Inför helgonförklaringen utav Johannes Paulus II nu på söndag så hade det kanske varit kul att få höra om hur folk minns honom. Vi på Confessiones' redaktion sprang över en intervju från 2005 efter påve Johannes Paulus II:s död med ingen mindre än påve Franciskus, då kardinal Jorge Mario Bergoglio som vi tänkte dela med oss av:
Om jag minns det rätt så var det 1985. En kväll gick jag för att recitera den heliga Rosenkransen under ledning utav den helige Fadern. Han var framför allihop, på sina knän. Gruppen var talrik. Jag såg den helige Fadern bakifrån, och undan för undan, kom jag in i bönen. Jag var inte ensam: Jag bad i mitten utav Guds folk, där jag och alla där tillhörde, ledda utav vår herde.
I mitten utav bönen blev jag distraherad, tittade på Påvens gestalt, hans ömkan, hans fromhet var ett vittnesmål. Och tiden försvann, och jag började föreställa mig den unga prästen, seminaristen, poeten, arbetaren, barnet från Wadowice...som låg på knä i samma ögonblick, reciterande Ave Maria efter Ave Maria. Hans vittnesmål slog mig. Jag kände att denne mannen, utvald att leda Kyrkan, följde en väg upp till sin Moder i himmelen, en väg utstakad från sin barndom. Och jag blev varse om tyngden i orden utav Modern i Guadalupe till den helige Juan Diego: "Var inte rädd, är jag inte din moder?" Jag förstod Marias närvaro i Påvens liv. Den vittnesbörden blev inte omedelbart bortglömt. Sedan dess ber jag samtliga utav Rosenkransens femton mysterier varje dag. 

Hur minns du Johannes Paulus II?


Idag avslöjade Msgr. Liberio Andreatta, talesman för Vatikanens pilgrimsorgan, att en inbjudan till kanoniseringen utav Johannes Paulus II och Johannes XXIII den 27 april, har skickats till påve emeritus Benedikt XVI, samt att denne förväntas komma att delta.

Vi får se om Benedikt faktiskt dyker upp. Det är helt upp till honom själv. Men det verkar helt klart som att chanserna är stora.

Roms stift har lagt upp mängder av filmer på youtube gällande kanoniseringen som kan vara en bra idé att titta på. Filmerna finns på mängder av olika språk. Ett bra sätt att peppa inför det hela. Stiftets youtube-kanal hittar man här!

Detta får man såklart inte missa och SVT2 kommer kl. 10.50 på söndag att börja sändningen utav kanoniseringen och undertecknad kommer iaf sitta som klistrad framför TV:n.
Filippinerna är ett land som ligger i Sydostasien och är den fjärde största katolska landet i världen. Av de 106 miljoner invånare är ca. 89% katoliker och därför har både fastetiden och påsketiden stor betydelse för de flesta som bor här. ”Mahal na Araw” (Kärlekens dagar) eller Stilla veckan börjar på Skärtorsdagen och pågår fram till Påskafton. Alla dessa dagar är röda dagar och det mesta är därför stängt fram till Påsksöndagen, inte bara butiker och kontor, men även vissa TV- och radiokanaler.

Under Långfredagen eller Biyernes Santo finns det en speciell tradition i vissa provinser att troende piskar eller korsfäster sig själva. Traditionen har uppmärksammats i internationell media, och även Katolska Biskopskonferensen i Filippinerna (Catholic Bishops Conference of the Philippines) tar avstånd från denna och vill att man istället ska fokusera på bön.

Det finns olika anledningar varför troende väljer att medverka i traditionen. Vissa gör det som botgörelse eller som tacksägelse. Det vanligaste som jag har hört här är att de ber om något och i gengäld gör ett löfte (”pangako”) till Gud att dela hans lidande under Långfredagen. Jag fick höra historier om böner som gick i uppfyllelse på grund av detta, och även att såren som uppstår redan läker dagen efter. Och det är kanske just på grund av dessa vittnesbörden som traditionen lever.

