Vatikanens säkerhetstjänst har gripit två män, som försökte lura Vatikanens finansinstitut, IOR. Det rapporterar den italienska nyhetsbyrån ANSA och hänvisar till den italienska finanspolisen. En holländare och en amerikan ska ha försökt föra in falska skuldebrev till ett värde av flera tusen miljarder dollar. De hävdade att de var nära förtrogna med två kardinaler. Deras avsikt var att kunna öppna en kreditlinje för att kunna handla på den internationella marknaden, rapporterar italienska medier.
De båda männen greps dock redan vid ingången till Vatikanstaten, sedan de hade försökt undvika att bli kontrollerade av Vatikanens vakter. I samband med detta hittades de falska skuldebreven och den italienska finanspolisen informerades. Vatikanbanken uppgav samtidigt att de båda männen inte var kunder hos banken. Dessutom hade inte avtalat någon tid där.
Bedrägeriet avslöjades tack vare de nya reglerna mot penningtvätt, som gäller i Vatikanen. Den italienska finanspolisen genomsökte de båda misstänkta bedragarnas hotellrum, där bärbara datorer, telefoner och nederländska och malaysiska pass beslagtogs.
Båda männen är polisanmälda i Vatikanen och kommer att ställas inför italiensk domstol, i enlighet med det gällande fördraget mellan Italien och Vatikanen. Det var första gången som Vatikanens vaktstyrka och italiensk polis samverkade på detta sätt i en gemensam operation.


Lördagen är kanske den dag i veckan vi glömmer bort Gud mest på. På fredagen dog Jesus på korset och vi hedrar dagen genom att avstå från något, exempelvis kött. På söndagen går vi i högmässa eftersom Jesus uppstod på denna dag och vann över döden.

Men kanske kommer vi inte lika mycket ihåg den dag Jesus var ifrån oss, nere i dödsriket (och förkunnade evangeliet för själarna där!). Den som har omsorgsfulla bönetider under vardagen kan komma ur fas på lördagen och personligen är det den dagen jag mest sällan går i mässan.

Men som en bok av Wilfrid Stinissen heter - Idag är Guds dag! Idag är dagen Jesus tröstade och stärkte de  allra minsta; de döda som väntade på uppståndelsen. I den Heliga skrift finner vi hur vi ska förhålla oss till denna mellandag;  "när solen gick ner och det blev sabbat höll de sig stilla i enlighet med den judiska lagens bestämmelser." (Luk 23:56) Detta tyder inte på att Maria och apostlarna skulle vara likgiltiga inför Jesu död utan att de sätter ett ännu större hopp till Gud och de läror han gett dem i denna mörka stund! Likaså kan vi idag göra det vi tänkt göra men med Gud i centrum.

Jag tror att Jesus saknar oss extra mycket på lördagar. Vi glömmer att be och festar ibland på ett sätt som är syndigt. Istället föreslår jag att den som ska på fest reflekterar över t.ex Bröllopet i Kana (Joh 2:1-11) och att den som ska gå och shoppa läser t.ex. Matt 6:30-34. Låt oss sträva efter att vara med Jesus i allt vi gör, även på lördagar!

- Emm

Påven Franciskus skall träffa den ekumeniske patriarken Bartholomeus i Jerusalem den 24-26 maj för att skriva under en gemensam deklaration, skriver journalisten Barb Fraze i sitt twitterflöde.
Confessiones redaktionen tycker att detta är grymt spännande!

Den ortodoxe patriarken Bartholomeus är ledare för över 300 miljoner ortodoxa kristna. Första gången en ortodox patriark och påve träffades var 1964, innan dess hade  de lyckats undvika varandra i ca. 500 år. Mötet 1964 påbörjade ett samarbete som hade blivit allvarligt skadad i samband med splittringen (a.k.a. Anateman som kyrkorna utfärdade mot varandra) år 1054.  

För mer info tryck här. 
Dagen skriver att representanter för kyrkan och präster har förhörts och avkrävts lojalitet mot den nya regimen. De anklagas för att vara "Vatikanens agenter" och för att "främja extremism och underblåsa orosstämningar". Den grekiskkatolska minoriteten känner sig väldigt hotad, alltfler säljer sina bostäder och flyttar från halvön. Kyrkans anställda har hotats med fängelse och mottagit anonyma telefonsamtal och lappar med hot.
I sydvästra Ukraina har det skett flera attacker mot grekiskkatolska kyrkor, bland annat brändes ett kloster ner till grunden. 

Under sin onsdagsaudiens fortsatte påven Franciskus sin trosundervisning om sakramenten, och idag hade han kommit fram till prästvigningen. Tillsammans med äktenskapet är prästvigningen ett sakrament som gäller särskilda kallelser – ”två stora vägar på vilka den kristne kan göra sitt liv till en gåva av kärlek, och samarbeta i byggandet av kyrkan”, som påven sa. 

Vigningen har tre steg – diakon, präst och biskop – i Kristus Herdens följd. Men vad innebär det att vara präst?

Påven sa att det först och främst innebär att vara en ledare, att leda en församling, men han påminde om att för Jesus innebär det att vara den främsta tjänaren. För det andra är prästen sakramentalt förenad med kyrkan. 

”En präst bör älska sin församling som sin familj, men utan att falla för frestelsen att betrakta den sin egendom, som en personlig besittning!" 
Slutligen understryker påven hur viktigt det är att prästen livnär sitt ministerium, genom att be, fira mässan, bikta sig, för att inte förlora meningen med sin tjänst. "En medelmåttlig präst skadar kyrkan”, sa påven, och uppmanade de troende att hjälpa sina biskopar och präster att be och hålla tron vid liv. 

”Hur gör man för att bli präst? – Det rör sig alltid om ett Herrens initiativ. Det är han som kallar.” Påven sa till folkmassan att ”bland er kanske det finns någon som förnimmar att Herren kallar er till prästämbetet. Var uppmärksamma på Herrens kallelse och ta vara på den.”



