Dagen skriver att Vatikanstaten har den högsta vinkonsumtionen per invånare – i hela världen.

Den höga siffran (74 liter/år/ invånare) beror enligt The Wine Institute på att det finns så få barn i Vatikanen och att invånarna till stor del är ensamstående äldre män som äter gemensamma måltider – vilket brukar främja vinkonsumtionen. En annan möjlig förklaring kan vara att Vatikanens enda livsmedelsaffär är tax free, vilket leder till att vinet blir väldigt billigt för konsumenterna. 
Det är många söndagar som man vaknar och tänker att man inte orkar gå till mässan. Trots de sköna tankarna att stanna kvar i den varma sängen reser man sig och går till kyrkan. Personen som gick in i kyrkan var en person som kanske hade ont i bröstet av all stress som tynger en eller stressad av alla förväntningar som andra har på en. Men när man varit med under mässan och sedan haft en söndagslektion med barnen är det en helt annan person som kommer ut genom kyrkporten. En glad människa fylld av hopp och kärlek.
Under förra veckans söndagslektion bad jag lite annorlunda med barnen, jag bad en spontan förbön där jag tackade Gud för dessa barn som är med mig idag och jag fick ögonkontakt med alla. Jag kunde se hur barnen blev rörda av vad jag sa och det var jag också. Nästan till tårar.
Det kateketer gör idag är anmärkningsvärt och man kan som kateket känna att man inte är uppskattad och att folk ifrågasätter ens sätt att undervisa eller annat. Men håll modet uppe! När du säger orden om hur Gud älskar, är Gud i dig och när du ber med barnen fylls ditt hjärta med en fröjd och ro som inget annat hade kunnat göra. Gud älskar dig för den du är och det du gör för barnen i kyrkan. Därför ska du fortsätta kämpa för barnen så de får chansen att uppleva vad du upplever i ditt hjärta! <3


Tjena!
Namnet är Meron Hagos. Jag är en 20 årig kille från Uppsala stad. Född och uppvuxen inom en katolsk familj men blivit FULLSTÄNDIGT troende senare i livet. Kort skulle jag beskriva mig själv som en Livsnjutare samt Fotbollstokig.

Som barn gick jag varje vecka till kyrkan för att först delta i barnmässan som sedan följdes av söndagskolan. Detta var dock inget jag hela tiden såg fram emot, utan kändes mer som att jag blev nertvingad av farsan. Självklart trodde jag på Gud, skaparen av världen och allt annat, men jag gav ingen tid till honom, min vardag bestod bara av fotboll och annat onödigt, och inte heller blev det lättare med de icke troende vännerna man umgicks med etc..

Men med tiden så börja jag komma närmre Gud. Men det var inte förrän under mitt konfirmationsår som mitt nya liv skulle starta. Det hela börja med en mardröm. Och inte vilken mardröm som helst, utan en sån där då man kallsvettas som bara den. Det kändes som att jag knivhögs i magen, och det jobbigaste av allt var att jag inte kunde somna under hela natten. DÖDEN.. döden vare jag låg och tänkte på. Tanken att bara ligga där nere i graven och inte existera längre gjorde mig rädd och illamående. Tanken att plågas i mörkret nere i helvetes portar i en eld som aldrig slocknar gjorde mig skräckslagen. Jag tog då upp en Bibel som vi hade fått från konfan och började läsa den, och inte bara försvann skräcken och tyngden från magen, utan jag blev helt avslappnad och lugn. Hela natten satt jag och läste sida efter sida och jag kände verkligen kontakten med Jesus Kristus, handen han sträckte ut till mig för att bli EN i hans gemenskap. Det kändes som att jag lyftes och alla mina problem bara försvann. 1år senare hade jag även läst ut hela Nya Testamentet.

Detta är min berättelse hur jag kom till tron. Jag ser det som min frälsning. Här på Confession kommer jag när jag har tid att försöka skriva lite kring mina tankar om olika svårigheter som jag och andra unga katoliker utsätts för i Dagens Samhälle och hur man på bästa sätt hanterar dem.
Tack för mig
/ Päronet
Texter jag har skrivit:

Döden är något som väntar på oss när vi minst förväntar oss det. Vi tänker nästan aldrig på att någon nära oss, kan vara på väg att lämna oss förrän de gör det. Oftast tar vi människor för givet och glömmer att visa vår uppskattning och kärlek till dem. 
Mitt budskap till er idag är att ni ska lyfta på luren och ringa till era mor och farföräldrar i hemlandet, eller åka hem till dem och besöka dem på t.ex. söndagar. Säg till er mor/far att ni älskar dem innan ni lägger er. Umgås med familjen när du har tid och viktigast av allt, ta inte någon för givet. I vårt vardagliga liv, glömmer vi lätt bort Jesus. Vi vet att han alltid kommer att finnas för oss när vi känner för det. Jesus och Gud existerar inte bara på söndagar i kyrkan. Utan de existerar hela tiden, överallt och närsomhelst. Det är viktigt att vi förstår den sanna innebörden av kristendom. 
Ordet kristen, betyder kärlek i mina öron. Älska din nästa, din fiende, din syster/bror och alla omkring dig. Lär dig att inte hata och prata ut om det du känner. Det vi håller inom oss gör oss ofta till bittra och kan leda till att vi tycker illa om folk. Varför ska vi göra det? DU kan ju hålla dig undan de personer som stör dig. Vi kan inte vara bästa vänner med alla, men vi kan välja att inte hata någon. Genom att ha Jesus i våra hjärtan är det egentligen mer än omöjligt att känna misstycke. Nedan följer ett riktigt bra skrivet utdrag där en man vid namnet Anders Ekhem svarar på frågan: Vad är Jesus kärleksbudskap?
”I Johannes evangelium står den vers som kallas för Lilla Bibeln, ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. (Joh 3:16)
I Jesu liv blir Guds kärlek till världen och människan synlig. Det är den kärleken som är Jesu budskap och Jesus visar den kärleken genom sitt liv, sin död och uppståndelse.
När Jesus får frågan vilket som är det viktigaste budet svara han ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:37-39), Det dubbla kärleksbudet.
Kärleken är därför central och alltings utgångspunkt och mål i den kristna tron. Gud är kärlek och när Jesus dör och uppstår så är det berättelsen om kärleken som övervinner allt – till och med döden.
Kärleken tar inte bort det som förstör och bryter ner, men bär genom och bortom. Gud som kärlek orkar vara med i och genom det allra mörkaste. Detta är grunden i Jesu liv och budskap.
Därför vill Jesus också att vi ska älska. Vi ska älska Gud, vi ska älska varandra och vi ska inte minst älska oss själva. Jag tror inte att Jesus då menar att vara förälskade i eller tycka om. Vi kan inte tycka om allt och allt.
Men att älska kanske här betyder att, trots allt som kan stå i vägen, vilja och våga tro på möjligheter bortom det omöjliga. Att inte ge upp tron och kärleken till oss själva, till varandra och till Gud. Att våga och vilja se bortom det som verkar vara omöjligt. Därför säger Jesus också att vi ska älska våra fiender. Det som kan kännas och vara så omöjligt.
Ingen människa klarar att leva upp till detta kärleksbud. Vi orkar inte, vi vågar inte, vi vill inte. Men även då får vi vara kvar i Guds kärlek. För Gud orkar, Gud vågar och Gud vill – älska genom det omöjliga. Ja, till och med bortom döden.”