Jag såg detta för första gången när jag var yngre och i år fick jag förmånen att se den åter igen i en by som heter Castillejos i Zambales-provinsen. Vi körde dit med bil och såg minst 10 processioner på vägen. Det var män som täckte huvudet och blottade sina ryggar för piskan som de svängde fram och tillbaka, sida till sida. De gick barfota längs vägen under den stekande solen och stannade på olika stationer som utgjorde korsvägsandakten. När de närmade sig en kyrka eller en station gick de ner på knä eller låg utsträckt med ansiktet på marken och bad innan de fortsatte. Det är inte helt ovanligt att bilarna som körde förbi stänktes med blod (vår bil blev). Hela korsvägsandakten tar ca. två timmar i 35°C graders värme.
Piskar
Framför en kyrka
Det fanns även de som bar ett stort trä kors såsom Jesus gjorde och blev slagen eller nedsparkad av de som spelade romerska soldater. En annan variant är att de binder fast pilar längs armen och kroppen så att de var tvungna att gå med utsträckta armar och kropp för att pilarna inte ska spetsa dem.
”Jesus” blir slagen av romerska soldater
En man som bär korset
En variant med pilar

Vid kl. 15.00 när Jesus dör korsfästes volontärer med tillhörande skådespeleri på riktiga kors på olika ställen i Castillejos. Som (o)tur var, spikade de inte fast personerna på riktigt, men det såg fortfarande verklighetstroget ut.
Jesus blir korsfäst 
Jag förstår att detta betyder mycket för personerna som deltar: jag kan förstå varför de gör det och applåderar dem för deras tapperhet, men samtidigt känns det fel. Men om det är så de uttrycker sin tro och det är så de kommer närmre Kristilidande så kan det vara något positivt.

Jag ville gråta när vi kollade på processionerna för att det påminde mig om grymheten som Jesus fick utstå för över 2000 år sedan. Filmen ”The Passion of the Christ” berör men det här var på en helt annan nivå. Det var groteskt och blodigt, och människorna som spelade soldaterna visade ingen barmhärtighet när de slog och sparkade på ”Jesus”. Lidandet var verkligt och nära, och det påminde mig om vad Jesus gjorde för oss, att Han offrade sig själv på korset för att rädda mänskligheten.

Önskar er en välsignad påsketid!

P.S. Fler bilder från denna artikel (på engelska): 

Filipino Crucifixion Reenactment On Good Friday Draws Penitents And Onlookers 

Herrens död, begravning och uppståndelse 

Genom att fira påskens heliga tre dagar, Triduum sacrum, det vill säga Brudgummens död, begravning
och uppståndelse, vill kyrkan, hans Brud, göra hans övergång från denna världen till Fadern (Joh 13:1) närvarande och låta den gå i fullbordan. Påskfastan under de två första dagarna av detta Triduum skall hållas strikt. Kyrkan fastar enligt fornkyrklig sed därför att Brudgummen tagits ifrån henne. Långfredagen skall överallt iakttas som faste– och abstinensdag, och denna fasta bör lämpligen utsträckas också till påskaftonen, så att kyrkan med öppet och upplyft sinne kan nå fram till påskdagens glädje. SC, 110.

SKÄRTORSDAGEN  
Med mässan på skärtorsdagens kväll inleder kyrkan Triduum sacrum och vill ihågkomma den sista måltiden, när Herren Jesus älskade de sina om var här i världen intill det yttersta: i den att, då han blev förrådd, offrade han sin kropp och sitt blod under bröds och vins gestalter till Fadern och gav detta åt sina lärjungar till föda, med uppdraget till dem och deras efter följare att frambära samma offer till hans åminnelse. Allt skall göras för att understryka mysterierna i denna mässa: instiftelsen av eukaristin, instiftelsen av prästämbetet samt Herrens bud om broderlig kärlek. Allt detta skall beröras i homilian. (ur Ordo)

LÅNGFREDAGEN - HERRENS LIDANDE OCH DÖD  
På den dag då vart Påskalamm, Kristus, blev slaktat. ihågkommer kyrkan hur hon föddes ur Kristi sida nar han somnade i döden på korset. Hon betraktar sin Herres och Brudgums lidande, hyllar hans kors och ber for hela världens frälsning.

Långfredagen till åminnelse av Herrens lidande är obligatorisk botgöringsdag for hela Kyrkan, och den skall iakttas med fasta och abstinens. (ur Ordo)

PÅSKVAKAN
Påskvakan är kyrkoårets mest meningsladdade gudstjänst. Den har fyra huvuddelar: välsignelsen av och lovsången till påskljuset, ordgudstjänsten med bibelläsningar om hur Gud räddar sitt folk i gamla och nya förbundet, doplöfternas förnyelse och, om möjligt, dop, samt eukaristin. I vissa församlingar är det sed att efter gudstjänsten välsigna påskmaten och samlas till en agapemåltid. Gud, alltings Skapare, har i Kristi uppståndelse visat att han bestämt människan till evig glädje och gemenskap.

PÅSKDAGEN
Påskdagen är kyrkoårets förnämsta söndag och festernas fest.