Jungfru Marie bebådelsedag är en högtid som firas nio månader före jul i syfte att högtidlighålla att jungfru Maria genom ärkeängeln Gabriel fick veta att hon var havande med Jesus. Många menar att Marie bebådelsedag även är Kyrkans födelsedag.


Luk 1:26-38


I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: »Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.« Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt,och hans välde skall aldrig ta slut.« Maria sade till ängeln: »Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.« Men ängeln svarade henne: »Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.« Maria sade: »Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.« Och ängeln lämnade henne
Vatikanens presstalesman, Federico Lombardi, har meddelat att påven Franciskus har tillsatt en ny kommission som har till uppgift att motverka sexuella övergrepp på minderåriga inom kyrkan. Att en sådan kommission var på väg att tillsättas offentliggjorde Vatikanen redan i december, men nu är alltså medlemmarna utvalda och kommissionen kan börja sitt arbete.
Den nya kommissionen består av åtta personer. Av dessa är fem lekmän, två är präster och en är biskop. Hälften av kommissionens medlemmarna är kvinnor. Det rör sig om följande åtta personer: den franska barnpsykiatrikern Catherine Bonnet; den brittiska professorn i psykiatri Sheila Hollins; den argentinske professorn i moralteologi Humberto Miguel Yanez  SJ; den amerikanske kardinalen Sean Patrick O’Malley, ärkebiskop av Boston; den italienske juristen Claudio Papale; den tidigare premiärministern i Polen Hanna Suchocka och den tyske professorn i psykologi Hans Zollner SJ. Dessutom ingår i kommissionen irländskan Marie Collins, som själv i sin ungdom på 60-talet utsattes för sexuella övergrepp av en präst och som under många år aktivt kämpat för offrens rättigheter och för att få kyrkans ledning att på allvar ta itu med problemen.
Under fastan finns det mycket som man kan göra för att rena kroppen från distraktioner och istället ge plats åt sådant som kan "livnära" ens själ, alltså sådant som stärker relationen till Gud. Katolska Kyrkan har mycket att erbjuda på denna fronten, och en av dessa saker är Korsvägsandakten som firas varje fredag i kyrkan under fastan, ofta i samband med kvällsmässan. Vad är då Korsvägsandakten för något, och varför kan det vara bra för oss att gå den särskilt under fastetiden?

Redan tidigt under den kristna historien försökte människor att följa Jesu väg med korset så gott de kunde. Många åkte på pilgrimsfärd till Jerusalem för att kunna gå korsvägen. Men det var först under medeltiden som korsvägstraditionen började sprida sig till resten av världen, framförallt till Europa. Detta uppstod till stor del så att inte bara de som åkte till Jerusalem skulle få ta del utav denna mycket betydelsefulla procession, utan också alla vi andra. Antalet stationer och sättet man utförde detta på har förändrats några gånger. Idag är Korsvägsandakten dock obligatorisk i katolska kyrkor runt om i hela världen, och det har bestämts att det ska vara 14 stationer. Man följer alltså Jesu väg till Golgata men också den del då Han korsfästes samt begravdes.

Det man gör är att meditera över Jesu lidanden och försöka att föreställa sig att man är där med Honom, att man bär korset och lider likt Han gjorde. Då kan man också ta tid till att meditera över det Kors man själv bär i sitt eget liv, och veta att Jesus om någon verkligen vet hur det är att lida, och att Han alltid är med en. Det är därför som man ibland väljer att lägga till särskilda intentioner på varje station som kan relateras till exempelvis de sjuka, de döende eller något liknande. Väldigt vackert tycker jag! Så passa på att gå Korsvägen nu under fastan, varför inte även försöka meditera över dessa händelser också under resten utav året?


Påven Franciskus valde att under onsdagens audiens tala om honom ”som förtjänar all vår tacksamhet och hängivenhet”, han som vakade över den heliga Jungfrun och Jesusbarnet. Att vara beskyddare kännetecknar den helige Josef, och hans uppdrag.

För ett år sedan firade påven Franciskus sin första offentliga mässa efter valet till påve, och då talade han just om Josefs uppdrag att beskydda. Idag tog han Josef som modell för läraren, som uppfostrar Jesus och följer honom i hans tillväxt "i vishet, ålder och nåd" (Luk 2:52).

Vishet, ålder och nåd – dessa tre stod i fokus då påven påminde om hur Josef först och främst såg till att Jesus fick en skyddad barndom. Han flyr med familjen till Egypten undan hotet av Herodes, och hur han sedan lärde honom snickaryrket.

Vidare visdom. ”Visdomen är förknippad med gudsfruktan, lär oss skrifterna”, sa påven. ”Att frukta betyder inte att vara rädd utan att ha respekt för det heliga. Josef var Jesu exempel och lärare av denna visdom... Gud Fader tog Josefs hjälp för att hans Son skulle bli full av visdom.”

Slutligen nådens dimension. Här var säkerligen Josefs inverkan mer begränsad”, sa påven, ”men det vore ett stort misstag att tro att en far och en mor inte kan göra något för att fostra sina barn att växa i Guds nåd.

Josef som var en ”rättfärdig man” (Mat 1,19) uppfostrade främst Jesus med sitt exempel. Hans pedagogiska arbete bestod i att hjälpa den Helige Anden agera i Jesu liv och hjärta, som en förebild för tillbedjan, tro, accepterande av Guds vilja och hans plan. Josef vet att frälsningen inte kommer ur att man lyder lagen, utan genom Guds nåd, och hans kärlek och trofasthet.

Påven sa att Josefs unika uppdrag är en förebild för alla lärare, och i synnerhet för alla fäder, och han anförtrodde Josef kyrkans föräldrar, präster och lärare.
"Ta hand om era barn" - sa påven till fäderna - "de behöver er. Precis som den helige Josef var nära Jesus i hans fysiska, psykiska och andliga tillväxt, måste även ni beskydda deras tillväxt i ålder, visdom och nåd.”


Hej alla underbara!

Då var det dags att äntligen göra ett inlägg på den klart bästa katolska bloggen i Svea rike!