Belgien är väldigt vackert. Där finns den flamländska arkitekturen, kanalerna, landsbygden med utspridda blå-grå kor som producerar vispgrädden (på flamländska Slagroom) till kaféerna och konditorierna. Där finns alléer med cyklar och byar med medeltida kyrkor och städer med fantastiska kristna konstverk. Där kan man se Van Eycks ”Gentaltaret” och den vördade Heliga Blods-reliken – blod som ska ha samlats in av Josef av Arimatea och sedan ska ha förts ut ur det Heliga Landet av Thierry av Alsace, Greve av Flandern. Men förutom det natursköna och den fina konsten – inklusive konditorernas och spetsmakarnas arbete – finns det något djupt obehagligt över landet. Den katolska kulturen har trasats sönder av ett par generationers intellektuella som för krig mot sitt eget arv.

Jag besökte Belgien för första gången 2004 för att delta vid en teologisk konferens i Leuven. Mässan som firades där var mitt livs mest bisarra liturgiska upplevelse. Den firades inte i någon av de många kyrkorna i Leuven, utan i konferenshallen. En del av ceremonin var att titta på en film om terrorattacken mot World Trade Center den elfte september, medan man lyssnade på stämningsmusik. En av deltagarna från Holland hade folkdräkt på sig och såg ut som en medlem i bandet The Village People. En nigeriansk präst som deltog blev behandlad som en idiot för att han hyste respekt för kardinal Arinze. Jag blev hånad för att jag kritiserade den modernistiska kulturen och en person bad artigt om ursäkt och sa ”du måste förstå, vissa här tror att du är allierad med Joseph Ratzinger!”

Jag hade en stark känsla av att det var som om Leuven träffats av en neutronbomb – den sortens bomb som dödar människor men lämnar byggnaderna oskadda. Alla de gotiska byggnaderna fanns kvar – de yttre tecknen på en livskraftig katolsk kultur fanns fortfarande där för turisterna att titta på – men människorna som arbetade inne i byggnaderna verkade inte vara de ursprungliga invånarna. De var som ett annat folkslag som flyttat in efter någon stor katastrof, och de gillade inte det som en gång varit. Vår Fru – Visdomens Säte och Leuvens beskyddare – verkade åsidosatt.
Ett par år senare deltog jag vid en annan teologisk konferens, denna gång i Krakow. En belgisk professor höll inledningsanförandet i den sal som hyser den polska akademien för vetenskap och konst. Han irrade bort sig från sitt ämne och höll ett brandtal för Dödens Kultur och alla dess projekt (genetiskt urval, dödshjälp, beskattning av barn etc.). Han menade till och med att alla som är emot preventivmedel borde dömas som brottslingar. Alla deltagare vid konferensen var kanske inte förespråkare för Humanae Vitae, men de blev ändå helt chockade över att han tilläts hålla ett så totalitärt tal mot livet i den polska akademiens lokaler, med Auschwitz bara några timmars bilfärd bort. Deltagarna slogs av hur nära talarens övertygelser var den nazism, vars vålnader (bildligt talat) fortfarande hemsöker Krakows gator. En snabb googling avslöjade att den lysande akademikern utbildades av Jesuiter i Antwerpen och var en produkt av universitetet i Leuven. När jag googlade mera nyligen läste jag att han lät avsluta sitt liv förra året, då han – omgiven av sina barn – fick en dödlig injektion. Jag antar att det talar till hans fördel att han åtminstone levde som han lärde, men jag undrar hur någon som utbildades av jesuiter på 30-talet kunde hamna i ett sådant andligt förfall. I en intervju gjord strax innan han dog sa han att religion är nonsens, en barnslig förklaring för allt det som vetenskapen ännu inte greppat. Vid något tillfälle i sitt liv måste han alltså ha gått på Feuerbachs religionskritik.
En av de värsta låtarna i Eurovisionsfestivalen förr året var Belgiens. Den hette ”Love kills”. Refrängen gick så här:
Waiting for the bitter pill
. Give me something I can feel
 ‘Cause love kills over and over. 
Love kills over and over
Inte för att jag vet exakt vad det ska betyda men en sak är säker: det är ett radikalt avbrott från de normala
sambanden mellan kärlek och liv och fortplantning. Övriga länder erbjöd det vanliga schlagersortimentet – lite heavy metal, lite punk, några smäktande ballader – men det belgiska bidraget utmärkte sig som något mycket mörkt och otäckt. Det var popmusik för och från dödens kultur.
Stackars kung Philippe måste nu bestämma sig för hur han ska reagera på det faktum att hans regering har röstat för barneutanasi. Vi är många som hoppas att han ska göra som hans helgonlika farbror som 1990 hellre abdikerade än skrev under en ny, mera tillåtande, abortlag. Kung Baudoin (1) ställde den retoriska frågan: Är det rätt att jag är den enda Belgiska medborgaren som kan tvingas handla mot mitt eget samvete i en så viktig fråga? Är samvetsfriheten helig för alla, utom för kungen?
Sjukhuset i Bryssel där barn ska ”avlivas” är uppkallat efter Drottning Fabiola – Kung Baudouins änka. Vi får väl anta att hon inte vill låna sitt namn till en institution som ger barn dödliga injektioner. Kanske kommer hon dra in sjukhusets tillstånd att använda hennes namn?
Vad var det som gick fel? Hur kan ett land, som åtminstone är katolskt till namnet, göra så här? Kan man skylla allt detta på teologen Edward Schillebeeckx och hans kollegor? Han som ville anpassa teologin efter tidsandan, anpassa katolicismen efter modernismen. Eller är orsakssammanhangen långt mer komplexa? Varför är Belgien i ett så mycket sämre skick än till och med Frankrike, eller Tyskland?
Efter det belgiska parlamentets beslut har bloggare på andra sidan engelska kanalen frågat sig om britternas försvar av Belgien under första världskriget var ett gigantiskt slöseri med människoliv och tid. Om nu belgarna verkligen längtar efter en dödens kultur kunde de väl lika gärna nöjt sig med Preussiskt herravälde ett århundrade tidigare, och därmed låtit världen slippa en väldig massa trauma.
Kung Baudoin och drottning Fabiola kunde kanske inte rädda Belgiens katolska kultur från 1960-talets tidsanda men de tog åtminstone ett tydligt avstånd från den. Vissa strider kan inte vinnas med politiska medel, utan bara med andlighet. Ibland bygger politiska segrar på många decenniers andlig förberedelse. Till exempel menar historiker nu för tiden att den polska nioåriga novenan (från mitten av 50-talet till mitten av 60-talet) var den andliga, intellektuella och till och med praktiska förberedelsen för rörelsen Solidaritets framgång på 80-talet.
Det dilemma som kung Philippe just nu kämpar med är bara ytterligare en ögonblick i den strid som påbörjades på 1960-talet, då Belgiska intellektuella bestämde sig för att den katolska tron hade passerat sitt bäst-före-datum. Låt oss be att kung Philippe finner modet han behöver för att ställa sig på sin farbrors sida – tillsammans med alla som runt om i världen tror att det mänskliga livet är helgat. Vi får hoppas att han tar evighetens perspektiv.
Tracey Rowland, Crisis Magazine, 18 februari 2014

