"Heliga Maria, Guds Moder,
bed för oss syndare nu och i vår dödsstund.
Amen."

För att sammanfatta det hela så tillber katoliker endast den allra heliga Treenigheten, Gud själv. Det är väldigt tydligt när man ser till den enkla bönen som Jesus Kristus gav oss:   


”Fader vår, som är i himmelen,
helgat varde ditt namn,
tillkomme ditt rike,
ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd, giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. Amen.” 


"Bjudkoppen" är en ny trend sprider sig runt om i Sverige. I Norrköping (där större delen av de yngre Confessionesskribenterna bor) har man möjlighet att på ett av stans kaféer betala för fler koppar kaffe än det man dricker. Överskottet skänks sedan till gäster på Ria Center, en ekumenisk organisation som arbetar bl.a. med missbrukare. Va sägs om att starta något liknande vid kyrkkaffet i din hemförsamling? ;o) 
Det finns en kraft inom oss som driver oss starkare än något annat. Viljan att bli älskad. Finns det någon av oss som inte känt rädsla för att vara ensam, för att inte bli sedd, för att inte bli respekterad, för att inte vara omtyckt? 
Känslan av att vara betydelselös kan mycket väl var en av de värsta känslorna som kan drabba oss som människor. Känslan av att vår existens inte spelar någon roll. Att ingen kommer att märka om vi försvinner. Författaren Hjalmar Söderberg satte fingret på just detta när han skrev:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst."
Vi vill sätta någon form av avtryck på vår omgivning för att berättiga vår existens. Det kan vara svårt att känna Guds närhet och kärlek ibland. Den är av en helt annan natur än våra vänners och medmänniskors beundrande blickar, uppmuntrande ord och omtanke. Den kan inte uppfattas med våra fysiska sinnen. Därför är det så viktigt med den mänskliga omtanken. Att vi tar hand om varandra och visar varandra vår uppskattning, även gentemot dem vi egentligen inte orkar med eller helst inte bryr oss om. Men hur stark ensamheten än känns så får insikten om att Gud älskar oss aldrig försvinna. Den måste finnas kvar som den sista ljusstrimman i mörkret. 

Vid min säng har jag ett häfte tryckt av Teresasystrarna och den har legat där nu i flera år. I den finns en bön där ett stycke satte sig i mitt huvud och aldrig släppt. Den lyder:

Jag vet vad du bär i ditt hjärta – Jag känner din ensamhet och alla dina smärtor – förkastelserna, domarna, förödmjukelserna. Jag bar allt detta före dig. Och jag bar det för din skull, så att du skulle kunna dela Min styrka och seger. Jag känner särskilt ditt behov av kärlek – hur du törstar efter att bli älskad och omhuldad. Men hur ofta har du inte törstat förgäves genom att söka kärleken själviskt och fylla tomheten inom dig med tillfälliga förlustelser – med den än större syndens tomhet. Törstar du efter kärlek? ”Är någon törstig, så kom till Mig och drick…” (Joh 7:37). Jag ska släcka din törst och göra dig tillfreds. Törstar du efter att bli omhuldad? Jag omhuldar dig mer än du någonsin kan ana – så mycket att Jag dog på ett kors för dig. 
Jag törstar efter dig.

Oftast tar sig vårt sökande efter kärlek själviska utryck. Det handlar bara om MIG, och inget om dig eller de eller oss. Sex, alkohol, droger, mat, kläder, pengar – alla är ersättningsvaror för den kärlek som vi så gärna vill känna och alla kommer att försvinna med en bitter eftersmak. Det finns bara en kärlek som är värd namnet, som är beständig och som ger oss det vi verkligen längtar efter – Guds kärlek. 
Innan vi inser det så kommer vi alltid att vara vilse.

Lär mig älska Fader. De orden ekar i mitt inre, lär mig älska. Jag är vilsen, jag vill älska men mitt hjärta ser inte igenom den tjocka barriär jag har byggt under mina ungdomsår. Denna barriär är nu tydligare än någonsin, denna barriär som begränsar min förmåga att förstå, att känna och ge kärlek. Jag känner en tom grund i mig själv, det är något som fattas, jag fattas. Jag är inte jag. Det är som om barriären låst in mig, jag skriker men får inte ut några ljud.

I min ungdom fick jag genom omgivningen och samhället lära mig att kolla på pornografi och onanera. Det är bra för dig, trycks det in i dig av samhället. Begränsa inte dig, lev livet, var FRI! När jag tänker tillbaka på hur pornografi presenteras som en ljuv gåva som är till för att användas känner jag en djup sorg och besvikelse. Idag medveten om dess fängslande, förstörande och förgiftande egenskaper blir jag arg över att ungdomar blir lurade in i detta fängelse.


Ett fängelse jag suttit i och som fortsätter att påverka mig trots att jag inte vill ha med det att göra. Att tro att pornografi inte påverkar dig är falskt. I ditt medvetna och i ditt undermedvetna tränger bilder in som strider mot den rena kärleken som Gud önskar oss. En kärlek som Gud gav oss när han korsfästes för oss och som han fortsätter att ge i Eukaristin. En kärlek där givande är A och O. Man tar inte kärlek, den skänks oss. All kärlek har vi fått och ingen skall vi äga.



Matt. 5:48 ”Var fullkomliga, så som Er fader i himmelen är fullkomlig.” 