Text hämtat från katolskakyrkan.se
Långfredagen. Det är sannerligen en lång fredag. Tidigt på morgonen griper man Jesus och för Honom inför rätten. Han blir oskyldigt anklagad men säger inte emot. Han vet att detta måste hända. Han blir hånad, spottad på och slagen. Man piskar Honom nästan till döds och tvingar Honom ändå att bära det tunga korset upp mot Golgota där man sedan korsfäster Honom. Och allt detta händer för att fria oss från våra synder. För att fria dig!

Om du vore den ända människan hade Gud ändå sänt sin son att lida och dö för dig. Tänk på de orden än stund. Smaka på dem, säg de högt för dig själv. Kristus kom för att rädda dig! Men vänta lite här. Då skulle jag vara den som hånar, piskar, spottar på och korsfäster Honom? Det skulle jag aldrig göra!

Jo! Det är just precis det du gör. Din synd är inte bara ett litet skrubbsår på Kristi vördnadsfulla kropp, utan varje sår. Din synd är vartenda piskslag, såret på axeln efter det tunga korset, de genomborrade händerna och den öppna sidan. Varje gång du syndar spottar du på Jesus.

Herre, jag ångrar all min synd. Jag tackar Dig av hela mitt hjärta för att Du tog på dig mitt rättmätiga straff, och för att Du alltid förlåter mig. Jag lovar att göra mitt bästa för att helt avstå från synd.
Amen.


Ica har under veckan sänt en ny reklamsnutt där de anställda äter påskmiddag. Reklamen har tagits bort från Youtube och andra sociala medier, men utifrån intervjuer som tidningen Dagen har gjort ska Ica karaktärerna blivit äcklade av "nattvarden" och börjat prata om håriga kroppar medan de stoppade fingrarna i brunsås. De säger även "Och han bröt brödet och sa: det här brödet symboliserar min kropp och den här musten symboliserar mitt blod"
Reklamen är nu anmäld till Reklamombudsmannen.

Många kristna har gått ut på bl.a. facebook och twitter om att man som troende bör bojkotta Ica under påsken. Vad tycker ni? 

Nu under Stilla veckan är det bra att fördjupa oss i vår tro och tänka extra mycket på att Jesus Kristus som offrade sig för vår skull. Stilla veckan är slutsträckan på vårt långa marathon av 40 dagars fasta och därför bör vi inte tappa fart nu när vi börjar se mål utan snarare öka våra ansträngningar att närma oss Gud och bygga upp en hållbar relation med Honom. Man kan likna det som att man tankar på bränsle under fastan för att kunna leva ett heligare liv i allmänhet. Detta betyder såklart att vi bör intensifiera vårt böneliv ytterligare, söka vad Gud försöker säga till en och även närma oss Kristus där Han finns - vilket är i Sakramenten.

Att fördjupa sig i vår tro är att förstå den. Ett tips kan vara att se Father Robert Barrons Catholicism-serie som på ett allomfattande och lärorikt sätt går igenom mängder av olika delar av vår tro och samtidigt visar på katolska kyrkans katolicitet, eller bredhet, genom bilder från hela världen.

Vi på Confessiones önskar er alla en välsignad stilla vecka! 






Jag minns när vi fick utföra orienteringar i skolan. Redskapen vi fick använda var en karta, en kompass och huvudet på skaft. Oftast började det bra, men ju längre in i skogen vi kom, desto svårare blev det. Jag skrattar lite åt mig själv när jag tänker på hur många gånger jag egentligen gick vilse. En gång var det så allvarligt att vi kom utanför kartans gräns och gick fria i 2 timmar.

Idag känner jag en sorg. Jag börjar bli som de jag en gång bad för - de som hade tappat bort sig själva på vägen till ljuset, till Gud själv. Ett brustet hjärta är allt som krävs för att man ska komma bort på vägen. Ju äldre vi blir, desto mer nyfikna blir vi på frestelsen. Det är lätt att dras med samhället, vi vill vara som alla andra - normalitet är vad som präglar oss. Men den här envisa tjejen som har en stark tro, den finns fortfarande kvar hos mig. När det debatteras i skolan har jag alltid varit den enda som vågat stå på mig själv och säga vad jag tycker om religion, om abort och allt förekommande. Jag tvivlar inte på Gud men det har mitt förnuft börjat göra, och vem om inte frestelsen själv vill utnyttja detta?