Ledningen på confessiones har bett mig, att skriva några ord om de beryktade korstågen. Som ni säkert vet, så är det ett väldigt brett ämne. Och då jag är begränsad till max 1 A4 sida, så väljer jag att fokusera på det första korståget (1095 e.Kr­1101 e.Kr).
Totalt så var det nio korståg, (som bedrevs till det Heliga landet.) Även om det fjärde korståget, inte räknas av många som ett ”riktigt” korståg, (då venetianerna intog och plundrade Konstantinopel år 1204 e.Kr.) Men nog om detta. För att gå in på ämnet:

Det första korståget (1095 e.Kr­1101 e.Kr)

Från tidig medeltid (500­ -1000 e.Kr) och fram mot högmedeltiden (1000 - ­1350 e.Kr) så var islam på frammarsch i det Heliga landet, Nordafrika, Spanien. Detta innebar förutom människors masskonvertering till islam, också plundring och förstörelse utav kyrkor i samtliga utav dessa ovan nämnda områden. Här följer några faktorer som utlöste det första korståget:

1. Aristokratins yngre söner, och de fattigas, möjlighet att förbättra sin situation i ett samhälle, där det var svårt att avancera, om man tillhörde dessa två grupper.

2. Det öst­romerska (Bysans) rikets begäran om bistånd

3. Försvar utav nyckelplatser i det Heliga landet (Jerusalem, Antiochia, Edessa, Askalon, mfl), men även skydd till alla de tusentals pilgrimer som blev förtryckta, rånade, och i värsta fall mördade.

4. Etablering utav ett europeiskt imperium i Mellanöstern

Vid denna tid (slutet på 1000-­talet), så befann sig Europa i krig. Kungar och furstar slogs mot varandra, om rikedom, land och berömmelse. Påven Urban II, uppmanade Europa att sluta kriga mot varandra, och istället fokusera sig på det Heliga landet, där den ”riktiga” fienden befann sig.

Anfallet mot Jerusalem började den 14 juli 1099. Dagen därpå marscherade de första kristna in i den heliga staden. Något som har väckt stort intresse genom historien är; plundringen och ”massakern” som utfördes av kristna korsfarare. Här har det tolkats olika genom tiderna. Vissa forskare menar att ”korsfararna hade blod upp till knäna från de icke­kristna invånarna i Jerusalem”, medans andra nekar till massaker. Jag vill poängtera att påven Urban II, fördömde all plundring och massaker, som utfördes av korsfararna, samt att kyrkan idag fördömer dessa akter.

Vi lever i olika tider. Kyrkan på 1000­-talet, och kyrkan idag, skiljer sig oerhört mycket. En tredjedel av den kristna världen hade försvunnit pga. den muslimska expansionen och hela den kristna världen var i fara. Korstågen var därför en reaktion mot detta och borde kunnas ses som självförsvar.

Hur som haver, så får man bilda sin egen uppfattning om detta. Jag vill avsluta med ett citat från skriften:
”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek” ­ (1 Joh 4:7­8)

Innan kommunionen säger vi ”Herre jag är icke värdig att du går in under mitt tak.....”. Men om vi inte är värdiga hur kan vi ta emot Kristi kropp och blod? 

Denna bön visar både att vi inte är värda att ta emot Jesus och det visar vårt förtroende för hans barmhärtiga kärlek. I kapitel 8 i Matteus evangeliet var det en romersk soldat som frågade Jesus om han kunde bota hans tjänare som höll på att dö. Jesus gick med på det, men soldaten stoppade honom och sade ”Herre jag är icke värdig att du går under mitt tak, men säg blott ett ord som blir min själ helgad”. (Domine, non sum dignus ut intres sub tectum meum. Sed tantum dic verbo). 

Soldaten hade full förtroende för Jesus och visste att bara ett ord från honom räckte för att läka hans tjänare. Jesus blev väldigt rörd av soldatens tro och sa att han inte har hittat någon i Israel som har en så stark tro. Som ni säkert förstår avslutade detta med att tjänaren blev läkt. 

Alltså soldaten var inte värd att Jesus skulle komma in i hans hus och vi är inte värda att få Jesus i våra själar. Att erkänna att vi inte är värda, fulländar vårt förhållande med Honom. Det är exakt likadant i en relation mellan två människor. En man svarar inte till sin hustru när hon säger att hon älskar honom med att säga ”Det är klart du gör!” eller ”Vem gör inte? Jag är ju underbar!”. 

Gud säger till oss ”Detta är min kropp som jag har offrat för er”, det är hans sätt att säga att han älskar oss. Vi ska svara detta med ödmjukhet och tacksamhet. Vi ska alltid vara tacksamma för Hans kärlek till oss och Hans styrka från Hans ord som läker oss gör det möjligt för oss att ta emot Honom.
Silvio Berlusconis mediebolag "Mandadori" har gett ut en ny tidning med titeln "Il Mio Papa" - min påve. Tidningen, som inte är ännu en skvallertidning försäkrar chefsredaktören Aldo Vitali, ska ägna sig åt att rapportera allt som påven gör. Man räknar med 500000 prenumeranter. Tidningen ska innehåller intervjuer med pilgrimer, helgonkuriosa och uppgifter om Påvens hälsa, schema och andra aktiviteter.
Francesco Solimenas målning "Helige Placidus och Flavias martyrskap"