Vi skall älska såsom Fadern älskar oss. Vårt mål är att bli fullkomliga så att vi närmar oss Honom. Vår kärlek måste vara givande precis som Guds kärlek till oss. Att kolla på pornografi är att kasta svart färg på en vacker tavla, det strider mot våra värderingar. Det är en handling som smutsar ner gåvan Fadern gett oss för att ta beslag på den själv och utnyttja den på fel sätt, för sitt eget behag. Man begränsar sin förmåga att älska, då man går emot kärlekens natur genom att egoistiskt använda en gåva som är skapad för att ges. Genom pornografi låter du ditt undermedvetna skapa en bild av kärlek som inte stämmer överens med Faderns. Även om du medvetet inte vill så ger dina medvetna handlingar denna bild till ditt undermedvetna. Ditt undermedvetna lyssnar inte på ditt förnuft utan skapar sin uppfattning utifrån dina medvetna handlingar genom sinnesintryck. För att verkligen kunna älska ska det inte finnas oenigheter inom dig själv utan det ska vara en fullkomlig kärlek som flödar från en springande källa från både kropp och själ. Pornografi leder en ifrån den kärlek Gud har i avsikt för oss, vi tror inte längre på den rena och sanna kärleken och därmed minskar även tron på kärleken fadern ger oss. Vad som blir kvar är en kropp som är skapad för att älska och älskas men som varken vet vad det innebär att älska eller att älskas.


Denna djupa dal pornografi leder oss in i är den största anledningen till varför pornografi inte kan ge oss fullkomlighet och därmed är fel. Kollar vi på pornografi kan man inte längre stå för en stor del av våra kristna värderingar, dvs. om man inte ljuger för sig själv.  


Under världsungdomsdagarna i Spanien träffade jag en kvinna som har kommit till att bli kvinnan i mitt liv. Med hjälp av henne upptäcker jag ständigt vilka brister pornografi skapat i mig och denna medvetenhet tillsammans med bön hjälper mig överkomma de lögner som byggts om kärlek inom mig. Sakta bryts kedjor som hållit mig fast, sakta börjar jag tydligare höra ekot i mitt hjärta som leder mig till kärlek i dess renaste form.

Den helige Johannes Paulus II ägnade större delen av sitt liv för att förstå den mänskliga kärleken som en spegling av källan till kärlek i dess renaste form, den heliga Treenigheten. Detta arbete utgjorde hans verk Kroppens teologi. Är ni intresserade över att fördjupa Er inom detta så viktiga verk vill jag rekommendera ”Till man och kvinna skapade Han dem – En introduktion till kroppens teologi" skriven av syster Sofie. Dominikansystern från Rögle lyckas vackert återge kärnan från Kroppens teologi, detta tror jag den helige Johannes Paulus II glatt håller med mig om.


Hej!
Mitt namn är Ranin, är en 24årig tjej som bor i Stenungsund, en bit utanför Göteborg. Jag har läst bloggen lite då och då sedan i höstas och tycker det är intressant att det faktiskt finns katolska ungdomar som vågar skriva och dela med sig av sin tro.
Förhoppningsvis så hittar jag på något att skriva om snart, jag kommer i varje fall fortsätta att läsa. Självklart är jag också en katolik som lever i ett ateistiskt samhälle, därför är det så bra med Confessiones för man är inte ensam om sin tro här!
God bless u all!

P.S. Jag vet att det är svårt att komma ihåg eller uttala mitt namn men jag brukar säga att det rimmar på kanin.

Varför lider jag? Varför nu? Vad är meningen med alltihop? Jag tror ju på Gud, jag älskar Honom och alla människor runtomkring mig, jag gör allt för att tjäna Honom. Varför känns det då som att jag då gör allting fel och att jag på något sätt får ta konsekvenserna för något dumt val jag någon gång kanske har gjort?

Under den smärtsamma korsvägsandakten på Jerusalems gator för någon vecka sedan förstod jag Jesu smärta mer än någonsin, och det var många saker som uppenbarades för mig. Till exempel hur ensam Jesus måste ha känt sig då de flesta av dem som hade lovat att för alltid stå vid Hans sida inte ens befann sig där den dagen och hur besviken och ledsen Han måste ha känt sig. Men för mig föll samtidigt också många pusselbitar ur mitt eget liv på plats. Olika saker som hänt mig de senaste åren spelades upp för mig som på film, både allt gott och ont. Och jag kunde plötsligt se sambanden och syftet med det mesta.

Vi blir ständigt påminda om Jesu kors, hur Han dog för våra synder och Hur han gav sitt liv åt oss, och ofta är det något som vi tar för givet? Förstår vi på allvaret i detta och dess inverkan på vårt liv? Jag tror att det är när vi själva får smaka på livets sura vin men sedan får se ljusa glimtar även i de mörkaste vrår som vi verkligen har möjlighet att förstå innebörden av Guds kärlek till oss. Det är då vi förstår att vi aldrig är helt ensamma.