Så nu skulle jag vilja avsluta detta med: glöm aldrig att be för de som tappat bort sig själva på vägen, de som letar efter ansiktets ljus, de som letar efter frid. Livet är som orienteringen vi hade i skolan. Gud har gett oss en karta, en kompass och vår hjärna som redskap. Men hur många gånger du än kommer gå vilse, så kommer Gud fortfarande stå och vänta på dig i slutet. Och hur kan vi veta det? Katolska kyrkans katekets säger: "Av alla synliga varelser är endast människan ”i stånd att lära känna och älska sin Skapare”. Hon ”är den enda varelse på jorden som Gud har velat för dess egen skull”. Hon ensam är kallad att genom insikt och kärlek få del av Guds liv. Hon har skapats för detta ändamål och det är huvudskälet för hennes värdighet /.../ Ty det är av kärlek som du har skapat henne, och det är av kärlek som du har gett henne ett väsen som är i stånd att njuta av ditt evigt Goda.


Hej alla fina! Min tanke är att försöka skriva några bra inlägg till denna blogg, då jag verkligen gillar den och efter att Pipo bett mig några gånger så känner jag att det är dags och ta tag i att åtminstone presentera mig.

Jag heter Vanessa, och jag är en libanesisk katolik, född i Göteborg. Min tro är något jag är mycket stolt över och jag försöker varje dag att leva upp till den. På söndagar är det för både mig och min familj en självklarhet att gå till kyrkan, jag är aktiv inom LUF GBG (Libanesiska Ungdomsföreningen i Göteborg) där jag är sekreterare och älskar sammanhållningen både inom LUF GBG, men även inom SUK då katoliker idag i Sverige tyvärr är en "minoritet".

Mina intressen är - shopping, att resa och upptäcka nya delar av världen, umgås med vänner och familj, men de lite tråkigare intressena som tyvärr ingår i min vardag är såklart plugget. Jag går mitt sista år på Mikael Elias Gymnasium i Göteborg, ekonomi/juridik linjen - där det är mycket press och hårda studier. Mitt mål är att en vacker dag blir en framgångsrik advokat! Träning är också något jag brinner för, gymmet är platsen där jag för några timmar kan komma ifrån allt och ge allt jag har.

Som person är jag annars en glad artonåring som njuter av livet och allt vad det har att erbjuda, jag är social och älskar att umgås med vänner, familj och människor som gör mig glad. Jag är väldigt snäll och gillar inte att göra mina nära ledsna, vilket innebär att jag har svårt att säga nej. Kanske inte alltid en fördel för mig, men annars får jag dåligt samvete. Jag är glad över att vara en av SUKs medlemmar och älskar kärleken och sammanhållningen som de aktiva medlemmarna har mellan varandra, vi är en familj och tron är något som får oss att tillsammans vara starka. 

För tillfället har jag en stressig period, då jag snart tar studenten! Trots detta så ska jag försöka skriva något inlägg inom en snar framtid.
Hejsan!

Mitt namn är Pernilla, en 20-årig göteborgare. Just nu pluggar jag på Apotekarprogrammet i Uppsala. Jag är uppväxt i en katolsk familj men att gå till kyrkan var inte det bästa jag visste när jag var yngre. Lång historia kort så hittade jag till kyrkan för ett par år sedan genom Libanesiska Ungdomsföreningen i Göteborg och Sveriges Unga Katoliker (SUK). Mitt liv förändrades drastiskt efter en pilgrimsresa till Lourdes och Fatima. Det var i samband med detta som jag fick en personlig erfarenhet av min tro.

Min familj och mina vänner betyder väldigt mycket för mig och därför spenderar jag så mycket av den lediga tid jag har bara med dem.

Har fått ta del av otroligt bra texter här på Confessiones. Rekommenderar den som råkar läsa detta att fortsätta klicka runt på sidan och inspireras!

Mina texter:
Skapade för oändlig kärlek 
En helg med kroppens teologi 
SUK engagerar sig ideellt  
Jag ska berätta en sak om hur vi aldrig kan veta vart livet leder oss.

När jag var 8-9 år hade jag under en lektion fått lära mig om ett sjöodjur. Jag hade aldrig sett något liknande, jag var exalterad. Det var sjöodjuret i Loch Ness, i Skottland. Jag skrev en kort text och klistrade den svartvita bilden på odjuret i min berättelsebok. Jag minns att jag tänkte, "Jag vill också se Nessie på riktigt. Kommer jag få se det innan jag dör?" Det var så overkligt, i ett land så långt bort och lilla jag satt vid min bänk, med fötter som inte ens nådde till golvet. Jag visste inte vart Skottland låg, "Hur långt ifrån Sverige är det? Hur länge måste man gå?" Ca 16 år senare står jag på stranden vid Loch Ness och låtsas speja ut efter Nessie. Det slog mig just då, i det ögonblicket, att jag har tänkt på den här platsen som barn. Det var så häftigt!!! Nu är jag äntligen här! Något så stort och som är långt bort, kan bli en verklighet; som för mig.