Är det okej att vilja bli martyr?
Martyr är grekiska för vittne även om man idag snarare förstår ordet som en person som dör för sin tro. Varför martyr har kommit att ändra betydelse var för att de första kristna som vittnade för sin tro även miste sitt liv p.g.a. sitt vittnesmål. Så i dess ursprungliga, grekiska, betydelse är det såklart okej. Eller rättare sagt, vi är snarare kallade, av Kristus Jesus själv, att vittna för omvärlden. Martyr, i sin senare och nutida betydelse, är det dock inte lika enkelt. Vår förste påve är nog den som skriver mest om att dö och att lida för sin tro. I första Petrusbrevet fjärde kapitel beskriver han martyrdom som något som Gud absolut gläds över. Vår Herre själv, förföljdes och blev avrättad på ett kors, och kan nog med rätta kallas för martyr. Kyrkans första martyr Stefan är ytterligare ett bra exempel på martyrskap. Han var en av Kyrkans absolut första diakoner och direkt efter sitt dop så började han förkunna och göra mäktiga verk. Detta ledde till att han förföljdes och senare blev avrättad. Precis innan han dog så fick han en glimt av himmelriket och fick se Sonen sitta på Fadern högra sida. Aposteln Johannes fick även under sin fångenskap på ön Patmos en rad visioner om den yttersta tiden, som han nertecknade och som blev det som vi känner som Uppenbarelseboken. I dess tjugonde kapitel beskriver han sina visioner hur martyrerna regerar i himmelriket tillsammans med Kristus i tusen år. I saligprisningarna som Kristus Jesus förkunnar under sin bergspredikan säger även Han:
"Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull."
Petrus säger i 1 Pet 3:15 att vi måste vara beredda att försvara hoppet som finns inom oss. Allting handlar om att vara beredda på det. Precis som soldater tränar inför krig och är beredda att dö för sitt land så måste även vi vara beredda att ge vårt liv för Honom som ger oss det. Detta går att se i Efesierbrevet 6:12-20. Vi är i ett sorts krig. Vi är kallade att vittna och även vara beredda att dö som martyrer för Vägen, Sanningen och Livet.

Skall vi då är söka martyrskap?

Nej, Jesus säger i Matt 10:23:
"Om man förföljer er i den ena staden, så fly till nästa."
De första kristna söker inte martyrskapet vilket man kan se i Apostlagärningarna 8:1, 9:25, 9:30, 14:6, 17:10, 17:14.

"Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det." 
Matt 10:39

Kristus gör en skiljelinje mellan att försöka dö för Honom och att ha en vilja att ge sitt liv för Honom. 

Själva martyrskapet som sådant skall ses som en speciell nåd från Gud och de som får det, ja, de skall Gud upphöja i himlen, och alla martyrer skall enligt sägen även få en speciell krona av Gud. De som söker martyrskapet gör detta enbart för sin egna skull och inte till Guds ära. För syftet med martyrskapet är just som det gamla talessättet säger; "Martyrernas blod är Kyrkans frö", dvs. något som skall ära Hans heliga namn och bygga upp Hans Kyrka.


Det finns ingen som varit sjuk lika ofta som jag sedan 2014 började (förutom alla mina familjemedlemmar) och det finns ingen i världen som har fått lika lite spirituell upplevelse under extremalt förkylningslidande som jag. Så vad gör man? Internet. Man gör Internet. 

Så under mina tråkiga dagar av svaghet men när jag upplevde tillräckligt med styrka för att klara av att sätta på mobilen kom jag in på någon blogg där det finns en massa kända tavlor och på dem har man skrivit sångrader från ett band och den kombinationen resulterade i en ny interpretation av sångtexten. En av dem såg ut så här:
Vad fint, tänkte jag, och fortsatte kisandes att scrolla igenom hela Internet. Sedan blev jag frisk och när jag blev frisk så tog jag min lillasyster visade henne mina gamla teckningar för att hon var nyfiken på den där pärmen på mitt rum, och där hittade vi ett ganska stort collage som jag hade gjort med en kompis på dagis. Där hade vi klippt ut en massa bilder från tidningar och klistrat fast. I mitten av det collaget fanns en dam i rosa klänning gungandes med en man liggandes framför henne med en perfekt insyn under hennes kjolar och volanger. Ni vet vilken konstverk det var. (Take your beautiful and delicate finger and scroll up.)

Det var en känsla som jag hade glömt – jag mindes plötsligt vännen som jag gjorde collaget med, jag mindes min barndom och plötsligt blev jag ett sentimentalt vrak medan min lillasyster inte misstänkte någonting. Jag frågade mig själv senare: hur har jag mognat andligt sedan tiden då jag var ett litet barn? Det verkar som om jag inte mognat alls. Jag har bara blivit tråkigare. 

Vad jag vill med denna fasta är att rena mina ögon, så att de kan glänsa på samma sätt under alla påskens högtider som de gjorde när jag var barn. Jag minns hur jag kände att jag nästan exploderade inombords när det äntligen var påsk och solen sken genom kyrkfönstren och alla sjöng glada psalmer. Men för att fira påsk som barn, måste jag också fira fastan precis på samma sätt. Jag har hört korsvägsstationerna tusentals gånger men jag måste leva mig in i dem som om jag hörde dem för första gången.

Jag har försökt att fira fasta och påsk vuxet i flera år nu, men jag har märkt att den vuxna mig är mycket räddare än den lilla mig. Rädd för att be fel, för lite, för personligt, för opersonligt, för falskt, vad vet jag. Oftast resulterar rädslan i att jag klipper av banden med Gud helt. Psykologiskt sätt är det rimligt – man undviker det man är rädd för. Den lilla mig var inte rädd för Gud; hon kände tillit och glädje. Och det är det som jag vill återuppleva, det som jag trodde att jag hade glömt.
Hur vill du fira påsk i år?
Vatikanradions reporter Sean Patrick Lovett besökte Syd Sudanska flyktingar som bor i en flyktingsanläggning i Uganda. Lovett rapporterade om misären som råder där:  

“People live in a limbo – it’s a non-place”. “They can’t go back to where they came from, they can’t go forward…” 

Han fortsätter med att säga att de har ingenting. Inte ens något så grundläggande som mat för dagen, sjukvård eller utbildning – “They have nothing”. Flyktingsanläggningen består inte av tält, utan av provisoriska skjul som flyktingarna själva har byggt med hjälp av trä, lera och blad. De gräver hål i marken för att leta efter vatten. 