Det betyder inte att det är meningen att vi kristna ska lida, men det är ett faktum att livet på denna jord inte alltid kommer att vara någon enkel uppgift. Det är meningen att vi ska bära våra kors med Jesus och tillsammans med varandra! Även om det så skulle vara att vi lyckas klara oss undan lidanden relativt bra, kan vi inte förneka allt det bittra som sker överallt runtomkring oss. Men Jesus själv har i alla fall tagit sig igenom precis allt det här för att Hans ord inte bara skulle vara ord, utan att Han med hela sitt liv visar vägen man ska gå för att nå fram till ljuset. Jag förstod den dagen plötsligt hur stora delar av livet kan vara som en korsväg. Jag förstod att också vi faller gång på gång men vi reser oss upp. Att det finns hjälpsamma människor längs vägen som till exempel Simon från Kyrene som hjälpte till att bära korset, Veronika som torkade Jesu ansikte, eller Moder Maria som med hennes varma hjärta alltid stod vid Hans sida och led med honom. Och att också vi ofta är dessa personer i andras liv.

När vi firade den heliga mässan i Jesu grav tidigt på morgonen dagen efter, blev en annan sak än mer påtagligt för mig: Guds stora nåd och kärlek för oss, och hur vi endast genom Honom på riktigt kan bli lyckliga! Ja, livet kanske inte är lätt just nu, men ibland kan den öken vi måste ta oss igenom göra oss starkare som personer och inse lyckan på andra sidan ännu mer. Ibland kan vårt lidande göra det lättare för oss att älska och förstå andra, allt beror på hur mycket man förtröstar på Gud och hur man ser på livet. När vi fick möjligheten att kyssa Jesu grav och bara vara där Han själv återuppstått, insåg man hur också vi en dag kan återuppstå med Honom om bara vi öppnar våra hjärtan för Gud. Man kunde smaka på Himlens glädje och se att inte allt i livet kommer att vara grått utan att det finns mycket att glädja sig över också här på jorden. Det är inte de lyckliga som är tacksamma, utan det är de tacksamma som är lyckliga!
Kiko Arguello (grundaren av Neokatekumenala Vandringen)
möter påven Franciskus
Inom Katolska Kyrkan finns det många olika rörelser, som bland annat Opus Dei, Focolare och däribland Neokatekumenala Vandringen. Man kan se för- och nackdelar med alla rörelser, precis som med så mycket annat, men man kan också se hur varje rörelse tjänar sitt syfte och hur varje rörelse kan vara olika vägar för att närma sig Gud genom den Katolska tron. Vi är alla skapade olika och kan behöva olika sätt för att lära känna Jesus i sakramenten samt i våra liv.

Neokatekumenala vandringen började 1964 i Madrid, Spanien där konstnären Kiko Argüello och Carmen Hernández, som levde sin kristendom bland de fattiga, kände sig kallade att förkunna den Goda Nyheten om Vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Detta gjorde de alltså först bland de fattiga i slummen, som med tacksamhet och glädje tog emot det. Sedan spred det sig vidare i världen.
 Denna rörelse utgår från en trefot som innefattar Eukaristin, Guds ord samt gemenskapen. Gemenskapen man är i då man beslutit sig för att "vandra" kallas för en kommunitet. Detta är en grupp människor som är kallade av Gud att leva evangeliet i sitt dagliga liv. Kommuniteterna består ofta av mindre grupper av människor av olika ålder, etnicitet samt bakgrund  som på något sätt kommit in i Vandringen. Man betraktar ofta dem som är i ens kommunitet som sin egen familj; det som sägs i kommuniteten stannar där och man ska känna trygghet i att öppna sig helt för varann, utan att det kommer ut.

För att kunna vara en del av en kommunitet bör man gå åtminstone en del av en katekesserie på 15 lektioner som är en gång om året. Här är det viktigt att förstå att för att det ens ska vara möjligt för Vandringen att finnas till, så måste kyrkoherden i en av de ordinarie församlingarna godkänna det. Det måste också finnas en tillgänglig präst som är beredd att vandra och finnas närvarande på de olika aktiviteterna inom kommuniteterna samt fira den Heliga Mässan med dem varje lördag. Prästen ska då alltså också vara närvarande under katekeserna som man får i början.


Den Heliga Mässan firas alltså varje lördag, och då ifall det finns flera kommuniteter i exempelvis en stad, så firar de denna tillsammans. Eftersom den Neokatekumenala Vandringen som helhet påminner mycket om fornkyrkan och de första kristna, så kan man se spår av detta också i Mässan. De största skillnaderna mellan en vanlig Katolsk Mässa och en mässa som firas inom Neokatekumenatet är att man sitter runt altaret, alltså att det är i mitten, och att Kristi Kropp delas ut i lite annan form av gestalt; som osyrat bröd. Andra skillnader är att man har möjlighet att tala fritt efter prästens predikan om hur Guds Ord kan ha träffat under Mässan vilket kallas för eko samt att man får lägga fram egna förböner om man så önskar. Under firandet skiljer sig musiken också en del; man spelar gitarr, använder trummor, sjunger mycket samt klappar då och då. Det är med andra ord ett väldigt vackert sätt att fira Mässan på!!
Helige Johannes Paulus II firar Eukaristin i
december 1988 under
Den Heliga Familjens festdag
i det neokatekumenala centret i Porto San Giorgio (Italien)

Sen finns det något som kallas för Ordets liturgi, och detta firas bara med ens egen kommunitet. Då samlas man först i mindre grupper hemma hos varandra och väljer ut olika stycken ur Bibeln som följer ett särskilt tema för den veckan, till exempel Guds vilja. Till varje tema finns det ett urval av texter som man tillsammans kan välja från. Dessa läses sedan upp under själva Ordets liturgi för de andra i kommuniteten tillsammans med inledningar till varje läsning. Också här finns sedan möjlighet till personliga reflektioner efter att evangeliet lästs upp.