Det finns ett uppmaning till Kung Philippe att han ska vägra skriva på den nya lagen. Klicka på länken och skriv under!

http://citizengo.org/en/4158-not-sign-legalisation-child-euthanasia

(1) Kung Baudoins mamma var drottning Astrid. Hon var en svensk prinsessa, uppfostrad protestantiskt. När hon gifte sig med den fromme, katolske, belgiske kronprinsen konverterade hon och blev katolik. Hon gav bidrag till den katolska skolan i Göteborg, som fram till slutet av 90-talet hette ”Drottning Astrids katolska skola”. Fortfarande minns vi henne i Göteborg – en av salarna i Kristus Konungens församlingshem kallas ”Astridsalen”, och där hänger hennes porträtt (översättarens anmärkning.)
Översatt av Birgitta Gelotte
Jag har på senare tid börjat bära en Benediktinsk medaljong om halsen, som jag fick av diakon Björn Håkonsson vid ett SUK läger i somras. På baksidan hittar man en gravering av den helige Benedikt i sin grotta, där det står "Eius in obitu nostro praesentia muniamur" vilket betyder: Må vi vara stärkta av hans närhet vid tiden av vår död! 

På den här sidan (se bild) står det "Crux sacra sit mihi lux. Nunquam draco sit mihi dux" = Må det heliga korset vara mitt ljus. Må draken aldrig bli min guide! 

Bokstäverna i cirkeln runt korset står för "Crux Sancti Patris Benedicti" = Korset för vår helige fader Benedikt. 

Följande bokstäver - V R S N S M V - S M Q L I V B - Vade Retro Satana! Nunquam suade mihi vana! Sunt mala quae libas. Ipse venena bibas! Det är en formel för att fördriva djävulen = Vik hädan Satan. Fresta mig inte med din fåfänga. Det du erbjuder mig är ondska. Drick giftet själv! 


Att få bygga saker tillhörde en av mina favoritsysselsättningar som barn. Vare sig det var legokreationer hos grannpojkarna, en stor snigelstad i papper med bästa fritiskompisen eller en vrickad familj i ”the Sims” så kunde jag vara uppslukad i timmar och åter timmar med att bygga. Ända tills omvärlden trängde sig på; dags för mat, dags att sova, dags att gå till skolan, allt under uppsyn av min alltför tålmodiga mamma. Säkert har ni allihopa liknande erfarenheter! Det är först i efterhand som jag har insett att det är mitt i detta skapande som det går en vacker väg till Gud – ingenjörens väg till Gud.
Låt mig förklara hur. När Gud skapade människan skapade han inte bara en köttklump som vandrade runt i en vacker trädgård utan en varelse med själ som var lik honom själv. Han gav människan ett uppdrag: ”Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den” (1 Mos 2:15). Liksom Gud skapade människan är vi gjorde för att skapa! Att bruka de resurser vi har tillgång till, de material som vi upptäcker och utvecklar för att skapa något användbart; mat, kläder, boende, mediciner. Att skapa ordning ur kaos, att arrangera världen vi ser runt omkring oss i strukturer som är användbara för människan – vilket är själva definitionen av ingenjörsvetenskapen.
Som ett tecken på att detta är vad vi var menade att göra är frukterna av detta arbete. Man skulle kunna tro att världen tappar sin charm och magi när den dissikeras och undersöks. Aha, var atomer vi bara elektroner som snurrar kring en positivt laddad kärna? Istället visar Gud hela sin kreativitet och skaparglädje då vi får bända och vrida på våra fysikaliska koncept för att beskriva atomens inre struktur. Och samma finurlighet som Gud använde för att bygga atomer får människan använda när hon försöker hitta botemedel mot AIDS eller bygga hållbara broar!
Uppslukade av det vi tycker är som roligast, må det vara att konstruera flygplan eller att skapa musik, får vi dock aldrig glömma bort att liksom mamma gav oss legot när vi var små så är det Gud som gett och byggstenarna att skapa med. Alltid finns han där, i bakgrunden, själv glädjandes över vår glädje över hans gåvor – och han längtar efter att vi ska slänga oss i hans armar under mässan och tacka för allt lego han skapat åt oss!
//Emm
Hej! 
Jag kallas Emm och blev upptagen i Katolska Kyrkans fulla gemenskap för mindre än ett år sedan. Sedan jag var liten har jag känt en stark fascination för traditionella kristna värderingar, till exempel genom böcker med starka och rättfärdiga kvinnliga protagonister såsom ”Unga kvinnor” av L M Alcott. Mitt huvud visste länge att Katolska Kyrkan hade rätt i moraliska frågor – men det var först på en resa till Taizé 2012 med andra unga katoliker som mitt hjärta också konverterade. Sedan dess har jag inte tvivlat på denna väg och min största önskan är att få bli ett helgon och få föra Guds kärlek vidare till andra människor. Jag läser till ingenjör just nu, för jag älskar matte, och på fritiden tycker jag om att läsa böcker, dansa och skratta med mina vänner. Kramar!