Lovett frågade några ungdomar hur han kan vara till hjälp:
“when I asked some teenagers in the camp if there was anything I can do they said yes: tell people about us! Tell people that we are here – and tell the Pope! (They know who the Pope is because they listen to Vatican Radio broadcasts). Tell the Pope that what he says is important and if he keeps saying how important it is to find peace and stability in Sudan, sooner or later someone will listen, and maybe we can go back home…”.
Gud övergav oss inte, sade en av de 12 syriska nunnorna som kidnappades av en grupp som kallar sig
"The Islamist al Nusra Front". Efter ca tre månader i fångenskap beslutade förövarna att släppa systrarna i en närliggande libanesisk by i utbyte mot att den syriska regimen släppte 25 kvinnliga fångar. En av systrarna sade till pressen att de behandlades väl och tvingades inte till att ta av sina kors. Den grekisk ortodoxe patriarken, Gregorios III, sade att detta är ett tecken på hopp i en tid av kris. 

För mer info om händelserna, tryck här. 
Buongiorno, sa påven Franciskus som alltid när han på fastans första söndag mötte de troende på Petersplatsen för veckans Angelusbön. 'Frestelsen' stod som centralt tema i dagens reflektion, och påven uppmanade de samlade till att stärkas och ta lärdom av dagens evangelium:

”Efter dopet i Jordanien, konfronterar Jesus Satan i öknen i fyrtio dagar, innan han börjar sitt offentliga uppdrag. Frestaren försöker avleda Jesus från Faderns plan – från att offra sig, med kärlekens återupprättande uppoffring, och istället välja maktens och framgångens enkla väg. Duellen mellan Jesus och Satan är citat från den Heliga Skriften. Djävulen försöker att avleda Jesus från korsets väg genom falska messianska förhoppningar: ekonomisk välfärd, vilket indikeras av förmågan att förvandla stenar till bröd; en spektakulär och mirakulös stil, med tanken att hoppa från templet i Jerusalem och räddas av änglar; och slutligen maktens och herraväldets genväg, i utbyte mot att han dyrkar Satan. Dessa är frestelsens tre grupper och vi känner dem väl!”, sa påven. 

”Jesus avvisar tydligt alla dessa frestelser och upprepar sin beslutsamhet att följa den väg som fastställts av Fadern, utan att kompromissa med synden och med världens logik. Notera hur Jesus svarar. Han inleder inte en dialog med Satan, som Eva gjorde i Edens lustgård. Jesus vet väl att man inte kan tala med Satan, därför att han är smart. Det är därför som Jesus, istället för att föra en dialog med honom, väljer att ta sin tillflykt till Guds Ord och svarar med styrkan av detta Ord.”

”Låt oss komma ihåg detta. I frestelsens stund, ska vi inte argumentera med Satan, utan låta Gud Ord försvara oss. Detta kommer att rädda oss.”

Påven påminner om hur Jesus svarar att ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” (Matt 4:4; Jfr Dt 8, 3), och detta stödjer oss i kampen mot världens mentalitet som sänker människans längtan till primära behov, och inte tillåter henne att hungra efter det som är sant, gott och vackert, hungern efter Gud och hans kärlek.

I Jesu svar: ”Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” (v 7 ), visar Jesus på att trons väg även går genom mörkret och tvivel, och att den livnär sig på tålamod och trofast väntan. 

Jesus påminner slutligen om att "det är skrivet: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” (v 10), det vill säga att vi måste bli av med vår avgudan av fåfängliga ting, och bygga våra liv på det väsentliga.

Avslutningsvis sa påven att Jesu ord sedan översätts till handling och att ”Hans absoluta trohet till Faderns kärleksplan leder honom efter cirka tre år till den sista kraftmätningen med "världens furste" (Joh 16:11), vid timmen då Jesus lider döden på korset, och hans slutliga seger, Kärlekens seger! Med förnyade doplöften att avstå från Satans verk och frestelser, ser vi fastan som ett bra tillfälle till omvändelse!

Redan som väldigt ung förstod jag att jag ville leva annorlunda, autentiskt; att inte bara dras med i slentrianen och ”göra som alla andra”. De ideal som präglar vårt samhälle tilltalade mig aldrig på ett djupare plan, och jag tänkte att det måste finnas något annat. Även om jag ibland drömde om världsliga ideal som att bli beundrad, förmögen och framgångsrik så fanns det också en annan längtan som var djupare. För snart fyra år sedan åkte jag därför till ett annat land för att leva i en religiös kommunitet, något jag drömt om länge. Jag visste inte om jag ville bli munk, mest för att jag var rädd för att leva  med för stora uppoffringar, men jag ville i alla fall testa att leva mer radikalt. Fantasin när jag åkte dit var att jag och de andra männen skämtade och hade roligt ihop – vi bad, studerade och betjänade de fattiga. Om det inte fungerade kunde jag alltid åka hem och söka den där högstatusutbildningen som också lockade. Även om jag aldrig skulle ha erkänt det då tycktes jag se två vägar: en ”världslig” och en ”religiös”, och nu skulle jag testa den senare.

Så snart jag landat i kommuniteten blev mitt liv också väldigt annorlunda, men inte annorlunda på det sätt som jag hade hoppats på. Jag har alltid varit en väldigt utåtriktad person, men min oförmåga att förstå det nya språket gjorde att jag blev väldigt sluten i mig själv, och jag kände mig utanför. Trots att andra fanns i rummet, umgicks vi inte i någon egentlig mening. Den som har känt sig exkluderad i en kompisgrupp, eller för den delen borttappad i en ny och främmande stad, vet att människors fysiska närvaro inte alltid är en garant för gemenskap. Även om vi var artiga mot varandra och tilläts att prata engelska ibland, kunde jag inte odla några djupare kontakter. Inte heller min andliga vägledare kunde tala ett gemensamt språk särskilt väl, och han var dessutom noga med att inte bli för personlig med mig, eftersom ensamheten var en del av formationen. Vi män som flyttat dit skulle inte stanna för att vi gillar varandra, helt enkelt. Man gick runt i korridorerna med alla de religiösa bilderna, men vi umgicks aldrig på ett personligt plan.