Neokatekumenala vandringen är alltså ett sätt ha en levande och praktiserande tro, alltså på riktigt leva Evangeliet. Man lär känna sig själv och Gud på ett helt annat sätt. Man lär sig att inte skämmas över att man är en syndare och över det Kors man själv bär på i sitt liv. Vandringen är en kallelse att ständigt omvända sig på nytt. Gud kallar oss alla till sig själv på olika sätt, och detta kan vara ett av sätten. Så kanske är Neokatekumenala Vandringen någonting för dig? :)

Mer info om Neokatekumenala vandringen i Sverige finns här.




Fader Frans van der Lugt från Nederländerna sörjde för de 30 kristna som var kvar i Homs, Syrien, när han blev mördad av en okänd gärningsman den 7 april. Vatikanens talesman f. Federico Lombardi sade i samband med mordet "Where people die, their faithful shepherds die with them." F. Lombardi fortsatte med att säga att han dog som "a man of peace” and acted “with great courage in an extremely dangerous and difficult situation.” F. Frans valde att stanna kvar och ta hand om de få kristna som inte kunde ta sig ut ur staden. Gärningsmannen kom till F. Frans hem och sköt honom med två skott mot huvudet. Motivet är ännu oklart. 
"Om det syriska folket lider nu, kan jag också dela människornas smärta och problem."
 - F. Frans van der Lugt


Medan jag satt och jobbade med termofysik råkade jag snubbla över ett stycke om en av Europas största tänkare genom tiderna, Blaise Pascal. Han blev djupt religiös senare i livet. Tänkte bara dela med mig av ett fint citat ur hans "trossats" 

"Men det finnes en ännu högre verklighet, lika oändligt upphöjd över tänkandet, nämligen kärleken, som är en uppenbarelse av Guds själ. Den når vi inte med vår tanke, utan endast med vårt hjärta, vår känsla. "Hjärtat har sina skäl, som förståndet inte fattar". Eftersom vi själva är ändliga kan vi inte göra oss något begrepp om Guds oändliga väsen. Hans existens kan vi inte bevisa. Men vi kan välja att tro på den. Om vi tänker oss att det är som att slå vad, för eller emot denna tro, så vinner vi allt om vi väljer tron på Gud och han verkligen existerar, men vi förlorar ingenting om han inte existerar. Vi skulle därför vara okloka om vi inte trodde på honom."



Jag minns när jag och min trosundervisningsgrupp från Landskrona fick åka och besöka karmelitnunnorna i Glumslöv. Jag var 10 år gammal. Det var en solig dag, vägen till klostret var idyllisk eftersom det var vår och alla träd var gröna igen. När jag kom in i klostret möttes jag av en tystnad som skar in i hjärtat, men jag minns att jag tyckte tystnaden var behaglig. Jag kände att jag bara ville sitta där i lugn och ro.

Vi var med på en mässa där vi kunde höra nunnorna sjunga men vi kunde inte se de, då de satt på vänstra sidan av altaret i ett avskilt rum och deras sång var ljuvlig. Jag tyckte allt var spännande eftersom jag så gärna ville se nunnorna.

Efter mässan gick vi in i ett rum där vi stod på en sida av ett galler och nunnorna på den andra sidan av gallret. Mitt starkaste minne från det mötet var kärleken jag kunde se som strålade ur de, de utstrålade ett lugn som idag är sällsynt och de var väldigt glada att få se oss. Vi var glada över att få se dem också. De var väldigt snälla och ville besvara frågor, som vi barn tyvärr inte hade så många av. Vi var helt förundrade över livet där, hur nunnorna var klädda, hur klostret såg ut och hur avskilda nunnorna var från omvärlden. Frågorna som vi barn ställde var varför de valde klosterlivet och vad som inspirerade dem.


Idag, cirka 13 år senare efter besöket, kontaktade jag nunnorna med ett mejl där jag frågade om jag skulle kunna intervjua en av dem. Jag var rätt ivrig eftersom jag så gärna ville få träffa de igen. Efter två dagar fick jag ett svar där det stod att nunnorna sällan ställer upp till intervjuer, de gör endast få undantag. De sa att deras kallelse är av det fördolda slaget.
Men vad jag skulle hälsa till alla Confessiones skribenter och läsare var att de har oss i deras böner och att de tackar skribenterna för deras viktiga arbete med att sprida kunskap om och kärlek till vår katolska tro! Är inte det underbart? Det värmde verkligen mitt hjärta när jag fick deras svar och jag hoppas du känner likadant som läser detta.

Lovad vare Jesus och Maria!




Mitt namn är Fadi och jag fyller 20 vårar till sommaren. Jag bor med familjen i Helsingborg och pendlar till Lund för mina ingenjörsstudier. 

Min far kommer från Libanon, min moder är från Syrien och jag är född i Karlstad. Växt upp i en katolsk familj men det var inte förrän sommaren 2011 som jag fick en personlig erfarenhet av min tro. Sedan dess har jag ständigt försökt hålla tron levande och jag vill gärna hjälpa andra få en personlig relation till vår Fader.


Texter jag har skrivit: 
Lär mig att älska - Ren kärlek
Du är kallad till helighet!
Gud har öppnad porten
Går tro och vetenskap ihop?
Dansa inte med Satan!
Vade retro me satana!
Dialog med satan eller Jesus?