Texter jag har skrivit:
Vägen till Gud genom ingenjörsyrket!
Vem vågar vara kristen och var?
Kom ihåg Gud på lördagen!
Hej allesammans!
Mitt namn är Santiago, också kallad Santi. Jag är 18 år gammal och är medlem i Stockholms ungdoms församling i domkyrkan i medborgarplatsen. Jag pluggar sista året i ekonomilinjen på gymnasiet. På min fritid pluggar jag lite till och tränar en del på gymmet. Jag är en väldigt glad kille med mycket positiv energi. Anledningen till att jag valde att gå med här är för att jag tycker om att skriva om saker och ting, uttrycka mig och samtidigt väcka intressanta tankar hos andra! Självklart blir allt roligare att skriva när vår Gud är inblandad, för Gud är trots allt inblandad i allt och alla inom oss. Jag hoppas jag kan medverka med bra och intressanta inlägg och kanske till och med inspirera läsarna. Det var allt från mig.
/Santi
Påven pratade under söndagens Angelus om skvaller, där han sade att "Även ord kan döda".

”Jesus ville ge Herrens bud dess fullhet. Denna uppfyllelse kräver en "högre rättvisa, ett mer äkta åtagande”, sa påven och fokuserade på det femte budet: du ska inte dräpa. 

”Jesus påminner oss om att även ord kan döda. När man säger att en person har en tunga som en orm, vad betyder det? Att hans ord dödar! Därför är att dräpa inte bara att ta livet av varandra, utan även att förgifta någon med sin ilska, eller slå denne med förtal.”

Han varnade vidare för skvaller och löst prat:
”Till en början kan det verka trevligt och roligt, som en karamell, men i slutändan fyller det hjärtat med bitterhet och vi förgiftar oss själva. Om sanningen ska fram är jag övertygad om att om var och en av oss ansträngde sig för att undvika skvaller, skulle den personen så småningom bli helig."

”Kärleken till sin nästa är en grundläggande inställning , så viktig att Jesus säger att vår relation med Gud inte kan vara ärlig om vi inte vill sluta fred med vår nästa."

Mot bakgrund av Kristi undervisning, avslöjar varje bud sin fulla betydelse i att det fodras att man älskar”, noterade påven Franciskus, ”tills alla buden förenas i det främsta budet, att älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv."


Relaterade inlägg:


Var en sann katolik för det är just den vägen som kommer att leda till dig till det eviga livet som Gud själv har planerat för just dig och mig.

Vi människor har börjat förlora tron på sanningen. Vi fyller vår tid med så mycket annat än vår Herre Jesus Kristus, hans vackra Kyrka och vår Drottning moder Maria, vi har gått vilse utan vi ens veta om det. Nu säger jag inte att alla katoliker är så men otroligt många till och med präster, nunnor och biskopar. Man är katolik med ord men de utstrålar allt annat än den härliga sanna katolska kyrkan. Vi säger ja till abort och kallar det för ”mänskliga rättigheter”, vi ställer oss bakom samkönade äktenskap och sexuella akter, vi tar den lätta vägen för ”vi inte vill såra någons känslor”.

Kära bröder och systrar den som verkligen vill följa den sanna och äkta katolska kyrkan kommer att lida, vägen kommer inte vara lätt men oj vad vacker belöningen kommer vara när vi möter Jesus Kristus i himmelriket och säger till honom:

”Fader min Herre och skapare jag gjorde det du ville av mig trots alla mina stora och äckliga synder, trots all förnedring och skam jag fick utså så ville jag uppfylla din vackra plan”

Kära vänner tänk er när ni säger de orden till vår herre och han svarar:
- ”Mitt barn, du har uppfyllt den plan jag hade just för dig, då jag utvalde dig, innan du ens hade blivit till.
”Innan jag formade dig i moderlivet
utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet
gav jag dig ett heligt uppdrag:
att vara profet för folken.”
-Jer 1:5

Du som kallar dig katolik tänk efter vem du representerar!! Vi är alla kallade till att leva som helgon. Låt inte satan förvirra dig, han finns och är som en äcklig orm som är bakom dig hela tiden, så fort du börjar tänka att han inte är där, det är då du ger han möjlighet att komma åt dig. Be din rosenkrans dagligen, gå till den dagliga mässan och spendera, i tystnad, tid tillsammans med vår Herre i tabernaklet!

Nigerias biskopskonferens ordförande ärkebiskop Ignatius Ayau Kaigama av Jos säger att Katolska
Kyrkans position kring sexualetik och försvar av livet inte kan bli föremål för kompromiss. Han kallar även kritiker av katolsk morallära för fördomsfulla och ignoranta.

Katolska Kyrkan har blivit kritiserad kring hennes ståndpunkter kring ämnen som abort, kondomer, homosexualitet, kloning, stamcellsforskning etc.” sade ärkebiskop Ignatius Ayau Kaigama av Jos under ett möte med katolska läkare, sjuksköterskor och hälsoarbetare enligt Catholic NewsService av Nigeria.

Katolska Kyrkan blir ofta bedömd (i negativ mening, red. anm)  av människor som inte bryr sig om att veta vad vi verkligen tror. Fördomar ärvda från tidigare generationer har gjort kritiker av Katolska kyrkan blinda till den grad att de inte kan förbli objektiva kring katolsk tro samt traditioner.” sade ärkebiskopen på ett möte med temat ”Hälsovårdens utövande och sociallära enligt Katolska Kyrkan”.

Han uppmanade biståndsorganisationer att motstå influenser från västvärldens regeringar och internationella organisationer, som vill tvinga på Afrika och speciellt Nigeria, sin egna förfalskade moral och kulturella värderingar.

Vi får inte bli uppslukade av tyranniska påbud från vissa regeringar eller internationella icke-statliga organisationer som önskar diktera världens moraliska riktning enligt deras sekulära uppfattning… I Afrika, oavsett om det gäller befolkningskontroll, användandet av kondomer, homosexualitet etc. blir västvärldens synsätt nerskyfflat i strupen hos afrikaner genom ekonomiska incitament. Afrikaner får inte efterapa, och tro att allt som kommer från västvärlden är idealet” varnade han.

Ärkebiskopen framhöll att nigerianer och alla afrikaner måste titta på västvärldens tvång med ”ett kulturellt och intellektuellt omdöme… eller så riskerar vi att förlora våra värderingar och blir varken afrikaner eller västerlänningar”.

Vi måste vara trofasta vårt religiösa arv även i tider där de som introducerade den kristna tron för oss, nu är dess mest ivriga kritiker och vissa av dem föder ett patologiskt hat gentemot Kyrkans direktiv och moraliska omdöme” påpekade han.

Medan ärkebiskopen påminde de katolska läkarna, sjuksköterskorna och andra hälsoarbetare att deras arbete inte bara är en karriär utan en kallelse, uppmanade han dem att gräva djupt i Kyrkans sociallära och tillämpa detta i deras arbete ”i enlighet till sund moral och etiska principer”.