Regeln i huset var dessutom väldigt strikt. Kanske var jag tidigare van vid en ganska medioker religiös disciplin, och här kastades jag in i något väldigt extraordinärt. I klassisk ordensanda uppmanades man till perfektion, och det kom ständigt små tillrättavisningar; golv skulle moppas om tre gånger, toaletten skulle städas utan handskar och borste osv. Med min mun har jag alltid hyllat det strikta, men när den riktades mot mig själv, och dessutom utan mänsklig värme, blev den väldigt svår att hantera.

Hur var det då med Gud och Maria, fann jag inte tröst hos dem? Vi bad mycket i huset, firade daglig mässa osv., och man kan tycka att jag borde funnit vad jag sökte där. Jag har alltid tyckt om att gå i kyrkan, men inte heller i bönen fann jag värme eller vägledning. Faktum är att även det inre livet var tomt och kallt, trots de vackra byggnaderna och de många tända ljusen. Min enda rädsla var att göra fel, att inte duga. Till och med när vi bad plågades jag av detta – ”jag är ensam, jag gör aldrig rätt, alla de andra är mycket striktare och intelligentare än jag...”

Mitt i allt detta gick jag närmast in i en depression. Jag kände mig misslyckad och värdelös och förstod inte vad allt detta skulle betyda. Jag hade åkt hemifrån med stolt hållning, helgondrömmar och en ryggsäck full med beröm från skola och omgivning, men i det nya landet kände jag mig som en liten skrutt. En dag sökte jag mig därför, med min vägledares tillåtelse, utanför kommuniteten. Jag hade fått kontakt med en ganska känd präst – låt oss kalla honom ”fader Basil” - på uppmaning av några nunnor som jag känner från min hemförsamling. Basil bodde ute i slummen och var alltid upptagen eftersom många kom till honom med sina ärenden. Hur som helst lyckades jag få tag på honom via telefon, och vi bestämde oss för att mötas redan några dagar senare. 

Morgonen då vi skulle träffas gick jag upp extra tidigt, full av entusiasm. Jag åkte buss ut i förorten där han bodde, och frågade mig fram med hjälp av de få ord jag plockat upp från det inhemska språket. Även om jag hade ett par timmar till godo gick tiden alltmer, och människorna jag frågade om vägen tycktes skicka mig i helt olika riktning hela tiden. Aldrig verkade jag komma rätt. Runt om mig körde bilar, husen var halvt förfallna och allt såg likadant ut. Jag gick och gick och svetten rann nedför pannan i värmen. Förtvivlad började jag inse att vårt möte inte skulle bli av, att jag hade förolämpat denna upptagne präst med min försening, och att inte ens detta kunde jag lyckas med. 

När tiden för vårt möte hade passerat och jag var beredd att ge upp upptäckte jag dock en liten kyrka med omgivande trädgård. Överallt var vackra fåglar och blommor, och där fanns också en liten skäggig munk med förnöjsamt och vänligt utseende. Jag frågade efter fr. Basil och hoppades att jag kommit rätt, men munken pekade i en annan riktning. Även om jag var försenad ville jag ta mig dit och förklara att jag aldrig hade haft för avsikt att vara respektlös och jag testade.

Munken pekade mig mot en liten bakgata, och mycket riktigt fanns där ett litet kloster som vaktades av en stor grind. Nycklarna togs omhand av en lite tilltufsad man, förmodligen en tidigare hemlös som tagits omhand av ordensbröderna. Jag fick gå upp för en liten kulle och högst upp i huset möttes jag av ytterligare en munk som log med hela ansiktet. Jag förklarade mitt ärende, och han skulle snabbt springa till fr. Basil och berätta att jag var där. För att jag skulle slippa vara ensam medan jag väntade hämtade han dessutom en annan munk för att hålla mig sällskap. Det skulle dock inte dröja länge innan han kom, fr. Basil.

När fr. Basil trädde in i rummet slogs jag av hur liten han var. Visserligen florerar han på bilder i lite olika sammanhang, men litenheten framgår inte på dem. Det var ett oerhört ödmjukt intryck, fullständigt avväpnande. Han log, hämtade te och kex och drog små vitsar för att lätta upp stämningen och låta mig förstå att han inte var arg eller besviken på mig (skammen måste ha lyst igenom från min sida). Tiden gick, och vi kom att prata i flera timmar. Ständigt kom folk som sökte honom, men de fick alltid svaret att han var upptagen. Nu satt han med mig, och lyssnade på min berättelse. Säkert såg han sorgen i mina ögon, trots att den lämnat mitt hjärta under hela tiden vi satt tillsammans. Faktum är att jag upplevde motsatsen till sorg, nämligen kärlek och glädje.

Under vårt möte talade vi om Sverige, och om de fattigas situation. Jag hade i någon mån rest för att komma den närmre, men den fattigaste av oss alla visade sig vara jag. Fr. Basil förklarade att ”även om ni inte har ekonomiskt fattiga människor i ditt land”, sade han, ”så har ni helt säkert sådana som är ensamma och sörjer”. Han sade också att Gud hade låtit mig se lite av de fattigas verklighet i mitt eget hjärtas mörker, så att jag kunde lära mig att känna igen dem och älska dem. Ryktesvägen hade han hört talas om att människor här i Sverige lever utan kärlek; utan fasta familjer, och inte minst utan Gud. 

Han bjöd också in mig att bo med honom och de andra bröderna i stället för i kommuniteten där jag nu vistades, men i mitt hjärta visste jag att Gud kallade hem mig till Sverige. Jag hade lämnat landet stolt, i förhoppning att ”tjäna” såsom helgonen tjänar i böckerna, trots att jag inte är ett helgon. Min reservplan hade varit att läsa till ett högstatusjobb, och min kärlek till de utsatta var ”från ovan”; jag som stark ville tjäna den som är svag. Nu var jag själv svag, minst i världen rent av. I mitt hjärta kände jag mig som en liten lort som förlorat glädjen över sin nya ryggsäck, efter att han hade kissat på sig första dagen i skolan. 