“There are not one hundred people in the United States who hate The Catholic Church, but there are millions who hate what they wrongly perceive the Catholic Church to be.”
Fulton J. Sheen
I denna miniserie av texter ska jag försöka tydliggöra vissa simpla saker som många har missuppfattningar om, när det kommer till den heliga katolska och apostoliska kyrkan. Jag ska försöka hålla texterna korta och tydliga. Förhoppningsvis kommer denna miniserie bidra till att fler får kött på benen och kan svara tillbaka när de får möta fördomar om katolska kyrkan!

Den första myten som vi kommer att titta närmare på är:

Myt nr. 1 – Katolska kyrkan är otroligt rik!

Många tror att den katolska kyrkan är otroligt rik och har massa pengar liggande på banken. Visst, om man skulle addera alla kyrkans byggnader, mark, konstverk, statyer, bankkonton o.s.v. då får man förmodligen en stor mängd pengar. Men kom också ihåg att kyrkan består utav en miljard människor dvs. 1 av 7 på jorden är katoliker. Skulle varje människa ge en krona skulle man få ihop en otroligt hög summa pengar.
Här har vi ett litet problem, kyrkan kontrollerar nämligen inte allt. Påven kan inte skriva en check på fem miljoner kronor och säga: ”Här och gå köp det där konstverket åt mig!” Självklart skulle kyrkan kunna sälja alla sina kyrkor, sjukhus och skolor och lägga in pengarna på ett privat bankkonto, men frågan blir då hur ska den göra det arbete som Gud utlovat av henne?

Det är skillnad på att samla tillgångar, fonder och stipendier på ett konto som man inte kan röra hur som helst, samt att ha pengar för dagligt bruk som används för att vårda sjuka, fattiga samt till att rädda själar! Många besökare i Vatikanen kanske tänker: ”Oj, kolla hur rik kyrkan är! Det är bara en stor synd att ha så mycket och inte sälja och ge pengarna till de fattiga”. Problemet blir bara hur man skall sälja exempelvis tak- och väggmålningarna av Michelangelo? Ska man gå runt med ett stämjärn och hacka bort väggen för att sedan lägga det på auktion? Vem skulle köpa något sådant? Hur ska man kunna lägga en prissumma på något sådant?
 
Om man besöker exempelvis Wikianswer och ställer frågan ”Hur mycket är värdet på Sixtinska kapellet?” då kommer du få svaret ”Sixtinska kapellet är ovärderlig, det finns inga pengar i världen som kan betala för Sixtinska kapellet”. För några år sedan ville franska staten få palatset i Versailles försäkrat. Många försäkringsbolag tittade på palatset och kom fram till att det är inte försäkringsbart och dess värde är noll! Och likadant är det med Vatikanens alla skatter. För om bara en mikrodel av dessa skulle gå sönder så skulle det kosta mer pengar än vad det finns i världen. Betyder detta att Frankrike och Vatikanen är oändligt rika? Nej, naturligtvis inte! Samtliga av världens länder med världskulturarv lider av samma problem och det är inte ett specifikt problem för Vatikanen.

Vatikanen förlorar i själva verket flera miljoner kronor för att kunna bevara de väldigt vackra konstverken. Bara det Sixtinska kapellet kostar flera miljoner kronor för att bevara på grund av alla besökare vilket påverkar fuktigheten och syreshalten i rummet samt allt regnvatten som tränger igenom väggarna bara för att nämna något. De konstskatter och byggnader som Vatikanen äger är del utav Världens kulturarv, snarare än kyrkans leksaker, som de kan göra hur de vill med. Dessa konstskatter används dessutom för att samla in pengar till välgörenhet genom biljettinträde och turism.

Låt oss jämföra Vatikanen, som är ett eget land, med andra institutioner. Vatikanens bank fick in $117,2 miljoner år 2012 förväntade man att under 2013 den summan sjunka! Samtidigt som Harvard University (som är ett universitet i USA) hade en budget på 4,2 miljarder! Man kan även jämföra dessa med andra länders budgetar vilka är bra mycket större. Jämför man med många andra riktigt små stater som Monaco, Luxemburg och Liechtenstein så är samtliga av dessa rikare än Vatikanen. Man är dock rikare än Andorra och San Marino. Problemet ligger dock i, som vi konstaterat tidigare, att Vatikanen är ett enda stort museum.

Snabbfakta om kyrkan, hon har:
  • · Ca 500 000 präster 
  • · Ca 300 000 diakoner 
  • · Ca 750 000 religiösa kvinnor (systrar) 
  • · Ca 400 000 missionärer 
  • · Ca 3,2 miljoner kateketer 
  • · Ca 71 500 dagis 
  • · Ca 44 000 grundskolor 
  • · Ca 3 100 000 universitets studenter 
  • · Ca 120 000 hälsovårdscentraler som t.ex. sjukhus, apotek, äldreboende, barnhem etc.
  • · 41 000 rehabiliteringscenter 
Dessa är en del av vad hela kyrkan har att erbjuda som kostar så otroligt mycket pengar!

Sammanfattningsvis så kan man säga att kyrkan har otroligt mycket pengar men alla dessa pengar behövs och spenderas ordentligt för att kyrkan ska kunna uppfylla sitt uppdrag här på jorden!