Han använde även tillfället till att lovorda katolska läkare som försvarat livet i enlighet med Kyrkans lära. ”De byter inte ut sin tro mot någonting, oavsett ekonomiska incitament eller fysiskt hot” avslutade ärkebiskopen. 
Stressen, paniken och mycket att göra pga av skola och livet kan göra så att man glider isär från gud ,då man inte har någon tid att lägga på att be och att gå på mässan. Det har hänt mig men en söndag vaknade jag och tänkte för mig själv ”nej nu ska du till kyrkan Robert” söndagen som var till för plugg spendera jag i kyrkan och bibelprat och då hände det, den tunga känslan jag hade på mina axlar och knuten i min mage släpptes. Jag mådde bättre för jag visste att jag hade gud på min sida. Man ska aldrig glömma att gud är där för att hjälpa till vid svåra tider. När man känner att man inte orkar mer, ta den tiden för att be eller läsa i bibeln. Vi hade ett läger i Stockholm helgen innan sportlovet och jag är väldigt glad att jag gick dit. Jag kunde glömma allt där hemma och fokusera på de dagarna när kristet liv står i centrum för allt du gör. Det är svårt att få den möjligheten i vardagen när allt fylls på med skola och aktiviteter. Det finns saker som inte får glömmas bort i den stora röran av uppgifter och saker som ”måste fixas” och för att du jobbar eller pluggar betyder inte det att du är ursäktad från att tillbe, lovsjunga eller dyrka Gud. Han är värd din dyrkan och han önskar den. Markusevangeliet 8:36 ”Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Johannes 4:23 Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha.





Katolska Kyrkans lära om att abort är moraliskt ont är välkänd. Men vad säger egentligen Kyrkan om vilka metoder samhället bör tillgripa för att förhindra aborter? Bör Kyrkan över huvud taget blanda sig i politiken?

År 1995 skrev den salige påven Johannes Paulus II encyklikan Evangelium vitae (Livets evangelium), där han utförligt redogör för Kyrkans lära rörande kontroversiella livsfrågor, framförallt abort och eutanasi. Redan encyklikans titel antyder att dessa frågor är djupt förenade med evangeliets kärna, och långt ifrån någonting perifert som skulle riskera att ”skymma evangeliet” om man talar för mycket om dem. Påven skildrar allvaret i abortfrågan med bl.a. följande ord: ”Bland alla de brott som människan kan begå mot livet uppvisar genomförandet av abort drag som gör det särskilt allvarligt och förkastligt. … Här dödas en människa som precis börjar gå livet till mötes. Det går sannerligen inte att föreställa sig ett mer oskyldigt väsen: det skulle aldrig kunna ses som en angripare och än mindre som en orättfärdig angripare! Det är svagt och värnlöst, det saknar till och med det minimala försvar som den bevekande kraften i den nyföddes skrik och gråt utgör.” (EV 58). Kyrkan måste göra något för att stå upp för ”dessa minsta” och deras rättigheter, och i detta ingår att uttala sig om hur den civila lagstiftningen bör se ut.

Så vilket ansvar har då lagstiftarna, och i förlängningen alla vi röstberättigade medborgare, när det gäller abort? En hel del, enligt Johannes Paulus II: ”Det faktum att man i tankesätt, praxis och lagstiftning accepterar abort, är ett klart bevis på en mycket farlig kris i det moraliska medvetandet, och därför blir det allt svårare att skilja mellan gott och ont, även när det handlar om den grundläggande rätten till liv. … Ansvar har även lagstiftarna som har föreslagit och beslutat om abortlagarna.” (ibid.) Samhällets lagar har alltså en mycket viktig funktion i att undervisa befolkningen om vad som är rätt och fel. Jag har själv hört genom en som arbetar inom sjukvården att många kvinnor som kommer för att göra abort över huvud taget inte har ifrågasatt att det skulle vara något moraliskt ont, eftersom det ju är lagligt. Orättfärdiga lagar missformar människors samveten.

Påven tar dock även upp argumenten mot en restriktiv abortlagstiftning: ”Andra gånger säger man att den civila lagen inta kan kräva att alla medborgare skall leva på en högre moralisk nivå än de själva bejakar och delar. … För övrigt skulle förbud mot och bestraffning av abort och eutanasi i dessa fall – hävdar man – leda till att de i större utsträckning utförs illegalt. … Man frågar sig vidare om det inte skulle underminera alla andra lagars auktoritet om man håller fast vid en lag som i praktiken är omöjlig att följa.” (EV 68) Men påven betonar att den civila lagen i första hand måste ”garantera att alla medlemmar i samhället får del av respekten för vissa grundläggande rättigheter” och att ”den första och grundläggande bland alla rättigheter är den okränkbara rätt till liv som alla oskyldiga människor åtnjuter.” (EV 71) Påven hänvisar till den helige Thomas av Aquino när han skriver att ”den offentliga auktoriteten ibland kan välja att inte hindra något som vid ett förbud skulle kunna orsaka ännu större skada”, som att ett totalförbud mot abort eventuellt skulle leda till att ett stort antal osäkra aborter utfördes istället. Men detta rättfärdigar inte att en så grundläggande rätt som rätten till liv ignoreras.

Hur bör då politiker förhålla sig till en orättfärdig lag som tillåter abort? Detta tas upp i en deklaration om framkallad abort av troskongregationen från 1974, som också citeras i Evangelium vitae där det står att man varken får delta i propagandakampanjer för en sådan lag eller rösta för den. Däremot slår påven fast att det är tillåtet att rösta för ”en restriktivare lag, som begränsar antalet tillåtna aborter, gentemot en mildare lag som redan gäller”. Detta förutsatt att den valda ledamotens ”personliga absoluta motstånd mot abort är uppenbart och välkänt”, och att det gäller ”en situation där det inte är möjligt att avstyra eller helt upphäva en lag som är för abort” (EV 73).

Katolska Kyrkans katekes tar också upp hur samhällets lagstiftning bör förhålla sig till ”varje oskyldig mänsklig individs oförytterliga rätt till liv”, och citerar i nr 2273 troskongregationenens instruktion Donum vitae (Livets gåva) från 1987: ”Som följd av den respekt och det skydd som borde tillförsäkras ett barn från och med dess konception, bör lagen tillhandahålla lämpliga straffsanktioner för varje avsiktlig kränkning av dess rättigheter.” För att de ofödda barnen ska få samma rättsliga skydd som andra människor är det således nödvändigt att aborter på något sätt bestraffas. Motiveringen till detta är också mycket tydlig: ”I det ögonblick en formulerad lag berövar en kategori mänskliga varelser det skydd som samhällets lagstiftning skall ge dem, förnekar staten därmed allas likhet inför lagen. När staten inte ställer sin kraft till förfogande för alla sina medborgares rättigheter, framför allt de svagastes, hotas rättsstatens själva grundvalar.” (ibid.)