Det är lätt att stirra sig blind på omständigheter & dra en slutsats utifrån dem men vi glömmer bort att omständigheterna inte är statiska eller varaktiga. Jag var 8 år när jag drömde om Loch Ness. Vet du vart du är om 10 år? Du vet inte ens om du får leva imorgon. Gud gör det omöjliga möjligt, gör enkla män till stora ledare och välsignar drömmar, om vi bara har tro.
/Zakia

Megan Pinion, en lärare från Lousiana, USA, fick världens chock när hon såg mönstren som en anställd på Starbucks hade ritat på hennes kaffedrinkar. Megan har nu fått en offentlig ursäkt av Starbucks för "666" och pentagramen efter att ha kommenterat händelsen på Starbucks facebooksida:.

"I just purchased two coffees at your Mall of Louisiana location. This is how my coffee was served to me. I unfortunately can't give the young mans name who served it because I was so appalled that I could not bring myself to look at him. The star is almost okay because it is in your Starbucks logo, the 666, however was quite offensive. I am in no way judging his beliefs or dis-meriting his beautiful artwork, I am however judging his lack of professionalism and respect for others. I am a teacher in the public school system and if I were to present a child of atheist or pagan believers with a Christian art project I could be sued in a heartbeat. I am of Catholic faith and would love to share in my beliefs daily. Fortunately I have enough common sense to present myself with professionalism and follow an ethics code. Perhaps that could be suggested to that particular location."


Den 15 mars besökte Kardinal Lehmann Newmaninstitutet – Sveriges katolska högskola för teologi, filosofi och kultur. Han är biskop i Mainz i Tyskland, och har varit ordförande för den tyska biskopskonferensen – nu var han i Uppsala för att föreläsa om teologen och jesuiten Karl Rahner som han en gång i tiden hade som lärare.

Efter föredraget hade vi möjligheten att be honom rikta en hälsning till Confessiones läsare. En hel intervju med Lehmann publiceras i nästa Signum (i slutet av april) – vi är djupt tacksamma för att Signum gav oss chansen att ställa vår fråga! Här kan ni läsa kardinalens ord till unga katoliker i Sverige:

”Jag har under min korta vistelse här i Sverige – det var mitt tredje besök på några årtionden – upplevt så mycket positiv optimism bland katolikerna. Det är mycket förvånande vad man – trots att man är en minoritet – egentligen kan åstadkomma. Kyrkan behöver unga människor som väcker liv i traditionen och kontinuiteten – där finns mycket vishet gömd! Varje generation måste uppleva traditionens fördelar, och förvissa sig om dess sanningar och sedan uttrycka dem i sina liv. Därför skulle jag vilja säga: Coraggio! [Italienska för ”mod!”, övers. anm.] Ni har all anledning att känna hopp och tillförsikt!”
Mitt namn är Grevy, en ungkille på 23 år, född i Kongo Kinshasa och bosatt i Sverige sedan 2008. Jag bor i Luleå där jag pluggar till Naturresurs tekniker vilket motsvara en gruvcivilingenjör utbildning. Jag jobbar när jag kan på Biltema samt som personlig assistent inom Skellefteå kommun. Franska, engelska, lingala, svenska är de språk jag kan uttrycka mig på. En stor tillgång enligt mig för att sprida det glada budskapet bland ungdomar, något som jag verkligen brinner för att göra i S:ta Maria katolska kyrka i Skellefteå.

På fritiden umgås med familj och vänner, reser, är ute och tränar när jag hinner. Mitt favorithelgon är helige Cornelius, och favoritbön "Cornelius bön".
De senaste tre åren har jag varit ordförande för Dunk och samtidigt som jag var ordförande för Skellefteå Katolska unga katoliker, en förening som jag även grundade.

I mitt hemland fanns det många katolska ungdomar, men när jag flyttade hit blev det snabbt påtagligt att vi var betydligt färre i antal. Jag minns mitt första SUK årsmötet som jag deltog i. Där fick jag för första gången i Sverige uppleva en gemenskap av katolska ungdomar som jag verkligen hade saknat. Men inget klår gemenskapen vid VUDen i Madrid, det var bara ren glädje!

Nu sitter jag som ledamot i SUK, där jag hoppas kunna bidra med att sprida kunskap om tron, ordna andliga läger, och förhoppningsvis öka känslan av gemenskap bland ungdomarna. Jag har valt att bli skribent här på Confessiones för att kunna dela med mig av mina tankar vad gäller arbetet med unga katoliker och livet i allmänhet.