Här är en kort dokumentar om renoveringen av Sixtinska kapellet

 



Den islamistiska sekten Boko Haram erbjuder i en video att göra ett fångutbyte med de över 200 kidnappade skolflickorna i nordöstra Nigeria som kidnappades för en månad sedan mot gripna Boko Haram-medlemmar.
I videon, som nyhetsbyrån AFP fått, framträder ledaren för sekten, Abubakar Shekau. Drygt hundra av flickrona visas i videon, iklädda heltäckande hijab, sittande i bön på en ickeidentifierad plats. Shekau menar att flickorna har konverterat till islam, uppger Sveriges radio på webben.

Reaktionerna från omvärlden fortsätter. Specialstyrkor från olika länder anländer nu Nigeria för att försöka lokalisera och förhoppningsvis frita flickorna. Bland annat har avancerad avlyssning av djungeln genomförts med stöd från USA och Storbritannien.
Israel har lovat att skicka ”en grupp kontraterror-experter”. Frankrike har bjudit Nigeria, Nigerias grannländer, EU och USA till en konferens i Paris på lördagen för att diskutera hotet från Boko Haram.

Hämtat från Världen idag


I veckan fick vi se bilder på korsfästna människor i Syrien och hur Påven grät för dessa människor. Jag har läst också att var elfte minut dödas en kristen i världen för sin tro. Situationen börjar bli grotesk och ännu groteskare är den mediala tystnaden. Världens kristna badar i blod medan världen vänder dövörat till.

Det lidande som är långt bort från min tysta kammare är svårt att förstå. Svårt att förstå med både hjärna och hjärta.

Samtidigt utsätts människor i vårt eget samhälle för förföljelse på grund av tro. Hatet är starkt och vi som individer känner oss för små för att kunna rå på det.

Men är det verkligen så illa?

En av de mediala personer jag följer är författaren och medieprofilen Marcus Birro. Jag följer hans blogg på den kristna tidningen Världen Idag, podden från samma tidning och i viss mån de krönikor han skriver i Expressen. På sin bloggskriver han öppet om sin situation; om näthat, om trakasserier från kända komiker och politiker och nu senast om avföringen som han funnit utanför sin dörr. Mitt i Sverige, i centrala Stockholm. Vem vågar vara kristen då, och var i sånna fall?

Jesus säger: ”känn ingen oro” (Joh 14:1). Att inte känna oro över världens utveckling är inte möjligt eller särskilt vist. Att däremot lyfta fram den här oron i våra böner tillsammans med vår gråt och våra egna lidanden som kristna är möjligt. Där finns vår styrka och frid i oron.

Nästa fråga är, vad kan vi som kristna göra? Några tankar? För jag känner mig liten och svag.

Också så undrar jag, hur många läsare av den här bloggen känner sig bekväma med att vara öppet kristna?

Här är Birros senaste blogginlägg om sin situation:

http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/jaccuse/
Emm



Dag in som dag ut så oroar vi oss över saker och ting. Det kan handla om allt från en borttappad nyckel till ett svårt matteprov. Hur mycket vi än hatar rädslan så dyker den upp och när den slår igenom som värst så blir vi helt paralyserade och vet inte vad vi skall ta vägen. Men jag säger dig - oron är en del av livet. Det är absolut inget fel att känna oro. Hur mycket vi än försöker förtränga den så kommer den att komma tillbaka. Hur kan man exempelvis be en student att inte oroa sig över morgondagens tenta, trots att han pluggat i flera veckor i streck? Det är mänskligt att känna oro. Vi är alla födda med den. Och eftersom vi aldrig kommer att kunna behärska den så måste vi istället ta och lära oss att leva med den.

Att fastna i ett tillstånd där man fruktar oron och inte lär sig att leva med den kan livet vara dömt att bli en mardröm. Tacksamheten förvandlas till en förbannelse. Du vill att tiden skall gå snabbare för att du inte orkar med trycket. Du hittar på ursäkter vilket leder till att du blir ännu oroligare. På så sätt slutar du leva ditt liv. Du klagar på att dagen aldrig tar slut. Du blir mer aggressiv mot vänner, familj och arbetskamrater. Du börjar äta dåligt. Allt detta för att du oroar dig för mycket. Du oroar dig över vad du skall ha på dig, vad andra skall tycka om dig. Du förlorar din integritet, tappar modet och förslavas inom samhällets dyster. Och till slut när du på kvällen lägger huvudet mot kudden kan du inte sova på grund av att oron håller dig vaken. Då äger oron dig. Hur mycket du än försöker kämpa emot så är det den som har kontrollen över dig.

Slutligen, oron är en del av livet. Men trots det så skall den inte få kontroll över dina handlingar och tankar. När den kommer, säg då till den: Jag bekymrar mig inte för morgondagen, för Gud är redan där och väntar på mig.

Om den hotar med hungerspöket, säg då: Människan lever inte enbart av bröd, utan även av ordet som kommer från himlen.

Om den uppmuntrar dig att ge upp och ta den enkla vägen, svara då: Överdriven försiktighet fördärvar själen och hjärtat, ty att leva handlar om mod.