Även vår nuvarande påve Franciskus tar i sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) upp abortfrågan och problemet med liberala abortlagstiftningar: “Bland de sårbara som Kyrkan önskar ta hand om med särskild kärlek och omsorg finns de ofödda barnen, de mest försvarslösa och oskyldiga bland oss. Nuförtiden görs många ansträngningar för att förneka dem deras mänskliga värdighet och att göra vadhelst man önskar med dem, genom att ta deras liv och driva igenom lagar som hindrar någon att stå i vägen för detta.” (Nr 213). Påven påpekar dock även att ”å andra sidan är det också sant att vi har gjort ganska lite för att på ett passande sätt tillmötesgå kvinnor i mycket svåra situationer, där abort tycks vara en snabb lösning på deras djupa ångest, särskilt när livet som utvecklas inom dem är resultatet av våldtäkt eller en situation av extrem fattigdom. Vem kan förbli orörd inför sådana smärtsamma situationer?” (ibid.) För att ett förbud mot abort ska uppfattas som trovärdigt och kärleksfullt måste det därför även åtföljas av stöd till dessa oplanerat havande kvinnor som befinner sig i utsatta situationer, framförallt i form av ekonomiska medel men även genom hjälp till bortadoption.

Den riktiga lösningen problemet går dock givetvis bara att uppnå med ett verkligt sexuellt ansvarstagande genom kyskhet och trohet inom äktenskapet, där man är öppen för att ta emot alla de barn som Gud vill ge. Men även om man inte kan övertyga alla människor att acceptera hela Kyrkans lära kring sexualmoraliska frågor, så kan man i alla fall börja med att försöka övertyga samhället om något så självklart som alla oskyldiga människors rätt till liv.



Bikten, eller försoningens sakrament som den snarare heter, är nog det svåraste sakramenten av de alla för många. Jag minns min första bikt. Jag hade i flera månader dragit ut på det hela. Hade otroligt svårt att ta mig till bikten. Bara tanken fick mig att nästintill börja svettas, prata nervöst och känslan av illamående kom smygande. Själva bikten som sådan var inget problem. Man såg det som en underbar nåd och möjlighet till att börja om på nytt. Problemet var bara att man själv var tvungen att gå igenom den och det gjorde en skakig.

Det som jag har lärt mig med tiden och som mitt äldre jag skulle vilja säga till mitt yngre, obiktade jag är dock följande. Jag skulle vilja påstå att bikten inte bara handlar om försoning. Bikten är så mycket mer. Efter 2-3 bikttillfällen upptäckte jag att förutom att bli förlåten så fanns det vissa saker som man exempelvis kämpade lite extra med som helt enkelt bara försvann. Om det för exemplets skull var att jag svor mycket så försvann helt plötsligt frestelsen att svära och jag fick helt plötsligt möjligheten att till en större grad kontrollera min egen tunga. Jag kunde inte förklara det men visste helt klart att något mycket mer än bara förlåtelse var i görningen.

I boken 7 Secrets of Confession pratar Vinny Flynn om att bikten även botar och återställer. Det var just detta som jag förstått men aldrig riktigt kunnat sätta orden på! Det är förlåtelse. Men Kristus har redan tagit på sig alla världens synder när Han dog på Korset. Alla synder som hänt och även kommer att hända i framtiden har Han redan tagit på sig på Korset. Men eftersom prästen, som förmedlar sakramentet, även vid det tillfället är ”in persona Christi”, dvs är Kristus, är detta en av två tillfällen då vi faktiskt möter Jesus. Det andra är i Eukaristin. Och när vi möter honom med uppriktig ånger så botar och återställer han oss.

Så när du går till bikten, kom ihåg att Kristus inte bara förlåter – Han botar även. Börja även göra detta till en vana. Gå en gång i månaden till bikt! Påve Franciskus går tydligen till bikt varannan vecka så varför inte följa det exemplet? Varför missa tillfället att faktiskt möta Kristus själv i egen hög person men även få styrka att överkomma alla frestelser?


Ta chansen! 



Året var 1858. En tid då en ny syn på människans ursprung utvecklades och Kyrkan låg därför i ett trängt läge. Under denna tid bodde det en ung och fattig flicka i staden Lourdes. Flickans namn var Bernadette.
Den 11 februari 1858 uppenbarade sig en strålande och vacker dam för Bernadette i grottan Massabielle. Kvinnan hade gula rosor på fötterna och i sina händer hade hon en gyllene rosenkrans. Bernadette som under sin uppväxt varit mycket sjuk och missat en del katekesundervisning förstod inte riktigt vem den strålande kvinnan var och kallade därför henne för ”den vackra damen”.

Trots att alla visste att Gud oftast väljer barn för uppenbarelser så hade alla svårt att tro henne. Hon förhördes av polisen och fängslades även en tid. Präster förhörde också flickan då de var väldigt nyfikna och ville veta mer om vem denna ”vackra dam” var.

Vid en annan uppenbarelse frågade Bernadette kvinnan: ”Vem är du?”. Kvinnan svarade: ”Jag är den obefläckade avlelsen”. När Bernadette berättade detta för en präst förstod han genast att det var jungfru Maria som hade uppenbarat sig för henne.

Jungfru Maria uppenbarade sig sammanlagt 18 gånger för Bernadette. En gång bad Maria Bernadette att gräva fram en källa ur marken. Bernadette gjorde som Maria sa och vatten kom upp ur källan. Vattnet hade läkande och helande förmåga.

Ryktet om den helande källan spreds snabbt och folk samlade sina sjuka som blev friska. Kyrkan ville inte med en gång erkänna uppenbarelserna eftersom man inte var säker på att de var äkta. År 1862 godkändes dem och idag åker många människor varje dag till denna heliga plats.



När jag var där under höstlovet kunde man se barn i procession dra sin mor och – farföräldrar i vagnar på väg mot den heliga källan. Själv har jag fem flaskor med heligt Lourdesvatten stående hemma, men många tankade på med flera liter att ta med sig hem till sig själva eller till sina nära och sjuka. Vi som var med på denna pilgrimsresa bad sedan på kvällen i Lourdes, då regnet vräkte ner, rosenkransen i grottan där Maria hade uppenbarat sig för Bernadette för första gången. I grottan finns det en staty som är gjord efter Bernadettes instruktioner och beskrivningar av jungfru Maria.