Min sorg och litenhet gjorde dock inget längre, för Gud hade låtit mig erfara den av en anledning. Jag hade blivit liten, för att jag skulle kunna möta andra ”småttingar” i ett jämlikt möte. Mitt jobb är inte att vara ”fadern” som tröstar, utan brodern som pekar mot den himmelske Fadern. Genom mitt möte med fr. Basil skulle jag komma att förstå att ett lyssnande öra och lite kex kan vara skillnaden mellan himmel och helvete, mellan förtvivlan och eufori. Moder Teresa brukade säga att små saker betyder mycket om vi investerar mycket kärlek i det, och nu var det något annat än en kliché. Faders kex var välsignat bröd, inte för att han läst någon särskild bön över det, utan för att han delade med värme och omtanke. I en av kyrkans äldsta hymner sjunger vi ”Ubi caritas et amor, Deus ibi est” (ungefär: ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där bor också Gud”). Hjärtats erfarenhet av hymnens innebörd var betydligt dyrbarare än mina ursprungliga fantasier om att skämta runt ett soppkök med några andra munkar, att ”tjäna” von oben. 

Så vad vill jag ha sagt med min text? För det första vill jag uppmana alla som känner sig nyfiken på det religiösa livet att testa. Gud har placerat nyfikenheten där av en anledning, även om det senare visar sig att du ska vara ”i världen”. I mitt fall gjorde det att jag blev mer lyhörd för andra människors behov, men jag blev också mer medveten om min egen litenhet. Likaså upptäckte jag att mina ursprungsplaner kanske inte var så goda trots allt, eftersom mitt inre öga var grumlat av fåfänga. Idag lever jag ett mindre anspråksfullt liv, men det är mycket glädjefyllt och gott. Min strävan efter autencitet och radikalitet ryms definitivt inom dess ramar, och det var egentligen det jag ursprungligen sökte. Ibland besöker jag de sjuka och ensamma här i Sverige, och nästan vid varje möte bekräftar Gud denna kallelse genom att låta glädjen från mötet med fr. Basil återkomma. Jag vet att nu att det är dem Jesus kallar mig till, men som deras broder, inte deras välgörare. Dessutom behöver ingen känna till mina besök, och jag behöver inte skylta med en ordensdräkt. 

Er tillgivne,
Nisse
Ödmjukhet, mildhet och generositet – det är den kristna vägen, en väg som går genom korset, i Jesus efterföljd. Det är vägen som leder till glädje. Detta är i ett nötskal det påven sa under sin morgonpredikan i Sankta Martas kapell i Vatikanen på torsdagen. 

Dagen efter askonsdagen läser vi i evangeliet om hur Jesus säger till sina lärjungar: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig". Detta - sa Franciskus - är den kristna vägen. Den som Kristus har gått först:

"Vi kan inte tänka det kristna livet bortom denna väg - vägen som han har gått först. Ödmjukhetens väg, förnedring väg, självförnekelsens väg, för att sedan uppstå. Detta är vägen. Den kristna stilen tar korset och går framåt. Inte utan kors och utan Jesus. 

"Den här stilen kommer att rädda oss, ge oss glädje och göra oss fruktbara, eftersom detta sätt att förneka sig själv, bort från egoismen som bara vill tillfredsställa en själv. 

"Den som vill rädda sitt liv skall mista det" - upprepar Jesus - därför att "om säden inte dör, kan den inte bära frukt." Vår egoism motiverar oss att vilja vara viktiga inför andra. Men boken I Kristi efterföljd ger oss ett fint råd: "Älska att vara okänd och inte värderas högt". Detta är den kristna ödmjukheten som Jesus lär oss.

Låt oss i början av fastan be Herren lära oss att tjäna på detta sätt, utan att hävda oss själva, och vara fruktbara med honom.

Fastan är en tid för omvändelse. Jesus gav oss tron som gåva, den bästa gåvan vi någonsin kan få! Men hur tar vi hand om denna gåvan? Vad gör vi med denna gåva? Följer vi Jesus eller vår egna bekväma väg? Jesus valde av fri vilja att dö av kärlek till människan, vad gör du med din fria vilja?
Kom ihåg, ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det." Matt 16:24. 
Endast den som tar sitt Kors och förnekar sig själv är Honom värdig! Detta är starka ord, att förneka sig själv innebär att man dör för sin egen vilja, så att Jesus kan leva genom en. Detta är en kamp dag och natt! För Djävulen vill att vi ska vara förslavade av begär, egoism, lättja, högmod, lust, girighet, och andra världsliga ting. Men detta är inte det Jesus har kallat oss till! Han vill att vi ska bli fullkomliga! Att sträva mot det, att bli lik Jesus och det kan vi endast bli genom Jesus. Genom försoningens sakrament renar vi oss från synden och blir förlåtna, därefter kan vi ta emot Jesus i kommunionen. Kärleken blir som störst då vi går ut ur oss själva, till och med glömmer oss själva för att ta emot Jesus!
Men vi kanske känner att det inte är dags ännu. Man vill så mycket, det ena och det andra. Man kanske inte vill gå själv till kyrkan, men vänta nu, vill du offra din själ för bekvämlighet? Jesus offrade sig själv för oss alla! Men kom ihåg att du blir dömd för det du själv gjort/gör. Inte kan jag säga till Jesus: det var han eller hon som ledde mig till den synden. Kan jag verkligen ursäkta mig för mina synder? Skylla på någon annan? Visst är Gud barmhärtig men också rättvis. Vi måste själva stå för hur vi levt den dagen vi dör!
Så må Jesus omvända oss här och nu och rena oss genom sitt dyrbara blod så att vi av hela vår hjärta omvänder oss och ser det eviga, och följa vägen, sanningen och livet! Följ inte strömmen, utan kom ihåg vem du tillhör! Bara Jesus har det eviga livet ! Kämpa den goda kampen!
Påven sade till de tiotusentals samlade under askonsdagen att: Fastan ger oss en chans att väcka våra bedrövade hjärtan till liv.
Påven pratade om hur denna intensiva tid av omvändelse som fastan innebär, omvändelse till Gud, till evangeliet, gör det möjligt för oss att se med nya ögon på våra medmänniskor och deras behov. 