På så sätt håller du oron på avstånd. Den kommer aldrig att försvinna. Med livets visdom är det vår plikt att bli herrar över det som vill förslava oss.
- Paulo Coelho – Manuskriptet från Accra

Our heavenly Father understands our disappointment, suffering, pain, fear, and doubt. He is always there to encourage our hearts and help us understand that He's sufficient for all of our needs. When I accepted this as an absolute truth in my life, I found that my worrying stopped.
- Charles Stanley

Påve Franciskus berättade under sin predikan under mässan på fredagsmorgonen att han grät när han fick se bilderna på kristna som nyligen avrättats genom korsfästning i Syrien. Idag är det fortfarande människor som dödar i Guds namn och fortfarande idag är det kristna, som likt apostlarna, är glada över bli dömda  till den ära att lida vanära för Kristi skull sade påven.

Jag grät när jag såg i media, de fotografier, på de kristna som blev korsfästa i ett särskilt ickekristet land sade han till de åhörare som kommit till mässan enligt Vatikanradion. I slutet av april började det dyka upp bilder i media som beskrevs som korsfästelser i Syrien.

Nyheterna kunde dock inte bekräfta om de korsfästna dött av det hela eller om de var kristna. Påven sade även att det idag är för många som förföljs för sin tro: I vissa länder blir man fängslad om man äger en Bibel, medan i andra så blir man bötfälld över att ha ett kors runt halsen. Men deras hjärtan är glada.

Under mässans läsningar lästes det i Apostlagärningarna 5:34-42 om hur medlemmar ur Sanhedrin, det religiösa rådet, diskuterar hur de skall hantera de lärjungar som fortsatte att predika om Jesus.  Bibeln berättar att man förbjöd dem att tala i Jesu namn och släppte dem sedan de låtit prygla dem.

Påven berättade att medlemmarna av Sanhedrin hade den religiösa makten över folket men att Jesus beskrev dem som att de tyngde ner folket med förtryckande bördor.

De var avundsjuka på Jesus och att folk följde honom. Påven tillade: De kunde inte tolerera Jesu mildhet, kunde inte tolerera Evangeliets mildhet och de kunde inte tolerera kärlek.

Påven sade att tillskillnad mot Sanhedrin, brydde sig inte Jesus om hur många som följde honom -Det slog Honom aldrig att räkna hur många som följde honom. Utan Han talade, Han predikade, Han älskade och vandrade tillsammans med människor mild och ödmjuk. 


I september 2012 tillkännagav Karen King, en professor från Harvard Divinity School, upptäckten av en koptisk (antik egyptisk) evangelietext som var skriven på en papyrusrulle. Denna text innehöll meningen Jesus sade till dem: ’Min fru…’. Hela världen uppmärksammade det. Att Jesus skulle ha en fru skulle på ett ytterst radikalt sätt ändra vår syn på Nya Testamentet och även den bibelkunskap vi idag har.

Men det verkar bli mer och mer klart att hela historien bara är en bluff. Som ett exempel så påstod nyligen ett forskarteam från Indiana Wesleyan University, med en specialist i det koptiska språket vid namn Christian Askeland i täten, att det var en förfalskning.

Redan från att King gjorde sitt tillkännagivande för nästan två år sedan har hennes påstående mött massiv kritik. En del av kritiken menade att fragmentet på ett slarvigt sätt hade gjort en omarbetning av en PDF-fil, som finns att finna på nätet, från 2002, utav Thomasevangeliet, en gnostisk text som man fann 1945. Kritiken menade att man till och med gjorde samma typografiska misstag som i den.

Men King har även försvarare. Harvard Theological Review, ett teologiskt forskarmagasin, som utges av Harvard Divinity School, publicerade nyligen en mängd artiklar gällande papyrusens autenticitet. Dessa forskare fick dock skriva på ett sekretessavtal i samband med detta att inte dela med sig till sina forskarkollegor sin information och data. New York Times fick tillgång till studierna innan publicering och sammanfattade det hela genom att säga att Bläcket och papyrusen är mycket sannolikt antika och inte en modern förfalskning. New York Times lovade även en rad artiklar från deras sida som skulle ha utkommit innan påsk som visade på att Jesu fru-evangeliet är äkta.

Förra veckan började dock hela historien smulas sönder mer och mer. Askeland fann att bland de onlinelänkar som Harvard Divinity School använde för att skapa en hype kring sin publicering, fanns bilder från ett annat fragment med Johannesevangeliet. Det visade sig att dessa två texter hade mycket stora likheter som handstilen, bläcket, skrivinstrumenten och till och med samma hand. Johannesevangliefragmentet fick Askeland reda på var ett direkttryck från en publicering från 1924.

Två saker gjorde att jag direkt förstod att det var en förfalskning, berättar Askeland. Först använde sig Jesu fru-evangeliet sig utav en exakt likadan radbrytning som texten från 1924. För det andra använde sig texten sig utav en speciell koptisk dialekt kallad lykopolitanska, som dog ut på 500-talet. King har gjort två radiometriska tester och kommit fram till att papyrusen kan dateras till någon gång mellan 600- och 900-talet. Alltså till en tid då inte nämnda dialekt längre existerade.

Mark Goodacre, en professor i Nya Testamentet på Duke University och en koptisk expert skrev på sin blogg den 25 april om Johannesevangelieupptäckten; Det är utan tvekan att den är falsk och det betyder att Jesu fru-fragmentet också är falskt. Alin Suciu, en forskarassistent från Hamburgsuniversitet och en expert på koptiska skrifter skrev den 26 april; Man kan nu med fog anse att bevisen för att den är en förfalskning är överväldigande. Jag anser nu att striden kring Jesu fru-evangeliet vara över.