Ingen kan väl ha missat Leonardo DiCaprios senaste kioskvältare, och vad vore mer lämpligt än en katolsk recension av filmen? 
Till att börja med kan konstateras att det är mycket naket i filmen, nästan så mycket att Game of Thrones framstår som barnvänlig vid en jämförelse. Som den fromme katolske man jag är så borde jag egentligen ha blundat under de syndiga scenerna men det hade inneburit att jag hade missat halva filmen vilket kändes dumt med tanke på att biljetten kostade 140 spänn... Dock fyller sexscenerna en funktion, förutom att locka manlig publik, och det är att visa hur djupt huvudpersonerna sjunker i sin jakt efter snabb tillfredställelse och girighet vilket gör att nakenheten inte känns helt omotiverad. 

Så till handlingen. DiCaprio spelar aktiemäklaren Jordan Belfort som i jakt efter pengar och framgång bygger upp sin egen mäklarfirma. Han och kompanjonernas framgångar bygger till stor del på fula affärsknep och rena lagbrott. Vi får följa och se hur de sjunker djupare och djupare ner i drogberoende, sexberoende, pengaberoende och till en livsstil som hade fått invånarna i Sodom och Gomorra att rodna av skam. Nu räknade jag visserligen inte, men på en höft skulle jag säga att de tio Guds bud bryts mer än ett dussintal gånger under filmens lopp, varav det sjätte ofta gör sig påmint. Som alla goda katoliker vid det här laget förstått så kan inte den här typen av framgång vara särskilt länge. FBI och Finansinspektionen kommer Belforts tveksamma affärsmetoder på spåren och med lite tankeverksamhet så går det snart att inse att det hela inte kommer att sluta lyckligt. 

Det måste erkännas, filmen är faktiskt bra och då menar jag bra som i underhållande. Samtliga huvudrollsinnehavare gör ett riktigt bra jobb, och den alltid skicklige DiCaprio gör ingen besviken som den karismatiske svindlaren Belfort. Tre timmar kan kännas som onödigt långt men faktum var att de gick förvånansvärt snabbt och filmen fick mig inte att känna mig uttråkad en enda gång. Värt att nämnas i sammanhanget är att filmen är baserad på sanna händelser, vilket kanske säger något om hur företagskulturen runt Wall Street ser ut. Bikt någon? Slutligen, vad kan då vi katoliker få ut av att se ”The Wolf”? Tja, egentligen ingenting förutom ett gott skratt eller två. Möjligtvis kunskapen att pengar har samma effekt på själen i relation till helvetet som Al Qaida har i relation till World Trade Center. Det går neråt. Och det går snabbt. 
Skådespelaren Phillip Seymore Hoffman som dog för några dagar sen i en misstänkt överdos, kommer att begravas enligt katolsk rit skriver tidningen Mirror. Skådespelarens före detta flickvän Mimi O'Donnell (och baby moma till hans tre barn), är den som har tagit ansvar för begravningsplaneringarna. Hoffmans begravningsceremoni kommer att ta plats på fredag i St. Ignatius av Loyolas Katolska Kyrka i New York.

Den protestantiska gruppen "Westboro Baptist Church" hotar med att protestera vid begravningsceremonin, med anledning av Hoffmans film "Doubt", där han spelade rollen av en präst som utnyttjar en ungdom.
I inlägget "Sekuraliserade katoliker!?" skrev Paula:
" En grej som katoliker ofta klagar på är att Sverige är ett så sekulariserat land. Och vad gör de för att förändra detta faktum? Jo, de blir sekulariserade katoliker. De lever ”sekulariserade” liv - den enda skillnaden mellan dem och deras vänner är egentligen att de går till mässan på söndagar, för det är så man gör när man är katolik. (De går till mässan, går ganska sakta, och ibland behöver de till och med en mamma som drar dem i handen...)"

Vericast är ett nytt katolskt podcast som diskuterar allt katolskt. I klippet nedan pratar dem om att katoliker har blivit för bekväma med tron.




Hej!
Jag heter Peter, är 24 år och kommer från Göteborg. Pluggar juridik på Handels vilket tar den största delen av min vakna tid och den resterande spenderar jag helst med en god öl i handen. Har varit aktiv inom katolsk ungdomsverksamhet och SUK en gång i tiden men av någon anledning så försvann både glöden och tiden någon gång vid 21-årsåldern. Tron har alltid varit en viktig del av mitt liv, och många är de gånger som jag kan tacka Gud för att ha lyft upp mig efter tunga fall. Ett liv utan Gud är för mig otänkbart.

Mina texter: 
Vem är DU?
Den Göteborgske  Observatören - The Wolf of Wallstreet
Om att vilja bli älskad

Det finns en sak på den här jorden som människor aldrig kan ta ifrån dig. I alla fall inte frivilligt. Din tro. I en värld där allt du äger, alla du älskar, och allt du håller kärt kan tas ifrån dig inom loppet av en tusendels sekund (fråga bara de kristna i Nordkorea, Sydsudan, Nigeria etc.) så är din tro det enda du någonsin med säkerhet kan behålla.

Ändå så är det alltför många utav oss som verkar ha ett behov av att gömma vår tro i ett mörkt hörn någonstans med förhoppningen att ingen utomstående skall se (eller i alla fall inte våra fräcka vänner, den snygga tjejen vi är kära i, ja ni förstår nog poängen). MEN, ibland passar det att ta fram tron ur det mörka hörn vi så lägligt förpassat den i, damma av den lite lätt och stolt bära med den till kyrkan, till SUK-lägret eller till Facebook där vi tillsammans med våra katolska vänner förfasar oss över svenska kyrkans förfall, islams framfart, abort, hur fullkomligt tröga ateister är som inte förstår att Gud finns osv. Sen när helgen har kommit till ända, lägret är över och vi har kommit hem igen så slänger vi snabbt in vår tro i det mörka hörnet innan någon utomstående, ve och fasa, hunnit upptäcka den. Puh, suck av lättnad, ingen hann upptäcka att jag varit på katolskt ungdomsläger. Tänk om folk typ tror att det är Livets Ord liksom… Och om någon frågar vad vi gjort under helgen så tänker vi febrilt ut någon ursäkt, som vi sedan stammar fram i hopp om att slippa allt för närgångna följdfrågor: ”Ehh jag var typ hos några polare i Marielund, nära Stockholm typ..”

Så, varför sitter jag då här och raljerar över katolsk ungdomsverksamhet? Är det för att jag tycker att den är dålig? Absolut inte! Jag tror att bland det viktigaste vi har som katolska ungdomar är just den gemenskap som ungdomsverksamheten erbjuder oss. Särskilt i ett land som Sverige där känslorna för katolska kyrkan generellt sett inte kan beskrivas som speciellt översvallande och där kunskapen om katolska kyrkan generellt är på en nivå som hade fått en femårings kunskap i kvantfysik att verka imponerande (Alla gånger jag fått frågan om jag som katolik firar jul, om jag tillber Yahwe osv… Listan kan göras mycket lång och då vill jag verkligen betona ordet mycket).