Påven uppmanade till att vara mer medvetna om Kristi återlösande verk och till att leva dopet med större engagemang. ”Att leva dopet är att inte vara likgiltig inför den förnedring och misär som vi möter i vår omvärld, att inte vänja oss vid ett Gudlöst samhälle.”

Påven uppmanade till konkreta metoder som att göra korstecken, och lära barnen att göra det. Att lära dem de enklaste bönerna, Fader Vår och Ave Maria. ”Det bekväma ickekristna beteendet bedövar vårt hjärta.”

Påven sa avslutningsvis att fastan ger oss en chans att ändra kurs, och uppmuntrade de troende till att meditera över Kristi lidande och död på korset, och genom bön och bot renas och förnyas i anden.
Jag har en känsla av att det finns en generell övertygelse som infinner sig hos katoliker, åtminstone unga, att min andra halva, min älskade, är någonstans ute i den där stora okända världen. Att den jag ska vara med, finns någonstans därute och att jag fortfarande väntar på att denna person ska dyka upp, eller att med Guds hjälp träffa varandra och så påbörja en livslång relation som kommer att vara ända in till slutet. Och det är klart att detta är sant, men endast på ett sätt.
Visst vet Gud allt, han är allvetande. Han vet vilken väg i livet du bör ta för att leva lyckligt. Han vet om du bättre passar som präst, nunna, man, hustru, kanske ensamstående. Han vet vilken av dessa vägar som leder dig till frälsningen på kvickaste sätt. De flesta av oss känner dock att vi är kallade till livet inom äktenskapet. Men hur ska man då välja? Varför visar mig Gud inte vem det ska vara? Jag kommer göra allt för att det ska fungera mellan mig och min så länge efterlängtade andra halva om hon bara uppenbaras för mig.
För en tid sedan, innan jag blev upplyst inom detta ämne, bad jag Gud att förena mig med den som var ämnad att spendera resten av sitt liv tillsammans med mig. Att en enda gång låta mig få träffa denna person som jag lovade ta hand om resten av mitt liv, som skulle vara allt för mig, som jag skulle göra allt för. Jag kan nu tänka mig hur Gud satt där uppe i himlen, såg ned på mig, medan Han själv såg ut som ett frågetecken och sa till mig: Men VEM? Vem är denna person du vill spendera resten av ditt liv med? Är det hon, hon, hon eller hon?
I livet träffar man människor. Vi träffar alla möjliga personer med olika personligheter, men Gud säger inte välj den här, hon eller han är bäst. Han säger välj själv, älska sedan av hela ditt hjärta. Gud är inte trångsynt, han respekterar våran fria vilja. Även om han vet bäst, är våran fria vilja viktigare för Honom än det som har blivit planerat för oss av Honom själv.
Våran uppgift är att hitta den person som VI vill leva med, lära känna deras nackdelar, alltså det i personen som inte är värt att gifta sig med. Deras goda sidor, alltså det som attraherar oss till de, inte bara fysiskt, men även på en emotionell nivå. Veta att vi kan leva med dessa goda och onda sidor, bestämma sig för att ingå i en relation med de, sedan gifta sig och vara förenade tills döden skiljer oss åt.
För att klargöra kan man säga att Gud inte lägger sig i så länge vi själva inte har bestämt oss för vem vi vill leva med resten av vårat liv. När vi genom äktenskapets sakrament bjuder in Gud till att vara ett med oss, först då blir Gud en del av denna relation och kommer göra allt för att det ska fungera. Det vi ofta glömmer i just detta sammanhang är att Gud är barmhärtig, att Gud är kärlek i sin renaste form och att han respekterar våran fria vilja.
Så sitt inte där i kyrkbänken och be att denna efterlängtade kvinna/man ska uppenbaras för dig, utan gå ut och börja leta efter dessa!
För ett par månader sedan uppstod en diskussion på SUK facebookgrupp, i samband med Simons text "Leva som sambo?", där vissa hävdade att relationen blir bättre om man lever som sambo medan andra höll med Simon och ansåg att man mår bättre om man gifter sig innan man flyttar ihop. Vad säger vetenskapen? 

Man vet sedan tidigare att äktenskapet för med sig flera positiva hälsoeffekter, såsom ökad lycka, vilket man inte hittar hos personer som endast bor tillsammans. Detta beror enligt en ny studie på att hjärnan reagerar annorlunda beroende på relationens status- den kan inte slappna av när man "enbart" lever ihop.


Forskare mätte med hjälp av fMRI hur hjärnan reagerar till stress (med hjälp av hotfulla bilder och lätta el- stöttar). Deltagarna fick hålla sin man/fru eller sambos hand, hålla hand med en total främling samt uthärda chocken ensam, under experimentet. Det fanns ingen större skillnad mellan att hålla hand med en total främling eller sin sambo, men när man däremot fick hålla sin fru eller makes hand reagerade hjärnan signifikant mindre till el-stöten samt återhämtade sig snabbare efter de hotfulla bilderna.


Studieförfattarna hävdar att personer som lever i en fast relation känner sig tryggare med sin partner och kan därför förlita sig mer på honom/henne. I ett samboskap har man inte några uttalade skyldigheter, 
därför kan man inte lita på varandra helt och hållet, vilket leder till ett emotionellt avståndstagande. En av studieförfattarna sade i en intervju:

 'We're just living together, we're only living together' it means you haven't really committed, /.../ It means that you're explicitly maintaining a little bit of emotional distance. You're not locked in. I think that's just enough to signal to your brain that you can't outsource your stress response to your partner."


Äktenskapet säger han vidare är "a socially understood sanctioned world that communicates to your partner commitment, really powerful, strong commitment, the kind of commitment that is hard to get out of. That's what your brain is looking for."