Många experter i antika dokument och den tidiga kyrkan har, efter att ha sett bevisen, kommit till insikt att Karen King och Harvard Divinity School är offer för ett utarbetat knep. Forskare och experter tror att papyrusen är verkligt antikt genom att det har tagits från ett genuint antikt material. Samtidigt har många av dem som är förtrogna med papyrus upptäckt att bläcket är sotbaserat, en teknik som är vanlig bland förfalskare för att raman spektroskopi-tester som man brukar göra för att fastställa ålder blir resultatlösa.

Det är förståeligt att King blir överväldigad när en anonym ägare gav henne lite papyrusfragment för att studera. Vad som är svårare att förstå är de propositioner som media-hypen och andra tog när det gällde föreställningen att Jesus hade en fru och att den kristna tron hade misstagit sig i flera tusentals år. Inga bevis för att Jesus var gift finns i de tusentals antika och riktiga bibliska dokument som är kända. Man kanske kan tro att Thomas av Aquino borde ha nämnt det. Men denna historia är inte helt utan förtjänster. Den kommer bli en värdefull Case-forskning för forskarklasser för en lång tid.

- Dr. Pattengale, verkställande direktör utav The Green Scholars Initiative, med utnämningar hos Indiana Wesleyan University och andra institutioner.

Detta är en fri översättning utav en artikel från Wall Street Journal. Ursprungstexten hittar du här.

En till bra artikel i ämnet hittar ni här.

Sankt Josef är en mycket underlig och mystisk person. I bibeln står inte mycket om honom. Av detta följer att vi inte vet så mycket om Jungfru Marias brudgum.

Vi vet att Josef var av Davids släkt, och att han gifte med Maria. Enligt traditionen var han äldre än Maria och att han dog innan Kristus började sin offentliga verksamhet. Josef var inte en rik snickare. Han hade en plan för sitt liv. Han skulle vilja ha ett stilla och lugnt liv med sin familj. Han älskade Maria.

I enlighet med den judiska seden bodde Maria med sina föräldrar efter förlovningen, och inte med Josef. Efter ett års tid från förlovningen skulle vigseln ske. Plötsligt befann sig Josef i en svår situation: Maria hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande. Maria väntade barn, men det barnet var inte Josefs. Eftersom han älskade Maria, bestämde han sig för att i tysthet lämna Maria.

Först efter Guds ingripande ändrade han sig. Herrens ängel uppenbarade sig för honom i en dröm. Eftersom Josef trodde på Gud blev han Jesu beskyddare på jorden. Han trodde, trots att han inte visste och inte förstod Guds plan. Kanske förlitade han sig på att Gud skulle ta hand om Jesus. Men att detta skulle hända i hans liv hade han inte förväntat sig.

Josef gick till Betlehem med sin fru som var gravid. På vägen började hennes födslovärkar och han kunde inte hitta en ledig plats för henne och Guds barn föddes i en lada. Strax efter måste han fly till Egypten med sin familj. Tolv år senare letade Josef efter sin son Jesus i Jerusalem i tre dagar.

Det visade sig att hans liv blev svårare än han förväntat sig. Trots detta står inte ett ord i Evangelium om att han klagar på sitt öde. När vi tittar på sankt Josefs liv ser vi hur svårt det är förverkliga Guds vilja i vårt liv. 

Vad har Josef att säga oss idag?

- Kanske det att vi inte kan förstå Guds plan i vårt liv.
- Kanske det att vi alltid måste lita på Gud.
- Kanske det att bli man, far, brudgum, betyder att ha omsorg om sin familj, sina anhöriga. 


Man måste förstå att älska betyder att ge sig själv från dag till dag, ge sitt arbete, sitt skydd åt sina egna. En stor människa är inte den som kan tala vackert och mycket, men den som i tysthet kan göra det goda. Beskyddaren i den Heliga Familjen från Nasaret är beskyddaren av vårt kapell, på så sätt är han också beskyddaren av våra familjer, oss själva. Han visar oss, vad det betyder att älska Gud, vad det betyder att tjäna Gud.

Vi människor behöver bli lika Josef. Idag behöver vi människor som inte söker makt och ära, utan människor som hjälper andra.

Kära Syster och kära Bror, fundera lite över följande:
- Finns i mitt liv den stillhet som sankt Josef hade?
- Försöker jag hjälpa andra?
- Kan jag tjäna Gud och andra människor, särskilt dem som jag lever med och de som Gud ställer på min väg till himmelen?
- Orkar jag göra goda gärningar, har jag tid att älska eller att ge av mig själv?

Den helige Johannes Paulus II skrev om sankt Josef:

”Att Sankt Josef offrade hela sitt liv till Messias ankomst i sitt hem blir förståeligt enbart i ljuset av hans djupa inre liv, där han fick tröst och ledning…genom sitt inre liv kunde han också acceptera omständigheterna i förhållandet, ansvaret, familjebördan…där fick han också kraften att avstå från naturlig äktenskaplig kärlek som är familjens fundament.”

Till Sankt Josef kan vi ropa om hjälp, att hålla undan våra demoner. Idag behöver vi och våra familjer mer än någonsin denna hjälp.

Vi ber genom förbön till Sankt Josef om trons gåva för oss alla, och om sann kärlek i våra familjer. Vi ber för dem som har det svårt, som inte vet hur man ska leva när krisen kommer.