Det är lätt att känna sig ensam i tron när man är omgiven av en kultur som premierar sex, pengar, status, makt, personlig självförverkligande och alla andra värden som går tvärtemot det Kristus predikade och som vi ännu idag, två tusen år senare, bekänner oss till. Ungdomsverksamheten är alltså viktig, MEN, vi får aldrig nöja oss med att bara damma av tron när vi ska ut på SUK-läger eller gå i mässan. Tron skall ALLTID vara avdammad. Faktum är att den skall glänsa mer än de helkroppsspeglar som ni kvinnliga läsare på bloggen står framför varje morgon. Om vi ständigt förpassar tron till det mörka hörnet när vi umgås med våra icke-kristna vänner så går vi dels själva miste om en chans att utvecklas som troende människor och dels går våra vänner miste om en chans att komma i kontakt med Gud.

Missförstå mig inte nu. Jag är helt övertygad om att många av er som läser Confessiones är tillräckligt starka i tron för att be för maten inför främlingar, våga ta ställning mot abort på biologilektionen, erkänna för era vänner i det testosteronstinna hockeylaget att ni tänker vänta med sex tills ni gift er osv. Men tillräckligt många av oss gör inte det. Alltför många av oss är tysta när vi egentligen borde prata. Vi är för fega. Och det i sig är inget konstigt. Människan är en social varelse där viljan att passa in i gruppen är väldigt stark och där rädslan att hamna utanför gruppen är ständigt närvarande. Samtidigt är egenskapen att kunna överkomma våra gruppinstinkter en av de faktorer som skiljer oss från djuren.
Faktum är att vi måste kämpa mot dessa våra djuriska instinkter för att utvecklas som människor. Och det innebär att vi ibland måste sätta ner foten och säga: ”Inget grupptryck i världen ska få mig att vara tyst om min tro, den är en del av mig, den är vad jag är”. Medvetet eller ej, men vår tro definierar oss. Den är den del av oss. Den finns alltid där, i våra värderingar, i våra handlingar, i våra rop på Gud.

Om vi förnekar vår tro, förnekar vi inte bara Gud utan också oss själva. Vi låter de som får oss att förneka vår tro definiera oss, istället för att definiera oss själva som Guds folk. Det är inte att vara en människa, det är att vara ett viljelöst djur som följer flocken likt ett löv följer vinden. Så nästa gång någon frågar er var ni varit någonstans i helgen så ställ er följande fråga: ”Vem är jag, vad står jag för och skall jag låta denna människa definiera mig? Trots allt, ingen kan ta er tro ifrån er mot er vilja.
De flesta har säkert hört talas om "Flash mobs", när en grupp människor plötsligt samlas på en offentlig plats och gör något oväntat under en kort tid, som att exempelvis ha kuddkrig eller dansa m.m. De organiseras ofta med hjälp av sociala medier. 

Katoliker i New York har spunnit vidare på idén och påbörjat något som kallas "Mass mobs", som går ut på att ett hundratal unga katoliker röstar om vilken kyrka (med sjunkande andel besökare) de ska delta vid mässan hos varje söndag, och sedan överraskar de församlingens medlemmar och kyrkoherde med den plötsligt ökade antalet mässdeltagare. 

Yahoo skriver:
"It works this way: On a given Sunday, participants attend Mass at a church they've picked in an online vote and promoted through Facebook and Twitter. Visitors experience the architecture, heritage and spirit of the aging houses of worship and the churches once again see the numbers they were built for, along with a helpful bump in donations when the collection baskets are passed."


"I call these churches faith enhancers. You can't help but walk in and feel closer to a higher power," säger Christopher Byrd, som kom på idén. Han har hittills ordnat två "Mass mobs", som lockade hundratals personer. Mass mobs har även börjat sprida sig till andra städer USA. 
Målet med dessa är att återuppväcka intresse, stöd och förhoppningsvis även bidra till nya församlingsmedlemskap hos bortglömda kyrkor. 
Under onsdagsaudiensen förra veckan fortsatte påven med sin serie katekes om Kyrkans sju sakrament. Han talade då om konfirmationen, som tillsammans med dopet och eukaristin utgör den kristna initationens sakrament. Till utgångspunkt för sin katekes tog påven Luk 4, där Jesus läser ur profeten Jesajas bok, i synagogan: "Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga".

Påven sade att i konfirmationens sakrament tar vi emot just smörjelsen med helig krisma och får så den Helige Andes gåva att alltmer inrikta våra liv mot Kristus. Konfirmationen - ordet betyder ju bekräftelse - vill just bekräfta att detta betyder delaktighet i Kristi dagliga mission. 

Därför, sade påven, "tar vi emot Andens sju gåvor som är vishet, förstånd, råd, styrka, insikt, Gudsdyrkan och Gudsfruktan, vilka på ett fördjupat och fulländat sätt gör oss till levande vittnen för evangeliet. I ord och handling. Det betyder att vi ska ge vidare detta glädjebudskap till de fattiga, och att var och en av oss har att verka för trons utbredning och trons försvar.”

I kyrkan håller vi tända ljus i händerna (”kyndel” = ljus). Vi firar att Gud uppfyllde sitt folks sekellånga längtan och äntligen kom till sitt hus, templet i Jerusalem. Profeten Malaki hade förutsagt: ”Plötsligt ska han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om … men vem kan uthärda dagen då han kommer?” (Mal 3:1-2). Uthärda? Gud vill inte skrämma oss, han bärs fram som en 40 dagar gammal, hjälplös baby i Marias famn. Överraskande? Ja, om man glömmer det gudomliga barnet, vars ankomst den store profeten Jesaja talat så mycket om (t.ex. Jes 7:14). Symeon och Hanna, de två åldringarna, Gamla testamentets människor, känner igen Messias som bärs fram av de två unga, Maria och Josef, Nya testamentets människor (Luk 2:22-40). Symeon tar Jesus i sina armar och kallar honom för ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna” – Jesus är hela världens ljus (Joh 8:12). Det välsignade ljuset du får i mässan imorgon ska du inte lägga tillbaka i korgen utan ta med hem, för du är missionär för honom. I vinterns bitterkalla dagar kan du som han vara ljus och värme för andra!

Kyrkans bön på denna dag (alltså i mässorna i morgon):

Allsmäktige, evige Gud, din Son blev en av oss och denna dag framburen i templet. Låt oss här förenas med honom, så att vi kan träda fram heliga och fläckfria inför dig. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.


-Diakon Björn Håkonsson